Sommarläsning sträcker sig in i hösten

Ibland kan det ha sina poänger att inte börja från början. Under en julivecka på Rävsten läste jag P O Enquist, Ett annat liv (2008). Västerbotten varifrån Enquist stammar är välbekant. Även om jag inte själv är uppväxt där, kommer ju Anders – min pappas – släkt därifrån. Och liksom jag själv är Enquist uppväxt och uppfostrad i en uttalat och utpräglat kristen miljö.

Den kristna religiositet i vilken Enquist är uppväxt skulle kanske kunna sägas skilja sig från den jag själv växt upp i. Men jag vill påstå att skillnaderna inte alls är särdeles stora när allt kommer omkring. Oberoende av sentiment handlar ju allt ändå om kristendomens grundpelare. Det är inte alls långt mellan den pietistiskt anstrukna väckelsekristendom Enquist refererar till och den högkyrkliga version av kristendom jag själv är uppväxt i. Enquist reflekterar också över att hans mor läste Bo Giertz, Stengrunden – så lätt kommunicerar man alltså mellan de två traditionerna!


Uppgörelsen med den religiositet som präglat uppväxtåren är ett framträdande tema i den över 500 sidor långa boken, och i de avslutande delarna får förhållandet till den väckelsekristendom Enquist avvisat nya bottnar. Han genomgår behandling för sin grava alkoholism, och ser naturligtvis kopplingen mellan AA:s metod – Metoden, som han kallar den – och väckelsekristendomen. Efter ett par misslyckade behandlingar kommer han slutligen ut nykter – men vägrar att uttala AA:s syndabekännelse: ”Han skulle benämna sig helnykterist. Det förbluffade dem alla, eftersom det i Metoden ingick att man skulle benämna sig nykter alkoholist”.

I boken – som i tid sträcker sig från hans barndom fram till alldeles nyss – berättar Enquist om de böcker och pjäser han skrivit genom åren. Jag tyckte mig minnas att Musikanternas uttåg skulle stå i en bokhylla hemma, men hittade Kartritarna. Ett stycke samtidshistoria framställd av en egensinnig västerbottning i förskingringen. Kanske har han rätt i att det absolut inte kan ha varit Christer Pettersson som mördade Palme...

Vid senare hyllstädning, då jag bland annat befriar mig från gammal teologisk dödvikt, dyker ytterligare en Enquist upp, men inte heller nu Musikanternas uttåg, utan just den jag vid mitt första bekantande med Enquists författarskap hade blivit mest sugen på att läsa: Kapten Nemos bibliotek. Den har jag ännu bara börjat på, men den lovar definitivt att infria alla mina förväntningar. Där är vi tillbaka i väckelsekristendomens Västerbotten, och även om man anar att det är en mörk och dramatisk historia som kommer att utveckla sig är vissa passager, precis som i Ett annat liv, så underbart formulerade att det faktiskt är en riktigt rolig bok:

”/---/Det var onödigt att visa sig nyfiken.


Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.


Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.”

Kanske behöver man vara förtrogen med norrlänningens typiskt lakoniska syntax, liksom med bymentalitetens trångsynthet i förening med livskringskärande kristen religiositet för att riktigt uppskatta det. Jag vet inte. Själv tycker jag i alla fall att stycket är helt hysteriskt roligt!  Den allvarliga fråga jag då dessvärre måste ställa mig, är förstås om jag kanske egentligen önskar att jag inte tyckt att det var så roligt!

Fyrväpplingen, torsdag 26 augusti

Idag passar jag på att på hemväg från Herräng svänga av mot Fyrväpplingen för litet regnbågsfiske. Hämtade ut företagskorten när jag åkte från stan igår. Vädret är inte så vidare, byigt och med regn i luften, men jag fiskar ju och hyr båt gratis, så blir det för trist är det ju bara att åka hem. Jag är litet senare än jag vanligtvis var när jag fiskade här oftare. Jag brukade säga att har jag inte fått fisk här före klockan tio, så blir det ingenting. Och så har det faktiskt varit. Har jag fått jag en båge före tio har det oftast blivit en eller ett par till litet senare på dagen. Annars faktiskt ingenting. Eftersom jag sover så gott i båten, och frukostfixande tar litet tid har jag förstås sumpat det magiska 10-slaget. Det verkar onekligen illavarslande.

En fjantbraxen

Rätt händelselöst fiske under förmiddagen, men jag har mycket tålamod med en försiktig rackare som jag, när jag slutligen krokat den och får upp den mot båtkanten, först tror är en riktigt stor mört, men strax ser att det är något helt annat. Den har ju inte röda ögon, t. ex. Får upp den i båten och ser att det nog är nog är en liten braxen, trots att den till formen skiljer sig en del från de braxnar jag dragit upp ute vid Rävsten. Men de brukar vara mer välvuxna, så det kan ju hänga på det. Men vad sjutton gör en braxen i Fyrväpplingen?

Fiske är hur som helst, och oberoende av resultat, en underbar sysselsättning. Allt är här och nu. Jag slutar tänka på saker som behöver göras, på plikter och åtaganden. För att inte tala om jobbet som jag ska tillbaks till om bara några dagar, och på grund av omständigheterna sannerligen inte känner mig motiverad och upplagd för. Tidsuppfattningen försvinner också, liksom – tursamt nog när man inte får nått ätbart på kroken – hungerkänslor.

Guppar omkring i roddbåten hela dagen, prövar olika fiskesätt: mete med räka och med powerbait, spinnfiske med popper, spinnare, och med skeddrag, och slutligen dragrodd. Fulkomligt fåfängt, trots att regnbågarna vakar som tossingar runtomkring. Men det är väl något särskilt gott de har hittat, bara för idag, så de är inte intresserade av annat. Kollar då och då tiden, och bestämmer mig vid 17-draget för att det får räcka så, packar ihop och åker hem.

På det hela taget ett par riktigt sköna och avkopplande dagar.

Herräng, onsdag 25 augusti

Helena vid Yrsas roder, tidigare i sommar

Åker ut till Herräng för att städa litet i båtarna, så här mot slutet av semestern. Det har inte blivit så mycket till båtliv den här sommaren, som jag hade tänkt mig och hoppats på. Men ändå: en dryg vecka, visserligen på Rävsten med hyrd stuga, men ändå per Yrsa, och med ett par båtutflykter. Petra och jag gjorde ju en tur till Öregrund, och sedan en vända ut mot Stregelsundet och tillbaka tillsammans med Helena.

På hemväg från Rävsten gjorde Petra och jag vår vanliga omväg för en natt i Grisslehamn, innan vi seglade Yrsa hem till Herräng. Senare under semestern gjorde jag Uppsala-Sigtuna-Stockholm-Furusund-Herräng tillsammans med Johannes. Då med Frida. Och så sent som för en dryg vecka sedan var Petra och jag ute några dagar med Frida, även om vädret var så bedrövligt att vi bara tog oss till Grisslehamn och sedan tillbaka.

Sammanlagt handlar det faktiskt om två veckor av båtliv. Och det kanske är vad man kan begära av en sommar och semester. Så jag är rätt tillfreds trots allt. Och hur det än är: trots litet sorg över att säsongen snart är slut känner jag mig lycklig bara över att vistas i båten och veta att jag ska stanna här till i morgon. (OK. Jag vet att många seglare/båtmänniskor skulle säga att säsongen sträcker sig långt in i oktober, men jag har andra projekt och förehavanden att ta itu med, så den här hösten blir det nog inte mer, i alla fall.)

Jag har handlat litet på vägen, så att jag har till lunch/middag idag och till frukost i morgon. Jag är hungrig när jag kommer fram, så jag sätter fart på Fridas kök så fort jag hämtat en dunk färskvatten. Medan pastavatten kokar upp plockar jag ihop grejor som jag tycker jag lika gärna kan ta hem nu. Konstaterar till min belåtenhet att det finns några glas rödvin kvar i boxen sedan sist. Eftermiddagen och kvällen tillbringas i sittbrunnen – under kapellet, för det är litet blåsigt och  då och då kommer en och annan regnskur dragande över mig.

En – vad jag tror är – trut i ungdomens spräckliga klädedräkt, spatserar omkring på motsatta bryggan. Jag såg en gubbe som metade abborre där, tidigare under dagen och han verkar ha lämnat litet fiskrens, för det är någonting truten är väldigt intresserad av, och som han försvarar mot både måsar och kråkor. Så småningom ignorerar han kråkorna. Kanske för att fiskrenset tagit slut, och det inte finns mer att försvara...

Mot kvällen klarnar det upp något, men dramatiska molnformationer tornar upp sig i nordväst. Man undrar vad de kan betyda. Och i motsatta väderstrecket skapar regnbågen en färgglad gata från marken upp i mulenheten. Eller tvärtom om man så vill.

Radion

Mitt sällskap den här lilla turen är en deckare och radion som står på P3. Det är säsongspremiär på Mammas nya kille som jag tycker är bland det sanslöst roligaste man kan höra på radio i dessa de yttersta av dagar. Lyckas inte pricka in det så ofta jag skulle önska, men när det väl blir av är det snudd på en liten högstidsstund. (Men det finns ju webbradio!) Den här gången vill i alla fall bl a Hans Melange bli smutskastad. Annars är vardagshjälten Thunder och Folklivsfanatikern Job Andersson stora favoriter. Och Shanti, och... nej, det går inte att favorisera några ur personaget, det är hela galleriet i sig som gör det, på något vis.

Sträckläser deckaren som inte är någon höjdare, men tillräckligt bra, och blir klar med de sista sidorna precis innan det har blivit för mörkt för att läsa. Vet inte när jag sist hade tid och ro att sitta och läsa en bok från den första sidan till den sista. Det känns bra. Senare i veckan ska jag ta itu med nya favoritförfattaren PO Enquist: Kapten Nemos Bibliotek, som oförhappandes dök upp vid hyllstädning här om dagen.

Nu är det inte så mycket att göra, mer än att krypa ner i sovsäcken. Mörkret har lagt sig. Radion får stå på. P3 Live med Hammerfall. Borde lyssna mer på metal. Även om det kanske inte gäller just Hammerfall, så är metal en av de mer innovativa och intressanta genrerna, inser jag varje gång jag råkar på den.

Grisslehamn - Herräng, torsdag 19 augusti

När vi vaknar på morgonen ser vi att molntäcket har lättat och det verkar som att regnet dragit bort. Skönt. Får vi litet vind också, idag, så är det ännu bättre. Vi kastar fram tanken att åka vidare, men är rätt överens om att vi behöver ladda om. Vi behöver torra kläder och vi behöver lägga upp ett nytt matförråd, och inte minst behöver vi mental omladdning, så vi bestämmer oss snabbt för att det är åter till Herräng som gäller.

Frida i ensamt majestät i gästhamnen

De få båtar (Bavarian och Vindön) som legat i gästhamnen jämte oss ger sig iväg redan på tidiga förmiddagen. Själva vi tar vi det lugnt och ger oss inte av förrän efter lunch. Vinden är måttlig till frisk nordostlig och vi ska ungefär åt nordväst, så det bör kunna bli fin segling idag, i alla fall.

Dieselmotorn startar hyfsat snällt. (Jag kommer ihåg att ge litet gas, den här gången.) Det har kommit in ett par segelbåtar nu, men vi har fortfarande nästan hela bryggan för oss själva, så det är lätt att lägga ut. Bara att göra loss i aktern och låta vinden lägga Frida med nosen utåt längs med bryggan, lossa i fören, trycka ifrån en aning, lägga i växeln och ge gas, så puttrar vi iväg. Högst behagligt.

Petra vid rodret sedan vi satt segel

Vi kan sätta segel nästan så fort vi kommit ut ur hamnen. Det är bara en liten kobbe, direkt i utfarten man bör passera, för får man möte där kan det bli aningen trångt.

Äntligen får vi segla Frida en stund, men jag bryr mig inte om att sätta storseglet. Det blåser tillräckligt för att vi ska gå fint för bara genuan. (Det här med genua som försegel är ju också en nyhet för oss, så det är litet kul med den i sig.)

Strax före Herräng tar jag ner seglet och så töffar vi in i marinan. Det är som tidigare sagt trångt mellan bryggorna, och jag lyckas inte tråckla in Frida i rätt fålla, men ganska hyfsat, behöver bara springa fram i fören och ta emot med båtshaken i änden på bommen.

Båtshaken gick tvärt av

Båtshaken går naturligtvis tvärt av och vi fortsätter in i fel fålla, rätt mot aktern på en ruffad motorbåt två platser nedanför Fridas. Jag lyckas i alla fall hålla emot med den stump av båtshaken jag har kvar, och undvika de flesta tänkbara katastrofscenarier, så det ordnar sig. Sedan kan jag hoppa över till Yrsa som ju ligger precis bredvid Fridas rätta plats, vrida in Fridas nos så att hon kommer rätt, och dra in henne mellan rätt bommar. Det ser säkert inte särdeles vant och proffsigt ut, men så är jag ju inte van och proffsig heller. Och fjärran vore det mig att förställa mig på något minsta vis.

Grisslehamn, onsdag 18 augusti

Grå himmel över inloppet till grisslehamn

Idag är himlen jämngrå och det är regn, regn och åter regn. Ingenting att göra åt. Vi behöver fylla på en del förråd, så jag får lov att promenera några hundra meter till affären. Ägg, tomater, folköl och Aftonbladet inhandlas. Regnet öser ner, men det är fortfarande varmt i luften. När jag kommer tillbaka håller vi oss i ruffen, eller under kapellet.

Pratar - utifrån Petras skrivprojekt - om hur man tar reda på hur människor hade det runt 1937, vad de hade för campingutrustning t ex...

Dricker kaffe, äter lunch dricker litet folköl och så småningom litet ur rödvinsboxen. Det är inte så illa alls, egentligen, när man väl funnit sig i att det knappast blir någon segling idag heller. Men jag lovar att vi inte ska behöva tillbringa ytterligare en dag så här.

Till dagens mindre trevliga sysslor hör att tömma toatanken. Försäkrar mig om att den är ordentligt stängd innan jag kopplar loss den från resten av stolen och kånkar iväg med den. Det finns ingen särskild latrintömning i Grisslehamn, så jag tömmer den - litet i smyg - inne på toaletterna. Får ta det i omgångar och spola mellan. Det funkar, och kunde vara betydligt äckligare.

Hur som helst: Även om det spöregnar i morgon ser jag till att köra jag oss tillbaks till Herräng.

Herräng - Grisslehamn, tisdag 17 augusti

Det blåser fortfarande för mycket, så det blir vackert att gå för motor, men vi kommer inte iväg förrän efter lunch. Vet inte riktigt vad tiden går åt till. En massa småfix antar jag. Bl. a fåfänga försök att göra något åt att rorkulten glappar. Jag tror det blev bara värre.


Efter lunch plockar vi snabbt i ordning för att komma iväg. Har litet problem med att komma ut. Det är trångt mellan bryggorna och vinden vill trycka Fridas för bort från öppningen mellan bryggorna och in mot land. När jag drar på gas hinner vi inte få styrfart förrän vi kört in mellan bommarna med nosen mot bryggan igen -  alternativt brakat in i aktern på någon annan stackars båt. Jag springer med båtshaken farm och tillbaka mellan sittbrunnen och fören, för att försöka styra upp oss och se till att vi inte ställer till med allt för stor katastrof. Tredje försöket lyckas jag få henne rätt så jag kan lägga i växeln och dra på gas.

Petra kommer upp i sittbrunnen när vi taxar ut ur hamnen. Hon jublar över dieselns sköna dunkande. Precis som hon hade föreställt sig att det skulle låta! Det är skönt att gå med inombordaren istället för snurran. Inte för att man kan köra så väldigt mycket fortare. 3-4 knop med behagligt varvtal på motorn. 5 knop om man drar på litet. Men det känns ändå att det är en helt annan kraft och stadga i det hela...

En av alla lediga bojar

Herräng-Grisslehamn går på ett par timmar, bara. Det är nästan tomt i gästhamnen när vi kommer in, och det är jag tacksam för. Bara att fånga upp en lämplig boj med haken i aktertampen och låta fören sakta glida in mot bryggan. Annat var det i juli, när vi var här med Yrsa. Då var det trångt om saligheten. Jag är tacksam för att ha så mycket mer manöverutrymme den här gången.

På motsidan bryggan ligger en vacker och välvårdad Vindö 32, som jag inte kan låta bli att beundra när jag går för att betala hamnavgiften. Ägaren tittar ut ur ruffen just som jag går förbi, så jag säger några uppskattande ord. Han känner faktiskt inte igen att Frida också är en Vindö. Skillnaden mellan 30 och 32 är ändå inte stor, och består mest i rondör (32 är betydligt bredare än 30).

Viss besvikelse utbryter, och näst intill myteri på Frida, när vi förstår att pub/restaurant i gästhamnen stängt för säsongen. När vi var här i juli hade de en pub med helt OK grillbuffé alldeles vid bryggan. Vi hade förstås hoppats på något sådant den här gången också. Nåja, vi har ju vår sittbrunn och vinbox.

Vi sitter i sittbrunnen och pratar när en enorm segelbåt - en Bavaria 50 -  glider in i hamnen. Plötsligt brakar det till bakom oss. De har gått rätt på ett grund man måste runda innan angöringsbojarna. De gick sakta så inget farligt har hänt, och de slår lugnt back, gör en lov och kommer tillbaka, den här gången med mer marginal till grundet. Får senare veta att båten går 2,20 m djupt. Frida går 1,40.

En norrman som spatserar ut på bryggan bjuds över på ett glas rödvin. Björn, från Mo i Rana, har engång seglat från nordnorge runt hela kusten och upp till Härnösand, berättar han. Det tog tre säsonger. Han ställde upp båten på olika ställen i Sverige under vintrarna. Nu har han husbil och bor på campingplatsen.

Tidigare ägares fuskverk

Så småningom kojar vi. Jag vaknar under natten av regn, och segar mig upp för att spänna kapellet över sittbrunnen. Förpiksluckan läcker, märker jag. Förre ägaren har gjort sitt vanliga fuskverk och tejpat sprickorna i luckan med papperstejp… Jag hittar en IKEA-kasse att trä över luckan. Det hjälper något och får duga för tillfället.

Herräng, måndag 16 augusti

När vi vaknar efter en god natts sömn har vinden inte avtagit nämnvärt. Den stadiga vinden kanske har minskat, men det har blivit byigare, och när byarna tar i är de desto hårdare. Vi bestämmer oss för att ligga kvar i Herräng tillsvidare, och hoppas att vinden avtar under dagen. Då hinner Petra också orientera sig och göras sig hemmastadd på Frida. Hon har ju faktiskt inte sett henne, trots att vi ägt henne i 8-9 månader.

Modern bekvämlighet från biltema

Frida har vi utrustat med en liten kemtoalett, så blir vi mindre beroende av att gästhamnarnas toaletter som inte alltid är så lätta för Petra att ta sig till. D.v.s utan assistans med exempelvis transport per gummijollen tar hon sig helt enkelt inte dit.

Det är rätt trångt och litet bökigt att klämma in sig i toa-skrubben, och Petra slår huvudet i dörrpostens överkant i stort sett varje gång, men det är i alla fall en stor förbättring att alls ha en toa på båten.

Som den uppmärksamme kan se på bilden har jag ännu inte kopplat handfatets vare sig till- eller avlopp. Det finns mycket kvar att bekanta sig med och förstå hur det är tänkt att det ska fungera. Man får ta litet i taget.

Jag får naturligtvis senare annat besvär, med tömning av toalettanken, men det ska väl inte behövas så ofta hoppas jag. 20 liter tar väl litet tid att fylla, tänker jag utan att ta med i beräkningen att även spolvatten ska ingå i de litrarna. Själv väljer jag i alla fall promenaden längs bryggan till toaletterna när behoven kallar på.

Dagens lunch: pasta med bönor i tomatsås och stekt haloumi. Gott i all sin enkelhet.

Petra i väntan på seglingsbart väder

Eftersom vi verkar bli kvar i Herräng svänger jag i väg till butiken ”Kuggen” för att handla något gott att ha till litet rödvin ikväll. Träffar ett trevligt par från Storvreta på bryggan. De önskar mig lycka till, och säger att de försökte handla på "Kuggen" för någon vecka sedan, men att det inte fanns mycket mer än chokladkakor. Så illa kan det väl inte vara tänker jag. Men det är verkligen inte mycket de har att välja på, visar det sig när jag kommer dit. Lyckas i alla fall hitta digestivekex, färdigskivad ost och någon sorts mjukost med grönmögelostsmak. På kvällen smakar det i gott tillsammans med rödvinet.

Petra i skrivartagen

Fastän det kan tyckas att inte mycket händer går tiden i alla fall fort. Vi har mycket att prata om, Petra har böcker att läsa och kommer också i gång litet med skrivande, medan jag har en hel del att pyssla och fixa med. Inte minst ska utombordaren som jag och Johannes hängde på Frida för ett par veckor sedan flyttas till gummijollen, och den som sitter Yrsa flyttas till Fridas provisoriska fäste. Ett riktigt bökigt projet. Utombordare är tunga (c:a 30 kg) och bängliga att hantera. P.g.a Fridas akterpulpit måste jag dessutom göra allt jobb från gummijollen, som gungar ordentligt i vågorna.

Jag bänglar med snurran

Att flytta snurran från Frida till gummijollen är relativt lätt ändå. Att montera snurran från Yrsa svettigt, bökigt, tungt, slitsamt, tidskrävande, utmattade. Gummibåten utgör inte precis fast mark under fötterna. Den guppar omkring i vågorna, och trots att jag försökt angöra den i båda ändar svänger den litet hit och dit. Då och då kör det förbi en motorbåt i öppningen mellan bryggorna. När svallvågorna kommer in måste jag tillfälligt avbryta, för att bara hålla fast mig och motorn så att ingen av oss (troligast motorn, då) trillar i sjön. Inte blir slutresultatet särskilt bra heller. Men jag tror inte vi kommer att tappa motorn, i alla fall.

Och så vill jag ju försäkra mig om att inombordaren startar igen.Slår på tändningen, öppnar dekompressionsventilerna, trycker på startknappen och låter startmomorn få upp varvtalet. Viker ner ena dekompressionshandtaget och förväntar mig att få tändning på cylindern. Ingenting händer. Jag gör ytterligare några fruktlösa försök innan jag tar en paus och funderar en aning. Javisst,ja. Man ska visst ge gas också! Ställer gasreglaget i mittenläget och försöker igen, och motorn dunkar igång, med först den ena cylindern och sedan den andra så som den ska.

Jag har dragit ur batterierna rejält, men solcellerna fixar säkert det till i morgon. Ja, i morgon... vad gör vi i morgon om inte vädret bättrar sig? I såfall går vi för motor till Grisslehamn. Så att åtminstone nånting händer.

Herräng, söndag 15 augusti

Äntligen ska Petra och jag ta oss iväg på seglingssemester med Frida. Hela söndagen går åt till att handla och packa. Planen är, som vanligt, att vi tar bilen till Herräng eftermiddag/tidig kväll, för att stuva i båten, äta något på restauranten och sova i båten innan vi nästa dag lämnar marinan.

I mitt tycke mest prisvärda whiskyn
Passar fint som night cap

Det blåser rätt friskt när vi kommer ut till Herräng sådär vid halv åtta på kvällen, men SMHI har lovat måttligare vindar till måndag, så vi har gott hopp. Petra parkerar sig på restauranten med en öl, medan jag ägnar den närmaste timmen åt att stuva ner vår packning i Frida.

Eftersom jag - som framgår av tidigare inlägg - tillsammans med Johannes redan tidigare under semestern gjort en resa med Frida, finns redan mycket på plats och det är det i stort sett bara mat och kläder att packa, så det går undan rätt bra att få nödtorftig ordning, och snart kan jag gå och ansluta till Petra på uteserveringen.

På restauranten har de knappt haft några kunder alls under dagen, så de har redan stängt köket, men en öl och en nachotallrik kan de ordna. Vi sitter ute. Det blåser visserligen friskt ännu sent på kvällen, men det är ändå riktigt varmt och skönt i luften.

Vi tar oss till Frida för en ”night cap” i sittbrunnen innan vi kojar. Vinden viner i master och stag, fallen piskar mot alu-masterna som ger ljud ifrån sig som från klockor. Om det inte lugnar sig betydligt vet jag inte om jag vill ge mig ut i morgon...

Solnedgång bakom masterna

VPMD2B

Lördag 14 augusti
Åker ut till Herräng för att se om det går att göra någonting åt Fridas trilskande inombordare. Har hittat instruktionsbok, och insett att det finns några filter man skulle kunna rengöra som en första åtgärd.

Sjövattenpumpen

Sen är det ju ett problem till: Sjövattenpumpen till kylsystemet läcker ganska betänkligt trots att jag bytt packning. Det skulle man också behöva göra något åt. Jag har en nästan likadan dieselmotor, en MD1B, stående under en presenning på baksidan av huset. Det är i princip samma motor som Fridas MD2B. Enda skillnaden är antal cylindrar och hästkrafter. Pumpen från den bör passa, så jag skruvar loss den och tar med.

Väl ute i Herräng sätter jag igång. Kopplar batteriladdare. Lossar vattenpumpen och konstaterar att den är identisk med den jag tagit med mig, så jag byter ut den. Allting sitter illa till i motorrummer och man får hänga dubbelvikt på mage med huvet ner i kölsvinet för att komma åt, men det går rätt bra ändå. Jag hade ju loss pumpen för inte så länge sedan när jag bytte packning, så bultarna den sitter med ger med sig ganska lätt. Motorn har knappt gått sedan jag bytte packning, så den är dess bättre oskadad, och har inte hunnit bränna fast i motorblocket.

En titt ner i motorrummet. Luftfiltren är de två burkarna
till höger i bild. En grå och en grön

Efter att ha bytt vattenpump plockar jag loss luftfiltren och konstaterar att de är allt annat än rena. Häller dieselolja i dem för att försöka lösa upp det värsta av geggan som satt sig i filtren.

Med luftfiltren bortplockade och batteriladdaren fortfarande inkopplad testar jag att starta. Slår på tändningen, öppnar dekompressionsventilerna, trycker på startknappen och låter startmotorn få upp varvtalet, stänger ventilen till den bakre cylindern och hör till min glädje hur den dunkar igång. Strax stänger jag också den främre cylinderns dekompressionsventil, och motorn tänder även på den. Lycka!

Stänger av motorn och går till restaurangen för litet mat. I gästhamnen nedanför uteserveringen hittar jag Göran, som tidigare haft en träbåt liggande vid samma brygga som Yrsa. Efter att båten nästan sjunkit och han fått vatten i dieselmotorn gav han emellertid upp att försöka hålla den i skick, och gav bort den till ett veteranbåtssällskap. Nu är han här med lånad plastsegelbåt av okänd typ. Han sätter sig och tar en öl medan jag äter.

Han såg Frida bredvid Yrsa när han kom in i hamnen, och har gissat att det är mitt nyförvärv. Ganska nyfiken är han, så när jag ätit och han avslutat sin öl bjuder jag förstås med honom ut. Han inspekterar och godkänner. Tittar även på motorn och föreslår att jag förutom det jag gjort, också byter bränslefilter. Det finns förmodligen på Biltema. Låter som en bra idé, och jag hade väl något sådant i åtanke, också.

Jag skruvar luftfiltren på plats igen, kör igång motorn och låter den gå på tomgång en stund. Kollar att kylvattnet pumpar ut genom avgasröret som det ska, och att motorn svarar fint på gasreglaget. Sedan städar jag upp efter mig och åker hem. Nöjd.

Epilog, Torsdag 12 augusti

Och vad pratar en vuxen man och hans synnerligen vuxne son om när de i fyra dagar befinner sig med varandra som enda sällskap på det begränsade utrymme som en 30 fots segelbåt utgör? Talar de om livets mysterier, om vad de egentligen vill med sina liv och hur det har blivit, om kärlekens villkor och dödens ofrånkomlighet, om krig och fred och politik, om konstens nödvändighet och…

Nej, inte alls. De färdas tillsammans, de delar och hjälps åt med de praktiska bestyr det innebär: läsa sjökort, välja bästa väg att gå, spana efter prickar, farledsmärken och andra hållpunkter. De talar om det som är här och nu, om det som händer under färden, om hur vinden avtar eller vrider, om att ta en folköl att släcka törsten med, och att en whisky sitter fint när man lagt till för kvällen, och om det ovanliga i att man träffar på en ko när man är ute och seglar…

Finns något mer att begära? Att färdas tillsammans. Tillsammans. Skulle inte det vara fullt tillräckligt för ett människohjärta?

Furusund-Herräng, Tisdag 10 augusti

Gästhamnen i Furusund, med Frida längst ut

Idag är vinden sydvästlig, och vi ska åt nord-nordost på ett ungefär. Det verkar inte helt fel. Inte heller att det går att köpa nybakt bröd i hamnkontoret/caféet. Jag fyller på bensin på macken, även om det egentligen inte behövs. Vi kommer iväg vid 10-tiden, och kan sätta segel med ens. Vi ska gå upp mot Kappellskär och vidare upp genom Lidöfjärden, Björköfjärden, Bagghusfjärden och Väddökanal.

Leker ett ögonblick med tanken att gå på utsidan Väddö istället, men det blir väldigt lång omväg. Dessutom måste vi då, eftersom någon behagat bygga så låga broar mellan öarna, ta oss inte bara norr om Väddö utan även förbi Fogdö och Singö och sedan vända ner i Singöfjärden för att komma till Herräng. Att gå på utsidan Väddö betyder förmodligen att det blir en övernattning till, i Grisslehamn, östra hamnen. Och Johannes vill hem till sin säng. Fridas koj är inte riktigt tillräckligt lång för honom. Fånigt nog upptäcker han senare denna sista dag, att kojerna är olika långa, och att han som är nästan decimetern längre än jag har den kortare…

Den här dagen kan vi segla i princip hela vägen. I fjärdarna friskar det i så det räcker till. Jag släcker faktiskt storskotet en aning. 6-7 knop i halvvind räcker fint för mig, och det kommer rejäla kastbyar när man passerar någon öppning, vik eller bukt. Jag tänker också på mitt egenhändigt reparerade roder. Det känns när man sitter vid rodret att den här seglingen frestar på, och att här gäller det att lagningen är stark nog… Men den måste ju testas, och något annat sätt än att segla och se om det håller kan jag inte komma på.

Vi har ett nödroder med oss, som jag tillverkade ifall det skulle gå åt helsike med det lagade rodret. Nödrodret som är gjort av ett hyllplan från IKEA, har absurt lång hjärtstock för att kunna fästas i badbryggan och i akterpulpiten som ett utanpåliggande roder. Fridas eget är ju innanpåliggande. Nu är det ju bara den lilla saken att badbrygga och akterpulpit är ganska upptagna med att leka utombordarfäste, så riktigt hur det skulle fungera för den händelse vi behöver ta till nödrodret vet jag inte.

Det är fler seglare ute och jag ser att de också tar det litet lugnt. Någon väljer vägen närmare land för att inte ligga mitt i fjärden, där vinden ger mest vind i seglen. Någon går för enbart genua. Själva har vi satt både genua och storsegel, men när jag avlöser Johannes vid rodret lägger jag också kursen litet längre åt väster, för att slippa de värsta byarna. 5-8 m/s sa de att det skulle blåsa under dagen… När det friskar i här ute lär det vara en bit över 10.

Vi passerar Gräskö, där en kompis till Johannes har sommarställe. Kanske kan vi segla dit och hälsa på någon gång. Om inte i sommar, så nästa sommar. Johannes fotograferar. Dagen artar sig ytterligare. Inte bara att vi får stadig vind med passande riktning. Det verkar som att vi lämnar gråvädret bakom oss, också. Och när vi inom kort passerar Kapellskär slipper vi finlandsfärjorna. Där styr de äntligen ut mot Ålandshav och låter oss skärgårdsseglare vara ifred.

Det känns litet tråkigt att behöva gå in i Väddö kanal. Slut på segling, tänker vi när vi närmar oss Bagghusbron och tar ner seglen. Jag anropar brovakten, som verkar drivas av någon sorts folkbildningsiver och förhör mig på vad ljussignalerna vid bron betyder. Rött är ju inte så svårt. Rött och blinkande vitt betyder att öppning ör begärd, så då ska man inte störa brovakten. Men sen kommer kuggfrågan – vad grönt ljus betyder. Jag anar kuggisen och säger att jag inte åker förrän det är grönt. ”Neeej”, säger brovakten. ”Vi har inte trafikljus på sjön. Grönt betyder att klaffen är helt öppen. Men man åker på eget omdöme och ansvar när man vill, oavsett vilken eller vilka lampor som lyser.” Jag bryr mig inte om att upplysa om att jag faktiskt inte svarat att man inte får åka innan det lyser grönt, utan bara att jag inte åker förrän då. Brovakter ska man nog inte tjafsa med. Man kan ju vilja passera deras bro någon mer gång.

En liten fyr i Väddö kanal

Efter Bagghusbron är det en smal kanal upp till Älmstabron, så det är bara att puttra för snurra. Det är litet mysigt, faktiskt. Det är inte ofta man är så nära skog, betesmarker och ängar när man seglar. Man skulle kunna lägga till vid sidan av kanalen och plocka litet blommor. En ko står en bit ut i kanalen och bligar på förbipasserande båtar. Vi bligar tillbaka. Vi når Älmstabron en kvart för sent för att hinna till broöppningen halvtimmen efter Bagghusbron. Det finns en brygga att lägga till vid, så vi lägger oss där och plockar fram te, bröd, ägg, ost och grönsaker. Det gör gott.

I väntan på öppning av Älmstabron

Efter att vi passerat Älmstabron visar det sig att kanalen vidgar sig så pass att vi får vind igen. Visserligen kan vi inte stänga av motorn, men väl sätta genuan som draghjälp. Helt klart kommer vi utan problem att nå Herräng innan det blir mörkt, så jag ringer till Daniel som varit stand by med bilen, och säger att jag gissar på att vi är i Herräng vid niotiden. Han lovar att ge sig iväg med en gång.

När vi kommer ut ur Väddö kanal i höjd med kanalen in mot Grisslehamn kan vi stänga av motorn och sätta storen för en riktigt skön avslutning på färden. Det är någon timme till solnedgång och vi seglar med ljuset i ögonen då solen står lågt på himlen, lätt beslöjad av ett finvädersdis.

Nu är det dags att sätta storseglet, vika av litet västerut
och påbörja den sista etappen

Vi har varit litet tveksamma om det skulle fungera att segla när vi tagit av mera västerut för den sista etappen. Jag vet att vindöägare säger att de inte tar höjd så bra, men allt beror ju på vad man jämför med, och Johannes som sitter vid rodret den här sista etappen säger att han tycker att det går riktigt undan för att vara i motvind.

Vi är överens om att vi är nöjda med vår resa tillsammans, och att det känns fint ändå, att sista dagen blev så lyckad, med både vind i seglen och sol i ögonen.

Stockholm-Furusund, Måndag 9 augusti

Saltsjön sedd från Navishamnen

Det regnar på morgonen, men på radion säger de att det ska upphöra, så vi tar det litet lugnt. Fixar frukost, går och handlar (folköl, tomater, ägg och paprika) i en liten livsmedelsbutik som bara tar kontanter. OK, folkölsbristen avhjälpt. Nu börjar det bli akut att fixa litet mer kontanta medel. Gästhamnar tycker i allmänhet om cash. Inte ens Navis tar kort. Trots att det måste ha varit snart 20 år sedan jag var på Grönan sist, tycker jag mig ha en bild av att det finns en bankomat utanför entrén. Mycket riktigt! Jag tänker mig att ta ut 2x400:- för att få hundralappar och inte femhundringar. Första försöket misslyckas då apparaten påstår att jag inte har mer än dryga 200:- på kontot. Jag trodde nog litet mer, men visst… Tur man har kreditkortet också. Då säger apparaten att uttaget inte medges! Fattar inget och försöker igen. Apparaten spottar (tack och lov) ut mitt kort innan den meddelar att den är tillfälligt ur funktion.


Vi provar på ett par av de öppna restauranterna, men ingen av dem kan ge mig några kontanter i utbyte mot att få titta på mitt guldglänsande visakort. Dock visar det sig finnas en bankomat utanför Skansens entré, också. Den tar emot mitt guldkort som en nattvardsgäst i sin mun en oblat ur prästens hand, har inga hundringar att ge i utbyte, men två femhundringar får duga. Jag blir så lättad att jag nästan glömmer ta med mig sedlarna.

Åter till Navishamnen och Frida. Dags att komma iväg, och idag finns litet vind! Kanske kan vi äntligen få segla ordentligt. Vi gör klart att lägga ut, och gör det litet snyggare än vi kom in, och visst går det att segla! Det borde bli ännu bättre när vi kommer ut i skärgården, sägare vi varandra. Ett lätt obehaglig faktum går dock inte längre att trycka ner i det omedvetna och outsagda: Navishamnen ligger inte bara mittemot Danvikskanalens utlopp. Den ligger också mittemot färjeterminalen. Och finlandsfärjorna, dessa flytande 12-våningshus, de färdas i rader just i samma farled som vi ska gå. Det är inget att göra åt, ska vi ta oss till Herräng har vi inget val, utan får lov att riskera att både möta och bli omkörda av dem.

Det är inte bara finlands- och ålandsfärjorna som är ett gissel. Det finns på tok många förvuxna fritidsbåtar med alldeles för stora motorer för de små hjärnor som förarna verkar vara utrustade med. I synnerhet är de jobbiga när man tvingas gå för motor som vi snart tvingas göra igen.

Nu kan de förstås inte känna till att vi har ett provisoriskt utombordarfäste, fastgjort med rep i den uppfällda badstegen, och att snurran vi hängt på är tänkt för en jolle och följaktligen med kort rigg varför den bara med yttersta nöd och näppe når med propeller och kylvattenintag tillräckligt långt ner i vattnet. Följden av vår anordning blir att svallvågorna alla dessa motorbåtar ställer till med, lyfter upp propellern ur vattnet, vilket inte är farligt, även om ljudet av propellern som motståndslöst skenar är obehagligt, men det innebär också att Frida tappar litet av stabilitet i gången, och att svallvågorna blir jobbigare att parera än nödvändigt. Därefter trycks hon ner så att man blir rädd att hela motorn ska dränkas under vattenytan – och det vill jag verkligen inte vara med om.

Nej, det kan de inte veta om, men de skulle ändå inte behöva köra så hänsynslöst. Men de har väl för bråttom till något viktigt för att kunna sänka farten bara en liten aning och hålla ut några meter till när de passerar eller möter en segelbåt som går för motor. Svallvågorna är ju inget problem när man verkligen seglar. Båten har då sin naturliga stabilitet, så som den är tänkt, och plöjer genom det mesta utan problem.

Vi passerar Lidingö och Gåshaga. Där klättrar enorma lyxvillor vid stranden. Nedanför varje villa ligger en privat båtbrygga. Många med egen båtlyft. På de flesta står en cabinbåt med utombordare runt 70 till 150 hk. Förmodligen har de en större ruffad båt någon annanstans. Villorna har skyltfönster. Gissningsvis för att alla som passerar ska kunna se att det inte står några IKEA-möbler där inte. Eller är det så att villorna i själva verket är en sorts akvarier och de som bor i dem är någon sorts fiskar eller amfibievarelser, som han, Kevin Costner, i filmen Waterworld, som visar sig vara mutant med gälar bakom öronen? Ingen verkar vara hemma, så jag vet inte. På något vis anar jag att de som äger dessa överdådiga hus och strandtomter nästan aldrig är hemma. Så man kan undra vad de då har dem till. Som monument över ett osmakligt överflöd?

Waxholms fästning

Eländet med svallvågor från förbibasserande och mötande blir jobbigare ju mer vi närmar oss Waxholm och jag svär över alla överklassungar, deras föräldrar och hela släkttavla med för mycket pengar och för stora och snabba båtar. Jag har inte slutat svära över dem än. Johannes sitter vid rodret och jag klättrar upp på akterpulpiten för att tynga ner aktern så mycket som möjligt och med fötterna stabilisera både motor och motorfäste så gott det går samtidigt som jag försöker se till att gummijollen inte av svallet kastas in och fastnar under utombordarens motorhus. Ett svettigt och frustrerande göra.

Vi har bestämt Furusund som nästa anhalt. Gärna om vi tar oss ända till Gräddö, men det är nog inte realistiskt, särskilt inte som vinden tagit slut igen. Vi går den innersta vägen längs kusten. Det skulle bli en lång omväg att gå längre ut i skärgården, så även om där funnes vind skulle vi förlora tid.

Färjorna har naturligtvis bestämt sig för att de ska ta samma väg som vi, så innan vi når Furusund både möter och blivit omkörda av några. Farleden är inte särskilt bred, och inte på alla ställen känns det säkert att gå utanför den. Här i innerskärgården går färjorna ändå rätt sakta. Man hinner se dem i god tid och kan kolla av på sjökortet om det finns någonstans man kan gömma sig. Vid ett tillfälle tar vi t.o.m. en liten lov tillbaka för att kunna få mötet där vi kan ha större avstånd.

I Furusund, dit vi kommer framåt 8-tiden, tror jag, är det gott om plats och vi lägger oss återigen ytterst eftersom det är ledigt där, och vi vill kunna komma ut lätt. Ett riktigt nybörjarmisstag ska det senare visa sig.

Jag går för att betala men hamnvärden säger att jag kan göra det nästa dag när kontoret är öppet, och då kan jag betala med kort. Trots att han verkar tillhöra den ekonomiska överklass jag nyss svurit, och ännu inte slutat svära över, är det någonting som gör mig omedelbart sympatiskt inställd till honom. Jag tänker att han påminner om någon som jag gillar. Det dröjer till nästa dag innan jag kommer på vem: Jeremy i min favoritserie Zits!

Jag får koderna till dusch och toalett, och går tillbaka till båten där Johannes börjat förbereda för matlagning. Vi får naturligtvis varsin whisky medan vi jobbar och väntar. Brännarna till det tvålågiga spritköket är litet luriga och vill gärna med en lätt hostning blåsa ut tändstickan som just håller på att tända lågan. Det löser sig till slut och senare hittar Johannes ett hemligt läge på reglaget som fungerar.

Ikväll får vi pasta, tomatsås med vita bönor och stekt haloumi. Vi kokar också alla de ägg vi köpte i Stockholm, så har vi till mat under färden i morgon. Maten smakar som vanligt hur vansinnigt gott som helst och vi äter båda mer än vi brukar. Det har varit en riktigt ansträngande dag. Vi orkar inte avsluta vinflaskan, men Johannes tar fram sin ukulele och jag plockar fram munspelen. Men det har blivit sent och folk i de andra båtarna verkar ha knoppat in, så vi spelar inte länge. Jag går och duschar innan jag kryper ner i sovsäcken.

Tidigt, tidigt på morgonen står vårt misstag klart för oss. Finlandsfärjorna stryker förbi alldeles utanför hamnen och svallet från dem rycker och sliter i stackars Frida, vill kasta henne mot intilliggande båt, som dessbättre befinner sig två platser ifrån oss, välter över ända allt som kan vältas, slamrar med kastruller och annat husgeråd som vi lämnat stående på durken i sittbrunnen och om inte alla i hela hamnen vaknar av det slamrande som uppstår när svallvågorna ruskar om Frida, så måste det vara någon där som är död. Och det är inte en finlandsfärja, nej, det är den ena efter den andra i ett pärlband, tycks det mig långt som självaste Midgårdsormen…

Varje färja har sin egen signatur, har jag märkt under dagen. Man skulle faktiskt kunna lära sig att identifiera dem enbart på svallet. En av färjorna – om jag minns rätt en Silja, kanske Symphony eller Europa – får hela havet att häva sig i tunga men ändå mjuka vågor, som lugnt men obevekligt lyfter hela Frida ett par meter upp för att sedan låta henne lika lugnt gunga ner mellan vågtopparna. Efter att hon passerat är det som om vågorna aldrig vill lägga sig, så man börjar nästan undra om fenomenet har något helt annat ursprung. Förebud till en tsunami, kanske? Men det är egentligen inte obehagligt eller jobbigt att befinna sig i de svallvågorna.

En av Viking Lines färjor, däremot, är förrädisk. Den passerar och ger ett högst beskedligt svall. Inte i närheten av Silja-färjans. När det lagt sig tänker man att det var ju inte så farligt, och då kommer ett hårt och elakt svall av helt annan karaktär, och Frida kastas besinningslöst omkring, handlöst och utan all styrsel. Jag ska aldrig åka med Viking Line igen.

Sigtuna-Stockholm, Söndag 8 augusti

Det är grått och småregnigt när vi vaknar, men fortfarande varmt i luften. Jag har länge hört någonting trippa omkring på rufftaket. Jag kikar ut genom fönstret och ser en massa små svalor som hoppar omkring på intilliggande båtar, och som sitter i rader på angöringslinor och på bojarnas öglor.


Under frukosten bestämmer jag att vi ska ta en taxi till macken och åtminstone fyller upp den femlitersdunk vi har. Frågar i mannen caféet efter numret till taxi och får det, men när han ser bensindunken i min hand undrar han om vi verkligen ska ta taxi, det är ju bara en kort promenad. Såå kort visar den sig inte vara, men helt OK. Och minsann, där finns en butik med en hel hylla full av bränsledunkar! Tandkräm och ny tandborste kan man också köpa + en massa annat som vi inte köper.

Med 15 liter bensin i dunkar travar vi tillbaks till gästhamnen och gör klart för att komma vidare, först till Stäket där en fällbro väntar igen och så vidare ner mot Stockholm dit vi väl ska kunna ta oss i dag i alla fall. Himlen är jämngrå och regnet hänger i luften, men vi klarar oss undan.

Vid Stäket väntar ett par båtar på broöppning, och fler lägger sig i kö efter oss. Här förlöper allt utan missöden. Jag har kortat tamparna till jollen så att de inte ska kunna trassla in sig i propellern igen. Precis när vi lämnar Stäket hör jag någon ropa bakom oss: ”Vad hände i Erikssund?” Det är mannen med båten som låg framför oss när vi kom till Erikssundsbron! Jag ropar tillbaka att vi hade fått en tamp i propellern.

Idag är det heller ingen vind att tala om. I Görväln och Lövstafjärden ser vi många som gör tappra seglingsförsök, men det ser nästan ut som om de ankrat med seglen uppe. De ligger helt still. Bara då och då kommer en matt fläkt och ger för en kort stund litet liv åt seglen. Vi kör med snurran och låter seglen sitta uppe för att vid de sällsynta ögonblicken ge den lilla extraskjuts de kan, men när vi slinker in i kanalen öster om Lovön fyller de inte längre någon funktion alls.

Vi går in mot Stockholm

Det är intressant att ta sig genom Stockholm vattenvägen. Man ser allt från ett håll man aldrig ser det annars hur man än färdas, och det är svårt att föreställa sig att det är samma Stockholm man ser. Att det är så mycket vatten och så många båtar! Många flotta villor med egen brygga, men också flerfamiljshus – säkert oerhört dyra bostadsrätter – alldeles nere vid vattnet med tillhörande bryggplatser. Och andra sträckor industriområden med rostiga farkoster lagda vid förfallna kajer.

Man kan tyvärr inte åka genom Riddarfjärden. Där är broarna för låga, utan efter Stora Essingen får man vika ner i Liljeholmsviken och gå vägen genom Hammarbyslussen. Hur det är att ta sig genom slussar har man ju hört skräckhistorier om, att det innanför slussportarna blir en kokande häxkittel och att det forsande vattnet vill krossa skrovet mot slussens kanter, eller att man vid slussning nedströms riskerar att bli hängande i angöringstamparna, som då strax naturligtvis går av och släpper en handlöst ner mot vattenytan långt där nere… Jag säger till slussvakten att jag aldrig slussat förr och är litet nervös. Han tar betalt (150:-) och säger att det är så liten nivåskillnad att jag knappt kommer att märka någonting alls. Han har litet problem med sin kvittomaskin, så jag säger att jag klarar mig bra utan kvitto, och då säger han att, vad bra då kan ni åka då. Nej, jag hade inte märkt någonting!

Strax efter slussen kommer man till Danviksbron. 10,8 meter fri höjd. Hur högt över havet sträcker sig Fridas mast? Ingen aning. Säljaren hade visserligen sagt att den enda broöppning man behövde vänta på var vid Stäket, men då hade han ju uppenbarligen glömt Erikssundsbron, så hur mycket kan vi lita på honom? Vad var det lägsta vi har gått under hittills… 11,7 meter, var det så? Men hur god marginal hade vi? Det är faktiskt omöjligt att avgöra där nerifrån!

Jag är inte beredd att chansa. Har gjort det med Yrsa en gång - sakta sakta puttrat fram mot en bro som vi kanske kanske skulle komma under, lagt ur växeln och låtit henne nästintill stillastående glida fram med masttoppen mot brospannet som visade sig vara fåniga c:a 15 cm för lågt, varvid jag lade i backen och drog på gasen, så vi hade bara nuddat med masttoppen mot kanten på brospannet. Men det var med Yrsa, det. Hon väger väl knappt hälften av vad Frida gör, och reagerar direkt på aktersnurran. Frida med sina 3,5 ton har en annan tröghet och tar litet tid på sig innan ett backslag på snurran gör någon verkan på hennes framfart. Vågar inte motsvarande manöver med henne.

Så vi lägger oss snällt vid sidan av kanalen och väntar på öppning. Under tiden passar jag på att ringa Navishamnen för att kolla om det finns plats. Navishamnen har ingen egentlig gästhamn, utan det är navigationssällskapets medlemmar som ställer sina egna platser till förfogande när de är ute med sina båtar. Det är inga problem får jag veta. Bara att ta en plats som inte är rödmarkerad. Glömmer fråga vari rödmarkeringen består, men det visar sig väl.

Navishamnen ligger på Djurgården så efter Danvikstull är det bara att korsa Saltsjön, så är man framme. Vi hittar en plats i utkanten av en lättillgänglig brygga, där jag fångar en boj i aktern medan Johannes ser till att vi får fören intill bryggan. Alldeles proffsigt och sjömansmässigt såg det antagligen inte ut, men det är helt i sin ordning, för det var inte det heller. Måste, apropå det, lära Johannes att slå vettiga knopar. Ska ett dubbelt halvslag vara så svårt?

Navishamnen tar 250:- och det får väl anses OK för att befinna sig i den smeten. Skansen och Grönan på en kort promenads avstånd. När vi fått båten ordentligt angjord och betalat avgift får vi en whisky att trösta oss med tills maten är klar. Potatis, ägg och rökt sik. Det smakar gudomligt så hungriga som vi är. Eftersom det passar bättre med öl än med vin till anrättningen inser vi att vi behöver mer folköl, för det dricker vi gärna en eller ett par under färden. Det både släcker törsten (det är ju så varmt!) och mättar litet.

Navishamnen på Djurgården

Flottsund-Sigtuna, Lördag 7 augusti

Frida, väl framme i Herräng

Sjösättning av Frida med nyreparerat roder i Flottsund klockan 9 på morgonen. Jag är uppe vid 5, packar det sista och baxar upp gummijollen på biltaket. Hämtar Daniel klockan 8, så svänger vi förbi och plockar upp Johannes innan vi kör ut till Flottsund. Johannes och jag ska ge oss iväg genom Mälaren ut till Stockholm och sedan vidare ut i skärgården och upp mot slutmålet Herräng, där Frida har sin plats.

Frida är uppställd med masten på. På grund av roderhaveri blev vi tvungna att ta upp henne strax efter sjösättning. Det var ett bök att få upp henne så, men Allan som skötte kranen ville inte vänta på att vi skulle masta av. Den omvända proceduren visar sig ungefär lika bökigt och tidskrävande. Det skulle ha sparat tid att masta av och på, som kranskötare Kjell litet syrligt påpekar. Jag skyller på Allan.

Frida äntligen i sjön, Daniel drar med bilen, jag och Johannes stuvar packningen i Frida. Väl klara är det dags att köra igång dieselmotorn och töffa iväg! Naturligtvis vägrar motorn starta. Den gick så bra i våras efter hela vinteruppehållet. Nu har den stått i drygt två månader och vägrar att ens hosta till det minsta. Vi tömmer båda batterierna. Jag hittar ett eluttag bredvid kranen och kopplar i batteriladdare och tar ström till startmotorn direkt från den, pillar förstrött på olika kranar, rattar och reglage i hopp om att råka komma åt någonting… men, nej. Det har nu hunnit bli mitt på dagen och till råga på eländet drar regnet, som vi hade räknat med att hinna åka ifrån, in över oss.

Dags att ge upp? Nej då. Johannes undrar om det inte finns något sätt att montera aktersnurran, som ju egentligen är till gummibåten, på Frida istället. En plan börjar ta form. Den uppfällda stegen till badplattformen i aktern… skulle det kunna fungera? En vänlig man som pysslar med sin båt alldeles intill ger oss ett par kraftiga brädbitar och lånar oss en borrmaskin. Jag lyckas med ett kraftigt rep fästa en brädlapp i badstegen, och snurran går precis att hänga på!

Inte ens en 2 cylindrig 16 hästkrafters dieselmaskin av folkhemskt ursprung ger mycket mer än 5 knop, så vad kan vi hamna på för marschfart med 5 kinesiska hk aktersnurra? Nåja, vi har ju ändå tänkt oss att huvudsakligen segla, så vi ger oss (någorlunda) glatt iväg, även om vi kunnat konstatera att seglingsvindarna verkar som bortblåsta.

Så småningom närmar vi oss i alla fall Erikssundsbron. Det var här jag, med ett klantigt backslag, kvaddade rodret på Frida när vi satte iväg i Kristi himmelsfärdshelgen. Den gången, efter att ha nästan ha kört rätt upp i den trädgård som ligger bredvid bron, och så när krokat av oss Daniel, som stod i fören, på de trädgrenar som sträckte sig ut över ån, tog vi oss backande igenom, eftersom Frida inte hade någon styrsel alls framåt, och jag inte förstod att det var roderhaveri det handlade om, och att vi inte hade annat att göra än att ringa efter assistans och bärgning. Vi skämtar om att brovakten kommer att kvida när han ser oss: ”Neeej, nu kommer de igen! Vad ska de ställa till med den här gången?”

Det ligger en segelbåt före oss och väntar på broöppning. Vi lägger i ankaret i aktern och låter Fridas för nästan sniffa på de framförvarandes jolle. Mannen på segelbåten pysslar med sin utombordare, som inte verkar vilja gå helt jämnt. Jag stänger av vår snurra. Han frågar om jag vet ifall det är vi eller de nedströms bron som har företräde. Jag har ingen aning, men säger litet självklart att ”vi ser väl när vi får grönt ljus” (helt fel får jag senare lära mig av brovakten vid Baggehusbron över Väddö kanal).

Brovakten fäller bommarna och börjar öppningen. Mannen framför tar upp ankaret, får snurran att puttra hyfsat jämnt och glider långsamt genom broöppningen. Jag rycker igång vår kinasnurra, tar upp ankaret, lägger i växeln och drar på gasen. Tvärstopp på snurran. Vad i…? Ett av repen som gummijollen jollrar efter i har snott sig runt propelleraxeln och dragits fast med en kraft av 5 hk…! Ner med ankaret igen. Hoppa ner i gummibåten för att kunna komma åt propellern. Det är inte kallt i vattnet, tack och lov. Det provisoriska motorfästet tillåter inte att snurran tiltas upp så att man får propellern över vattenytan, så det blir att kavla upp ärmarna och försöka jobba där nere. Repet verkar gå ett par varv runt axeln, och det sitter fast utav bara helvete. Jag börjar lossa sprinten som håller fast propellern på axeln, men kommer fram till att det nog inte är en så bra idé trots allt, med tanke på att ifall jag tappar någon liten detalj, så är den fullkomligt förlorad. Och då får Peder från Sjöassistans komma och hämta oss en gång till.

Efter litet ruckande och vridande och slitande lyckas jag i alla fall och till sist få loss repet, och vi kan bara konstatera att där har ytterligare en dyrbar timme av den här dagen gått. Vi hade ursprungligen tänkt ta oss till Stockholm och ligga i Navishamnen på Djurgården, men det blir nog till att sikta på Sigtuna.

Vi har ytterligare ett problem att lösa. De ursprungliga förutsättningarna var ju att vi hade en fungerande inombordsmotor. En diesel. Alltså har vi 40 liter diesel med oss. Utombordaren var bara tänkt till jollen. Förutom vad som finns i snurrans tank är en femlitersdunk allt vi har med oss av bensin. Någonstans efter vägen – och det ganska snart – måste vi lösa det problemet också. Syster Maria bor i Märsta, inte så långt från Sigtuna… tänk om hon skulle ha möjlighet att köpa en tiolitersdunk, fylla med bensin och köra ut till gästhamnen i Sigtuna! Det är bara det att jag vet att hon är på semester i S:t Petersburg. Men systerdotter Elin kanske har tillgång till Marias bil? Nej visar det sig. Men hade hon kunnat skulle hon gärna hjälpt oss.

Nåja, vi anländer Sigtuna framåt sjutiden på kvällen, utan att egentligen ha seglat alls. Vi är både trötta och hungriga och det har regnat mest hela dagen, men det är i alla fall varmt i luften. Vi frågar efter närmsta bensinmack. Å, det är långt dit, och det är bara en betalstation. Ingen butik som man kan köpa bensindunkar och andra nödvändigheter i, får vi veta av hamnvärden. I Stäket, litet längre ner mot Stockholm, finns en sjömack med butik, så om vi tar oss dit kan vi säkert få tag i både dunk och bensin.

Gästhamnen Sigtuna om natten

Vi låter bensinfrågan vila tillsvidare, orkar inte tänka, inte fatta några beslut, äter pasta med stekt marinerad tofu och litet grönsaksfräs, delar på en flaska rödvin och gör kväll. Regnet vräker ner, och nästa dag påstår Johannes att det har varit ett präktigt åskväder under natten. Själv har jag inte märkt någonting alls av det.