Onådens år

Det här är en bok som gärna kan läsas om och om igen… På ett plan handlar den om konstens raison d'être, men under ytan handlar den om någonting så mycket mer.Den är inte hoppfull alls. Inte det bittersta. Men den är full av insikt och klarsyn. Hur kan vi ha det så bra som vi har det? Vilka är det som betalar för vår välfärd, och är vi alls beredda att betala tillbaka, som för ett lån?

Vi vet alla svaret bara allt för väl. Världsekonomin är ett nollsummespel och för var och en som vågar lyfta blicken en aning står det ovedersägligt klart att det förhåller sig på det viset. Finns det vinnare måste det finnas förlorare. Konstigare än så är det inte. Men hur ska vi ställa allt till rätta? Kan vi ställa allt tillrätta? Vill vi ens ställa allt tillrätta? Är vi beredda att betala vad det kostar?

1967 gav Sven Lindqvist gav ut Myten om Wu Tao-tzu…  Har historien passerat den? Nej. Är någonting väsentligen förändrat? Nej. De rika då – och försök inte komma undan, det handlar om dig och mig – är ännu rikare nu. De som var fattiga då, och som levde på randen mot svält och även på andra sidan därom, är i bästa, i allra bästa fall, åtminstone inte ännu värre ute.

Men vem är beredd att avstå från sitt goda för att de som ännu inte sett något gott ska få smaka åtminstone något av allt det goda den här världen faktiskt har att bjuda? Är du beredd? Är jag?

Nej, de allra flesta av oss, vi fäster våra blickar uppåt, upp mot dem som har mer än vi själva har, mot dem som har fetare kor, blankare bilar, större hus, mer i bonus... Och vad nytta gör det om jag, just jag, avstår en del av det goda som utan min förskyllan, som enbart genom att jag är född i en viss del av världen, råkat tillfalla just mig? Vi vet det allt för väl. Det gör i det stora hela ingen nytta alls. Välgörenhet – detta vämjeliga ord, som efter att så välförtjänt ha lagts i sin grav, uppenbarligen, av TV-reklam att döma, tagits i oförtjänt bruk igen  (och vad har det att säga om vår tid?) – välgörenhet, kan förändra en människas liv till det bättre, men förändrar inte världens i grunden orättfärdiga tillstånd.

1967 gjorde Sven Lindqvist det tydligt i Myten om Wu Tao-tzu, att vi sitter på en krutdurk. Allt som oftast lyckas det den rika västvärlden att hälla vatten på luntan som hotar att antända krytdurken, men det var sant då, det var sant sju år senare när Peps Persson sjöng Onådens år, och det är inte mindre sant idag, :

Snart så tröttnar tredje världens drängar
Och bränner våra pappers pengar
och verkligheten bultar på vår dörr

Nöden når ditt vardagsrum
Du sitter där så blek och stum
och önskar dig att allting var som förr

Men de dagarna de kommer aldrig tillbaka
Nej de tiderna de är förbi
De dagarna, de kommer aldrig tillbaka
Nej, de tiderna, de tiderna de är förbi... de är förbi

Och det är väl det bittraste Lindqvist har att säga, det tröstar ingen, och allra minst revolutionsromantikern:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?

Nej.

Är den möjlig utan våld.

Nej.

Är det verkligen så illa?

Kalkon

 Inser idag, juldagen, som så många gånger förr att köket är bästa stället att vara på. Jag mår så bra och är så lycklig som aldrig annars när jag får stå i köket oach laga mat i flera timmar. Det enda som kan konkurrera är att spela med Mangel. I dag var det kalkonen som skulle tillagas...


Hmmm, vad ska man dricka till matlagningen...? Oppigårds Winter Ale, förstås. Toprankad av de flesta tidningar. Så ock av mig. Det där lilla bryggeriet i Hedemora tycks inte kunna göra någonting fel! Dagen före julafton var de slutsålda på systemet. Men jag hade hunnit bunkra upp med några så jag kunde kosta på mig en till matlagningen. Jag har att bjuda på till middagen i alla fall.


4,5 kg kalkon

Som alltid kommer jag på, just som jag sätter igång, att jag glömt köpa sånt där snöre som man kan knyrta ihop änden av lårbenen med... Det går bra  ändå. Kalkonen kommer att bresa litet ekivokt och en del av stuffingen kommer att välla ut under tilagningen, men vaddå, det funkar.i alla fall.

Fyllning (stuffing): schalottenlök, vitlök, champinjoner, rosmarin, timljan, persilja...



Dags att få in den i ugnen. Termometer inkörd i köttigaste delen kommer att larma vid 84 grader



Färdig

  Till kalkonen: klyftpotatis, ugnsrostade rotsaker, svartvinbärsgelé. Var det nån som klagade på maten? Nä.

...god är julematen, juuuuuuleeeeeemaaaaaaten!

Jaha, det lackar emot jul och den står för dörren och det är dan före dopparedan. Julen firar vi ju till åminnelse av tiden innan pasta och pizza intog det svenska kosthållet, så jag spänner mig litet extra. Det allra viktigaste att tänka på när man ska laga mat, och god sådan, är att ha något gott att dricka under tiden. Utan det kan man 100% räkna med ett kapitalt misslyckande. Det vill jag ju inte vara med om, så jag börjar med att slå upp en Hobgoblin.

Sen bär det av. Här ska göras kycklingleverpastej! Det låter avancerat, och som nått att kokettera litet med: Jag gör minsan min egen leverpastej på kycklinglever! Det du! Så jag borde väl inte avslöja hur enkelt det är! Men häng med nu. Har du trådlöst så är det bara att ta med datorn in i köket och följa med. Det förmodligen enda du behöver skynda dig iväg och handla är 400 g kycklinglever, och både Coop och Ica Maxi är öppna till 22.00. Övriga ingredienser har du nog hemma redan.

Schalottenlök och vitlök efter behag. Rosmarin och timjan går lika bra med torkad. Färska kvistar bara för att stila inför kameran.

Kycklinglever ser inte så aptitlig ut...

Och när man hackar rå lever får man inte vara allt för kräsmagad



Lök, vitlök och lever får fräsa i pannan. (Hög värme för levern innehåller mycket vatten, och den ska inte vara kokt!) ett par nypor salt och en matsked vatten orkade inte posera för kameran. 

 

Så här mycket smör behövs absolut inte. 75 g räcker, men jag provar i år med 50 g och så turkisk yoghurt för resten. Jag tänker att den kanske blir mera lätt att breda på det viset- Och turkisk yoghurt är aaaaaldrig fel. Ekologisk är den också.



Litet nystött svartpeppar

Matberedaren måste inte nödvändigtvis vara antik. Det fungerar bra med någon nyare modell också.

Sen in i kylen några timmar. I morgon ska det smaka gott med leverpastej och inlagda cornichonger på knäckebröd!

Nationalekonomi som livsförståelse

Någon annan framgång ges inte än den som består i att misslyckandet förflyttas.

En aforism som väl skulle platsa i Staffan Lindéns Tankebok för badrum och andra våtutrymmen, men det är i Sven Lindqvist Praktika (1962) jag finner den. Jag uppfattar den inte som något bittert och cyniskt uttryck. Povel Ramel har en gång lärt oss att man kan uttala ”grynkorv” på många olika sätt. Så är det naturligtvis med Lindqvists aforism också, och jag uppfattar den snarast som ett lakoniskt konstaterande av en av livets ofrånkomligheter.

Formuleringen ska ses mot bakgrund av de två nationalekonomiska teser Praktika inleds med att betrakta:

Först: Den fallande avkastningens lag, uppställd av David Ricardo 1817. Ricardo formulerade lagen i jordbrukssamhällets sammanhang, och den skulle helt kort kunna uttryckas: ju mer arbete vi sammanlagt lägger ner på att bearbeta jorden, desto mindre blir avkastningen per nedlagd arbetstimme.

Därefter: Lagen om det fallande gränsvärdet uppställd av Stanley Jevons 1870. Den lagen säger enkelt uttryckt att ju mer, av någonting - låt oss säga gröt - jag har, desto mindre blir ännu mera gröt värd.

Sammantaget resulterar de två lagarna i en slags livets moment 22-situation. Där den ena lagens tillämpningsområde upphör tar den andra vid. Lindqvist uttrycker det:

Lyckas man överlista den lag som säger, att ju mera man vill ha desto svårare blir det att få – så möter man istället den lag som säger, att ju mera man får desto mindre blir det värt.

För att återvända till den inledande aforismen: Framgång (i vad enhet vi nu vill mäta den) är som en snöboll du baxar framför dig. Den växer sig större och större. För varje varv lägger den på sig ett lager av framgångssnö. Men ju större snöbollen blir, desto mindre skillnad gör varje nytt lager, och till slut orkar duinte baxa bollen en ynka millimeter till… Snöbollen är din framgång till dess den slutligen blir ditt misslyckande. (Och som vi alla som någon gång i livet gjort snögubbar och snöborgar vet, så kommer man inte ens så långt att snöbollen inte längre går att rubba. Dess egen massa får den helt enkelt att gå i bitar, långt innan dess.)

När jag någon gång för kanske 20 år sedan väl fått Lindqvists Praktika i min hand följde den länge med mig. Jag skrev på en avhandling om livsmening som transcendens. Lindqvists syn på livet och konsten gav bränsle åt en av avhandlingens mest centrala idéer. Samtidigt skattade jag hans prosa väldigt högt. Idag, när jag efter många år läser om boken, är min tanke att jag kanske haft att vinna på att begrunda den sammantagna funktionen av de två lagarna litet närmre...

Lasten

Hastigt hopkommet stilleben. (Tack, Alexander för pipstället!)

Vad är väl en människa

när allt kommer kring

mer än summan av sina laster?

förflugna ord

försuttna ögonblick

vanmakt skam och skuld

vare hon därmed mer eller mindre

sammanfattad

Men för stunden

låter jag mig bli

vid lasten

och dess ovedersägliga njutning

Paella

Om en dryg månad åker vi på 14 dagar till Teneriffa, Petra och jag, så jag ska nog göra paus med skaldjurspaellorna, som annars gärna dyker upp på den lokala matsedeln var och varannan helg. Helt enkelt för att på Teneriffa tenderar det att bli näst intill daglig paella på någon av strandpromenadens många restauranter.

En trevlig sak med paella är att förhållandet smaklighet/svårighetsgrad är synnerligen förmånligt. Det är helt enkelt ganska svårt att misslyckas. Rätt fort går det också att slänga ihop.

Schalottenlök, finackad chilli, några vitlöksklyftor...

Blåmusslor, pilgrimsd:o och räkor 

 

Saffransdoftande risotto (på arborioris) med champinjoner och haricot verts får fräsa en stund tillsammans med schalottenlök, chilli och vitlök i den stora pannan, medan skaldjurskompotten får en snabbehandling på full speed i den lilla.

Jag håller gärna isär risotton och skaldjuren tills det är dags för uppläggning. På såvis går rester av risotton ju fint att spara, till kommande veckodagars lunchlådor - utan att man behöver bekymra sig över skaldjurens hållbarhet. Till lunchlådorna blir det litet mer prosaisk uppdatering och komplettering med blåmusslor ur burk. Smakar nog så bra en måndag. Eller tisdag. Eller...


Inget finlir med fjolliga uppläggningar, men gärna på med några paprikaskivor, kronärtskockshjärtan samt naturligtvis en citronskiva...

 





Sikta mot stjärnorna...

”Sikta mot stjärnorna, så når du trädtopparna.” Så sägs det ibland. Kanske ligger det något i det. Men vad när man spänt sig till det yttersta, tagit sikte mot den klarast lysande stjärnan, känt att ansatsen stämde, att rytmen var rätt, man visste att man denna gång skulle komma att sätta sista steget, för det slutliga språnget, skjutsen mot höjden, precis rätt, att ansatsen varit perfekt, längden avpassad så att farten hunnit bli den rätta, att medan spänsten ännu fanns i steget, skicka sig mot höjden – och ingenting händer…

Så torftig den mark som nyss gav dig näring kan te sig.