På pumpen

Den här viken gör mig aningen besviken

Vid senaste besöket på närbelägna Systembolaget var det tomt i hyllan för Oppigårds Easter Ale, som jag hade tänkt bunkra upp litet av. Några Mohawk Red Easter hade jag redan hemma, så de fick vara, men jag tänkte att jag skulle ju kunna prova något annat, så jag lade beslag på ett par flaskor Pumpvikens påsköl 2011.

Öppnade en flaska till lördagens matlagning (tagliatelle med musslor i spenat). Fin färg i glaset, men smakmässigt litet av en besvikelse. Ganska liten och tunn smak, som inte bättrades på av den överpeppade och spritsiga kolsyran. Inte i min smak.

Visst är den drickbar, och kanske gör den sig bättre som törstsläckare till påskmaten, men jag var ändå nöjd att jag bara köpt två flaskor. Den andra kommer att gå åt, värre var det inte, men jag låter resterande parti stå kvar på systemets hylla, och hoppas att det är sant som jag blev tröstad med av den snälla killen i kassan, att det kommer en ny sändning Oppigårds redan på måndag (vilket i skrivande stund är i morgon).

Litet synd att jag så sent insåg att Jämtlands påsköl måste man beställa. Och då i partier om 15 flaskor - ja, den mängden är väl inget problem... Jag gillade ju så Jämtlands Pilgrim när jag var uppe i Östersund, senast...

Uhu-bu-hu-ntu... (Datormek #2)

Skit samma att Windows inte går igång, här ska ju ändå linuxifieras! Efter sedvanlig rådfrågning hos familjens datorkonsult letades en lämplig dist som jag lärt mig att de olika linuxversionerna kallas. För mig som gitarrist leder begreppet associationerna till saker jag absolut inte kan tänka mig att jag vill ha i mitt operativsystem, men i det här fallet står dist för distribution och inte för distorsion.


Här gives hopp...

Den dist jag blivit rekommenderad heter Ubuntu, och läser man litet diskussionsfora i ämnet Linux finner man att det är en ofta föreslagen version. Att det dessutom finns ett paket som heter Ubuntu Studio, som sägs innehålla vad man behöver av programvara för att odla sina multimediala talanger gör ju inte saken sämre.

Om mina cubaseinspelningar kommer att fungera i Ubuntu är en annan fråga. Men de absolut flesta av dem har jag gjort mest för övningsändamål (lägga en grund med trummor, bas och kompgitarr att öva solon till) eller för att testa idéer. De är inte gjorda för att de ska lyssnas på egentligen, så om de inspelningarna i denna omställning råkar bli förpassade till den eviga glömskans domäner må det väl vara hänt.



...och här blev det stopp



Nåväl. Senaste versionen av Ubuntu brändes på en CD. Setup på den trilskande datorn ändrades till att boota från CD istället för från HD. In med CD:n i datorn och starta om. Strax kom ovanstående lovande biskopslila skärmbild, med små trevliga punkter som i en rinnande ström lystes upp den ena efter den andra.

Mitt framgångsjubel dämpades dock någonstans på skalan aningen - avsevärt vid åsynen av de utomordentligt fula spräckliga ränder som sedan planterade sig på skärmen...

Nog mekat för den kvällen!

Håll dig uppdaterad på min blogg så du inte missar fortsättningen och den förhoppningsvis snart stundande upplösningen på denna rafflande meckarhistoria!

Datormek



Johannnes bökar i datorn

Petras dator kollapsade här om veckan. Naturligtvis medan jag var ute och reste någonstans. Jag tror jag befann mig i Tromsö. Som väl var kunde Johannes komma henne till undsättning, få igång datorn och rädda alla filer på hårddisken till en separat disk. Men eftersom den på senare tid trilskats en hel del bestämde vi oss för att det skulle inköpas en ny.

På närliggande elektronikbutik införskaffades ny dator och ståndsmässig 22" widescreen plattskärm till Petra. Hennes gamla tänkte jag försöka få fart på och ersätta min egen gamla långsamma laptop. Inte minst skulle det vara fint att få en snabbare dator för att köra Cubase (eller motsvarande i Linux, som jag tänker mig). Och för övrigt så vill jag ha en sån där fin 22" plattskärm, jag också... Tillkallade Johannes igen!


Här är det nya - eller om det är det gamla - moderkortet




Johannes rätar rutinerat ut de av processorns kontaktstift som krökts av min bryska hantering

 

Litet koll på hur och var grejer ska sitta på det nya kortet

Men trots kompetent assistans från datavetare och allt ville det sig inte. Först hade vi problem med tjuvjordning av det nya moderkortet, och när vi med hjälp av maskeringstejp - för riktig eltejp hade jag förstås inte hemma - hade löst den saken så fick vi ingen skärmbild i alla fall. Johannes tog hem kortet och gjorde en BIOS-uppdatering, vad det nu kan betyda, och så fick jag tillbaks kortet i helgen. Så jag skruvade i kortet (den här gången med ordentligt eltejp som räddning mot oönskade jordningspunkter) och körde igång...

Näe... ingen större success!

Så vad var det för fel nu då? Johannes - och hans ord är i sammanhanget lag -  hade sagt att kortet skulle funka nu... Efter litet letande hittade jag i kabelhärvorna en liten sladdstump med någon sorts anslutningskontakt som verkade passa i någon sorts motsvarighet i hårddisken...

Efter att ha anslutit sagda sladd i anförd hårddisk kom jag en aning längre. Eller åtminstone kom det mer text på skärmen... Det borde vara ett gott tecken, eller hur? Nu pratade den i alla fall med mig, tänkte jag. (Naivt?) Någonstans på vägen fick jag lov att gå in i setup och ändra inställning för bootning. Om det var här eller senare minns jag inte längre. Det spelar ingen roll. Som ni förstår går det inget vidare, det här, i alla fall...

Ett steg på vägen! (kanske.)

End of story...?

Nej. det är inte slut här. Nu sitter jag och bränner en Linux Ubuntu-CD för att se om jag kan bota datorn från den. Tänkte passa på att göra mig microsoftoberoende... Återkommer med rapport!



Apropå opera. Och annat.

bok

Jag tycker jag slarvade med min anmälan helt nyss... Måste bättra på!

Nu har jag letat rätt på några hyfsade passager i Östergren: Den sista cigaretten. Vad har det, apropå rubriken, med opera att göra? Ja, till exempel att boken börjar och slutar med opera. Jag tror att opera är bra. Jag skulle vilja gilla opera,  men jag vet inte... kanske mest för att en gång var jag förälskad i en kvinna som sjöng opera, visserligen i operakören och inte som solist, men ändå...

Jag har visserligen aldrig varit på opera och kanske kommer jag aldrig att uppleva det, och kanske är det likaså bra för jag kanske skulle bli besviken, men likväl: opera - det är någonting, det!

En sångare kan sätta våldsamma krafter i rörelse, lyfta en föreställning, få ett hus att sväva och svepa med sig vem som helst. En vuxen man kan plötsligt hamna mitt på en åker mitt ute i ingenstans med gråten i halsen och förtvivlat ropa mot en kall himmel "Mimi"*

Ingen vet ännu om det är lämpligt att utsätta folk i ödemarken för sådant. Man borde ju ha någonstans att gå med alla känslor.

* Mimi: berättarjaget gårtillsammans med Ronny på en biograf någonstans på bonnvischan till från New York digitalt överförd föreställning av Puccinis La Bohème. Jag kan inte handlingen i La Bohème, men förmodligen skulle den ge ytterligare bottnar till Östergrens roman. Jag behöver bara läsa den korta wikipediaartikeln för att förstå att jag genom min bristande bildning i detta avseende gått miste om minst halva romanen.

Och vidare bra:

Jag kunde höra mig själv säga än det ena än det andra, precis som en allt för ensam människa alltför ofta gör. Kanske var det i uppror mot denna självupptagenhet som jag gick vidare, trotsade alla dystra förutsägelser, i öppen revoltmot mig själv, min egen svaghet att ta ut allt för mycket i förskott, allrahelst nederlag. det var en dålig vana som nu kunde få mig att6 gå till ett möte där faktiskt vad som helst kunde hända, lika håglös som om det vore förhandsvisningen av ett givet fiasko, en romantisk komedi med underlag i en verklighet som ännu inte ens ägt rum.

Ja, det är så bra... Tänk om man själv formulerat en enda av dess strofer, eller en enda enstaka in klass därmed. Då skulle man kunna göra sin sorti någorlunda nöjd och belåten. Vad det nu skulle vara för särskild poäng med det. För vem skulle egentligen bry sig?

Hmmm, ja, Det här blev väl litet som jästen efter brödet... men bättre så än inte alls. Kanske?

Det uppskjutna och kanske ändå utförda mordet på den döende dandyn

Jag hade inte tidigare läst någonting av Klas Östergren. Pikareskromaner tillhör inte min naturliga föda, och det är vad jag uppfattat att Östergren ägnat sin skrivklåda åt. Dessutom har jag haft litet svårt för hans lätt snobbiga framtoning.

Men när jag nyligen på jakt efter läsning inför en resa Växjö t.o.r slank in på den så passligt placerade Pocketshop på Uppsala pampiga resecentrum, och såg Den sista cigaretten stå där så inbjudande i hyllan mindes jag att jag för något år sedan sett en intervju med Östergren och att jag hade blivit litet nyfiken på vad han med just den här boken ville förmedla.

Från första sidan var jag fast, och det enda mitt ressällskap märkte av mig under den flera timmar långa resan var de roade frustningar som texten framkallade. Det är bara att erkänna att Östergren är en sann formuleringskonstnär. Varje passage känns alldeles naturlig, och inte det minsta krystad eller konstlad. Själv får jag föreställningen om ett lustfyllt skrivande, och av en författare som drabbas av road förvåning över de språkliga vändningar den egna texten tar.

Det är svårt att plocka ut någonting som fungerar utanför sitt sammanhang, men min cyniska läggning gillade den lilla passusen 

…att lämna ett nederlag bakom mig och gå vidare mot nästa.

Bokens berättarjag, Claes – en författare med även i min värld aningen hög alkoholkonsumtion – dras in i en historia som, samtidigt som den utgör en svidande kritik av börsklipparnas nittonhundraåttiotal, ställer grundläggande frågor om konstens värde och villkor. Vad är konst? Vad kan konsten rättfärdiga? Vari består konstens värde?

Temat ger mängder av möjligheter till metatext, förstås, och eftersom berättelsen i berättelsen är retrospektiv finns naturligtvis en madeleinekaka  – i romanen personifierad av ”Madde” som ersätter madeleinekakornas doft med sitt eget outgrundliga leende (och då dras ju associationerna ofelbart till Da Vincis La Gioconda) som får berättarjaget att motvilligt minnas ett och annat som han gärna velat förtränga... Ja, så där skulle man kunna hålla på, och det är ju rätt roligt, men då skulle det här blogginlägget bli oändligt långt, och jag skulle aldrig känna att det blev klart att publicera, så det får vara nog så…

Nå, men kommer han Östergren fram till någonting, då? Ja, jag tror det:

För visst är det så, ganska självklart, eller? Konstens verkliga värde – vilken konstform det än handlar om – ligger i att den ger oss tillgång till sådant vi inte på annat sätt får tillgång till,  bl. a. känslor och upplevelser, och därmed också utlopp för känslor och upplevelser som vi annars inte skulle veta om, eller våga ge utlopp för i dess verkliga kontext. Östergrens roman är (bl.a.) ett dråpslag – och ett riktigt jävla roligt sådant – mot kommersialiserandet av detta konstens grundläggande värde.

Den ekonomiska krisen hade förvärrats på ett sätt som få skulle kunnat föreställa sig. Banker och stora företag gick omkull. Man följde den dramatiska händelseutvecklingen dag för dag, med både hopp och förtvivlan, känslor som min granne Ronny fann återspeglade i operor som dånade i hans traktorhytt när han for förbi.

Tuppfäktning

Snubblade alldeles oförhappandes - nåja det var vid besök på systembolaget, så jag borde väl inte ha blivit alldeles överraskad - över ett par trevliga öl i helgen, och fick en påminnelse om att öl kan vara väldans olika saker.

Den ena tuppen...

Säger man det på tyska, t ex betyder det olja och rekommenderas inte alls som törstsläckare.

Men även om man håller sig till öl i den gängse svenska betydelsen är det ju en himla skillnad på öl och öl. Till och med om man begränsar sig till  att tala om ale - och utesluter allt som  har med träslaget eller med Ale stenar att göra - kan skillnaderna var himmelsvida.

Till gårdagens matlagning öppnades en Oppigårds Easter Ale. Kan inte säga att jag var så förtjust i etiketten som leder tankarna till påskmust från 60-talet. Men innehållet var något annat, och ändå inte helt, för någonstans i den friska beskan kunde förnimmas en högst tilltalande enbärston. Påskmust för vuxna smaklökar! Så etiketten var kanske inte så fel ändå...

Efter maten tog (relativt fåfängt) datormekande tillsammans med Johannes vid, och efter några timmars försök att få liv i det transplanterade moderkortet behövde vi livas upp en aning, så jag plockade fram det andra fyndet: Mohawk Red Easter. Och det var någonting helt annat, det!

...och den andra

Om Oppigårds smekte gommen med förfinad förfriskning, så var väl Mohawk mera som en käftsmäll - om man kan tänka sig att ge uttrycket positiv innebörd. Man behövde bara lyfta glaset under näsan för att förstå att det här en öl man inte leker med.

- Den doftar precis som ingredienserna man använder när man brygger själv, kommenterade bryggmästaren Johannes.

Malt, humle och en aning jäst. En tydlig rostad karaktär, ja, nästan att smaken tippade över åt det litet brända hållet. Inte på något oangenämt sätt, alls. En riktig tuffing, det här alltså. Inte törstsläckaröl, inte i min värld i alla fall, och jag tror inte jag skulle välja den till påskmaten. Däremot en fest och upplevelse att dricka så här för sig.

Ja, hur slutade tuppfäktningen då? Man får väl säga att båda tog sig ur striden med hedern i synnerligt behåll. Oppigårds skulle jag välja till maten, men Mohawk som en verklig specialare som "sällskapsdryck". Och det skulle nog vara kul att bjuda en litet ovan öldrickare på den, bara för att få se hans/hennes min!

Trevligt också att - för mig hemmahörande i Uppsala - båda bryggerierna väl får betraktas som relativt lokala: Oppigårs i Hedemora och Mohawk i Sigtuna. Då kan man ju nästan känna sig en aning klimatsmart, också!

(Oj, nu blev jag sugen på en öl... Vilken tur att det är hög tid för matlagning!)