Country-, Blues- & Rockfestival i Stenhagen, 28 maj 2011, del 1

Loggbloggens kära läsare får stå ut med att det nog blir några inlägg med dokumentation av den första i raden av ett otal, årligen återkommande, och hela tiden till format, omfång, publiktillströmning och internationellt anseende eskalerande Country- Blues- & Rockfestival i Stenhagen.

Festivalen som arrangerades av mig och gode vännen Staffan, gick av stapeln 28 maj, vilket på intet sätt hade att göra med min födelsedag. Det bara hampade sig så att det var det datum som passade. Att inte alla inbjudna riktigt förstått det, utan hade med sig blommor och presenter må vara ursäktat, härmed preskriberat och ingenting som kommer att hållas emot någon enda person på något enda sätt. (De skötte det så diskret, så det störde inte på minsta vis.)

Efter att vi ätit av mycket lyckat knyt: goda pajer, sallader, pizzabitar och annat vidtog själva festivalen. Först ut var Syndarna på nåden med Ulf Peder Olrogs På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter. Country? Blues? Rock? Vem bryr sig?

Videon är filmad med min nya Zoom Q3. Inköpt inför just denna begivenhet. De hade släppt en ny modell och dumpat priset på den här, så jag slog till. Juste ljud, risig bild, precis som förväntat. Men nog hade jag önskat att personen jag lämnade över den till hade bekvämat sig till att titta i displayen och kanske förflytta sig och apparaten till en aning bättre vinkel utan stolsryggar och keyboards i vägen :( Personen ifråga hjälpte dock till att städa dagen därpå, så nu står han trots allt på +/- 0.)

Jag tycker hur som helst att Petra och jag har hittat en form av musikteater som passar oss. Tidigare har vi gett oss på Brechts Sjörövar-Jenny och Hedningarnas Räven. Med den här Olrog-pärlan börjar man kunna ana ett mönster. Förövrigt kan jag inte låta bli att vara hyfsat nöjd med gitarrarrangemanget jag snickrat till. En aning ruffigt genomfört, men så är det, sån är jag och det får jag leva med. (Inser att jag trivs med att vara ensam instrumentalist. Det är litet av en utmaning, samtidigt som man kan ta ut svängarna och följa eventuella stundens infall utan risk för kollisioner med andra instrument...)
 

Nyår 08/09: Petra och jag framför Bertolt Brechts Sjörövar-Jenny (foto: Amanda)

Det kommer mera...

Innan allting började

Så skulle det vara festival i kvarterslokalen. Tre band och dessförinnan ett par mindre akter... Nästa gång får jag se till att fixa större lokal, för när alla riggat upp tog det halva lokalen i anspråk. Men det såg fint ut!


Innan det begick sig

 Någon av de tidiga besökarna undrade hur mycket utrustningen representerade i pengar. Kom fram till att bara gitarrer och basar fanns för mellan 100 000 och 200 000. Började tänka i fina banor: När man har knytkalas brukar det bli mat över så man har för några dagar. Kanske det fungerar likadant när man har festival?  En eller annan Gibson eller Fender som liksom bara blir över och kvarlämnad  för arrangören att ta hand om på bästa sätt... Troligen inte. Äh... Jag är nöjd med dem jag har och jag hade ändå lämnat tre hemma. Ingen nöd på den här festivalarrangören...

Perra Pettersson: Country- och Bluesfestival i Stone....

Vill slå ett slag för en förträfflig fotoblogg och samtidigt dela med av en del dokumentation av den festival Staffan och jag arrangerade i den kvarterslokal jag har tillgång till. Mer dokumentering kommer direkt på denna blogg. Tillsvidare hänvisar jag till Perras:
Perra Pettersson: Country- och Bluesfestival i Stone....: "En fantastisk kväll med glada människor. Oherhört inspirerande. Tack för kvällen Martin, Staffan och Petra. Hoppas på en festival nä..."

Svart/vitt = Rock & roll!

Blötläggning

En gammal Citroën på uppställningsplatsen
signalerar att även Eric kommit igång med vårrustningen

En del helger har sina poänger. Som den här. Drog från jobbet redan till lunch för den sedvanliga gratislunchen på Indian Kitchen. Dvs det är för Daniel och Jonas den är gratis. Mitt visakort regerar. Sen åkte jag via Biltema där bl a bottenfärg inhandlades. Så vidare ut till Herräng för ett hårt arbetspass. Till min glädje såg jag när jag svängde in på uppställningsplatsen en bil jag kände igen. Så innan slitet började fick jag pratstund med min gamle kompis Eric, som så sakteliga börjat komma igång med vårfixet av sin folka (vilket i sammanhanget inte uttyds Volkswagen utan Nordisk Folkbåt).

När vi bytt några ord om livet, den hårda vintern, och han berättat att han varit nere i Frankrike en sväng för att avsluta försäljningen av det hus han haft där, sa han plötsligt:

- Och jag tog med en flaska vin åt dig, den ligger i bilen!

Så jag tror jag törs säga att det inte bara var jag som sett fram mot att träffas igen...

Nåväl. Båtfix, var det. Yrsa bottenmålades + gjordes några bättringar av målning ovan vattenlinjen. Frida bottenmålade jag sist jag var ute och grejade, däremot hade jag inte gjort värst mycket ovan vattenlinjen på henne. Jo det hade jag visst, det! Tvättat hela skrovet två gånger med båtschampo och gnuggat bort en del fläckar av tjära eller olja och annat kladd samt fyllt en del repor i gelcoaten med epoxyspackel. Nu slipade jag där jag hade spacklat, tvättade av, lade på polish över hela skrovet och polerade upp en aning glans.

Frida, polerad och vaxad!

Det låter kanske inte som så ansträngande, men betänk att man måste stå på stege för att nå, att Frida är nästan 10 meter lång och att för att täcka in en sida av henne måste man klättra upp och ner för stegen 7 gånger och mellan varje gång flytta stegen en bit åt sidan… Alltså: 14 gånger för att lägga på polish. 14 gånger för att polera upp glansen, 14 gånger för att lägga på vax och slutligen 14 gånger för att efterpolera. Och så alla gånger för att kravla sig upp i sittbrunnen för att hämta någonting som visat sig vara av nöden...

Nå, men hur blev det då. Tja… utgångsläget var ju verkligen inte det bästa, så marinans klarast glänsande stjärna är det ju inte fråga om att hon skulle bli, men absolut blev det bättre. Mycket bättre! Nu tänker man  inte längre det första man gör när man ser henne, att det skulle behöva göras ett rejält jobb med det där skrovet. Dessvärre är det väl så att däckets och träöverbyggnadens sorgliga tillstånd framstår desto tydligare…

Teakdäcket får klara sig den här säsongen, den dag det blir att ta itu med det blir det både kostsamt och arbetskrävande, men en del lackade och målade ytor är i behov av akutvård. Det ska de få, och det går ju bra att göra medan hon ligger i sjön.

Nåväl. Efter att ha jobbat i ett från kl 3 var jag kvart över nio på fredagkvällen rätt slutarbetad, men då kändes det också som att jag låg bra till tidsmässigt. Sjösättning 12.20 nästa dag.

Mycket tejp går det åt för att hålla ihop en gisten gammal koster

Vaknade vid 6-tiden på lördag morgon. Kokade litet kaffevatten på spritköket. Åt ägg och kaviarmackor till kaffet. Vad skulle jag göra idag fram till sjösättning? Jo, Yrsa som jag bottenmålade i går skulle tejpas. Det är ett trick jag läst om på Träbåtsakuten.

Maskeringstejp längs alla bordskarvar under vattenlinjen saktar ner inflödet av vatten så att eventuella glipor hinner svälla igen innan skorven går till botten med man och allt. Jag brukar använda International Tät i större glipor. I år kunde jag inte upptäcka några sådana, så det fick duga med tejp.

Städade undan en del brädlappar, tomma färgpytsar och annat, och rätt vad det var var det dags för sjösättning. Frida stod ytterst så hon gick först. Sundell som driver marinan och kör trucken skulle kolla om det var någon annan båt som var klar som han kunde ta mellan Frida och Yrsa, så att jag skulle hinna få undan Frida innan jag hade en båt till att ta hand om.



Yrsa tejpad och klar för sjösättning

Jag hade inte testat att starta Fridas inombordare på land. Hon stod litet illa på uppallningen under kölen, så med tanke på att det vibrerar en del vågade jag helt enkelt inte. Det var bara att hoppas på det bästa. Ena cylindern tände direkt, och med den en hoppets låga. Men när jag tryckte ner dekompressionsreglaget för den andra dog motorn, och ville sen inte alls vara med…

Fick dra henne för hand och lägga henne längs sjömackens kaj, och plötsligt kom Sundell farande med Yrsa hängande i truckens starka armar. Det var bara att ta rätt på henne. Alltid nervöst att sätta träbåt i sjön, men hon läckte ovanligt lite. Nästan ingenting såg det ut som. Dessutom startade snurran nästan på första rycket, så jag tog henne till gästhamnen för att hon skulle få ligga längs med bryggan ett tag. Ifall hon skulle få för sig att läcka in mycket är det bättre att ha henne där. Där kan hon i värsta fall gå med kölen mot botten utan att sjunka hel och hållen.

Kämpade på med Frida, flyttade henne från macken, där hon ju låg i vägen för dem som ville tanka, och en sån här sjösättningsdag var det förstås många. Lade henne också i gästhamnen och betalade 20:- för att få ta ström till batteriladdaren och gjorde ytterligare några futila försök med dieseleländet.

Nu hade tiden gått och blivit någonting, jag vet inte vad. Eric kom förbi och sa att han skulle åka hem, men om jag ville kunde han hjälpa mig att bogsera ut Frida till min bryggplats. Sagt och gjort. Vi spände Yrsa för Frida och lyckades med litet mankemang få in dem i deras fållor. Det är trångt mellan bryggorna och inte mycket platsa att manövrera på. Illa nog med Frida när hon går för egen maskin…

Erik sa ”hej” och jag förtöjde båtarna. Ja dvs först förtöjde jag Frida, sen fick jag lov att flytta på Yrsa, för hon pga av vind och avdrift och allmän villervalla hamnade i fel fålla. Efter att ha fått båda båtarna på rätt plats och efter att ha pumpat ur Yrsa – för visst tog hon in en del vatten, men inte i någon oroande mängd  – kände jag mig ganska färdig med båtlivet för den här gången.

Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade varit igång sen kl 6 och inte ätit sedan frukost. Alla foton jag tänkt ta kändes nu helt oviktiga. Det var frestande att sätta sig och äta något på marinans resturang, men jag åkte hem till Stenhagen där COOP hade fina laxbitar att lägga på grillen… God öl fanns det redan i kylen hemma.

Hamnbyte

En typisk sån där stundom förekommande majhelg med nästan sommarvärme ska man förstås ägna åt idogt grillande, och gärna bjuda på vårens första mojitos som fördrink, men jag drog förstås iväg till Herräng för att fixa med båtarna. Tiden rinner iväg, och 21:e tänkte jag mig sjösättning.

Bland det mest radikala som skulle göras var ju att måla Yrsa. Jag hade beställt vit linoljefärg, bruten i en gul ton. Precis vid locket fanns spår av färgaffärens brytning. de såg illavarslande gulgrönt ut, men när jag öppnat burken undrade jag var den där brytningen höll hus. Det såg ju helt vitt ut! Litet gulare nyans hade jag tänkt mig, men nu var det här den färg jag hade. Sex liter - pga brytningen icke returnerbar - för dryga 200 kr litern. Det var bara att skrida till verket...

Ja, dvs först skulle det ju slipas litet. Fram med slipmaskinen ur skuffen, och... Jaha. Jag hade uppenbarligen glömt sladdvindan. Jag trodde jag hade lämnat kvar den i bilen sedan sist jag var ute, men uppenbarligen inte. Kollade om den möjligen gömde sig i något av Fridas alla skrymslen, men inte. Jag räddades från handputsandets förbannelse av en kille som kom och undrade om hans bil, som stod parkerad alldeles nära Frida, stod i vägen. Nej, det gjorde den inte, men jag beklagade mitt öde att ha lämnat skarvsladden hemma, och fick omedelbart den respons jag hade hoppats på. Han hade en vinda som han inte använde just för ögonblicket. Den fick jag gärna låna.

Efter att nödtorftigt ha gått över skrovet ovan vattenlinjen med slipmaskinen, kom det roliga - men initialt också litet ångestladdade. Provade med roller först, men det funkade inte bra alla, så jag bytte till en bred pensel och fann att det gick ganska lätt att stryka ut. Kom på att det kanske vore en bra idé att maskera vattenlinjen... Sen gick det faktiskt ganska undan. Vilket betyder att det visserligen tog sin rundliga tid, men att ingenting krånglade.

Mycket annat blev gjort under fredag - lördag, både på Yrsa och Frida. Men detta var som sagt det mest radikala. Sov över i Frida och kunde ge Yrsa ett lager till på lördagen... Bara att konstatera att en slarvigt vitmålad mahognykoster ser betydligt bättre ut än en med dåligt underhållen klarlack. Tycker dessutom att hon blev mera "min" - hon fick mågot mer rustikt och vardagligt över sig, och ser inte längre ut som någonting som borde vara en blankpolerad överklassmöbel som dansar runt på vågorna. Det här skulle jag ha gjort för länge sedan!

Yrsa i sin nya hamn...

Under natten var det frost, men jag har en bra sovsäck



På återvägen, strax hemom Hallstavik, tranor...

 Nu ska jag bara laga lunch och sen bär det ut till Herräng igen. Det är ljust länge, så jag hinner säkert jobba 4 timmar även om jag inte är där förrän vid 15-tiden.

Kapellmästaren

500:- för det här?

Tog ledigt torsdag och fredag, och hade tänkt åka ut och fixa litet med Yrsa och Frida. Men olika omständigheter gjorde att jag blev hemma under torsdagen.

Bra var det, för jag hade ju en viktig sak att fixa, nämligen Fridas kapell. Dragkedjorna var, som så mycket annat på skorven - men jag fick henne ju tämligen billigt - i dåligt skick, och repade upp sig för minsta påfrestning - redan vid ynklig bris gav de med sig. Så jag hade skaffat nya att byta till. Beställde på nätet och Frewi skickade snabbt och bra.

Rätt dyrt blev det, tycker jag, men det är så med båttillbehör. Priserna är marinerade. Dvs saftiga. Dryga 500:- för fyra kraftiga dragkedjor och två trådrullar kapelltråd. Säkert hade det gått att hitta billigare om man sökt på icke-båttillbehörsdetaljister, men nu blev det utan vidare rätt grejer, och förhoppningsvis blir det bra.



Dragkedjan är limmad¨på kapellet och ligger fint på plats hela
sin långa längd medan jag syr fast den med dubbla sömmar.
Rätt nöjd med idén, måste jag säga, och delar gärna med mig av den.



Det är knepigt att sy långa dragkedjor på de stora och ganska styva tygsjok ett kapell utgör. Hittade på att först limma kedjorna på plats med textillim och sedan sy. Rekommenderar trixet! Det funkade precis som jag tänkt, och jag slapp använd tiotusen knappnålar.  Kan väl lugnt säga att det var pyssligt och bökigt nog, i allafall.

Ägnade hela dagen åt att mäta, limma, sy, sprätta upp alla felsyningar, spola upp ny undertråd, pillra in en alltför tjock kapelltråd i ett allt för trångt nålsöga ett alltför oräkneligt antal gånger efter att tråden till mitt förtret alltför många gånger gått av...

  

Min egen maskin slutade fungera (upphörde med att plocka upp undertråden)
men det var inte så långt bort att låna en annan. (Tack Gunvor!)

Det blev nog rätt bra alltihop. Kanske någon säger att jag skulle kunnat lägga mig vinn om rakare och snyggare sömmar. Ja visst. Men det ligger inte för mig. Sy du dina spikraka sömmar på ditt eget kapell så syr jag som jag gör på mitt!

I morgon åker jag i alla fall ut till Frida och Yrsa och sätter igång på allvar med vårfixandet. Yrsa ska målas. Jag orkar inte hålla henne i klarlackad mahogny längre. Jag tror hon blir fin i vit (gultonad) linoljefärg. Frida behöver få en del repor spacklade. Sen ska hon vaxas. Och så ska båda bottenmålas. Jag lär ha att göra både fredag och lördag... Sjösättning troligen 21:a maj. Ser fram mot det!

Fotnot

En fot består av 26 ben har jag läst.  Hela kroppen av 206, har jag också läst. På Internet, förstås, och det betyder ju att det är odisputabelt sant. Det betyder också att båda fötterna tillsammans omfattar närmare ¼  av kroppens totala antal ben. Dessutom finns i varje fot 19 muskler, 33 leder och 107 ledband… Det vore väl mer än konstigt om ingenting gick fel med ens fötter emellanåt. Ja det är rentav märkligt att det inte gör det mer ofta!

Precis före påsk drabbades jag av riktigt-jävla-ont-i-ena-foten… en smärta som sträckte sig från hålfoten och en bra bit upp i vadmuskulaturen. Mitt i hålfoten hade jag en oval svullnad över ett område ungefär tre cm långt och knappa två cm brett…

Inte mycket googlande krävdes för självdiagnosen plantar fasciit. På ren svenska kallad hälsporre, vilket är litet missvisande eftersom det egentliga fenomenet hälsporre (en utskott på hälbenet som kan bildas efter upprepade överansträngningar och småskador) inte har något direkt samband med besvären i sig.

Pronerare utvecklar ofta plantar fasciit har jag förstått. Själv har jag extremt höga fotvalv och skulle med en engelsk ordvits kunna sägas vara "prone to pronation". Att emellanåt pronera till puben för att supinera, så där litet till husbehov, tycks inte ha haft någon nämnvärd effekt.

Efter att ha inhämtat goda råd från arbetskamrater, facebookvänner och annat löst folk som behagade engagera sig i min belägenhet, följde jag ett av de enklaste. Jag tog mig till en ortopedklinik med inbyggd skoaffär och fick hjälp att se ut ett par stadiga dojor vilka kompleterades med hålfotsinlägg. Min onda fot kunde pga sin svullna plantar fascia inte ha något inlägg, men jag köpte dem ändå och lade i förebyggande syfte in ett i den okeja foten.

Mirakeldojor med hålfotsinlägg

Mirakeldojor! De kändes litet ovana med sulor betydligt styvare än skor jag brukar ha, och med en kudde under hålfoten… men efter bara ett par dagar började besvären klinga av och nu har jag inlägg i båda skorna.

Närmare 2000:- gick det hela på. Det var inte så farligt när allt kom omkring, och får man tro Birgitta Andersson så är väl ens fötter värda ännu mycket mer än så!