Dieselmotorsföljetången

Åter till dagbok och båttrivia... Jag lämnade ju Fridas dieselmotor i Olssons trygga händer för snart två veckor sedan. Hur har det gått? Både ock får man väl säga. I tisdags åkte jag ut för att sno på en brädlapp på badstegen i aktern att hänga på aktersnurran i. Den minnesgode läsaren vet att det redan satt en brädlapp där som gjorde tjänst i fjol när vi hade problem med inombordaren. Nu hade jag en litet bättre konstruktion i tankarna. Jag låter brädan sticku ut mer åt sidan från stegen, så blir det lättare at montera på och av snurran. Eventuellt kan det funka att tilta upp den också. Det får vi se när den är på plats.

Hur som helst, efter att ha inhandlat stadiga brädlappar på Bauhaus gav jag mig ut mot Herräng. När jag passerade jag Olsson marin stannade jag till för att lösa ut nyckeln jag lämnat där. 500:- fick jag betala. Rätt OK ändå. Tänk dig att diskmaskinen lägger av hemma. Jag tror inte du får en vitvarutekniker - eller vad de kan kalla sig - att sätta s ig i bilen och åka hem till dig för en femhundring, än mindre att göra någonting åt eländet... Olssons killar hade inte bara åkt och tittat. De hade vridit runt svänghjulet också. Och - trodde Olsson, i alla fall - fått igång motorn. Men det är ingenting att hålla på med, sa han. Dags att byta.

Nå. Jag betalade, tackade för mig och åkte vidare. Tog med brädlappar och litet verktyg från bilen ut till Frida och satte igång. Det var bökigt att balansera på badplattformen med badstegen uppfälld och samtidigt försöka remma på en bräda nere vid fotknölarna. Men det gick. Jag tror det blev bra det där.

Och så måste jag ju kolla motorn. Jodå den gick igång alldeles jättefint - efter att jag konstaterat att killarna som varit där monterat loss vajerfästet för gasreglagets handtag vilket gjorde att man fick ställa gasen vid reglaget på motorn. Det stod också mycket oljebemängt vatten i kölsvinet. Jag hade tömt och torkat ur och gjort fin sist, så jag förmodar att motorn läcker kylvatten. Kunde inte se var, men medan motorn gick lät jag länspumpen tömma så mycket den kunde.

Efter några minuter stängde jag av motorn, skruvade fast vajerfästet som satt saligt illa till under och bakom den icke öppningsbara aktre toften på styrbordssidan. Jag fick åla mig in genom luckan till den främre toften och hänga liksom upp och ner in under den aktre, varvid jag naturligtvis skymde allt ljus... Jag fick den på plats i alla fall. 

Passade också på att laga ett fäste för kapellbågen, där en skruv gått rakt av. Det visade sig att jag inte hade metallborrar med mig, utan bara trä:do, så jag kunde inte borra bort den bit av skruven som satt kvar, utan fick borra nya hål vid sidan av. På Yrsa epoxispacklade jag dessutom en detalj i mahognyplywood som skicktat sig, så att det inte ska tränga in vatten och förvärra tillståndet...

Borde ha fotograferat momenten, men jag hade fullt upp med att jobba! Tog mig inte ens tid att äta min medhavda matsäck. Slök grillrester från i lördags efter att ha kommit hem.

I morgon bitti bär det iväg till Danmark för att träffa kusiner. Det blir alldeles säkert kul, ändå känns det litet som att den här sedan länge inplanerade kusinträffen legat som en kloss i semestern och hindrat mig från att sätta igång med annat - som att bli helt klar med båtarna och komma ut på de sju haven någon gång! Men visst har det sitt värde att vara hemma och vara ledig, också.

Att minnas eller inte minnas, det är frågan

På facebook florerar och kopieras just nu uppdateringar i stil med:

Mördaren från Utøya har uttalat sig i sitt "manifest" att han hellre vill bli hatad än glömmas bort. Ja, då glömmer vi honom, tillsammans. Vi avtalar med varandra att vi inte säger hans namn, vi skriver det inte, vi googlar det inte. Ser vi hans namn i tryck så hoppar vi över det. Vi kommer hellre ihåg dem som förtjänar att bli ihågkomna.

Ja, så kan man reagera och tänka. Jag är inte helt överens om saken. Naturligtvis är jag helt enig med alla som tycker att den här personen - vilken jag inte avser att nämna vid namn -  inte ska få det "erkännandet" och den "belöningen" att´bli omskriven med namn och allt.

Men det finns en baksida... Om vi på det viset avpersonifierar och avhumaniserar honom, då riskerar vi att bortse från att det faktiskt är människor - personer - med namn, med föräldrar, kanske partners och barn (i det här fallet i och för sig inte det senare, vad vi vet) med jobb och olika sociala nätverk, som utför sådana handlingar.

I förlängningen gör det oss anings- och skyddslösa, eftersom vi då förtränger allt det som säger oss att det är  just människor - personer - som under vissa omständigheter kan ta till så drastiska och groteska metoder. Vi riskerar att göra gärningsmannen till en annan eller rent av till någonting annat än alla vi andra. Och då kan vi aldrig känna igen honom (eller henne) när han (eller hon) dyker upp mitt ibland oss.

Det var intressant att i lördagmorgonens SvD läsa alla spekulationer om Al Qaida och Ghadaffi. Alla spekulationer handlade om dem som var så lätta att göra till de andra. Och så visade det sig redan innan tidningen hamnat i brevlådan om lördag morgon att det var, visserligen en med rätt avvikande idéer, men inte någon vi enkelt kunde kategorisera som en annan, utan någon som fram till sittt fruktansvärda dåd var en av oss.

Stalin, Hitler, Pinochet... de har alla namn och de är ihågkomna som synnerligen dåliga exempel i politikens värld. Vore det bättre att "straffa" dem genom att inte nämna dem vid namn? Eller är det bättre att komma ihåg dem och lära av historien?

Nej. Man talar i bland om "ondska" och i teologiska kretsar, där jag råkat befinna mig, om "ondskans problem". Det neutrala begreppet ondska leder vår uppmärksamhet bort från det faktum att det är människor ibland oss som utför de handlingar som föranleder oss att ta själva ordet i vår mun. Och - detta säger jag inte på minsta vis till försvar för mördaren på Utöya, för Oklahomabombaren med vilken han jämförts i media, för de ansvariga för 9/11, för Mark David Chapman eller någon... men  - ingen av oss ska tro att vi själva är immuna, att det inte finns omständigheter under vilka vi själva skulle ta till sådana metoder. Tror vi det då är vi också skyddslösa och då lämnar vi också vår omgivning lika skyddslös.

Ej helt smälta tankar... men jag vill dela med mig av dem innan de förbleknar.

Blandat mottagande av fishcakes

Hittade för ett rätt bra tag sedan ett recept på thailändska fishcakes som jag varit sugen på att testa. Idag var en städa-och-härja-i-köket-dag och det passade på något vis bra att ge sig på något nytt. Så efter att ha stökat och städat i bråten som hopat sig, gav jag mig uppgiften i kast. Svårt var det inte även om det kan verka litet bökigt, och en matberedare är mer eller mindre av nöden. Den antika gör fortfarande tjänst. Den måste vara 25 år gammal eller så. Jag använder den inte så ofta, men mixern är bra på att göra hemgjord pasta. Och hur ofta ger man sig tid med det?

En robust, men ändå sofistikerad ale!

Först var det förstås dock den grannlaga uppgiften att utse en lämplig öl att ackompanjera matlagandet. Valet föll idag på Brother Thelonius (nr. 1588 i Systembolagets sortiment.)

Det här är absolut ingen öl att leka med: 9,3%! Massor med smak är det också. Tydlig dragning åt mörk choklad med en nyans av smörkola. Ingen öl man stjälper i sig som törstsläckare alltså, så lika så gott, kanske, att den kommer i en liten flaska (35,5 cl.)

Jag har haft fördomar mot amerikansk öl. Och det är nog inte bara jag, för det var faktiskt inte jag som hittade på den dåliga vitsen: What's the similarity between american beer and making love in a canoe? It's fucking close to water. Men det är inte första gången mina fördomar i det avseendet får stryka flagg. Det bryggs uppenbarligen en hel del riktigt bra ale där borta i det stora landet i väster.

Nåväl. Fishcakes var det, och kokosris skulle det bli därtill.

Så här börjar ju mycken matlagning i mitt kök

Jag lider av någon form av receptdyslexi, eller om det möjligen är d:o-anarkism och kan inte hålla mig till ett recept. Receptet föreskrev chillipaste, och det finns ju alltid i kylen, men jag hackade ihop min egen med röd chilli, vitlök, schalottenlök, ingefära, ostronsås, koriander och en skvätt limejuice som fick woka ihop till en väldoftande röra. (Det är absolut inget fel på färdig paste, och använder man det går det betydligt snabbare att laga den här rätten.)

450 g sejfiléer som ska bli till färs



Den gamla trotjänaren duger än!



I färsen två äggvitor


Kryddröran som jag hade wokat ihop blandades med fiskfärsen som blev ganska lös i konsistensen. Det gick ändå fint att forma små biffar att steka i olja. Det ska vara generöst med olja så att biffarna snarare blir friterade än stekta. Annars fastnar de bara. Jag har provat.


Färsbiffarna får steka i osnålt med olja.



Kokosris: lök, ris, kokosmjölk, chillipaste och ostronsås

Riset var litet speciellt. En finhackad lök (i det här fallet blev det rödlök) frästes mjuk i olja. Jasminris fick fräsa/woka med den sista halvminuten. Sen i med 50/50 kokosmjölk och vatten, en matsked chillipaste och en rejäl klatt ostronsås.

Sriracha att hetta till med

Själv tyckte jag det blev himla gott! Av omtanke om min livskamrat, som inte är lika förtjust som jag i uppkäftigt kryddiga rätter hade jag hållit igen på chilli, och skvätte istället rejält med sriracha på min egen portion. Det visade sig vara onödig omtanke, eftersom hon inte alls uppskattade anrättningen. Nästa gång ska jag hetta till med mer chilli (minst två hela frukter) i färsen - och laga till något helt annat åt Petra.

Jag tror att man skulle kunna ha god lycka med mer experimenterande: Jag använde sejfiléer, eftersom det stod i receptet att det skulle vara vit fisk (ibland gör jag faktiskt som det står). Men jag tror definitivt på att göra färsen på en mix av vit fisk, lax och räkor i ungefär lika delar. 

Kokosriset var en riktigt trevlig nyhet och som jag lär att återkomma till.

Förrättade och oförrättade ärenden utesluter inte helt varandra

Hur mås det där uppe i masten?

Åkte ut till Herräng i fredags direkt efter jobbet. Tänkte böka med inombordaren igen, men det blev ingenting gjort. Tillståndet hade på något märkligt vis förvärrats sedan sist. Det gick inte ens att veva runt motorn. Jag läste på litet i instruktionsboken men hittade ingenting som verkade relevant, så jag fick hitta på annat att göra.

Efter att ha städat upp en aning - eftersom de senaste turerna till båtarna handlat om slipning och målning och sånt hade Frida mest börjat likna en stökig arbetsplats - fixade jag litet mat och plockade fram en bok jag visligen tagit med: Ajvide Lindqvist Lilla stjärna. Hann ganska många sidor innan det började skymma. Blev betraktad av en mås.

Sov gott, som vanligt, i Frida. Medan jag åt frukost gick en gubbe omkring på D-bryggan (jag  ligger vid C) och jiggade upp den ena fina abborren efter den andra. En av dem måste ha varit bortåt kilot. Jag blev litet inspirerad och hämtade fiskegerjorna från bilen. På en timme hade jag  - förutom några småborrar, mörtar och någon fjantbraxen som alla förpassades åter till elementet - fått upp fyra mer än godkända abborrar. den största runt halvkilot, i alla fall.(Godkänd abborre i min inte allt för bortskämda fiskevärld = har puckel. Alltså: alla kameler är fullt godkända abborrar.)

Finfina borrar!

Det var hett och kvavt, så efter lagom fiske för en lunch för två (man ska inte låta sig gripas av girighet när man fiskar) packade jag ihop och prisade för min egen och abborrarnas del både AC och 12-volts kylbox i bilen. Passerade nästan Olsson Marin mellan Herräng och Hallstavik, men för en  gångs skull var det öppet när jag hade vägarna förbi, så plötsligt hade jag bestämt mig. Stannade till och gick in och förklarade min belägenhet. Lämnade nyckel till bryggan och fick löfte om att de skulle skicka ut en killa att titta på Fridas motor i början av veckan.

Bra bra bra beslut, kände jag när jag fortsatte hemåt. Det kommer att kosta x antal pengar, men i bästa fall har vi Frida farbar till augustisemestern. (Naturligtvis kan jag hänga på aktersnurran så där som i fjol, men det är ju inte för att hänga en 5-hästars kinasnurra på en brädlapp fastsurrad med rep vid den uppfällda badstegen vi köpt 3,5 ton segelbåt med tvåcylindrig dieselstånka.)

Trots allt rätt nöjd med min fredag-lördag åkte jag hem och ställde till med en skön och helt fotoodokumenterad grillkväll med trevliga grannar. (Kycklingfiléer marinerade i rödvin med vitlök, färsk rosmarin, timjan och persilja, färskpotatissallad i vinägrett med rädisor och rödlök, blandad grönsaksgrillwok - det var vad som grillades, alltså. Grannarna hette helt andra saker.

Abborren som hamnat i kylen och rensades vid tvåtiden på natten sedan sista gästen gått. I dag är det söndag och jag är ännu oduschad sedan svängen till Herräng. Men det får vänta till efter abborrlunchen.

Gäddede-Vilhelmina 26/6 2011

Efter ännu en natt i Gäddede packade vi ihop oss och drog vidare på vår resa. Next stop: Vilhelmina.


Tillbakablick




Blomma vid rastplats



Här blommade ännu visipporna

  

Stekenjokk



Trappstegsforsarna





Utsikt över Volgsjön



Gatstump i fina Vilhelmina



Vårt mål: Lilla Hotellet.

Kan man inte komma på någon annan anledning att åka till Vilhelmina är Lilla Hotellet anledning nog! Trevlig personal och mysiga rum. Här blir man alltid väl mottagen, och känner sig närmast som en i familjen - en som får litet bättre service.

Mitt enda förbehåll mot Lilla Hotellet är att de skruvat ner på tomtar och troll
til förmån för änglar. Men riktigt trollbefriade har de inte lyckats göra sig
Tack och lov!

Midsommardagen 2011, del 2

På väg tillbaka till campingen passerade vi Junsterforsen igen. Efter den lilla bäcken vid kvarnen tyckte vi att den här forsen hade litet mer att erbjuda.

Junsterforsen

Jag hade visserligen köpt fiskekort innan vi gav oss iväg för midsommarafton, men värst mycket fiskat blev det inte.(Bl. a. förstås beroende på - som tidigare berättat - att det tog oss större delen att dagen att hitta en lämplig plats att vistas på. ) Borde dessutom ha förberett bättre - t ex genom att ha skaffat metmask. Jag testade litet håglöst bottenmete med flera år gammal Gulp! som jag hittade längst ner i fiskeväskan. Men jag trodde egentligen inte på det. Bottenmete är inte min grej (jag tycker helt enkelt det är en trist metod) och den sortens bete har heller aldrig fungerat något vidare för mig.

Så jag hade väl tänkt mig litet mer aktivt fiske en stund nere vid campingen, när vi på senare delen av eftermiddagen kom tillbaka dit. Men innan jag hunnit komma i ordning dök Yngve - den ena av campingägarna - upp och erbjöd två fina nyuppdragna och pinfärska halvkilosöringar, gratis och franco. (Jag sa ju att det var trevliga campinginnehavare!) Vi tackade och tog emot. Vem vet om det hade blivit någon kvällsmat annars! Och som jag sa till Yngve:

- Nu kan jag i allafall lugnt komma tillbaka från semestern och säga att jag "fick fisk". 

Fina fisken...

...och dess slutliga öde

Grillen tändes, potatis kokades, och vi fick så småningom våra fiskar varma. Det smakade förträffligt. Petra hade tidigare på dagen plockat i sig litet sill och  potatisrester medan jag packade ihop tält och grejor borta vid vindskyddet. Men själv hade jag inte fått i mig någonting sedan frukost, så jag var uthungrad. Ändå blev faktiskt litet kvar att lägga i kylboxen att ha på matsäcksmackor nästa dag!

Kvarnjakt om midsommardagen 2011

Campinginnehavarna i Gäddede hade berättat om att det skulle finnas en skvaltkvarn i närheten av Kvarnvattnet. Eftersom Petra och jag så här vid mogen ålder kommit att utveckla ett gemensamt och brinnande intressen för just gamla kvarnar, ville vi naturligtvis besöka denna. En skvaltkvarn är en enklare form av vattendriven kvarn. Vattnet som driver skovelhjulet leds in under kvarnen där det sätter fart på ett vertikalställt skovelhjul. Detta driver i sin tur en axel som utan någon ytterligare utväxlingsanordning driver runt kvarnstenen, enligt min enkla skiss nedan:

Direktdrift.
Axeln driver runt den övre kvarnstenen, löparen, medan den undre, liggaren är fast.

Vid vägen i närheten av Kyrkbolandet (inte "Kyrkbollandet", som det står i vår nyinhandlade bilkarta, vilket ortsnamn ju kan ge både den ena och den andra märkliga associationen) stod en fin informationsskylt vid en väg som ringlade sig uppåt berget.


Vi följde vägen upp på berget, och plötsligt tog den slut. Ingen kvarn! Skulle den tröttsamma historien från gårdagens vindskyddsletande återupprepa sig? Nja... inte dags att ge upp hoppet riktigt än. Längs vägen hade vi passerat en parkerad bil, så vi återvände till den, jag steg ur bilen och in i skogen för att reka litet. Ett femtiotal meter in fann jag faktiskt några mycket små och oansenliga timmerbyggnader, vara av den ena var en kvarn! Nog tycker jag de hade kunnat kosta på sig en liten skylt där vid skogsvägen också, när de nu hade planterat en så stilig informationstavla nere vid huvudvägen!

 Idylliska Kvarntjärn



Här forsar vattnet ner mot kvarnen

Kvarnhuset är byggt rakt över bäckfåran

Ingen människa sågs till vid kvarnen, men den var dess bättre olåst, så vi kunde gå in och beskåda dess innanmäte:

Kvarnstenarna och kvarntuten genom vilken säden matas in 

En enkel eldstad fanns också i kvarnhuset

Spiselkransen

När vi tittat och fotat färdigt kom jag ihåg att jag ju hade min nya fina smartphone, som jag blev pålurad dagen innan vi åkte från Uppsala, och gjorde en liten videopanorering. (Slå på ljudet!)

Det kommer mera...

Midsommarafton på Piren i Bränna

På fredag efter frukost checkade vi tillfälligt ut från Gäddede camping och tänkte, med hjälp av en inte allt för detaljerad fiskekarta, hitta oss ett vindskydd vid vattnet där vi kunde tillbringa midsommarnatten (fast den egentliga hade ju varit redan onsdag/torsdag). Men först ville vi försäkra oss om att vi skulle ha ordentligt med ved för natten. Ofta säljer bensinmackarna även den sortens bränsle, så vi stannade till vid macken men det syntes inga tecken på att de skulle ha säckar med ved att sälja.. Jag gick i allafall in och frågade tjejen i kassan om hon visste ifall det fanns någonstans man kunde köpa litet ved. En annan kund bröt in:


- Det är ju Kjell Jonsson <eller vad det nu var han hette> som säljer ved här. Om ni följer efter mig med bilen ska jag visa var det är!


Jag hoppade in in bilen igen och svängde ut och följde efter. Det visade sig vara inte långt alls. Vår tillfällige ciceron stannade, klev ur bilen och stegade fram till ytterdörren. Det såg inte ut som att någon var hemma, men strax efter att vi ringt på kom en litet luggsliten man och öppnade. Jag förklarade mitt ärende.


- Mjaaa... veden har jag ju ute i Junsternäset.

Jag började ana att den här mannen nog snarare handlade med vagnslaster av ved än med enstaka famnar, så jag förtydligade:


- Jaha... ja, vi behöver inte värst mycket, alltså. Vi tänkte tillbringa natten vid något vindskydd, så bara så vi klarar oss till i morron.


- Ja ja... Jo, så mycket har jag nog här, men har du nån säck eller nånting att ta den i? Eller, kommer ni tillbaks hit så kan ni få låna en balja, om ni kommer tillbaks med den.


- Ja visst! Vi har bokat stuga på campingen och kommer tillbaks i morgon!


Vi gick till hans vedbod. På baksidan av huset låg rejält med ved upptravad, men den var inte så torr, sa han. det fanns bättre i boden. Vi gick in i en stökig ved- och redskapsbod och fyllde en rejäl plastback. 50:- skulle det kosta. Jag hade inte mindre än hundralappar, så jag gav honom den och sa att det var OK för min del.


- Ja, då kan du ju fylla på så mycket du vill från den som ligger här ute.


Jag lade upp rejäl råge på backen med ytterligare vedträn, och fick dessutom tips om var vi kunde hitta ett bra vindskydd. Det visade sig ändå vara lättare sagt än gjort. Vi körde ut vägen längs Kvarnbergsvattnet och efter att ha kört över Junsterforsen  provade vi utan framgång fem långa slingrande skogsvägar ner mot sjön. Det blev eftermiddag - jag frestas nästan säga att det blev afton och det vart morgon, men riktigt så illa var det inte - vi blev  hur somhelst trötta, hungriga, modstulna och frustrerade och jag fick huvudvärk... Många fiskevårdsområden skyltar ordentligt till vindskydd och fiskeplatser, men inte här inte... Vad farao, vill de inte ha några fisketurister?


Vi orkade inte längre njuta av den fina utsikten, men jag stannade på några ställen och fotade pliktskyldigast genom nerdragen sidoruta.

Vy tvärs över Kvarnbergsvattnet

Jag studerade på den uppenbarligen rätt värdelösa karta jag fått när jag köpte fiskekort, och såg att det någon mil längre fram skulle ligga ett vindskydd rätt nära vägen. (Men varför skulle vi tro på det?)


Vi bestämde oss ändå för att ge det en chans innan vi tog matpaus bara var som helst. Men innan vi kom fram dit såg jag på långt håll en långsmal udde, nästan som en pir som gick ut i sjö, och längst ut på den - ett rejält vindskydd! Nu gällde det bara att det  fanns bilväg ända ut på piren, för det skulle vara för långt för Petra att gå, och om jag skulle få dit all ved, tält, sovsäckar, mat och allt vad vi kunde behöva för natten skulle jag få gå bra nog många vändor. (Bra nog är ett typiskt och högst användbart jamtskt uttryck som just dök upp som en reminiscens.)


Jodå, det gick faktiskt någonting som liknade en väg ut på piren.Snårig och igenväxt med sly som skrapade grenar och kvistar längs bilens sidor. Vilken tur att vi för den här semesterresan inte tagit fordonsparkens flottaste bil med den blankaste lacken... Väl längst ute på piren tyckte vi väl inte att det var riktigt vårt önskeställe. Vi ville gärna känna oss ifred, men här var det närmast full insyn. Dessutom var det fruktansvärt skräpigt, och på ena sidan vindskyddet stod en överfylld soptunna kring vilken låg och mängder av sopor som fåglar och andra djur rotat i. Nu var vi i alla fall här så vi inrättade oss så gott vi kunde och bestämde oss för att här skulle det firas midsommar!


Det klassiska Tarfala-tältet från 70-talet hänger ännu med

Efter att ha rest tältet tände vi vår midsommarbrasa och drygade ut inhandlad ved med kottar

Naturen höll sig toget till den blågrå färgskalan

Potatis kokades på trangiaköket. Sill, ägg, kaviar, knäckebröd och några huttar OP fulländade den något försenade midsommarlunchen. Efter det satt vi uppe, pratade och sjöng - fast vi hade svårt med texter - tills vi gjort slut på all ved, men innan dess någon gång på nattkröken ställdes det även till med vegetarisk grill.


Platsen vi hittade heter Piren i Bränna och består sannolikt av rester från täljstensbrottet några km närmare Gäddede

När all ved, någon gång fram på småtimmarna brunnit ut, kröp vi in i tältet och ner i sovsäckarna och  sov några timmar innan det blev dags för midsommardagens äventyr.