måndag 31 oktober 2011

Tromsö i oktober

Tromsö ligger lååångt norrut, så det är klart man tar med sig ordentligt med kläder när man åker dit i slutet av Oktober. Tidig avfärd. Ankomst strax före lunch, och vad finner man? +17 grader i luften och strålande sol! Efter incheckning blev det lunch på Vertshuset Skarvens uteservering! Därefter mycket men roligt jobb med konferens i glada vänners lag. Hann sticka emellan med litet fotograferande (fotona klickbara för större storlek):

Flygbussen svänger ut från tromsö flygplats

Den obligatoriska utsikt-från-hotellrummet-bilden

En gammal träskuta...

...den måste jag naturligtvis inspektera litet mer i detalj

Kråkan tar första vakten
    
Axplock från onsdagens lunchbuffé

Skaldjursfat på fiskrestauranten

Smakar det så kostar det. I detta fall något i överkant...

Tillbaka på hotellrummet för att knoppa in

Torsdagmorgon #1

Torsdagmorgon #2


Sushilunch blev sista måltiden i Tromsö för den här gången






söndag 23 oktober 2011

Jag mötte Lass... Lars-Gunnar Björklund


Stulet foto

Bra dag efter en bra dag. Så kan det vara ibland. Solig höstdag ute. Jag inne med dammsugare, skurmoppar och dammtrasor. Men nu är det klart! Ja, det vill säga: alltid finns det ett skrymsle, ett hörn, en hylla och ett skåp, men vad fan? Radion har stått på. Elfving möter... idag Lars-Gunnar Björklund.

Ulf Elfvings intervjukonst har jag beundrat sedan jag själv, 1994, utsattes för den. Elfving upplevs alltid som genuint inkännande och intresserad. Det var också min upplevelse efter en, som jag minns det, tämligen lång radiointervju. Efter tre tror jag programmet hette. 

Lars-Gunnar Björklund, denna legendar, var alltid uppskattad på den tiden jag brydde mig om sådana trivialiteter som VM- eller OS-hockey. Tillsammans med Rolle Stoltz ("Killarna måste börja åka skrisko!") gav han med sina fyndiga formuleringar hockeymatcherna en helt ny underhållningsdimension.

Stor pristävling: Vilken av Tre Kronors dåtida (begynnande 1970-tal) stjärnor och stora speluppläggare var det Lars-Gunnar Björklund mitt i referatet av en match - och var det mot ryssar eller tjecker? - beskrev som "klok som en hel kennel"? Först rättade öppna lösning tilldelas ett hedrande hedersomnämnande i nästa blogginlägg.

Lars-Gunnar Björklund (han har ju alltid hetat hela sitt namn) stötte jag på en gång - åter igen 1994, mitt (hittills) mest massmediala år - i logen till en TV-studio i Stockholm. Det var ett sånt där morgonprogram som skulle avhandla diverse saker och vi var flera gäster som skulle in en efter en för att intervjuas eller delta i någon diskussion. Så vi som satt där  hade inget att göra med varandra egentligen. Vi sade hej, tog oss en kopp kaffe och bänkade os med varsin morgontidning medan vi väntade på vår tur. Så kom Lars-Gunnar Björklund in i logen...

Ja, alla kände ju igen honom, men inte nöjde han sig med att nicka "hej" till oss... nej, han gick runt tog i hand och sa, nästan litet blygt skolpojksaktigt: "Lars-Gunnar Björklund, heter jag. Jag ska också vara med i ett inslag nu på morgonen." Det var en mycket stor människa som igenkänd av alla behöll en sådan anspråkslöshet.

Samtalet mellan Ulf Elfving och Lars-Gunnar Björklund blev väl kanske litet väl gemytligt, och Lars-Gunnar Björklunds fyndigheter kändes långt ifrån spontana, utan snarare som saker han sagt litet för många gånger, och förmodligen dessutom satt på pränt i sina memoarer Men den ännu så framträdande lågmäldheten, anspråkslösheten och mänskliga värmen förlåter en hel del!

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3534613

måndag 10 oktober 2011

Fingervisning

Några timmars basspelande nöter hårt på de små fingrarna.
Det känns faktiskt som att det skulle kunna bli som jag hoppas, att ett aningen mindre format gör saker mera lätthanterliga.

Hade en bra mangelrepa igår. Litet slirigt här och där, men det är ju ändå fyra månader sedan vi spelade sist, så det är tillåtet.

Helhetskänslan är hur som helst mycket bra. Det funkar fint att spela bas - det blir ju faktiskt inte första, utan snarare tredje  gången jag basar med Mangel - och det är roligt också, även om jag på en och annan låt kan sakna att slarva till gitarrsolon.

Gamla låtar blir faktiskt litet som nya när man gör dem med ett annat instrument, så även om vi den här gången inte lägger till mer än en (för oss) helt ny låt, känns det rätt fräscht. För mig i alla fall.

För Daniel, som frontar och nu plötsligt står som ensam gitarrist, bör det vara litet av utmaning. Johannes blir tvungen att ta ett kliv framåt med orgeln - i synnerhet när Daniel lägger gitarrsolon, och Jonas får lov att bemanna sig och hålla igen en aning, där bakom trummorna. Det vinner vi på. Nya monitorer till medhörningen sitter fint, också! Allt som allt samverkar allt till det bästa. Två rep till hinner vi med innan spelning den 29:e!

Efter repan blev det välförtjänt mumsig middag: kycklingfiléer i kokosmjölk med chilli, ingefära, vitlök, ostronsås och lime. Därtill wokade grönsaker och nudlar. Nedsköljdes med en hyfsad Rioja: Faustino VII. Under samtalet konstaterade vi att Mangel existerat i åtta år. Vågar man tro på att vi kan nå till tio?

torsdag 6 oktober 2011

Bas

Jag(?) och min jazz bass som gärna spelar litet åt det blå hållet
Det drar ihop sig till spelning med Mangel. Ordinarie basist Mattias har förhinder, så jag får axla den manteln. Det är inte helt fel alls. Bortsett från att jag inte får premiärköra min nya Way Huge fuzzpedal, förstås.

Har basat ett par gånger tidigare när Mattias haft laga förfall och tycker jag gjort det med den äran. T.o.m fått uppskattande ord från betydligt mer rutinerad basist i publiken. Antagligen skulle jag ha blivit en attans så mycket bättre basist än jag är gitarrist, ifall jag hade lagt ner lika mycket tid på basen som på gitarren.

Får förstås lust till bättre bas… Min ”low end” Squier Jazz Bass är förvånansvärt OK med tanke på prislappen, men när man skämt bort sig med gitarrer vilkas prislappar både närmat sig och passerat 10000-kronorsstrecket – och i något fall t.o.m uppvisat kvalitet därefter – kan man inte undgå att notera vissa tillkortakommanden på ett instrument som kostar strax över 2 lappar. Plöjer genom Blocket och Vend. Mycket finns det att dregla över, men ekonomiskt är det inte läge just nu, så det får allt vara med den saken.

Det jag märker ligger mig i fatet som basist – förutom mitt nybörjarinstrument – är att jag ju aldrig vet hur låten vi ska spela går, förrän jag hör den. Visst är det litet problematiskt för en gitarrist också, att inte kunna komma ihåg det första riffet förrän man redan är där och har helheten och framför allt känslan i låten… för en basist är det rent förödande. En gitarr kan faktiskt få sluddra litet i början. I en livesituation går det att reparera, men slaskar basen är risken överhängande att den tar med sig resten av bandet med påföljd att hela låten havererar redan innan första takten avverkats. Regalskeppet Wasa, here we come!

Jag övar till liveinspelningar från festivalen i maj och förfäras över hur spretigt, otajt och småfalskt vi spelade. (Vi har förvisso gjort betydligt bättre spelningar, men tyvärr inte dokumenterat dem.) Tänker att vi med en man och slaskgitarr mindre i bandet borde kunna tajta till det litet, både vad gäller spelning och ljudbild… Vi får väl se hur det lyckas med den saken. Med all säkerhet skulle det bästa för bandet ha varit om mannen respektive gitarristen ifråga varit en och samma person - närmare bestämt den senare. Nu är det inte så. Och förresten: den dag jag hoppar av lär det inte bli något manglat alls. Och det vore ju synd!

Hur som helst. Riktigt kul ska det bli att sätta igång och repa på allvar i helgen! Måste bara komma ihåg att köpa plåstertejp till höger pek- och långfinger. Annars riskerar det att bli ett smärtsamt nöje!

lördag 1 oktober 2011

Torsdagstorrsättning

Jaha då var det slut på seglingssäsongen, och i torsdags - vilket i skrivande stund är i förrgår - togs båtarna upp. Yrsa mastade jag av själv i söndags, och fick med mig Daniel i tisdags em/kväll för avmastning av Frida. Den senare har högre och tyngre mast, så där behövs litet assistans. Tog ledigt hela torsdagen, steg upp kl 5 och gav mig iväg kl 6. Allt gick som det skulle. T.o.m Fridas inombordare!

Dagen innan hade jag ringt Eric och sagt att om han ville ha hjälp med avmastning kunde han komma ut under torsdagen så skulle jag hjälpa honom. Så gjorde han. Det var rena avkopplingen att gå ifrån slitet med de egna båtarna en stund för att bistå Eric. Och som alltid trevligt att stoppa pipor och språka en stund.
Yrsa blir högtryckstvättad...
...liksom strax Frida

 Eric kommer puttrande med sin folka Rasken

Jag hade med mig kaffe och redigt med mackor, men när jag väntade vid mastkranen insåg jag att jag hade vätskebrist. När vi var klara med Erics mast räddade han livet på mig med en folköl. Öl är både malt och dryck.

Hemkommen vid 18-tiden blev det snabbfixad strutschorizo med klyftpotatis och pineapple-salsa, och sedan ett lååångt varmt bad i sällskap med en riktigt jäkla bra bok (recension kommer med tiden, men den är på dryga 700 finstilta sidor, så det kanske dröjer litet). Länge sedan jag låg i badet och läste, minns det som något rätt ofta förekommande en god tid tillbaka. Väl i säng med samma bok slocknade jag långt före kl 22...