Rapport från en badrumsrenovering

Som mina stora och trogna läsekrets känner till mejlade jag i förra veckan Uppsalahem angående den pågående badrumsrenoveringen, hur den dragit ut på tiden och hur vi saknar information och kommunikation från Uppsalahems sida.

I fredags fick vi ett papper i postlådan med vad som ska göras dag för dag den här veckan. Det är knappt man blir glad över det, för det hade man ju önskat sig sedan två månader tillbaka.

På informationsbladet står att det ska komma mattläggare idag. Jodå, de kom hit, spolade upp vatten i ett par hinkar, blockerade sovrumsdörren och dörren in till mitt arbetsrum/studio/replokal ytterligare litet mer än de redan var. Sedan gick de.

Strax ringde det på dörren och självaste herr projektledaren i egen hög person bad att få titta hur arbetet fortskridit! Man baxnar. Han borde ha gått runt här för en månad sedan och bekymrat sig över hur sakta det går, och över att hantverkarna lyser med sin frånvaro veckor i sträck...

Det ska bli spännande, i alla fall, som en sorts adventskalender att se om de verkligen blir klara på fredag! Fortsatta rafflande dagboksrapporter utlovas

Ord och inga visor - inga bilder heller

Nej loggbloggen har inte dött, bara fått slut på gratisutrymme för fotona, så nu blir det ord och inga bilder... Och så är det dags för ord och inga visor också (mejlet tillsänt ansvarig chef på Uppsalahem):

"Jag skriver som representant för den lokala hyresgästföreningen, Kullerstenen, där jag är styrelseledamot, och gör mig samtidigt till röst för flertalet boende i Uppsalahems radhusområde på Stenhagsvägen 159-197.

Jag förmodar att du är bekant med situationen angående den pågående badrumsrenoveringen i området:

Arbetet har – när det med ordentlig försening i förhållande till vad som tidigare i höst aviserades väl kom igång – tillåtits dra ut på tiden på ett fullkomligt oacceptabelt sätt. Detta samtidigt som man närmast helt underlåtit att hålla hyresgästerna informerade om arbetets fortskridande och eventuella orsaker till att det inte fortskrider som det borde, vilka åtgärder man avser att vidta samt på vad sätt man avser att kompensera hyresgästerna i området.

Det är fullkomligt oförklarligt hur man från arbetsledningens sida bara kan tillåta att det emellanåt förflyter dagar och nu senast två-tre veckor utan att något egentligt arbete utförs! Och det utan att ens bry sig om att gå ut med information om varför arbetet avstannat och när det kommer att återupptas!

Jag vill förtydliga vad den uppkomna situationen – förutom den självklara upplevelsen av frustration, vanmakt och utelämnadhet – försätter oss hyresgäster i:

Olägenheten består inte "bara" i att ett av badrummen stått oanvändbart i nu för somliga närmare två månaders tid. Tvättmaskin, handuksskåp m.m. som stått i badrummet måste stå någonstans under tiden som badrummet renoveras, vilket inneburit att ett av lägenhetens rum i praktiken blir oanvändbart eftersom det får agera förråd.

Det är inte bara det som stått i badrummet som måste ut i lägenheten. För att arbetet ska kunna utföras måste självklart emellanåt vattnet i lägenheten stängas av. Kranarna sitter längst in i förrådet under trappen. Alltså måste även detta delvis röjas ur och – har jag förstått av grannar där arbetet gått litet längre än hos just mig, och inte så som man skulle förvänta sig, genom information från projektledaren – småningom tömmas helt. Även de sakerna ska placeras någonstans.

Dessutom: Den första aviseringen sade att renoveringsarbetet skulle starta med duschrummet på nedervåningen. Då förberedde vi naturligtvis för det. När arbetet väl tog fart visade det sig att man skulle börja på övervåningen…

Behöver jag påtala, dessutom, att vi nu befinner oss en dryg vecka före jul. Boende i radhusen vill kunna få ordning inför jul- och nyårshelgen. Till undertecknad har projektledaren – efter påstötning – meddelat att just vårt badrum ska stå klart i vecka 51. För det första går det inte att lita på, eftersom så mycket annan av den lilla information vi fått varit felaktig och ofullständig. För det andra är det fullkomligt oacceptabelt att renoveringarna ska pågå in i sista veckan före jul!

Nu vill vi boende i området ha svar på tre enkla frågor:

1. Hur tänker Uppsalahem styra upp det helt urspårade och nu tillsynes avstannade renoveringsarbetet?

2. Hur tänker Uppsalahem förbättra kommunikation med och information till de boende i området?

Slutligen, och inte minst:

3. På vad sätt avser Uppsalahem att kompensera hyresgästerna för de olägenheter den sjabbliga ledningen av arbetet, de ständiga tidsförskjutningarna och den näst intill totala bristen på kommunikation och information åsamkat oss?"

 

Helgens hyllning

Hemma och sjukskriven idag. Kunde gott ha sovit längre, men badrumsrenoveringen pågår fortfarande. Ännu (strax före 9) har vi inga hantvekare i lägenheten. Men genom venialtionen hör man hur de skrapar, borrar och har sig någon annanstans i radhuslängan. Det är som att bo i ett råttinvaderat hus. Man hör dem krafsa och härja i väggar och trossbotten, och man undrar oroligt när de ska komma in på riktigt.


Åkte på en härlig magsjuka i helgen som höll mig vaken hela natten mellan lördag och söndag varefetr jag låg i dvala mest hela söndagen. Kunde inte riktigt sova, orkade inte läsa, inte titta på TV. Tack för Sveriges radio! Under dagen vet jag inte så noga vad som passerade, men mot senare eftermiddagen och kvällen:

P4 dokumentär: Jag är ju sjuk i huvudet - om att leva med epilepsi
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3103

Folke i P2:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2487
med härlig blandning av folkmusik, bl a från Ukraina. Och så var det jojk och litat annat trevligt.

Folke avbyttes av P2 Live Världens väsen:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2406
och det måste ni lyssna på! Alla mina fördomar om svensk folkmusik på fiol och nyckelharpa kom på skam när den japanska(!) gruppen Drakskip röjde loss! programmet från i går (25/11 2012) finns på webben i fyra veckor.

<object classid="clsid:d27cdb6e-ae6d-11cf-96b8-444553540000" codebase="http://download.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version=10,0,0,0" width="475" height="77" id="srembeddedplayer" align="middle"><param name="allowFullScreen" value="false" /><param name="movie" value="http://sverigesradio.se/api/flash/player_embed.swf?8" /><param name="quality" value="high" /><param name="flashvars" value="playlist=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fapi%2fradio%2fradio.aspx%3ftype%3dbroadcast%26id%3d4277568%26codingformat%3d.m4a%26metafile%3dasx%26preview%3ddb%26isembedplayer%3dtrue&flashSmal=true" /><object name="flash" data="http://sverigesradio.se/api/flash/player_embed.swf?8" width="475" height="77" type="application/x-shockwave-flash"><param name="allowFullScreen" value="false" /><param name="movie" value="http://sverigesradio.se/api/flash/player_embed.swf?8" /><param name="quality" value="high" /><param name="flashvars" value="playlist=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fapi%2fradio%2fradio.aspx%3ftype%3dbroadcast%26id%3d4277568%26codingformat%3d.m4a%26metafile%3dasx%26preview%3ddb%26isembedplayer%3dtrue&flashSmal=true" /><param name="pluginurl" value="http://get.adobe.com/se/flashplayer/" /><a href="http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/4277568.m4a">Lyssna: P2 Live Världens liv på Korröfestivalen 2012 20121125 20:00</a></object></object>

Sen blev det Da Capo i P4 och så slutligen P4 Musik...

Tack Sveriges Radio! Livet skulle vara bra mycket fattigare utan er!

Den som väntar på något gott...

Det är en mörk och trist tid, den här novembermånaden. Badrumsrenovering som ska pågå två veckor till förmörkar tillvaron ytterligare. Och så sitter dubbdäcken på Zilverzaaben alldeles i onödan. Men man kan ju glädja sig en aning åt att nu kommer jul-/vinterölen! S:t Peter's Winter Ale var fin i fjol, så den handlade jag på mig några flaskor inför helgen. Inte var den sämre i år. Riktigt mörk, med en skön bäska och en aning bitter choklad i tonen. Nästan som en stout, men inte lika krämig och tung. En klar favorit. Många fler ska införskaffas.

Dagens matlagningsöl.

6,5 % men smakar inte alkoholstarkt, så man får vara litet försiktig

bekräftelse

Råkade lyssna på P3. (Det var sport på P4) Musikguiden med Witchcraft. Påstås vara dooms metal. Jag skulle kalla det garage metal. Mycket bra för den som gillar Hellacopters och liknande. Vad hade de önskat för låt att höra i radio, som de inte själva spelade? Edwyn Collins: Girl like you!

En låt vi i Mangel tog upp på spellistan för inte alls länge sedan. Kändes som bekräftelse. I mina öron en riktigt bra låt. Borde vara så i allas öron!

Svåra svenska språket

Vi väntar på att "de" ska komma och renovera vårt duschrum på bottenvåningen, och därefter, badrum på övervåningen. "De" skulle ha börjat i måndags, med duschrummet, som jag i söndags tömde på i stort sett allt, och staplade grejer i vardagsrummet tillsammans med ytterligare grejer ur förrådet under trappen där kranarna för att stänga av vattnet så praktiskt är placerade allra längst in. Idag fick vi ett papper i brevlådan. Är det någon som begriper någonting av vad som står där?


(Svårläst? Klicka på bilden för större storlek.)
Tilläggas kan att namnet på personen som undertecknat brevet inte tyder på
att något annat språk än svenska skulle vara modersmål.
Hade så varit skulle jag nog tänkt en gång till innan jag lade upp det här.

Det finns ett telefonnummer att ringa om man undrar någonting. Jag lär göra så i morgonbitti, men det är antagligen ingen idé. Linjen torde krascha det första den gör.

Om det inte var så komiskt skulle man bli arg. Eller också borde man bli det ändå... Bli arg just för att det är så komiskt.

Jag begär absolut inget skönlitterärt mästerverk. Jag begär inte korrekt grammatik och frånvaro av särskrivningar, men jag vill gärna och absolut begripa vad fan jag kan förvänta mig ska komma att utföras och göras och ungefär när. Ja, ja... vi får väl se vad det landar för parodi i postlådan i morgon...

Kommer osökt att tänka på en liten passage i Robert Pirsig: Zen and the art of mortorcycle maintenance, där författaren förklarar varför monteringsanvisningar är så obegripliga (och det här, förstår ni ungdomar under 40, var långt före google translates tid): Jo, därför att företaget sätter den kille/tjej de bäst kan undvara på att skriva anvisningen. Där gör han/hon minst skada... Pirsig (eller företagen i fråga) glömde visst det där med "public relations". I PEAB:s fall spelar det kanske ingen roll. Det  är ju inte så att jag som hyresgäst kan välja vilken entreprenör som ska utföra renoveringen av min lägenhet. Jag får nöja mig med den min hyresvärd valt.

Nej, någon måtta får det ju vara på valfriheten även i alliansens utsålda Sverige!

Råg i ryggen

Dagens matlagningsöl hette Rye King och var en karaktärsfull dansk, från Amager bryghus. En stout på rågmalt! Dyr var den, och riktigt anskrämlig etikett. men den var faktiskt värd alla sina stålar! Kraftfull brödig smak med en aning bränd ton. Tyvärr var det tillfälligt sortiment på systemet, den finns inte att köpa längre och idag gick näst sista flaskan i mitt lilla förråd... Ska nog spara den sista till jul, eller så...

Saknade saker på gitarrfestivalen (nytt försök)

(Det här inlägget försvann strax efter publicering. Märkligt nog fanns det kvar om jag gick in i redigeringsläge, men det vägrade bli publikt igen, så jag provar med att lägga upp det på nytt.)

 

  Här om dagen bevistade jag för första gången Uppsalas stolta konserthus. Dessutom första gången jag tar del av Uppsala stolta internationella gitarrfestival. Eller, förresten, i fjol var jag på en av förfestivalkonsterterna, med Mad Artwork. Men nu var det första ”riktiga” festivalbesöket.Alan Holdsworth, gitarr

Virgil Donati, trummor

Anthony Crawford, bas

Jag är förstås en dinosaurie. Hade förväntat mig fusion som det lät när jag 80-90-tal lyssnade på sånt som Weather Report, Hawk on Flight, Kent Kroon, Jan Akkerman, Jonas Hellborg...

 

Det blev en intressant upplevelse, men det saknades en del viktiga ingredienser för att det i min värld ska kallas för en musikalisk upplevelse.

Kommunikation: Tre kompetenta herrar befolkade den stora scenen i vars mitt det mest omfattande trumset jag sett tornade upp sig. Dessa kompetenta herrar spelade under de två timmar konserten varade samtidigt och tillsammans och samtidigt var och en för sig fler korrekta toner i följd än någon vanlig dödlig kan hoppas göra under en livstid. Faktiskt var det när huvudpersonen, Holdsworth, klev av scenen för ett stycke med endast trummor och bas som någon för mig förnimbar kommunikation mellan musikerna alls uppstod. Så var det också, i min mening, konsertens musikaliskt sett bästa parti!

Sväng: Virgil Donati var en veritabel duracel-kanin på speed. Grundpulsen fick åhöraren hitta själv, men Donati lade in så många kulsprutesnabba slag däremellan att det sväng som borde ha varit möjligt att hitta gick helt förlorat. Han gick over the top efter top efter top, och då han i ett långt solo, under vilket de båda andra musikerna lämnade scenen, lät sina dubbla hihats smattra som en hagelskur mot plåttak, samtidigt som han slog på allt annat och på något obegripligt sätt lyckades hålla också kicken igång - då kunde jag inte längre hålla mig för skratt.

Tema/melodi: Utan ett bra tema kan man spela hur många toner som helst. Vete fasen om det blir musik av det! Jag behöver det också som en fast punkt att återvända till, för att jag ska kunna uppskatta soloutflykterna.

Gitarrsound: Kanske en randanmärkning, men när man väl börjat sakna saker är det lätt att hitta mer saker att sakna. Holdsworth spelade vad jag förstår syntgitarr hela tiden. Det kan ju vara kul som krydda men, det kan inte hjälpas, går jag för att se och höra en gitarrist vill jag gärna höra gitarr.

Viss del av min kritik kan ha att göra med sådant som akustiken. Det var problem med att urskilja basen, som tenderade att bli ett oartikulerat muller. Det kan också ha varit att de inte hade sin allra bästa dag. Det ligger uppe klipp på youtube, med Holdsworth under årets turne, som är betydligt bättre än det vi bjöds på under gitarrfestivalen. (Och det kan ju vara så att en anledning till att klippen från andra festivaler är bättre beror på att han ofta har med en keyboardist i sättningen. Ännu en sak att sakna, alltså.)

Märkligt nog var det hela så tillfredsställande som upplevelse, att pengarna inte kändes bortkastade, trots allt. Det var inte en musikalisk upplevelse, så som jag förväntat mig den, men det var något annat...

Äntligen repa!

Äntligen repa med Mangel!

Sladdhärvor på golvet

Klaviaturer en masse!

Daniel tog ovanligt nog med sin egen gura

Yamahamixer och min sköna Fender Jazz Bass

Jonas bakom trummorna

Daniel tycker det är kul att spela gitarr

Johannes funderar på om keyboardstativen kanske skulle sänkas en aning

Saknade saker på gitarrfestivalen

Här om dagen bevistade jag för första gången Uppsalas stolta konserthus. Dessutom första gången jag tar del av Uppsala stolta internationella gitarrfestival. Eller, förresten i fjol var jag på en av förfestivalkonsterterna, med Mad Artwork. Men nu var det första ”riktiga” festivalbesöket.

Alan Holdsworth, gitarr

Virgil Donati, trummor

Anthony Crawford, bas

Jag är förstås en dinosaurie. Hade förväntat mig fusion som det lät när jag 80-90-tal lyssnade på sånt som Weather Report, Hawk on Flight, Kent Kroon, Jan Akkerman, Jonas Hellborg...

Det blev en intressant upplevelse, men det saknades en del viktiga ingredienser för att det i min värld ska kallas för en musikalisk upplevelse.

Kommunikation: Tre kompetenta herrar befolkade den stora scenen i vars mitt det mest omfattande trumset jag sett tornade upp sig. Dessa kompetenta herrar spelade under de två timmar konserten varade samtidigt och tillsammans och samtidigt var och en för sig fler korrekta toner i följd än någon vanlig dödlig kan hoppas göra under en livstid. Faktiskt var det när huvudpersonen, Holdsworth, klev av scenen för ett stycke med endast trummor och bas som någon för mig förnimbar kommunikation mellan musikerna alls uppstod. Så var det också, i min mening, konsertens musikaliskt sett bästa parti!

 

Sväng: Virgil Donati var en veritabel duracel-kanin på speed. Grundpulsen fick åhöraren hitta själv, men Donati lade in så många kulsprutesnabba slag däremellan att det sväng som borde ha varit möjligt att hitta gick helt förlorat. Han gick over the top efter top efter top, och då han i ett långt solo, under vilket de båda andra musikerna lämnade scenen, lät sina dubbla hihats smattra som en hagelskur mot plåttak, samtidigt som han slog på allt annat och på något obegripligt sätt lyckades hålla också kicken igång - då kunde jag inte längre hålla mig för skratt.

Tema/melodi: Utan ett bra tema kan man spela hur många toner som helst. Vete fasen om det blir musik av det! Jag behöver det också som en fast punkt att återvända till, för att jag ska kunna uppskatta soloutflykterna.

Gitarrsound: Kanske en randanmärkning, men när man väl börjat sakna saker är det lätt att hitta mer saker att sakna. Holdsworth spelade vad jag förstår syntgitarr hela tiden. Det kan ju vara kul som krydda men, det kan inte hjälpas, går jag för att se och höra en gitarrist vill jag gärna höra gitarr.

Viss del av min kritik kan ha att göra med sådant som akustiken. Det var problem med att urskilja basen, som tenderade att bli ett oartikulerat muller. Det kan också ha varit att de inte hade sin allra bästa dag. Det ligger uppe klipp på youtube, med Holdsworth under årets turne, som är betydligt bättre än det vi bjöds på under gitarrfestivalen. (Och det kan ju vara så att en anledning till att klippen från andra festivaler är bättre beror på att han ofta har med en keyboardist i sättningen. Ännu en sak att sakna, alltså.)

Märkligt nog var det hela så tillfredsställande som upplevelse, att pengarna inte kändes bortkastade, trots allt. Det var inte en musikalisk upplevelse, så som jag förväntat mig den, men det var något annat...

Här är i alla fall en annan världsgitarrist i fusionsvängen, och han bjuder på allt det jag saknade på Holdsworths spelning:

Höstkväll i Herräng

Åkte ut till Herräng direkt efter jobbet i går. Det var dags att ta upp Frida och få henne färdig för vintern. Torrsättning är inget kul alls, och jag brukar dra på det, men nu hade jag bokat första upptagningshelgen. Det kändes i alla fall bra. En annan bra sak: bara en båt att ta upp! Yrsa står redan på land. På Åland.

Det började bra. När jag kom ut kunde jag konstatera att Sundell förstått att han skulle flytta Fridas vagn till platsen där Yrsas stått. Jag gjorde i ordning det som behövdes, pallade under så hon inte skulle tynga på de torrspruckna däcken. (Endera säsongen måste jag göra något radikalt åt det där. T ex ta bort hjulen helt och hållet. De behövs inte. Det Sundells truckar inte förmår flytta på... ja, det är nog helt enkelt meningen att det ska stå där det står.)

Solen står lågt när jag kommer till Herräng

Så över till Frida. Börjar med att kolla att snurran startar snällt. Det gör den. Låter den gå en liten stund efter att jag stängt choken, men stänger snart av. Hoppas den startar lika snällt i morgon!

Det har ju regnat en hel del, så  här behövde sannerligen pumpas läns. Inget att bekymra sig över. Bara att trycka på knappen... Trodde jag, ja. När jag kom ner i ruffen lade jag direkt märke till att laddningslampan (egentligen -dioden) lyste rött! Varför? Snabb koll visade att ett av lysrören i taket lyste svagt. Strömbrytaren är inte vad den borde vara, så det har stått krypström där sedan sist jag var ute. Skit, skit, skit!

OK. Tillbaks till bilen där jag till all lycka hade en ordentlig elkabel att koppla in i elskåpet närmast Frida. Fram med batteriladdaren, upp med batteriet (som badar till midjan i vatten) och koppla in. Laddarens mätare slår upp i 4A = tomt batteri. Med laddaren i borde jag kunna köra pumpen - men laddningsindikatorn -  dioden, alltså - lyser fortfarande rött. Varför? Jag begriper ingenting. Pillar på grejer och vrider på rattar och reglage. Ingen förändring.

Letar rätt på ett ämbar och börjar ösa, men det är inte så mycket man kommer åt på det viset. Dessutom är det omständligt eftersom jag är nere i ruffen och måste ösa över i en större hink som jag sedan får klätta upp i sittbrunnen med för att sedan tömma vid sidan av båten. Jag gör så gott det går, och tänker att antingen löser jag det här i morgonbitti innan det är dags för upptagning, eller så får jag ta upp henne med kölsvinet halvfullt med vatten och lösa det senare.

Slår på radion. Nähä. Inget batteri där heller! Det artar sig till en småtrist kväll. Ingen radio och läslampan i kojens huvudända har lika litet ström som länspumpen... Skit, skit, skit.

Sätter mig i sittbrunnen och begrundar situationen. Det mörknar snabbt nu. Ett alternativ är förstås att ta med sin bok och sätta sig på resurangen, men jag gör det bästa av situationen: skvätter upp en whisky i ett glas och stoppar pipan. Har det rätt skönt när allt kommer omkring. Men det blir en tidig kväll. Nya tag i morgon!

Fullmåne över mastkranen

Det är nog dags att krypa till kojs nu

15 sekunders uppskattat jobb (samt test av "hen")

Studentportalen är en fiffig grej där all möjlig information kan läggas upp för dem som går kurser vid Uppsala universitet. Men för att komma åt kursinformationen måste man vara registrerad på just den kursen. Och ibland händer det att en student är registrerad på en  kurs som samläser med en annan. Då blir det genast litet knepigt, för då kommer studenten inte åt den information hen behöver. Och när läraren skickar mejl till deltagarna får hen inte det mejlet. För hen är ju inte registrerad på just den kursen.

I sådana fall kan man - har jag nu lärt mig - skapa ett "samläsnings-tillfälle". (Ett fejkat kurstillfälle där man kopplar ihop de två kurserna.)

Tyvärr räcker det inte med det. Den stackars studenten som i själva verket läser en annan kurs kommer fortfarande inte åt informationen som finns på den första kursens sida.

Då säger man till läraren att hen måste kopiera från den första kursen och lägga i samläsningstillfället. Det har läraren naturligtvis inte tid att ägna sig åt - vilket rimligen tolkas som att hen inte vet hur man gör och inte heller tror sig om att kunna ta reda på det heller.

Då kan man erbjuda sig att göra det åt hen. Det är gjort med 5 enkla klick på datorn. Det har tagit mig långt längre tid att skriva detta än att förstå hur manövern skulle utföras och att utföra den. (När jag väl lurat ut det tog det kanske 15 sekunder)

Sällan har 15 sekunders arbete utfört åt någon annan gett så mycket uppskattning! Och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att avslöja för berörd lärare hur enkelt det var och hur snabbt det gick. Hellre gör jag, om så skulle behövas, motsvarande några gånger till åt samma lärare. Och väntar mig var gång samma jublande uppskattning och tacksamhet för min nedlagda möda!

Saken är biff!

Saken var i det här fallet en laxsida på knappa kilot från COOP. Jag har ju med gott resultat testat fishcakes thaistyle tidigare, men som de inte föll hela hushållet riktigt på läppen, testade jag med litet mer traditionell kryddning dn här gången.

Schalottenlök - en av mina mer sentida ingrediensförälskelser - och bladpersilja kördes i den trogna gamla matberedaren. Riktigt så finfördelat som jag hade tänkt mig lyckades det inte bli, men fullt tillräckligt.

Därefter kördes laxen litet hastigt i samma gamla matberedare, som inte hade blivit yngre sedan sist. Bara helt hastigt. Jag ville ju inte att det skulle bli gröt av alltihop. Sedan rörde jag ihop det hela med salt, peppar, saft och rivet skal av en lime samt två äggvitor. Det blev litet för löst, tyckte jag, så jag pudrade i ett par matskedar vetemjöl.

Klickade upp smeten i stekpannan som förberetts med frikostigt med olja. Det lärde jag mig ju när jag gjorde fishcakes, att det måste vara så för att de inte ska fastna och gå sönder när man ska vända dem. Biffarna stektes på rätt hög värme. Alternerade mellan 5:an och 4:an. Har dock rätt slö spis...  

En saffranssås rördes ihop av en ekologisk äggula och universalingrediensen turkisk yoghurt. Och så ett kuvert saffran, förstås.

Men innan allt detta, hade jag sett till att få en långpanna med morot, palsternacka, rotselleri, lök, vitlök och fänkål i ugnen. Och dessutom potatisklyftor i microgrillen.

Smaklig måltid!

Aptitligare färger irl!

Jag blev rätt nöjd, får jag säga, och maten uppskattades även av övriga hushållet. Så himla omständigt var det inte heller.

Branden i Botan

Det brann i Botan i natt!

Det var en eld av kärlek och passion, för Katja och Staffan firade bröllop!

Så här såg det ut litet tidigare på eftermiddagen:

Kan man tänka sig en vackrare syn?

Daniel framförde First day of my life så att vigselförrättaren fann sig tvungen att förlösa församlingen med orden: "Det är tillåtet att applådera!" Och jag var visserligen inte den strålande vackra brudens stolta far, men väl den strålande bröllopsmusikerns! (Jag hade inte hört originalet tidigare - inte så att jag lagt det på minnet i alla fall. efter att ha letat upp det på you tube: Daniels framförande var bättre!)

En obligatorisk - men inte särskilt pliktskyldig - kyss

De nygifta lyckliga tu i ett regn av risgryn

Champagne hör till!

Efter middagen: Dans!

Brud poserar med moster

Förutom en kvardröjande festglädje och ont i huvudet när jag vaknade i morse hade jag bortåt 100 acceptabla till bra bilder på minneskortet , men det får räcka för nu

Titta vad som kom...

...med posten. Hurra för posten! Och hurra för Ginza som skickade den restnoterade CD-boxen så snart de fick in den. Jag har haft det bra med Patti Smith, Albama Shakes, The Who och Little Feat så länge. Men det var ju den här CD-boxen, den första i en serie om 4 vad jag förstått, som var anledningen till att jag alls beställde någonting.

Snyggt omslag

77 spår med de första elektrifierade bluesartisterna 1939-1954! Klingan spelade ett spår med Sister Rosetta Sharpe härom söndagen. Förutom att det var en riktigt kanonlåt slogs man av ljudkvaliten! Någon måste ha gjort ett jättejobb med att få ett sådant lyster i de gamla stenkakeinspelningarna!

 

När man vek upp den snygga förpackningen fann man till sin glädje ett "häfte" på 158 sidor, med information och historik kring var och en av de  77 artistera!

Snyggt uppslag, eller hur? Nu gäller det bara att få tid att lyssna.

Helgen

Tänkte skriva ett långt inlägg om diverse saker, Mat (fisksoppa. Mmmm....) Båt. Utombordare. Svamp. Och litet annat... Men skit samma.

Fick plötsligt loss  en timme i förmiddags, och gick ut och plockade litet svamp. En knapp timme i skogen allra närmast.

Trattisar, som vanligt, men också till min stora glädje, det bästa av allt: svart trumpetsvamp!

(Dokumentationen är från första halvan av skogspromenaden. Som vanligt hittade jag det  mesta på hemvägen, typ tjugo meter utanför tomten...)

Givande helg på många sätt! Nukastar man ig in i en vecka igen. ohu ohu!

Jungfrutur

Jag har knarkat Blocket hela sommaren på jakt efter en vettig cykel. Skulle väl haft råd att lägga 6-7000 på något trevligt nytt, men jag vill ha det bästa av två världar: racerstuk och möjlighet till skärmar - kanske rent av pakethållare - och det finns bara inte på detta århundrades racers... Jag visste också att det skulle vara japanskt: Centurion, Miyata eller Nishiki. Vet inte hur många cyklar jag ringt på,men antingen har de varit för stora eller så har de befunnit sig för långt bort och inte velat bli skickade med bussgods. Eller så har det varit hutlösa priser. Det är helt klart inte bara jag som gillar 80-talsracers.

Men för ett par veckor sedan kunde jag 1500:- fattigare trampa hem en Nishiki Tri-A. Litet skabbig var den, men jag slog till för att få saken ur världen. Sedan har den stått i ett av uteförråden i väntan på att jag skulle ta mig tid att fixa i ordning den. Och idag blev det äntligen gjort.

Nishiki Tri-A

Krängde på 28-millimeters däck istället för de torrspruckna 25-millimeters, som satt på  vid köpet. Skärmar fick den. Och så den trista nödvändigheten (eftersom jag tänkt köra till och från jobbet på den): ett bastant bygellås, som ungefär fördubblar cykelns vikt.

Eftersom vädret var fint skulle det naturligtvis provköras. Gav mig iväg en runda som jag gjorde då och då på den tid jag nöjescyklade: Ut till Salavägen, in mot Ströbylund, och så Börjevägen in mot stan, Hällbyvägen, cykelvägen under Bärbyleden och så upp i Berthåga. En runda på kanske 15 kilometer.Häng med en bit på vägen! Vi ackompanjeras - passande nog eftersom jag passerade Norrgården - av Lasse Hollmers Utflykt på Damcykel

(Musiken är hämtad från Looping Home Orchestra: Door, floor something window från 1993. Jag hoppas ingen rättighetsinnehavare tar illa upp. Att det brusar väldigt beror på att jag låtit fartvinden ligga kvar i ljudspåret på videoinspelningen.)

Ja, det här var kul. Hoppas på fler fina helgdagar för svettiga cykelturer!

Insikt

Thaiinspirerat. Inte starkt men smakrikt!

Det händer då och då, att jag inser att min bästa plats är i köket. Väldigt sällan dock, att det händer en onsdagkväll när det måste fixas lunchboxar för resten  av veckan. Men i kväll hände det.

Tonerna av P2 Live Klassiskt gjorde väl sitt till - och inte minst Also Sprach Zarathustra Med Sveriges Radios Symfoniorkester dirigerad av Daniel Harding... (youtube-klippet är en annan inspelning, men helt OK!)

Ja, vad mer kan man begära? Kanske att hela programmet är introducerat av Boel Adler, som jag blev så huvudlöst förälskad i vid Skeppsholmsfestivalen 19... ja vad kan det vara... jag var 29... 1987 blir det nog. Herre je, så länge sedan. Stan Getz hörde vi, minns jag. Det var som bomull för öronen efter en hel dags och kvälls jazz- och bluesbröt.

Ja, kunde det bli bättre? Och kunde förutsättningarna för god mat bli bättre?
Nej. Ja ja. Bra musik - bra mat. Intressant att lyssna på hela Also..., dessutom!  Det var länge sedan. Det skira slutet i relation till den bombastiska början... Bra är det. Och kanske lite publikfriande. Men är det bra så är det, och då behövs ingen ursäkt för publikfrieriet.

Gamla vänner

En gammal vän, Hasse, kastade ut en fråga på facebook om någon av hans vänner hade en elgura att låna ut för en punkspelning. Jag tror min Washburn Hawk blir perfekt! Den har stått undanställd i över fyra år. Jag hittade ju en drömgitarr - en 30 år gammal Ibanez Artist 80 - för överkomliga pengar lagom till 50-årsdagen, och sedan dess har både min Washburn och min Stratta i stort sett fått vila.

Washburn Hawk c:a -80

Jag köpte den här för rätt länge sedan, nu, när jag behövde en humbuckergitarr för litet vräkigare rockljud än Strattan ger. Och Di Marzio-pickuperna ger verkligen vräk så det räcker och blir över. Daniel som ofta använder mina gitarrer när vi repar, har hållit sig borta från den här, med hänvisning till de glödheta mickarna.

Men som den är utrustad med coiltap är den här gitarren himla mångsidig. Så det går att få ur den en rätt sprillig single coil-ton, också. om än litet mastigare än Strattan. Jag gissar att det till viss del beror på kroppens massa.

När jag plockade fram den, stämde upp den och pluggade in (i basförstärkaren bara för att det var den som stod närmast till) fann jag mig dock plötsligt och oväntat, varken i strattasprill eller Gary Mooresk metal-bluesvräk, utan i ett härligt mullig jazzträsk!

Den lär nog spela punk med den äran, också. En riktig all round-gitarr, den här gamla vännen! Det måste jag komma ihåg när den gamla vännen återlämnar den. Jag får be honom vara litet rädd om den... Punk... Vara rädd om.... hmmm... kanske borde tänka om beträffande att låna ut den?

Ett sista farväl

I morgon kommer Rainer och hämtar Yrsa till Åland, så jag skulle lägga henne i gästhamnen idag. Åkte därför till Herräng i går kväll för att ha en skön kväll för mig själv med båda damerna där ute. Rainer hade fixat iordning Yrsa riktigt bra, det bådar gott flör hennes framtid. Hon behöver inte en slarver till i ägarsuccessionen.

Trevligt att köra ut med nya gamla bilen, men det tar sin tid att få in in ryggmärgen var startnyckeln ska i... Och så får man växla på annat sätt. Saaben segdrar inte lika bra på 5:ans växel som Forden gjorde, så man får växla ner till 4:an litet oftare än jag är van. Däremot drar den på som attan på 5:an efter 90...

Hur som helst: Fantastiskt solig och fin kväll i Herräng. Blev litet avis på dem som gick ut/kom in med sina segelbåtar, men sånt är livet. Hade det fint i Fridas sittbrunn med litet gott att mumsa på och dricka därtill. Bröd, ost, ett päron - så mycket mer behövs inte för en fest i ensamhet. Och litet rödvin därtill.

Satt och läste i Patti Smith: Just kids tills det mörknat så att det inte gick att läsa längre. Sen kröp jag ner i sovsäcken och sov till åttatiden. Efter frukost packade jag ihop och flyttade Yrsa till gästhamnen. Där sade vi slutligt farväl till varandra. Nu var det på allvar och jag fick en liten klump i halsen. Blir litet tårögd medan jag skriver det här...

Det är något särskilt med den första, eller hur? Första båten, alltså. Inget annat.

Tog några sista foton på henne där hon låg. Tänkte på att jag inte har ett enda foto när hon seglar. Med bättre omständigheter än den här säsongen får jag väl ta mig över till Eckerö nästa sommar och se om hon är ute någonting...

Farväl Yrsa! Hoppas Rainer tar väl hand om dig, bättre än jag kunnat!

Illa tajmat

Bil behöver man när man har båt. Senaste bilen, Gula Faran hade jag tänkt skrota i höst efter upptagning av båt... Men det sket sig. Eller skar sig. D.v.s. all olja rann ur motorn och ett (eller flera) lager skar så det rykte...  Så nu har vi en annan bil, och den har kommit i vår ägo via diverse skumraskaffärer, tror jag. Men jag är så naiv och oskyldig, så bara det inte visar sig att billeändet i någon ände är stulet så klarar jag mig nog. Hur som helst här är pärlan!

Tidens tecken, gång och tand

Här om dagen lärde jag mig begreppet vuxensmiley. Den är - vad jag förstår - inte barnförbjuden, och det är ingenting obscent eller ekivokt över den. Men den används av personer över 30. Det som är särskiljande för vuxensmileyn är att den har näsa. (OK vill man prompt, så kan man ju förstås göra någon sorts freudiansk tolkning av denna detalj...) Alltså:

:) = Smiley
:-) = Vuxensmiley

Utan näsa tycks vara den normerande, medan tillägget vuxen- markerar avvikelse. Själv har jag näsa mitt i ansiktet, men har mer och mer gått över till den näslösa smileyn. Det är ungefär som att modernisera sin stavning. Det bär en emot, men man fogar sig sakta.

Kom igår, på bröllopsmiddag att sitta mittemot min systerdotterson, Eon 8 år. Det slog mig då att jag ju håller på att städa och försöka göra mig av med en del bråte, och bara någon dag innan funderat vad jag ska göra av alla barn- och ungdomsböcker. Många av dem är kvar sedan jag själv var barn/ungdom, en del står mina småsystrars namn i, medan andra härstammar från mina egna barn.

Hur som haver: jag lovade Eon en kasse böcker, varav en del att växa i. Bombi Bitt och jag, t ex tror jag han behöver ett par år på sig för att riktigt uppskatta - fast jag ser att jag själv bara var aningen äldre än Eon när jag fick boken. Den är daterad till 1967.

Så idag skred jag till verket och började sortera... och fann att det inte var så lätt. Vad av det som gav en åtta/nioåring läsupplevelse för snart 50 år sedan kan tänkas göra det idag? Förmodligen en hel del! Däremot misstänker jag att barn- och ungdomsböcker av senare datum kan vara svårare att tillgodogöra sig. Jag kan ha fel, kanske jag bara romantiserar den litteratur jag själv älskade i bokslukaråldern och nedvärderar det av senare datum?

Nej, jag gissar att det är lättare att ta till sig den äldre litteratur som beskriver världar och tider som radikalt skiljer sig från den man själv är bekant med, än den som beskriver någonting som i mycket liknar det bekanta, men som i enskilda detaljer avviker på mycket tydliga sätt. Det är som det där med näsan på smiley. Det skulle helt enkelt vara lättare att ta till sig en helt annan figur, än en som är likadan som den man vant sig vid, så när som på en jäkla viktig detalj!

Nu står i alla fall en pappkasse från COOP här hemma, med noga utvald litteratur. Här handlar det om kulturell fostran av uppväxande generation. Femböcker och B. Wahlströms - med de gröna ryggar som markerade det mycket viktiga att de var pojkböcker till skillnad från dem med röda ryggar som var för den andra sorten - tänker jag inte ens tillstå att jag haft i min ägo. De hamnar nog, vad det lider, på något bokbål. (Tveksam hur jag ska göra med Bill-böckerna, dock. De är väl trots allt någon sorts klassiker.)

Men Maria Gripes filosofiska Sebastian och skuggan, liksom Nanny Hammarströms bok om den lilla apan, Tibu Tipp och hans vänner  (Jag minns ännu vilka floder jag grät över Tibu Tipps vän Jam Jam... innan jag kom till det lyckliga slutet) - och många fler, det är böcker jag gärna lämnar vidare, och önskar Eon stor läsupplevelse!

Två högt skattade källor till min barndoms läsupplevelser

Lämningarna avThin Lizzy

Var på konsert med ett band som kallade sig Thin Lizzy. De borde ha tagit sig tillnamnet what remains. Man kan ju bli litet misstänksam mot spillror av ett band som hade sin storhetstid i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Och det alldeles särskilt som frontmannen och den samlande gestalten för de olika sättningar bandet hade under de åren, basisten och sångaren Phil Lynott, sedan länge är avliden, och alltså var frånvarande med laga förfall.

Kvällens uppsättning bestod av  två gamla Lizzy-medlemmar, gitarristen Scott Gorham och trummisen Brian Downey. Den senare f.ö. den enda som var med i den ursprungliga sättningen. Övriga musiker var Darren Wharton (klaviaturer - han var för all del med i Lizzy redan på 80-talet.) samt Damon Johnson (gitarr), Marco Mendoza (bas) och Ricky Warwick (sång och en del kompgitarr).

Det var inte så tokigt när allt kom omkring. Tvärtom, riktigt roligt. Fullt ös från start. Rätt självklar låtlista, kanske litet fantasilös, men för mig som inte vet mycket mer om Thin Lizzy än vad som finns på dubbeln Live and Dangerous (som jag förstås har i CD-format) blev det ju enklare att hänga med.

Litet skamset kan jag erkänna att sedan jag slingrat mig närmare scenen än vad som var riktigt bra för mina öron, var det en skön känsla att tillsammans med merparten av publiken runt omkring mig sjunga med i refrängerna på både Whiskey in the jar och Boys are back in town.

Jo, de röjde på tight och bra, och hade förstås - eftersom de bara spelar gammalt Thin Lizzymaterial - ett rejält knippe riktigt bra låtar. Bra musiker, och en klart godkänd sångare. Den senare forlorade dock i pondus allt eftersom tillställningen fortskred, och blev så småningom mer skränig. Jag tror han blev trött helt enkelt, han såg inte ut att vara i bästa form och skick. Ljudet var helt OK med tanke på att det var utomhuskonsert.

Men, för det finns ju alltid ett eller ett par sådana:

De yngre - eller ska vi säga mer sentida - bandmedlemmarna var litet väl poserande för min smak. Visst kan det få vara litet show, men någonstans blir poser och minspel både tjatiga och fjantiga. 

Ett av Thin Lizzys (på den tiden) kännetecken var den gitarristiska parallellslalom som Scott Gorham - när det begav sig tillsammans med Brian Robertson - utvecklade till närmast fulländning. Visst förekom litet av den varan, men inte så mycket som åtminstone jag hade hoppats på. Och i den utsträckning det faktiskt spelades twin guitar lyftes det inte fram i mixen som man skulle önskat.

Mestadels turades Damon Johnson och Scott Gorham om att ta solona. Viss övervikt för Damon, tror jag. Och det tyvärr. Scott Gorham var för mig definitivt kvällens behållning. Medan de andra fjantade på spelade Gorham på liv och död, stadigt med fötterna på scengolvet avfyrande fundamentala riff och livsviktiga solon. Och när han tog andrasolot på Still in love with you - då var det nästan så det tårades i ögonvrån.

Ett Youtube-klipp med "riktiga" Thin Lizzy

Brian Robertson på förstasolot. Scott Gorham på andrasolot.

Slutligen litet parallellslalom.

Spelets regler

En gång i tiden spelade man Alfapet som senare kom att heta Scrabble. Längre fram blev det Betapet över datorn, och numera är det Wordfeud på mobilen. Så i den moderna tiden slipper man träffas, dricka vin (eller annan önskad dryck) och ha trevlig samvaro medan man spelar. Men man slipper också nackdelarna. I Wordfeud kan ju aldrig uppstå de diskussioner - som stundom nog kunde urarta till regelrätta gräl - om spelets regler eller hur dessa regler rätteligen skulle  tillämpas. Regler och ordbok är ju i de internet- och appbaserade varianterna, inbyggda och tillämpar sig själva helt per automatik.

I spelet här till vänster håller Frida Skipper - det är av någon anledning jag, det - på att bli tämligen utskåpad av sin motståndare. Sånt är inte F Skipper van vid. Hur kan det gå så helt åt fanders?

På den gamla, och eventuellt goda, alfapetstiden fanns en tvetydighet i de medföljande spelreglerna, som man så småningom lärde sig att  före spel med nya motspelare  försäkra sig om tolkningen av. I de skrivna reglerna framstod det nämligen som att man aldrig - förutom vid spelöppning - fick lägga ett helt ord, utan alltid måste inkludera minst en redan lagd bokstav. I de bildexempel som fanns med i regelhäftet fanns däremot ett exempel (avseende något helt annat) där man gjort precis just detta: lagt ett helt ord parallellt med ett annat. (Dock naturligtvis så att det även bildades ett ord på tvären.)

Vi som på den tiden vanligen spelade med varandra valde (vilket är intressant i sig, men jag ska inte här och nu fördjupa mig i den saken) att spela enligt de skrivna reglerna, och ignorerade bildexemplen. Vi tyckte väl på något vis att det verkade logiskt med vad vi uppfattade som en mer strikt tolkning av reglerna.

Nu är jag sedan länge medveten om att vi tolkade reglerna fel. De officiella och internationella scrabblereglerna tillåter att man lägger hela ord parallellt med tidigare lagda, så länge det också på tvärsen bildas ord.

T. ex:  om det ligger OK kan man lägga KO precis ovanför. Eller under, som i exemplet nedan, så att man får:

OK
KO

Det blir OK och KO åt alla tänkbara håll, så enligt de officiella scrabblereglerna, och även enligt de regler som tillämpas i Wordfeud är det helt OK, vilket senare även framgår av bilden, där min motståndare just lagt ut det hela ordet ZOO.

Jag föredrar de regler jag tidigare spelat efter. Att Skipper i spelet på bilden åker på storstryk beror på att han spelar yvigt, lägger relativt långa ord, och ständigt söker chanserna till dubbel och till tredubbel ordpoäng. Det är en relevant strategi givet feltolkningen av reglerna. Men det straffar sig totalt mot den mer snålspelande motståndare, som - helt enligt rättolkat reglemente - utnyttjar Skippers långa ord att lägga parallella ord vid, och inte minst utnyttjar de hörn som bildas när han sin (o)vana trogen korslägger orden.

Men det är inte bara för att det är en viss omställning att börja tänka att hela ord kan vara alternativ, och att man då får välja en annan strategi, som jag föredrar våra gamla feltolkade regler. Med den snålspelsstrategi som nu tycks vara mest lönsam förlorar spelarens ordförråd, lexikala fantasi och associationsförmåga en inte så liten del av sin betydelse, och spelet blir ur just den synpunkten och i mitt tycke inte längre lika roligt..

Det blir helt enkelt andra spelarkvaliteter som belönas. Litet trist, alltså, tycker undertecknad, som ändå inte tänker sluta spela, utan i stället gör sitt bästa för att tillägna sig snålspelets strategi och tänkesätt. Utmana mig gärna.

Frida Skipper