En skruv lös (stor läsartävling)

Ja, så är det ofrånkomligen och slutgiltigt bevisat. Jag har (minst) en skruv lös...

Långhelgens senare del ägnades åt båteriet. Fint väder. Ingenting att klaga på därvidlag. Båda båtarna bottenmålade och Fridas vattenlinje uppfräschad med ett lager vitfärg. Fint och bra så långt.

Men… Bland det sista jag skulle göra vara att se hur det stod till med inombordaren. Hade som vanligt fuskat i höstas och inte konserverat utan bara, som tidigare ägare visat skruvat ur tre dräneringspluggar ur kylsystemet samt sprutat in 556 i systemet. (Varför jag inte konserverat enligt konstens alla regler? Jo, helt enkelt därför att jag för utföra det konststycket måste köra motorn i några minuter sedan båten är upptagen, och så skakigt som den där dieseln stånkar, och så racklig som uppställningsvagnen är törs jag faktiskt inte köra igång motorn efter uppställning.)

Jag hade också - i förhoppning om att slippa fastkärvade kolvar - sprayat in 556 i luftintagen. Det verkade ha funkat helt enligt tanken. (556 tunnar förstås ut motoroljan, men den ska ju ändå bytas.)

Nåväl. Problemet uppstod när jag skulle sätta i dräneringspluggarna igen: De ser litet olika ut så jag hade märkt upp dem. Två ska sitta rätt in på sidan av motorblocket och litet avigt till riktad uppåt. De två i sidan var inga problem alls, men den tredje… Jag kunde inte hitta hålet! Däremot kunde jag mycket lätt hitta den dräneringsplugg som redan satt där jag trodde att jag hade skruvat ur den här. Så var farao kommer pluggen ifrån?

Den i min digra läsarskara som kan ge upplysningar som leder till att jag kan lösa detta mysterium kommer att rikligen belönas med min stora uppskattning och tacksamhet. Och så bjuder jag på en öl någon trevlig stans.

Båtliv med malört och storsegel med Pugh

Jaha. Då börjar båtlivet igen, då... I mars trodde jag att det kanske skulle gå att komma igång med båteriet redan under påsken, men sen blev det annat väder. Det känns som att man är sent ut. Och mycket är det som ska göras och fixas. Det hela hjälptes inte upp av vad som mötte mig när jag kom ut till Herräng första gången sedan i höstas.

Fridas täckställning hade delvis blåst omkull, och presenningen hade rivits rätt av på längden och låg på backen. Inne i Frida stod vattnet i jämnhöjd med durken. Det var bara att sätta igång med saneringsarbetet.

Som väl var - och märkligt nog, eftersom ena batteriet stod helt under vatten - fanns det ström till länspumpen, men den tar bara skottet längst i aktern under motorn.

Ett av skotten gör tjänst som hushållsvattentank, och där finns en pump till diskhon - som man måste man hålla inne knappen till för att den ska gå. Och som jag helst inte ville ha ut hundratals liter vatten på marken precis nedanför Frida, där jag ju sedan skulle vara och jobba med båtarna blev det det himla hinkande, även om pumparna gav god hjälp att få vattnet i hinken i stället för i kölsvinet var det att klättra ner med vattenhinken, gå några steg för att tömma ut där det inte gjorde något om det blev alldeles blött, klättra upp för stegen, fylla hinken, och så samma visa igen. Om och om igen. Om och om igen.


Det hade varit dåligt väder och regnskurar hela lördagen, så jag hade inte gett mig ut så att jag var i Herräng förrän till 16-tiden, när det var sagt att det skulle bättra på sig litet. Mesta tiden av kvällen gick till saneringsarbete. Jag hade ju också för avsikt att övernatta i Fridas ruff... Ja, det här var arbete man skulle kunnat slippa. Dessutom är fotbollsplansstora presenningar i den kvalitet som den här - eller åtminstone i den kvalitet som den av priset att döma borde ha varit - satans dyra saker. Jag tror den kostade nästan två och ett halvt tusen...


När jag framåt niotiden hade fått Frida beboelig - och dessutom faktiskt hunnit ge Yrsa en invändig linoljebehandling - var jag både hungrig och trött. En halv grillad kyckling med litet bröd, vitlöksost och tomater sköljdes ner med ett glas sydafrikanskt rödvin. (Och därefter en skvätt Islay mist, förstås och för att var ärlig) Sedan blev det snabbt riktigt kallt så de dubbla soväckarnas lockelse blev snart oemotståndligt.


Natten var kylig, neråt noll gissar jag, men jag sov gott till klockan 6 på söndagmorgon. Låg och drog mig ett tag, för det kändes inget frestande att krypa ur sovsäcken, men frukost och hårt arbete hägrade. Hade gjort en termos te innan jag åkte hemifrån. Inte direkt rykande hett längre, men snabbt värmt på spritköket. Märklig smak på teet! Aha! Skruvlocket har tydligen någon gång suttit på en termos med glögg. Inte gott alls! Äggmackor med kaviar smakade desto bättre.


Nåväl. Arbete. Sol, men ingen värme. Yrsa fick ett lager färg på borden ovan vattenlinjen. Egentligen behövdes det inte, men när jag ifjol bestämde mig för att måla istället för att försöka hålla henne klarlackad beställde jag färg i mängd som om det var lack som skulle läggas i sju-åtta lager. Två lager färg räckte. Nu blev det ett tredje. Och inte gjorde det skada.


Medan jag strök Yrsa med härligt doftande linoljefärg dök en bekant gammal Citroën upp. Det passade fint att pausa för att prata bort en liten stund med Eric. Han kom ut för att göra så litet jobb som möjligt, sa han. Och med den föresatsen lyckades han bra, för inte tog det lång stund sedan jag återupptagit målandet innan han kom förbi och sa att han skulle åka hem igen, för hans värmepistol fungerade inte. Han var så nöjd med att lämna jobbet ogjort, att jag lovade att inte erbjuda honom att låna min värmepicka.

Fortsatte jobba med Yrsa. Under vattenlinjen fick några områden där träet tittat fram, och verkade litet mjukt behandling med tjära utspädd med linolja. Nästa vända där ute lägger jag på primer på och sedan bottenfärg. Förr eller senare måste man väl göra något radikalt åt saken, och jag tror inte det behöver vara så himla komplicerat att fräsa bort det ankomna träet för att epoxylimma dit en ersättande träbit. Men jag hoppas det blir någon annan än jag som gör det...


Frida fick littet bättring med primer på några ställen under vattenlinjen. Dessutom tvättade jag hela skrovet ordentligt. Och så svampade jag ur alla skott som varit vattenfyllda + lyfte bort durken för att ventilera. Funderade på om jag skulle ge mig på skrovet ovan vattenlinjen med polish och vax, eller möjligen rent av bottenmåla (primern behövde bara fem timmar innan övermålning, och den tiden hade med god marginal förflutit) men kom klokt nog fram till att det var dags att plocka ihop och bege sig hemåt. Jag kände mig litet som en sämre människa när jag började dra presenningar över båtarna, för runt omkring var det full aktivitet, men jag hade ju faktiskt hunnit jobba några timmar innan de andra ens kommit ut till marinan.

Körde hem i ungefär 70. Det brukar gärna gå i det dubbla, annars, men jag var verkligen helt slut. och vad lyssnade jag på? Neil Young: Reactor, men det har jag skrivit om. Sen blev det Pugh Rogefeldt. Bland annat en fantastisk låt, som på något vis passar bra i hop med båtlivet fastän det handlar om något helt annat: Låt storseglet gå. Storslaget, tragiskt, patetiskt, starkt, fantastiskt och underbart...

http://youtu.be/LOo2MtixzRI
(av någon anledning går det inte att kopiera in denhär videon i bloggen, men följ länken ovan. det är värt det!)

Väl hemma på verandan med en folköl och en stadig whisky, blev jag påmind om att jag har tvättstugan kl 20...

Bara att göra. Och laga mat till lunchlådor, och... nej inget mer, 21.30 bara sängen.



Yrsa sedd från Fridas sittbrunn



Många har redan sjösatt, men en hel del står fortfarande uppställda



Bilen fullpackad med båtfixargrejer