Hur som helst fick jag då en liten trave böcker av Hasse. Sedan tidigare har jag bara läst hans debutroman, Efter herr van Damme (-96). Nu tog jag itu med den inte avskräckande omfångsrika Poker mongo (-08). Baksidestexten klassificerar den som ungdomsroman. Ja, kanske det. Jag tyckte den var helt OK för en snart 55-åring att läsa en dag när skallens huvudsakliga innanmäte verkade bestå av snor.
Jag kan ingenting om poker, men hade ändå behållning av den bärande idén i boken, att livet kan (eller snarare inte kan) levas som ett pokerparti. Och när sista bladet var vänt, kom jag på det: Jag har hört Hasse - som undervisar i skrivande på Västergs folkhögskola - i någon intervju (som borde finnas på tuben men jag kan inte hitta den just nu) ge sin medicin för hur man kommer igång med sitt skrivande: Plagiera! Debutromanen, menar han själv, är hans egen version av en Patricia Highsmith-roman... (Jag knäckte inte koden då. och minns inte om det var tidigare eller senare jag slukade allt av Highsmith.)
Det var nu länge sedan jag läste Salinger: The catcher in the rye, men visst var det den som gick igen i Poker mongo! Minns att Hasse någon gång under den tid vi umgicks som mest var närmast besatt av den boken. Min egen största behållning av Salingers roman är att ha kunnat se den bakom Hasses. Ska jag rekommendera en av dem är det Hasses bok jag tycker du ska läsa!
Nästa bok: Bodil Malmsten, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Malmsten har jag gillat ett tag. Här följer vi en narcissistisk, sexmissbrukande, alkoholiserad skådespelare på väg utför mot... kanske upplysningen. Febrigt berättad, mestadels ur huvudpersonens perspektiv, men andra viktiga personer kommer emellanåt till tals och ger relief genom att tydliggöra hur han berör andras liv på ett sätt han i sin självupptagenhet inte är förmögen att ens ana.
Det finns affiniteter mellan dessa två väldigt olika böcker. Kanske kan de båda kallas för utvecklingsromaner. Hasses bok rätt självklart, Malmstens med litet tänjande av begreppet - åtminstone om man ska gå efter wikipedias definition.
Och så slutligen Frans G. Bengtsson (som jag en gång i tiden, när jag först hörde talas om honom trodde hette Franske - som någon sorts smeknamn) Röde Orm (båda volymerna i ett band). För att återknyta till Hasses författarråd, att plagiera: Oj oj oj, vad Jan Guillou varit här och snyltat! Men medan historien om Arn är en rätt träig och tuktad historia är Röde Orm - på något paradoxalt sätt just genom den sparsmakade och lakoniska stil Frans G. Bengtsson skriver i - en mustig, myllrande, humoristisk underbar skröna som man verkligen uppskattar är 600 sidor lång och önskar hade varit minst lika många sidor till! (Wikipedia har förresten en förklaring till den märkliga sista meningen i boken, den som fick mig att bläddra bakåt för att försöka hitta någonting jag trodde att jag missat...)
Nå men, har den gode Frans G. Bengtsson plagierat någonting? Kanske kanske inte, men nog har han haft sina inspirationskällor. Fornnordisk saga, självklart, men han lär på frågan vad han velat åstadkomma med boken också ha sagt:
Å, ingenting märkvärdigt, jag har bara velat skriva en läsbar bok som folk inte får lust att kasta i väggen, utan alla litterära anspråk. Någonting i stil med Odysséen och De tre musketörerna. (Germund Michanek: Frans G. Bengtsson. En minnesbok. - Min källa: Wikipedia.)Underbart!
