torsdag 16 januari 2014

Politik och semantik


I sin kolumn i SvD 15/1 2014 gör sig Lars Ryding lustig över en ordvalsdiskussion som uppstod på Vänsterpartiets kongress förra veckan. Diskussionen rörde valet av ordet omtanke i stället för solidaritet.
Oh la la, quel bruit pour une omelette! kan man frestas utropa, och Ryding får mer än gärna raljera över diskussionen. Det är ju intressant, också, att högerdraken därmed ger bidrag till vänsterns slagordskreativitet. Och Sverker Åslund, Uppsalavänsterns ena ordförande fick sina fem minuter – eller vad det nu tog att läsa spalten – i rampljuset. Så alla är väl glada och nöjda.?
För min del tycker jag att valet av ord i det här sammanhanget är långt ifrån oviktigt. Omtanke/Solidaritet. Det finns sammanhang där det ena är mer på sin plats än det andra. Och tvärt om. Vattendelaren är inte huruvida det är möjligt eller omöjligt att rimma på ordet i rytmiska slagord. Det handlar om att orden uttrycker sinsemellan olika perspektiv.
Omtanke är ett dualistiskt begrepp. Den som har omtanke om någon eller något står utanför föremålets sammanhang. Solidaritet, däremot markerar enhet. Att vara solidarisk med någon annan är att förena sig, att stå enad, med denne. Därför är solidaritet ett så mycket starkare och mer uppfordrande uttryck. Omtanke kan man ha om det ena och det andra, medan solidaritet uttrycker att man uppfattar likheten mellan en själv och den man solidariserar mig med.
Ord är viktiga. Som Jaques Derridas (för att nu återuppta det frankofila spåret ovan) säger, finns ingenting utanför texten. Det innebär bland annat att vilka begrepp vi använder för att benämna t ex ett ideologiskt ställningstagande kommer att inverka på och förändra dess valör och innehåll.

Inget fel på omtanke i sig, men solidaritet är ett så mycket kraftfullare och till mer förpliktigande ord, och skulle vi ersätta det senare med det förra riskerar vi att på sikt urvattna det ideologiska ställningstagandet. Och det skulle ju vara litet småtråkigt.