Majoren av den sorgliga skepnaden

Alliansen sjunger förhoppningsvis på sista versen, och det är de förstås medvetna om, så nu gäller det för dem att ställa till så mycket som möjligt innan de får lämna Rosenbad. Man kan nästan misstänka att det inte handlar om att de egentligen vill så mycket, utan att det snarare är frågan om att göra det så omöjligt som det bara går för en ny röd/grön regering att ställa saker tillrätta snabbt nog för att tillfredsställa de väljare som gått från att rösta blått, och de nya väljare som tillkommit.

För även om den sittande regeringen inte vill någonting i sak, så är det uppenbart att den vill regera även efter nästa val. Och i händelse av att de – vilket ju mycket tyder på – förlorar valet i höst, vill de förstås komma tillbaka så snart som möjligt. (Må vara att Alliansen på senare tid framstått som så splittrad att det är svårt att föreställa sig i vilken skepnad den skulle återkomma.)

Nu senast är det Björklund som varit i farten med idén om att det ska sättas betyg redan från fjärde klass. Ja ja… Är det någon – Björklund inkluderad – som verkligen tror att åtgärden har någon som helst bäring på de problem den vill åtgärda? Upp med en hand! Nej jag trodde väl det.

Bilden snodd på internet. Någon upphovsman eller så
som har något emot saken, så säg till bara...

Jan Björklund, majoren av den sorgliga skepnaden. Så sorglig att man inte så långt ögat når kan skönja en trogen Sancho Panza. Inte ens de borgerliga drakarna rycker till undsättning. Men kanske är det den av Björklund själv utsedda utredaren Martin Ingvar, som redan innan han påbörjat utredningen, är en av de få som uttalar sig till stöd för tidiga betyg, som får ikläda sig Sancho Panzas gestalt.

När förslaget presenterades tänkte jag initialt att det kanske trots allt i sig är ett av Björklunds minst skadliga hugskott. Men som viss forskning tyder på att tidiga betyg verkar för utslagning och ökade klyftor kanske det i själva verket är en av hans mest fördärvliga idéer.

Av vad som kommit fram i media förefaller det hur som helst inte finnas någon forskning som visar att betyg skulle ha någon direkt positiv signifikans för inlärning. Inte ens de borgerliga drakarna tycks lyckas redovisa någon sådan. I den mån man kan finna något samband alls tycks det snarare vara det motsatta.

Att de länder som gör bättre resultat i PISA också har ett tidigare betygssystem, vilket tycks vara ett av Björklunds huvudsakliga argument, har alltså långt ifrån självklar statistisk relevans. Sedan kan man ju förövrigt ifrågasätta hela grejen med PISA…

(Att jag jämför Jan Björklund med Don Quijote beror bl a på att han på något liknande vis väcker min motvilliga sympati. Att mot erfarenhet och forskning så envist hålla fast vid sina förflugna övertygelser och åsikter... Man vill liksom klappa på huvudet och säga "Så så..." )

Ur en gammal dinosaurus perspektiv

Skrev - kanske litet småelakt - på facebook om att sönerna inte gitte skicka ett kryapådigmess efter att jag messat dem om inställd lunch p.g.a. att jag var sjuk. I den kommunikation som uppstod genom kommentarsfälten insåg jag ganska snabbt att det låg något mer bakom min statusuppdatering.

Det förekommer ganska ofta att det tar ett tag innan jag inser vad som ligger bakom att jag säger/skriver vissa saker. Freudian slips är ju i vår kultur till sin natur pinsamma, men kan ofta vändas i komik. Annat kan man ju alltid omvandla till navelskådande betraktelser. Så här kommer en sådan. (Hur det förhåller sig dinosaurienavlarnas vara eller icke-vara är dock en bland paleontologer stående och infekterad tvist som i det här sammanhanget lämnas åt sidan.)

Jag har emellanåt reagerat och stört mig på att man i den moderna kommunikationen ofta står utan bekräftelse på att meddelanden mottagits, lästs och förståtts. Jag messar för att bekräfta ett möte, eller för att avboka ett möte. Och får inget svar. (Fenomenet förekommer iandra sammanhang också men det är främst i samband med mess-kommunikation jag tycker mig drabbas av det.)

Jag gissar att det är en generationsfråga, och kanske en litet komplex sådan. Om jag i förra seklet och i början av veckan hade skrivit ett (eller tre) pappersbrev, slickat på ett frimärke (eller tre) och släpat mig till någon av de få kvarvarande brevlådorna i närområdet (de är definitivt inte tre), hade jag inte väntat mig något kvitto. Mitt brev skulle de ha i övermorgon, så skulle det ta dem en dag eller två att skriva ett svar, som i bästa fall skulle landa hos mig i början av nästa vecka. Så skulle jag tänka.

Eftersom det var fråga om ett fysiskt brev: papper, med tydlig (om än kanske pikturen i sig litet svårtydbar) text i ett papperkuvert vars framsida jag angett adressatens både namn och postadress, samt kletat på ett med frimärke jag inte bara hållit mellan mina fingrar utan också med tungan avsmakat baksidan på...

Även om svaret dröjer, eller om det kanske inte blir något svar alls tvivlar jag inte på att mitt meddelande inom rimlig tid såväl mottagits som lästs och dessutom sannolikt förståtts (hermeneutikens vindlingar har vi varit inne på i tidigare inlägg, och lär återkomma till, så vi lämnar dem dädan för tillfället)

I den digitala världen är jag inte lika säker. Jag tycker mig vara en rätt modern människa som insett att (mobil)telefonens minsta användningsområde är att faktiskt ringa upp och prata med folk. Men skickar jag ett mess, då förhåller jag mig fortfarande till det som till ett (telefon)samtal. Blir det alldeles tyst i andra änden, då undrar jag om det verkligen finns någon där, om samtalet kanske brutits, eller om jag råkat förolämpa personen i andra änden...

Jag väntar mig inte mycket. Ett "ok" eller en emoticon av lämpligt slag. Det räcker bra. Bara ett kvitto på att mitt meddelande inte försvunnit ut i tomma intet. Är det för mycket begärt, och är jag alldeles ensam om att tycka så här? En sorgligt ensam gammal dinosaurie... Eller finns det fler därute, som upplever det som jag i just den här frågan?

Vi avslutar med och söker tröst i en passande och juste gammal dinosaurielåt: