Jag tror att det var i
Paul Ziff Antiaesthetics - An
Appreciation of the Cow with the Subtile Nose jag för länge sedan ställdes inför tanken att
frågan inte så mycket är ”What is art?” som ”When is art?”.
Man behöver inte
gräva särdeles djupt i konsthistorien, och knappt ens kunna stava
till maʁsɛl dyʃɑ̃ för att inse tankens relevans.
Och nu
byter visst Ernst Billgren namn till Wilhelm von Kröckert, för att
se vad namnbytet och bytet av persona betyder för hans konst och för
mottagandet av den.
En
tankeväckande, bitvis omtumlande och fullkomligt
strålande framförd behandling av liknande tema möter i Siri
Hustvedts The Blazing world. Redan valet av form för
behandlingen utmanar: Är det en roman? Boken utgörs av en bitvis
akademisk sammanställning av dagboksfragment av den nu bortgångna
huvudpersonens egen hand, artiklar, recensioner och intervjuer av
personer i hennes närhet. För att göra det hela komplett finns
naturligtvis en fiktiv redaktör som försett texterna med fotnoter
med referenser till bl. a. Bartes, Husserl, Nietzsche och
Kierkegaaard.
Redan det, att boken utan vidare förklaring inleds med Editor's
introduction... Är det en introduktion till Hustvedts roman, eller är
det en del av romanen? (Någon sida bara så har man väl den saken
klar för sig, men för ett ögonblick är man drabbad av litet
lustfylld yrsel) Då kommer nästa fråga: Hur förhåller sig den
tillrättaläggande förklaringen av ett konstverket till verket
självt, och till vår uppfattning om det? Kinsesiska askar av
filosofiska frågor öppnar sig och skjuter grönskande skott i
hermeneutikens alla möjliga och omöjliga riktningar.
Harriet
Burden, även (icke ovidkommande) kallad Harry, är... hon är
visserligen bortgången redan när boken börjar, men blir – mitt i
det fragmentariska – så levande att jag måste använd presens.
Alltså: Harriet Burden är en mindre lyckad konstnär som levt i
skuggan av sin make Felix. Besatt av tanken att hon som man skulle ha fått ett mer positivt mottagande i konstkretsar,
iscensätter hon ett storartat konstnärligt experiment. Hon låter
tre olika manliga konstnärer stå som förgrundsgestalter, och
ställer ut under deras namn och med dem som täckmantel.
Harrys
tanke (förmodar den här läsaren) är att hon efter den tredje
storartade och prisade utställningen ska kunna låta förlǻten
falla och träda fram som verkens upphovsperson. Men vad händer om
inte de tre medverkande manliga konstnärerna vill tillerkänna henne
den rollen? Och vilken roll har de egentligen själva? Skulle Harry
ha kunnat skapa den konst hon skapat utan att ha dem som både med-
och motspelare? Och om det nu hade varit möjligt, i vilken mening
kan man säga att det skulle vara samma konstverk om hon helt sonika
ställt ut dem under eget namn? På vad sätt är mottagandet av ett
specifikt verk förknippat med verket självt?
Siri
Hustvedt är gift med författaren Paul Auster, och det är väl först
det senaste decenniet hon gjort sig känd som författare hos den breda
allmänheten. Det är naturligtvis omöjligt att frigöra sig från
föreställningen att Harriet Burden är författarens alter ego, hon
som så länge stått i skuggan av sin mer namnkunnige make...
Jag menar
absolut inte att ta äran från Siri Hustvedt, men kan inte frigöra mig från tanken att det skulle vara en
härlig skruv på det hela om det uppdagades att det var Paul Auster
som skrivit boken, för att se hur en bok av hans hand skulle tas
emot om man trodde att den var skriven av någon annan, en kvinna – och dessutom hans hustru. (Men jag tror inte Paul Auster om att kunna skriva så... lummigt. Det är länge sedan jag läste någonting av honom, men minns det som stramare mer minimalistiskt.)
Hur som helst uppmanar jag var och en som vill ha litet omtumlande och tankeväckande läsning att ta sig an Den lysande världen (som jag just googlade fram att den heter i svensk översättning). Själv kommer jag definitivt att gräva litet bakåt i Hustvedts produktion!
