Siri Hustvedt: Vad jag älskade

Inte hunnit med mycket bloggande senaste året. Men ibland råkar en läsa en bok som gör att en skriver en rad eller två, och det kan ju vara värt att slänga ut i cyberrymden, när en nu ändå har en blogg. Alltså:

Det är min andra genomläsning av romanen, på relativt kort tid. Mina ögon är (och verkligen inte för första gången under läsningen) tårade när jag läser de avslutande sidorna. Det var de säkerligen också vid avslutandet av den första läsningen. Tårfyllda för att den nått sitt slut, denna långt ifrån lyckliga, fastmer ganska sorgliga historia. Sorglig på det sätt livet självt är i grunden en rätt sorglig historia, som för dem som inte lämnar det i förtid oundvikligen innebär separation, förlust och ensamhet. Samtidigt med ett så myllrande rikt innehåll, som ändå uppenbarligen gör det värt att både levas och berättas.

Till lika del beror tårfylldheten på vemodet i att behöva skiljas från just den här berättelsen, med alla dess filosofiska, konstvetenskapliga och psykologiska vindlingar, allusioner och referenser, att behöva skiljas från dess galleri av huvudpersoner som genom berättelsen gjorts så verkliga och så närvarande: Leo, Erica, Bill,Violet, Lucinda, Matt och Mark. Somliga av dem bortgångna när romanen går mot sitt slut, men ändå, efter som de alla en gång haft sina respektive öden sammanflätade kommer de samtliga att vara närvarande fram till allra sista sidan.

Jag vill inte släppa dem. Jag vill läsa hela boken en gång till, så jag börjar om från början, och då fattar jag plötsligt! Jag skrattar tyst, och om jag inte redan varit tårögd skulle jag blivt det nu. Så genialt hon byggt upp det, och det är nästan så jag kan se henne framför mig bryta ihop i ett triumfatoriskt fnissande. Hon applåderar. Till hälften åt mig och min reaktion, till hälften åt sin egen triumf.

”Jag visste det”, säger hon. ”Jag visste att du inte skulle kunna låta bli att börja från början igen!”

”Din förslagna satmara!” skrattar jag åt henne och behöver nästan inte låtsas vara arg för att hon manipulerat mig så, och fått mig precis dit hon ville.

Så skrattar vi tillsammans åt samma sak. Och ändå inte, eftersom vi befinner oss så att säga i varsin ände av det hela.

”Visst är det Nietzsche?” prövar jag när jag hämtat andan. ”Läran om alltings återkomst och nödvändigheten av bejakandet. Trots att livet är en så i grunden sorgesam historia, som oundvikligen handlar om förlust, om saknad och ensamhet måste vi – i den mån vi alls håller fast vid det – komma till en punkt där vi säger: Ja, jag vill allt om igen. Om det också blir alldeles precis som det varit. För det kommer det naturligtvis att bli.”

Hon ser på mig med ett snett leende.

”Det är din tolkning, min vän. Jag är bara glad, oerhört glad, över att du uppskattade min berättelse.”

-    -    -

Siri Hustvedt är helt enkelt en av de de mest fascinerande författare jag läst på senare tid.

Siri Hustvedt: The Blazing World

Jag tror att det var i Paul Ziff Antiaesthetics - An Appreciation of the Cow with the Subtile Nose jag för länge sedan ställdes inför tanken att frågan inte så mycket är ”What is art?” som ”When is art?”. Man behöver inte gräva särdeles djupt i konsthistorien, och knappt ens kunna stava till maʁsɛl dyʃɑ̃ för att inse tankens relevans.

Och nu byter visst Ernst Billgren namn till Wilhelm von Kröckert, för att se vad namnbytet och bytet av persona betyder för hans konst och för mottagandet av den.

En tankeväckande, bitvis omtumlande och fullkomligt strålande framförd behandling av liknande tema möter i Siri Hustvedts The Blazing world. Redan valet av form för behandlingen utmanar: Är det en roman? Boken utgörs av en bitvis akademisk sammanställning av dagboksfragment av den nu bortgångna huvudpersonens egen hand, artiklar, recensioner och intervjuer av personer i hennes närhet. För att göra det hela komplett finns naturligtvis en fiktiv redaktör som försett texterna med fotnoter med referenser till bl. a. Bartes, Husserl, Nietzsche och Kierkegaaard.

Redan det, att boken utan vidare förklaring inleds med Editor's introduction... Är det en introduktion till Hustvedts roman, eller är det en del av romanen? (Någon sida bara så har man väl den saken klar för sig, men för ett ögonblick är man drabbad av litet lustfylld yrsel) Då kommer nästa fråga: Hur förhåller sig den tillrättaläggande förklaringen av ett konstverket till verket självt, och till vår uppfattning om det? Kinsesiska askar av filosofiska frågor öppnar sig och skjuter grönskande skott i hermeneutikens alla möjliga och omöjliga riktningar.

Harriet Burden, även (icke ovidkommande) kallad Harry, är... hon är visserligen bortgången redan när boken börjar, men blir – mitt i det fragmentariska – så levande att jag måste använd presens. Alltså: Harriet Burden är en mindre lyckad konstnär som levt i skuggan av sin make Felix. Besatt av tanken att hon som man skulle ha fått ett mer positivt mottagande i konstkretsar, iscensätter hon ett storartat konstnärligt experiment. Hon låter tre olika manliga konstnärer stå som förgrundsgestalter, och ställer ut under deras namn och med dem som täckmantel.

Harrys tanke (förmodar den här läsaren) är att hon efter den tredje storartade och prisade utställningen ska kunna låta förlǻten falla och träda fram som verkens upphovsperson. Men vad händer om inte de tre medverkande manliga konstnärerna vill tillerkänna henne den rollen? Och vilken roll har de egentligen själva? Skulle Harry ha kunnat skapa den konst hon skapat utan att ha dem som både med- och motspelare? Och om det nu hade varit möjligt, i vilken mening kan man säga att det skulle vara samma konstverk om hon helt sonika ställt ut dem under eget namn? På vad sätt är mottagandet av ett specifikt verk förknippat med verket självt?

Siri Hustvedt är gift med författaren Paul Auster, och det är väl först det senaste decenniet hon gjort sig känd som författare hos den breda allmänheten. Det är naturligtvis omöjligt att frigöra sig från föreställningen att Harriet Burden är författarens alter ego, hon som så länge stått i skuggan av sin mer namnkunnige make...

Jag menar absolut inte att ta äran från Siri Hustvedt, men kan inte frigöra mig från tanken att det skulle vara en härlig skruv på det hela om det uppdagades att det var Paul Auster som skrivit boken, för att se hur en bok av hans hand skulle tas emot om man trodde att den var skriven av någon annan, en kvinna – och dessutom hans hustru. (Men jag tror inte Paul Auster om att kunna skriva så... lummigt. Det är länge sedan jag läste någonting av honom, men minns det som stramare mer minimalistiskt.)

Hur som helst uppmanar jag var och en som vill ha litet omtumlande och tankeväckande läsning att ta sig an Den lysande världen (som jag just googlade fram att den heter i svensk översättning). Själv kommer jag definitivt att gräva litet bakåt i Hustvedts produktion!