Siri Hustvedt: Vad jag älskade

Inte hunnit med mycket bloggande senaste året. Men ibland råkar en läsa en bok som gör att en skriver en rad eller två, och det kan ju vara värt att slänga ut i cyberrymden, när en nu ändå har en blogg. Alltså:

Det är min andra genomläsning av romanen, på relativt kort tid. Mina ögon är (och verkligen inte för första gången under läsningen) tårade när jag läser de avslutande sidorna. Det var de säkerligen också vid avslutandet av den första läsningen. Tårfyllda för att den nått sitt slut, denna långt ifrån lyckliga, fastmer ganska sorgliga historia. Sorglig på det sätt livet självt är i grunden en rätt sorglig historia, som för dem som inte lämnar det i förtid oundvikligen innebär separation, förlust och ensamhet. Samtidigt med ett så myllrande rikt innehåll, som ändå uppenbarligen gör det värt att både levas och berättas.

Till lika del beror tårfylldheten på vemodet i att behöva skiljas från just den här berättelsen, med alla dess filosofiska, konstvetenskapliga och psykologiska vindlingar, allusioner och referenser, att behöva skiljas från dess galleri av huvudpersoner som genom berättelsen gjorts så verkliga och så närvarande: Leo, Erica, Bill,Violet, Lucinda, Matt och Mark. Somliga av dem bortgångna när romanen går mot sitt slut, men ändå, efter som de alla en gång haft sina respektive öden sammanflätade kommer de samtliga att vara närvarande fram till allra sista sidan.

Jag vill inte släppa dem. Jag vill läsa hela boken en gång till, så jag börjar om från början, och då fattar jag plötsligt! Jag skrattar tyst, och om jag inte redan varit tårögd skulle jag blivt det nu. Så genialt hon byggt upp det, och det är nästan så jag kan se henne framför mig bryta ihop i ett triumfatoriskt fnissande. Hon applåderar. Till hälften åt mig och min reaktion, till hälften åt sin egen triumf.

”Jag visste det”, säger hon. ”Jag visste att du inte skulle kunna låta bli att börja från början igen!”

”Din förslagna satmara!” skrattar jag åt henne och behöver nästan inte låtsas vara arg för att hon manipulerat mig så, och fått mig precis dit hon ville.

Så skrattar vi tillsammans åt samma sak. Och ändå inte, eftersom vi befinner oss så att säga i varsin ände av det hela.

”Visst är det Nietzsche?” prövar jag när jag hämtat andan. ”Läran om alltings återkomst och nödvändigheten av bejakandet. Trots att livet är en så i grunden sorgesam historia, som oundvikligen handlar om förlust, om saknad och ensamhet måste vi – i den mån vi alls håller fast vid det – komma till en punkt där vi säger: Ja, jag vill allt om igen. Om det också blir alldeles precis som det varit. För det kommer det naturligtvis att bli.”

Hon ser på mig med ett snett leende.

”Det är din tolkning, min vän. Jag är bara glad, oerhört glad, över att du uppskattade min berättelse.”

-    -    -

Siri Hustvedt är helt enkelt en av de de mest fascinerande författare jag läst på senare tid.

Siri Hustvedt: The Blazing World

Jag tror att det var i Paul Ziff Antiaesthetics - An Appreciation of the Cow with the Subtile Nose jag för länge sedan ställdes inför tanken att frågan inte så mycket är ”What is art?” som ”When is art?”. Man behöver inte gräva särdeles djupt i konsthistorien, och knappt ens kunna stava till maʁsɛl dyʃɑ̃ för att inse tankens relevans.

Och nu byter visst Ernst Billgren namn till Wilhelm von Kröckert, för att se vad namnbytet och bytet av persona betyder för hans konst och för mottagandet av den.

En tankeväckande, bitvis omtumlande och fullkomligt strålande framförd behandling av liknande tema möter i Siri Hustvedts The Blazing world. Redan valet av form för behandlingen utmanar: Är det en roman? Boken utgörs av en bitvis akademisk sammanställning av dagboksfragment av den nu bortgångna huvudpersonens egen hand, artiklar, recensioner och intervjuer av personer i hennes närhet. För att göra det hela komplett finns naturligtvis en fiktiv redaktör som försett texterna med fotnoter med referenser till bl. a. Bartes, Husserl, Nietzsche och Kierkegaaard.

Redan det, att boken utan vidare förklaring inleds med Editor's introduction... Är det en introduktion till Hustvedts roman, eller är det en del av romanen? (Någon sida bara så har man väl den saken klar för sig, men för ett ögonblick är man drabbad av litet lustfylld yrsel) Då kommer nästa fråga: Hur förhåller sig den tillrättaläggande förklaringen av ett konstverket till verket självt, och till vår uppfattning om det? Kinsesiska askar av filosofiska frågor öppnar sig och skjuter grönskande skott i hermeneutikens alla möjliga och omöjliga riktningar.

Harriet Burden, även (icke ovidkommande) kallad Harry, är... hon är visserligen bortgången redan när boken börjar, men blir – mitt i det fragmentariska – så levande att jag måste använd presens. Alltså: Harriet Burden är en mindre lyckad konstnär som levt i skuggan av sin make Felix. Besatt av tanken att hon som man skulle ha fått ett mer positivt mottagande i konstkretsar, iscensätter hon ett storartat konstnärligt experiment. Hon låter tre olika manliga konstnärer stå som förgrundsgestalter, och ställer ut under deras namn och med dem som täckmantel.

Harrys tanke (förmodar den här läsaren) är att hon efter den tredje storartade och prisade utställningen ska kunna låta förlǻten falla och träda fram som verkens upphovsperson. Men vad händer om inte de tre medverkande manliga konstnärerna vill tillerkänna henne den rollen? Och vilken roll har de egentligen själva? Skulle Harry ha kunnat skapa den konst hon skapat utan att ha dem som både med- och motspelare? Och om det nu hade varit möjligt, i vilken mening kan man säga att det skulle vara samma konstverk om hon helt sonika ställt ut dem under eget namn? På vad sätt är mottagandet av ett specifikt verk förknippat med verket självt?

Siri Hustvedt är gift med författaren Paul Auster, och det är väl först det senaste decenniet hon gjort sig känd som författare hos den breda allmänheten. Det är naturligtvis omöjligt att frigöra sig från föreställningen att Harriet Burden är författarens alter ego, hon som så länge stått i skuggan av sin mer namnkunnige make...

Jag menar absolut inte att ta äran från Siri Hustvedt, men kan inte frigöra mig från tanken att det skulle vara en härlig skruv på det hela om det uppdagades att det var Paul Auster som skrivit boken, för att se hur en bok av hans hand skulle tas emot om man trodde att den var skriven av någon annan, en kvinna – och dessutom hans hustru. (Men jag tror inte Paul Auster om att kunna skriva så... lummigt. Det är länge sedan jag läste någonting av honom, men minns det som stramare mer minimalistiskt.)

Hur som helst uppmanar jag var och en som vill ha litet omtumlande och tankeväckande läsning att ta sig an Den lysande världen (som jag just googlade fram att den heter i svensk översättning). Själv kommer jag definitivt att gräva litet bakåt i Hustvedts produktion!

Sjukjournal

Ägnat merparten av den här veckan åt att vara sjuk. Gjort det bästa av situationen och ägnat mig åt tre saker: Sova, dricka te, läsa böcker. Sistlidna höst var Hasse Carstensen här och lånade trummor och en gitarr för en kort spelning med det tillfälligt återförenade Butter Utter. (Spelningen ligger i min kanal på tuben - publicerat deni bloggen tidigare, men den är värd att återpubliceras):

Det var riktigt roligt att träffas igen efter så lång tid. Synd att han ska bo så himla långt bort från Uppsala. Gävle... det är ju halvvägs runt jordklotet, ju.

Hur som helst fick jag då en liten trave böcker av Hasse. Sedan tidigare har jag bara läst hans debutroman, Efter herr van Damme (-96). Nu tog jag itu med den inte avskräckande omfångsrika Poker mongo (-08). Baksidestexten klassificerar den som ungdomsroman. Ja, kanske det. Jag tyckte den var helt OK för en snart 55-åring att läsa en dag när skallens huvudsakliga innanmäte verkade bestå av snor.

Jag kan ingenting om poker, men hade ändå behållning av den bärande idén i boken, att livet kan (eller snarare inte kan) levas som ett pokerparti. Och när sista bladet var vänt, kom jag på det: Jag har hört Hasse - som undervisar i skrivande på Västergs folkhögskola - i någon intervju (som borde finnas på tuben men jag kan inte hitta den just nu) ge sin medicin för hur man kommer igång med sitt skrivande: Plagiera! Debutromanen, menar han själv, är hans egen version av en Patricia Highsmith-roman... (Jag knäckte inte koden då. och minns inte om det var tidigare eller senare jag slukade allt av Highsmith.)

Det var nu länge sedan jag läste Salinger: The catcher in the rye, men visst var det den som gick igen i Poker mongo! Minns att Hasse någon gång under den tid vi umgicks som mest var närmast besatt av den boken. Min egen största behållning av Salingers roman är att ha kunnat se den bakom Hasses. Ska jag rekommendera en av dem är det Hasses bok jag tycker du ska läsa!

Nästa bok: Bodil Malmsten, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Malmsten har jag gillat ett tag. Här följer vi en narcissistisk, sexmissbrukande, alkoholiserad skådespelare på väg utför mot... kanske upplysningen. Febrigt berättad, mestadels ur huvudpersonens perspektiv, men andra viktiga personer kommer emellanåt till tals och ger relief genom att tydliggöra hur han berör andras liv på ett sätt han i sin självupptagenhet inte är förmögen att ens ana.

Det finns affiniteter mellan dessa två väldigt olika böcker. Kanske kan de båda kallas för utvecklingsromaner. Hasses bok rätt självklart, Malmstens med litet tänjande av begreppet - åtminstone om man ska gå efter wikipedias definition.

Och så slutligen Frans G. Bengtsson (som jag en gång i tiden, när jag först hörde talas om honom trodde hette Franske - som någon sorts smeknamn)  Röde Orm (båda volymerna i ett band). För att återknyta till Hasses författarråd, att plagiera: Oj oj oj, vad Jan Guillou varit här och snyltat! Men medan historien om Arn är en rätt träig och tuktad historia är Röde Orm - på något paradoxalt sätt just genom den sparsmakade och lakoniska stil Frans G. Bengtsson skriver i - en mustig, myllrande, humoristisk underbar skröna som man verkligen uppskattar är 600 sidor lång och önskar hade varit minst lika många sidor till! (Wikipedia har förresten en förklaring till den märkliga sista meningen i boken, den som fick mig att bläddra bakåt för att försöka hitta någonting jag trodde att jag missat...)

Nå men, har den gode Frans G. Bengtsson plagierat någonting? Kanske kanske inte, men nog har han haft sina inspirationskällor. Fornnordisk saga, självklart, men han lär på frågan vad han velat åstadkomma med boken också ha sagt:

Å, ingenting märkvärdigt, jag har bara velat skriva en läsbar bok som folk inte får lust att kasta i väggen, utan alla litterära anspråk. Någonting i stil med Odysséen och De tre musketörerna. (Germund Michanek: Frans G. Bengtsson. En minnesbok. - Min källa: Wikipedia.)

Underbart!
 

Tidens tecken, gång och tand

Här om dagen lärde jag mig begreppet vuxensmiley. Den är - vad jag förstår - inte barnförbjuden, och det är ingenting obscent eller ekivokt över den. Men den används av personer över 30. Det som är särskiljande för vuxensmileyn är att den har näsa. (OK vill man prompt, så kan man ju förstås göra någon sorts freudiansk tolkning av denna detalj...) Alltså:

:) = Smiley
:-) = Vuxensmiley

Utan näsa tycks vara den normerande, medan tillägget vuxen- markerar avvikelse. Själv har jag näsa mitt i ansiktet, men har mer och mer gått över till den näslösa smileyn. Det är ungefär som att modernisera sin stavning. Det bär en emot, men man fogar sig sakta.

Kom igår, på bröllopsmiddag att sitta mittemot min systerdotterson, Eon 8 år. Det slog mig då att jag ju håller på att städa och försöka göra mig av med en del bråte, och bara någon dag innan funderat vad jag ska göra av alla barn- och ungdomsböcker. Många av dem är kvar sedan jag själv var barn/ungdom, en del står mina småsystrars namn i, medan andra härstammar från mina egna barn.

Hur som haver: jag lovade Eon en kasse böcker, varav en del att växa i. Bombi Bitt och jag, t ex tror jag han behöver ett par år på sig för att riktigt uppskatta - fast jag ser att jag själv bara var aningen äldre än Eon när jag fick boken. Den är daterad till 1967.

Så idag skred jag till verket och började sortera... och fann att det inte var så lätt. Vad av det som gav en åtta/nioåring läsupplevelse för snart 50 år sedan kan tänkas göra det idag? Förmodligen en hel del! Däremot misstänker jag att barn- och ungdomsböcker av senare datum kan vara svårare att tillgodogöra sig. Jag kan ha fel, kanske jag bara romantiserar den litteratur jag själv älskade i bokslukaråldern och nedvärderar det av senare datum?

Nej, jag gissar att det är lättare att ta till sig den äldre litteratur som beskriver världar och tider som radikalt skiljer sig från den man själv är bekant med, än den som beskriver någonting som i mycket liknar det bekanta, men som i enskilda detaljer avviker på mycket tydliga sätt. Det är som det där med näsan på smiley. Det skulle helt enkelt vara lättare att ta till sig en helt annan figur, än en som är likadan som den man vant sig vid, så när som på en jäkla viktig detalj!

Nu står i alla fall en pappkasse från COOP här hemma, med noga utvald litteratur. Här handlar det om kulturell fostran av uppväxande generation. Femböcker och B. Wahlströms - med de gröna ryggar som markerade det mycket viktiga att de var pojkböcker till skillnad från dem med röda ryggar som var för den andra sorten - tänker jag inte ens tillstå att jag haft i min ägo. De hamnar nog, vad det lider, på något bokbål. (Tveksam hur jag ska göra med Bill-böckerna, dock. De är väl trots allt någon sorts klassiker.)

Men Maria Gripes filosofiska Sebastian och skuggan, liksom Nanny Hammarströms bok om den lilla apan, Tibu Tipp och hans vänner  (Jag minns ännu vilka floder jag grät över Tibu Tipps vän Jam Jam... innan jag kom till det lyckliga slutet) - och många fler, det är böcker jag gärna lämnar vidare, och önskar Eon stor läsupplevelse!

Två högt skattade källor till min barndoms läsupplevelser

Läsningens akausala synkronicitet

En god vän jag var ute med här om kvällen berättade om en terapeut som hade som metod att, när samtalet gick i stå, resa sig ur stolen gå fram till bokhyllan och ta fram godtycklig bok, slå upp den på måfå för att läsa ett stycke och sedan fråga sin klient ”vad säger du om det här?” Och det fungerade alltid. Klienten hade alltid någonting att relatera till textstycket, alltid triggade det någonting.

Inom hermeneutiken sägs det självklara att vi alltid nalkas alltid en text utifrån vår förförståelse och att vi förstår texten utifrån den. Vår förståelse blir därefter förförståelse vid vår nästa konfrontation med texten ifråga. Däri består den hermeneutiska cirkeln.

Begreppet förförståelse kan uppfattas i snävare eller vidare bemärkelse. När den  hermeneutiska cirkeln tillämpas av analytiska filosofer är det (förstås) i snäv bemärkelse. De talar om att förförståelsen handlar om vad läsaren föreställer sig att just denna text ska handla om. Och de tillämpar den på text. (Kanske därför filosofer som Jaques Derrida finner sig nödgade fastslå att allt är text.)

Visst kan tillämpa den så, men det blir betydligt mer intressant att tillämpa den i vid bemärkelse. Då handlar den om hela den erfarenhets- och kunskapsmässiga bakgrund vi har: Det vi i nuet möter förstår vi motbakgrund av vad vi tidigare mött. Text i traditionell bemärkelse eller inte.

Föregående litteraturinlägg orsakades av att jag som så många gånger tidigare läste P-O Enquist. Och nu läste jag nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Efter att ha läst Enquist har jag inga särskilda skäl att förvänta mig något särskilt av Vargas Llosa. Jag har inte någon specifik förförståelse av just den texten att närma mig utifrån. Däremot har mitt medvetande och min tankeverksamhet ett fokus: ödet.

Ricardo förälskar sig i mycket unga år i den litet mystiskt undanglidande flickan Lily, som han själv uttrycker det: som en mångalen kalv...

Den stygga flickan Lily försvinner ur hans liv men återkommer om och om igen. Varje gång finner han sig lika passionerat och patetiskt förälskad och försöker förmå henne att lämna den man hon för tillfället är tillsammans med för att leva med honom. Genom de återkommande mötena med Lily - som under historiens gång antar ett antal olika namn och identiteter - dras Ricardo in i olika mer eller mindre dramatiska historier och får sitt annars stillsamma och förutsägbara liv kullkastat.

Det är inte för mycket sagt att kalla Lily för Ricardos öde. Ett öde som likt den enqusitska pannlampan kastar ömsom ljus ömsom mörker på hans levnadsstig. Och Ricardo omfamnar mestadels sitt öde. Emellanåt förbannar han det, men aldrig så att läsaren riktigt tror på det.

Historien börjar 1950 tar sig genom resten 1900-talet och utspelar sig mestadels i Europa. Omvälvningar i det politiska och kulturella klimatet utgör bakgrund som ger färg och realism åt den. I början tyckte jag att berättarstilen var litet för torr för en historia som verkade handla om förtärande passion, men efter bara några tiotal sidor hade jag kapitulerat och tog vara på varje tänkbar stund att få ta till mig ytterligare några av bokens 325 sidor.

Ja, det blir faktiskt ytterligare en bladvändning, för ett fåtal rader på sidan 326 där Den stygga flickan får allra sista ordet: och genom detta författarens genidrag kastas inte bara nytt ljus över den nu avslutade historien, utan själva förståelsen av den förflyttas till ett annat plan. Det är faktiskt så att man flämtar till och undslipper sig ett skratt av förbluffning!

Hur elegant tydliggör inte Vargas Llosa innebörden av den hermeneutiska cirkeln, samtidigt som han visar att den är en spiral. Jag har tagit mig varvet runt, men befinner mig ändå på en helt annan punkt! Skulle jag läsa boken en gång till, vilket jag inte tror att jag kommer att göra, blir det med helt nya ögon- eftersom jag redan känner till det konstaterande flickans slutreplik utgör.

Jag läste den med fokus på ödet. och människans sätt att förhålla sig till denna sin pannlampa. Slutkommentaren flyttar fokus till författandets villkor, till livets förvandling och berättelsens transcendens. Naturligtvis gör sig nu en avhandling från 1994 påmind. Dess bärande idé håller. Den var tyvärr litet för mäktig för sin författare och den livsfas han för tillfället befann sig i. Därför kom den mest att gå runt ämnet som som kring het gröt, uttalande ett mantra bestående av ett antal insikter i tingens och livets sammanhang, löst sammanhållna av avhandlingens tema.

Jag kommer på något vis att associera till en av Lars Winnerbäcks inte allra bästa:

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det kan va' så förfärligt. Det kan va' så bra..."

Tycker mig - på mer än ett sätt kunna identifiera mig med sången (som naturligtvis - med dagens förförståelse -  på sitt sätt handlar om ödet). Hur mycket förstånd förskingrades inte under de där nätterna på 90-talet? Ja, säkert under många dagar, också. Så var det. Ingen ordning på avhandlingsskrivandet och ingen ordning på livet. Helt förfärligt och helt fantastiskt och ovärderligt!

Men - undrar kanske vän av ordning - vad med akausal synkronicitet? Min svenskalärare på gymnasiet lärde mig en gång i tiden att brödtexten aldrig får syfta direkt tillbaka på rubriken. Han är nog död nu, så jag tog mig som synes friheten. Den akausala synkroniciteten finner sin förklaring just i den hermeneutiska cirkelns eviga kretslopp mellan förförståelse och förståelse... Och då har vi avlägsnat tillämpningen långt från begränsningen till text. Eller så har vi sagt: Allt är text.

Ödets pannlampa

Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig, betraktar mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan.

Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt? (s.17)

Är det möjligt att älska och omfamna sitt öde? ”Vad menar du med 'öde'?” frågar då naturligtvis filosofen. Öde – det som drabbar oss och som bestämmer våra liv… Men det räcker inte som definition. Det som drabbar oss: Somligt är oförskyllt, ofrånkomligt och obevekligt. Annat är till större eller mindre del resultaten av våra val. Inte enkelt och självklart alls att skilja mellan och redogöra för vilket som är vilket.

Man kan problematisera definitionen/kategoriseringen, men den är hyfsat funktionell. (Rollo May gör ytterligare finfördelning i Friheten och Ödet – men inte heller hans kategoriseringar blir självklara och odiskutabla.) Det finns sådant vi absolut inte har annan möjlighet än att förhålla oss till och göra vad vi kan av. I andra änden finns det vi kan revoltera emot, det vi kan sträva mot att förändra. Skillnaden är, som sagt, inte på minsta sätt glasklar och huggen i sten, men den finns där.

De två publikationer som samsas i en volym: Nedstörtad ängel & Berättelser från de inställda upprorens tid, behandlar i min läsning ödet och olika sätt att förhålla sig till det.

Pasqual Pinon kan inte förändra det faktum att han på sitt huvud, likt en pannlampa, bär ett kvinnohuvud som lever sitt eget liv. Enquists fiktiva vänner psykiatriläkaren K. och den hustru han är frånskild från - men ändå aldrig riktigt kan skilja sig ifrån - kan inte förändra det faktum att en sjuk människa tagit deras dotters liv. De kan, likt Pinon, bara förhålla sig till faktum.

I båda fallen – Pinons och vännernas – väljer de att omfamna det öde som drabbat dem.

De levde och dog infångade i varandra. Först olyckligt, sedan – det var väl lycka. Han bar henne som gruvarbetaren bär sin pannlampa; genom denna lampa föll mörker och ljus, det var som det brukar vara. (s. 85)

Vilken bild! Med den ska jag svara filosofen nästa gång han frågar vad fan jag menar med ”öde”!  "Jo, det ska jag tala om för dig: Ödet är en pannlampa som sprider ömsom ljus och ömsom mörker på vår väg…"

Nedstörtad ängel är en tragisk och vacker berättelse med många olika trådar att nysta i. Och alla rör livet och ödet, kärlekens, förlåtelsens och försoningens möjlighet och pris. Detta är det mest poetiska jag läst av Enquist, och bitvis tar det andan ur mig.

(Pasqual Pinon är en historisk person, men av var allt att döma ett falsarium. http://sv.wikipedia.org/wiki/Pasqual_Pinon men det spelar faktiskt ingen roll för den historia Enquist berättar. Han tar avstamp i myten Pinon, fabulerar vidare och broderar, sin vana trogen, ut den historia han behöver.)

I den senare Berättelser från de inställda upprorens tid (som alltså kronologiskt är de tidigare) rör Enquists berättelser öden som är mer påverkbara. Prosastyckena är politisk kritik, och som läsare går det inte annat än att bli betryckt. Huvudpersonerna skulle med litet mera öppna ögon och medvetenhet kunna bryta sig ur och göra uppror mot sina öden. Men upproren inställs. Ja, egentligen var de väl aldrig riktigt på tapeten, och som läsare vill jag bara beklaga den uppgivenhet, resignation och det förgivettagande som ligger bakom de inställda upproren.

Men vem är jag – och vem är du – att kasta första stenen? Har jag rest mig mot mitt öde? Har jag sagt ifrån? Har jag gjort revolt?

Tragiken och den uppfordrande röst som säger: uppror, revolt... den landar till slut hos mig själv. Därför gör det bitvis ont att läsa Nedstörtad ängel & Från de inställda upprorens tid. Samtidigt gör det gott och ger perspektiv, och de två med tio år skilda publikationerna påtalar denna existentialismens grundtes så tydligt: Vi kan inte välja vårt öde, men vi kan alltid välja hur vi förhåller oss till det.

Det finns öde och det finns öde, och vem är jag att döma den som dukar under och uppgivet resignerar inför det, oundvikligt eller ej? Jag kan bara rannsaka mig själv och begrunda mitt eget öde och mitt eget sätt att förhålla mig därtill.

Är det möjligt att omfamna och älska sitt öde? Är det önskvärt? Är det bra och rekommendabelt? Pinon, Maria, K. och hans hustru når någon sorts försoning med sina öden, medan personerna i de kortare prosastyckena snarast passivt-aggressivt klamrar sig fast vid öden de själva föraktar. Och vilket vi väljer så har det sitt pris.

Kanske kommer vi inte längre. Det finns öden med vilka vi gör bäst att försona oss, och det finns öden mot vilka vi gör bäst i att göra uppror. Skillnaden är inte på minsta sätt glasklar och huggen i sten, men den finns där. Pannlampan kastar ömsom ljus och ömsom mörker över vägen som ligger framför mig. Katten följer mig mellan rummen, betraktar mig stumt, men vägrar att låta sig beröras.

Att leva med sitt öde är trots allt en sorts storhet. I försoning och i uppror. Men för det mesta går vi nog om kring med våra öden svansande kring oss som efterhängsna katter vilka ändå vägrar att låta sig beröras.


Jag sätter härmed på Zamla Mammaz Mannas Ödet och låter mig uppslukas och sköljas med. Vrid upp volymen!  OK det är Von Zamla på youtube, men det var Zamla Mammaz Manna i original, och när allt kommer omkring är det delvis samma personage... och inte minst Lasse Hollmer – mycket saknad sedan några år. Von Zamlas version är aningen mer avskalad än originalet som finns på Schlagerns mystik och som jag vet att Lasse själv tyckte var litet överlastad med pålägg. Fantastisk låt i vilket fall som helst. Om jag var tvungen att välja en enda låt att leva med resten av livet så skulle det vara denna. Blev jag förbjuden den är andrahandsvalet Temporal you are osv...)

Apropå opera. Och annat.

bok

Jag tycker jag slarvade med min anmälan helt nyss... Måste bättra på!

Nu har jag letat rätt på några hyfsade passager i Östergren: Den sista cigaretten. Vad har det, apropå rubriken, med opera att göra? Ja, till exempel att boken börjar och slutar med opera. Jag tror att opera är bra. Jag skulle vilja gilla opera,  men jag vet inte... kanske mest för att en gång var jag förälskad i en kvinna som sjöng opera, visserligen i operakören och inte som solist, men ändå...

Jag har visserligen aldrig varit på opera och kanske kommer jag aldrig att uppleva det, och kanske är det likaså bra för jag kanske skulle bli besviken, men likväl: opera - det är någonting, det!

En sångare kan sätta våldsamma krafter i rörelse, lyfta en föreställning, få ett hus att sväva och svepa med sig vem som helst. En vuxen man kan plötsligt hamna mitt på en åker mitt ute i ingenstans med gråten i halsen och förtvivlat ropa mot en kall himmel "Mimi"*

Ingen vet ännu om det är lämpligt att utsätta folk i ödemarken för sådant. Man borde ju ha någonstans att gå med alla känslor.

* Mimi: berättarjaget gårtillsammans med Ronny på en biograf någonstans på bonnvischan till från New York digitalt överförd föreställning av Puccinis La Bohème. Jag kan inte handlingen i La Bohème, men förmodligen skulle den ge ytterligare bottnar till Östergrens roman. Jag behöver bara läsa den korta wikipediaartikeln för att förstå att jag genom min bristande bildning i detta avseende gått miste om minst halva romanen.

Och vidare bra:

Jag kunde höra mig själv säga än det ena än det andra, precis som en allt för ensam människa alltför ofta gör. Kanske var det i uppror mot denna självupptagenhet som jag gick vidare, trotsade alla dystra förutsägelser, i öppen revoltmot mig själv, min egen svaghet att ta ut allt för mycket i förskott, allrahelst nederlag. det var en dålig vana som nu kunde få mig att6 gå till ett möte där faktiskt vad som helst kunde hända, lika håglös som om det vore förhandsvisningen av ett givet fiasko, en romantisk komedi med underlag i en verklighet som ännu inte ens ägt rum.

Ja, det är så bra... Tänk om man själv formulerat en enda av dess strofer, eller en enda enstaka in klass därmed. Då skulle man kunna göra sin sorti någorlunda nöjd och belåten. Vad det nu skulle vara för särskild poäng med det. För vem skulle egentligen bry sig?

Hmmm, ja, Det här blev väl litet som jästen efter brödet... men bättre så än inte alls. Kanske?

Det uppskjutna och kanske ändå utförda mordet på den döende dandyn

Jag hade inte tidigare läst någonting av Klas Östergren. Pikareskromaner tillhör inte min naturliga föda, och det är vad jag uppfattat att Östergren ägnat sin skrivklåda åt. Dessutom har jag haft litet svårt för hans lätt snobbiga framtoning.

Men när jag nyligen på jakt efter läsning inför en resa Växjö t.o.r slank in på den så passligt placerade Pocketshop på Uppsala pampiga resecentrum, och såg Den sista cigaretten stå där så inbjudande i hyllan mindes jag att jag för något år sedan sett en intervju med Östergren och att jag hade blivit litet nyfiken på vad han med just den här boken ville förmedla.

Från första sidan var jag fast, och det enda mitt ressällskap märkte av mig under den flera timmar långa resan var de roade frustningar som texten framkallade. Det är bara att erkänna att Östergren är en sann formuleringskonstnär. Varje passage känns alldeles naturlig, och inte det minsta krystad eller konstlad. Själv får jag föreställningen om ett lustfyllt skrivande, och av en författare som drabbas av road förvåning över de språkliga vändningar den egna texten tar.

Det är svårt att plocka ut någonting som fungerar utanför sitt sammanhang, men min cyniska läggning gillade den lilla passusen 

…att lämna ett nederlag bakom mig och gå vidare mot nästa.

Bokens berättarjag, Claes – en författare med även i min värld aningen hög alkoholkonsumtion – dras in i en historia som, samtidigt som den utgör en svidande kritik av börsklipparnas nittonhundraåttiotal, ställer grundläggande frågor om konstens värde och villkor. Vad är konst? Vad kan konsten rättfärdiga? Vari består konstens värde?

Temat ger mängder av möjligheter till metatext, förstås, och eftersom berättelsen i berättelsen är retrospektiv finns naturligtvis en madeleinekaka  – i romanen personifierad av ”Madde” som ersätter madeleinekakornas doft med sitt eget outgrundliga leende (och då dras ju associationerna ofelbart till Da Vincis La Gioconda) som får berättarjaget att motvilligt minnas ett och annat som han gärna velat förtränga... Ja, så där skulle man kunna hålla på, och det är ju rätt roligt, men då skulle det här blogginlägget bli oändligt långt, och jag skulle aldrig känna att det blev klart att publicera, så det får vara nog så…

Nå, men kommer han Östergren fram till någonting, då? Ja, jag tror det:

För visst är det så, ganska självklart, eller? Konstens verkliga värde – vilken konstform det än handlar om – ligger i att den ger oss tillgång till sådant vi inte på annat sätt får tillgång till,  bl. a. känslor och upplevelser, och därmed också utlopp för känslor och upplevelser som vi annars inte skulle veta om, eller våga ge utlopp för i dess verkliga kontext. Östergrens roman är (bl.a.) ett dråpslag – och ett riktigt jävla roligt sådant – mot kommersialiserandet av detta konstens grundläggande värde.

Den ekonomiska krisen hade förvärrats på ett sätt som få skulle kunnat föreställa sig. Banker och stora företag gick omkull. Man följde den dramatiska händelseutvecklingen dag för dag, med både hopp och förtvivlan, känslor som min granne Ronny fann återspeglade i operor som dånade i hans traktorhytt när han for förbi.

En livläkares besök i verkligheten

Oj vilken bok! Så många bottnar, så många tolkningsmöjligheter. Så...så... bra!

Den idealistiske läkaren Struensee kallas till det danska hovet för att ta hand om, och oskadliggöra, kung Christian den sjunde, som genom medvetet grym uppfostran och behandling sjunkit allt djupare i sinnessjukdom.

Struensee vinner Christians förtroende och tillit, och blir på så vis en maktfaktor i det sena 1700-talets Danmark. Han använder den makt Christian lämnat i hans händer till att påbörja en - alltigenom fredlig, men dock - revolution i upplysningsfilosofins namn.

Struensee inleder även en kärleksaffär med drottningen Caroline Mathilde, och får så småningom ett barn med henne. Genom deras kärleksaffär, som förefaller önskad av kungen Christian, blir även drottningen en maktfaktor och en påskyndare av uplysningsidealens realiserande i Danmark.

Drottningen är betydligt mer realpolitiker än vad Struensee är, och hon talar bl. a. om nödvändigheten att försvara flankerna, något om Struensee över huvud taget inte förstår, och som den idealist han är aldrig kommer att förstå.Struensee föreställer sig att friheten i sig, och folkets upplevelse av frihet ska vara nog för att bevara vad som efterhand uppnåtts, men hans motståndare förstår att utnyttja revolutionens innebörd mot den själv.

Enquist beskriver och levandegör i en storartad mångsidig, underbart romantisk, erotisk och tragisk berättelse, ett flertal aspekter av det som kommit att kallas demokratins dilemma. Men romanen är så mycket mer...

Som så ofta hos Enquist vävs den egna brottningen med pietistisk krístendom in i berättelsen. Struensees  vedersakare drivs av, eller åtminstone förklarar sina drifter och sina motiv utifrån, en benhård gamaltestamentlig och moralistisk kristendom. Hernhutism och pietism, det som Enquist så ofta brottas med, återkommer som drivande teman i många andra avseenden. Läs bara, så ser ni!

Det är också intressant att se hur Enquist återvinner sitt eget bildspråk. T. ex måsarna som flyger mot vinden, men p.g.a stormens styrka färdas mot flygriktningen. Bilden finns även i den senare utgivna Ett annat liv.

Men hur förhåller det sig med den grotta jag påstått återfinns i alla Enquistromaner? Jodå, den finns här. först och främst i form av de hästskjutsar som utgör historiens vändpunkter då det kungliga följet - större eller mindre -  stänger in sig, och emellanåt stängs in, i hästdragna karosser för att efter längre eller kortare färd stiga ut i ett nytt historiskt skeende.

Och naturligtvis - allt för uppenbart för att egentligen nämnas - fängelsehålan, platsen för Strauensees "omvändelse" från upplysningsidealen till kristendomen. En omvändelse som nog ingen läsare tror på. Som nog ingen (annan möjligen än moralistiskt pietistisk) läsare vill förnedra Struensee med att tro på...

Här finns också, om än på ett annat sätt,  och med en annan "twist" än i andra romaner temat bedrägeri/hänförelse. Är Struensee - så idealist och utan föreställningar om egen vinning han är - bedragen av sin egen hänförelse, av sin egen vision av det upplysta och rättfärdiga samhället? Är det i själva verket en chimär, och något i grunden ouppnåeligt? Är det kanske så att det bara är den hårdföre realpolitikern, som förenar sina egna maktsträvanden med frihetsidealen, och som därmed komprometterar dessa senare, som kan ta oss en liten bit mot deras förverkligande?

(Som jag parallellt läser Dostoyevskijs Idioten är det naturligtvis oundvikligt att se kung Christian i ljuset av furst Mysjkin. Men det finns en väsentlig skillnad. Kung Christian låter sig aldrig, i Enquists roman, korrumperas på det sätt furst Mysjkin gör. Men det har ingenting att göra med högre moral. Det beror bara på att Christian, som Enquist framställer honom, helt enkelt är oförmögen att korrumperas. Och kanske vill Enquist just därmed säga någonting av samma sak som Dostoyevskij... )

I vilket fall som helst. Livläkarens besök är en av Enquists bästa romaner, och därmed självklart en av de absolut bästa svenska romaner man kan hitta! När får människan nobelpriset i litteratur?

Läsning i mänsklighetens yttersta utkanter

Under januarisemestern läste jag några böcker jag hade tänkt säga några kloka ord om. Det har inte hunnit bli av, tyvärr. Nu börjar de kloka ord som möjligen fanns i mitt bakhuvud helt förblekna, men p.g.a en bok jag läste nu på senaste norrlandsresa blev jag litet påmind om en del av semesterläsningen. En av de böcker jag gav min tid under semestern behandlade, liksom den som följde med på tågresa sistlidna vecka, förintelsen.

I julklapp fick jag Steve Sem Sandbergs roman De fattiga i Lodz. Jag och Sem Sandberg har inte riktigt dragit jämnt. Jag försökte en gång i tiden läsa hans rätt uppskrivna roman De ansiktslösa. Jag fann den oläsligt pretentiös, och förlorade allt intresse för hans vidare författarskap. Jag bestämde mig nu ändå för att ge honom en andra chans…

Bra beslut. En vindlande berättelse om gettot i Lodz. Litet svår att hålla ordning på. Drygt 600 sidor, och jag tappade emellanåt kollen på vem som var vem. Men i slutänden gjorde det ingenting. Jag – eller om det möjligen var författaren – fick ihop historien till slut.

En sak som jag fann fascinerande var att Sem Sandberg kunde skriva så humoristiskt. Jag hade inte väntat mig det av honom. Och jag hade inte väntat mig det av en berättelse om så horribla ting, men bitvis är den faktiskt vansinnigt rolig läsning. Den självutnämnde gettoledaren Rumkowski är visserligen på många sätt en förskräcklig människa, som skor sig på och utnyttjar andra – på alla upptänkliga vis – men han blir också, i sina futila försök att upprätthålla skenet att utvecklingen går att kontrollera, att han har den under kontroll, och att den tyska ockupationsmakten kommer att agera rationellt, något av en narraktig clownfigur.

Och den slapstickartade beskrivningen av hur den stora banketten urartar i något som skulle kunna beskrivas som matförgiftningsorgie:

Redan vid midnatt hade de första av de högtidsklädda dignitärerna börjat vackla ut i riktning mot innergården, där de tog stöd mot sotiga innerväggar och kräktes bakom hopdragna axlar. I foajén irrade folk vilset omkring. Några hade tagit skydd bakom det stora buffébordet eller bakom de stolar och bord som fortfarande stod kvar, medan köket och serveringsgången intill var upptagna av Gertlers livvakter som spydde ohämmat i allt som fanns att uppbåda av spannar och lårar, till och med de kastruller och uppläggningsfat där den korv låg kvar som ännu inte kommit till användning.

Att jag kom att tänka på Sem Sandbergs bok, igen, beror alltså på att jag precis läste en annan julklappsbok, fast från ett par jular tillbaks: Imre Kertész, Mannen utan öde. Förresten har boken förmodligen legat här ända sedan det år Kertész fick nobelpriset i litteratur: 2002. Jag antar att det var den julen jag fick boken av Katja. Av någon anledning blev den liggande oläst. Nu tog jag med den på senaste norrlandsturnén (Sundsvall/Östersund) då jag visste att jag skulle få mycket tågtid att läsa på.

Också den här boken är på ett märkligt sätt rolig. Inte så att Kertész beskriver situationer och episoder som komiska, men handlingen bygger på en 15/16-årings upplevelser, iakttagelser och krassa funderingar, samtidigt som den är skriven med den vuxne författarens formuleringskonst. Det ger märklig kontrast, och ett visst humoristiskt skimmer över stora delar av framställningen. (Jag kommer på något vis att tänka på Erlend Loes sätt att skriva i Expedition L.)

Hos Kertész uppskattar jag också de existentialistiskt klingande resonemang som förs, i synnerhet mot slutet av boken när han efter att ha återvänt till Budapest försöker, för dem som varit kvar i staden, redogöra för sina upplevelser, och förklara hur det över huvud taget var möjligt att överleva i koncentrationslägren.

Också jag hade genomlevt ett givet öde. Det var inte mitt öde men det var jag som genomlevde det /- - -/nu var jag tvungen att göra något med det, jag måste foga det någonstans, foga det till något, nu kunde jag ju inte nöja mig med att det bara var ett misstag, en slump, något som spårat ur eller kanske inte ens hänt.

Kertész' bok är, till skillnad från Sem Sandbergs ganska kort. Kort bok. Stor litteratur. Ingen motsägelse i det. Rekommenderar således läsning av både Sem Sandberg och Kertész! De är historiska dokument i litterär gestalt, och framför allt talar de om, och väcker funderingar kring det mänskliga livet, och kring vad en människa förmår utstå, om hon bara hittar enstaka små stunder av lycka, kamratskap, omsorg, ja t.o.m om lyckan består i ingenting mer än att någon enstaka gång då och då ges tillfälle att fly in i de egna drömmarna och fantasierna. Kertész avslutar:

Alla frågar bara om vedermödorna, om ”fasorna”, trots att det för mig kanske är den upplevelsen [av lycka] som är mest minnesvärd. Ja ,det är om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar.

Onådens år

Det här är en bok som gärna kan läsas om och om igen… På ett plan handlar den om konstens raison d'être, men under ytan handlar den om någonting så mycket mer.Den är inte hoppfull alls. Inte det bittersta. Men den är full av insikt och klarsyn. Hur kan vi ha det så bra som vi har det? Vilka är det som betalar för vår välfärd, och är vi alls beredda att betala tillbaka, som för ett lån?

Vi vet alla svaret bara allt för väl. Världsekonomin är ett nollsummespel och för var och en som vågar lyfta blicken en aning står det ovedersägligt klart att det förhåller sig på det viset. Finns det vinnare måste det finnas förlorare. Konstigare än så är det inte. Men hur ska vi ställa allt till rätta? Kan vi ställa allt tillrätta? Vill vi ens ställa allt tillrätta? Är vi beredda att betala vad det kostar?

1967 gav Sven Lindqvist gav ut Myten om Wu Tao-tzu…  Har historien passerat den? Nej. Är någonting väsentligen förändrat? Nej. De rika då – och försök inte komma undan, det handlar om dig och mig – är ännu rikare nu. De som var fattiga då, och som levde på randen mot svält och även på andra sidan därom, är i bästa, i allra bästa fall, åtminstone inte ännu värre ute.

Men vem är beredd att avstå från sitt goda för att de som ännu inte sett något gott ska få smaka åtminstone något av allt det goda den här världen faktiskt har att bjuda? Är du beredd? Är jag?

Nej, de allra flesta av oss, vi fäster våra blickar uppåt, upp mot dem som har mer än vi själva har, mot dem som har fetare kor, blankare bilar, större hus, mer i bonus... Och vad nytta gör det om jag, just jag, avstår en del av det goda som utan min förskyllan, som enbart genom att jag är född i en viss del av världen, råkat tillfalla just mig? Vi vet det allt för väl. Det gör i det stora hela ingen nytta alls. Välgörenhet – detta vämjeliga ord, som efter att så välförtjänt ha lagts i sin grav, uppenbarligen, av TV-reklam att döma, tagits i oförtjänt bruk igen  (och vad har det att säga om vår tid?) – välgörenhet, kan förändra en människas liv till det bättre, men förändrar inte världens i grunden orättfärdiga tillstånd.

1967 gjorde Sven Lindqvist det tydligt i Myten om Wu Tao-tzu, att vi sitter på en krutdurk. Allt som oftast lyckas det den rika västvärlden att hälla vatten på luntan som hotar att antända krytdurken, men det var sant då, det var sant sju år senare när Peps Persson sjöng Onådens år, och det är inte mindre sant idag, :

Snart så tröttnar tredje världens drängar
Och bränner våra pappers pengar
och verkligheten bultar på vår dörr

Nöden når ditt vardagsrum
Du sitter där så blek och stum
och önskar dig att allting var som förr

Men de dagarna de kommer aldrig tillbaka
Nej de tiderna de är förbi
De dagarna, de kommer aldrig tillbaka
Nej, de tiderna, de tiderna de är förbi... de är förbi

Och det är väl det bittraste Lindqvist har att säga, det tröstar ingen, och allra minst revolutionsromantikern:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?

Nej.

Är den möjlig utan våld.

Nej.

Är det verkligen så illa?

Nationalekonomi som livsförståelse

Någon annan framgång ges inte än den som består i att misslyckandet förflyttas.

En aforism som väl skulle platsa i Staffan Lindéns Tankebok för badrum och andra våtutrymmen, men det är i Sven Lindqvist Praktika (1962) jag finner den. Jag uppfattar den inte som något bittert och cyniskt uttryck. Povel Ramel har en gång lärt oss att man kan uttala ”grynkorv” på många olika sätt. Så är det naturligtvis med Lindqvists aforism också, och jag uppfattar den snarast som ett lakoniskt konstaterande av en av livets ofrånkomligheter.

Formuleringen ska ses mot bakgrund av de två nationalekonomiska teser Praktika inleds med att betrakta:

Först: Den fallande avkastningens lag, uppställd av David Ricardo 1817. Ricardo formulerade lagen i jordbrukssamhällets sammanhang, och den skulle helt kort kunna uttryckas: ju mer arbete vi sammanlagt lägger ner på att bearbeta jorden, desto mindre blir avkastningen per nedlagd arbetstimme.

Därefter: Lagen om det fallande gränsvärdet uppställd av Stanley Jevons 1870. Den lagen säger enkelt uttryckt att ju mer, av någonting - låt oss säga gröt - jag har, desto mindre blir ännu mera gröt värd.

Sammantaget resulterar de två lagarna i en slags livets moment 22-situation. Där den ena lagens tillämpningsområde upphör tar den andra vid. Lindqvist uttrycker det:

Lyckas man överlista den lag som säger, att ju mera man vill ha desto svårare blir det att få – så möter man istället den lag som säger, att ju mera man får desto mindre blir det värt.

För att återvända till den inledande aforismen: Framgång (i vad enhet vi nu vill mäta den) är som en snöboll du baxar framför dig. Den växer sig större och större. För varje varv lägger den på sig ett lager av framgångssnö. Men ju större snöbollen blir, desto mindre skillnad gör varje nytt lager, och till slut orkar duinte baxa bollen en ynka millimeter till… Snöbollen är din framgång till dess den slutligen blir ditt misslyckande. (Och som vi alla som någon gång i livet gjort snögubbar och snöborgar vet, så kommer man inte ens så långt att snöbollen inte längre går att rubba. Dess egen massa får den helt enkelt att gå i bitar, långt innan dess.)

När jag någon gång för kanske 20 år sedan väl fått Lindqvists Praktika i min hand följde den länge med mig. Jag skrev på en avhandling om livsmening som transcendens. Lindqvists syn på livet och konsten gav bränsle åt en av avhandlingens mest centrala idéer. Samtidigt skattade jag hans prosa väldigt högt. Idag, när jag efter många år läser om boken, är min tanke att jag kanske haft att vinna på att begrunda den sammantagna funktionen av de två lagarna litet närmre...

Monument

Efter tips från en god vän letar jag rätt på en intervju med PO Enquist på SVT-play. Intervjun är väl sådär, och avslöjar ingenting nytt. Men bara att se och höra denna fantastiska författare, och få bekräftat att han verkligen finns... Det är gott nog! Det räcker långt.

http://svtplay.se/v/2223993/gomorron_sverige/dagens_gast__po_enquist_del_1?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2224381/sb,p119636,13,f,-1

http://svtplay.se/v/2224381/gomorron_sverige/dagens_gast__po_enquist_del_2?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2223993/sb,p119636,13,f,-1

Enquist och stadsmusikanterna i Bremen

Det gives alltid något bättre än döden. Det är det mantra som upprepas genom Musikanternas uttåg (1978), men efter att ha läst boken är det väl knappt man kan hålla med om det. Eller är det så att Enquist i sin berättelse, som tilldrar sig bland sågverksarbetarna i Västerbotten under 1900-talets absoluta början, pekar på just det – att trots det elände, trots den vanmakt, trots den förnedring och misär människor många gånger tvingas leva i, så lägger de sig inte ner och dör, för vi människor har liksom inget annat val än att leva i föreställningen om och i hoppet – med verkligheten överensstämmande eller inte – att det gives alltid något bättre än döden. För vad är alternativet?

Ibland leder ens associationer en på lustiga villovägar. När jag har tänkt på titeln Musikanternas uttåg och att det är en roman om arbetarrörelsens begynnelse… då har jag fått bilder i huvudet av sossarnas förstamajtåg, med bleckmusikkåren i spetsen – stundom nästan fler till antalet än de demonstrerande. Musikanternas förstamajtåg, alltså. Så helt galet, och ändå inte. Enquist syftar på sagan om åsnan, hunden och tuppen, som flyr undan hotande avlivning och beger sig att bli stadsmusikanter i Bremen, ty det gives alltid något bättre än döden.

Men för morbror Aron gavs inget bättre. Han gick ut på isen, spettade med stor beslutsamhet och möda ett hål igenom vilket han med största ansträngning kunde tränga sig, för att – i brist på kvarnsten att hänga om sin hals – med en ryggsäck proppad med sten, sänka sig ned och försvinna i det svarta iskalla vattnet. Jag avslöjar ingenting som påverkar läsupplevelsen. Arons självmord ramar i omvänd kronologi in handlingen, och även om Aron knappast är berättelsens huvudperson kan läsaren mot slutet förstå något av vad som drev honom att den natten bege sig ut på isen för att avsluta sitt liv, vad som gjorde att han för sin del inte längre kunde instämma i berättelsens mantra. (En del av just den historien finns f.ö. senare berättad i Kapten Nemos Bibliotek (1991) men då i en snarast magisk och surrealistisk skildring som ur ett febrigt barns perspektiv.)

Om andra av Enquist-romaner jag läst handlat om magnetisörer och hänförande förkunnare (av olika slags budskap) är temat här snarare misslyckad förkunnelse och brist på hänförelse: Väckelsekristendomens förkunnelse, som stelnat i moralistisk och livsförnekande känslokyla, möter den inte särdeles brinnande socialistiske agitatorn Elmblads förkunnelse, som i sin tur så totalt misslyckas med att nå fram till de västerbottniska socialisthatande sågverksarbetarna. Och Nicanor, Elmblads följeslagare, som genom de händelser som utspelas (vilka inte ska avslöjas här) aldrig kommer att kunna bli någon ordets förkunnare – varken för att föra väckelsens eller socialismens budskap vidare.

Historien så genomtragiskt, och samtidigt så lustfylld läsning! Enquists språk, förstås, och de korta scener med repliker som snabbt skiftar karaktär och liksom slår knut på sig själva. Som när Nicanors strängt kristna, och därmed antisocialistiska, mor Josefina fått klart för sig att Nicanor kommer att följa med Elmblad på agitationsresa. Hon packar en kappsäck med palt och smör åt dem. Så frågar hon Elmblad:

"– Tyck han om palten?

Han sa, tacksam att hon velat tala till honom:

–Jodå, den tycker jag mycket om.

Hon tittade då på honom ett kort ögonblick, vände sig till Nicanor och konstaterade som om Elmblad inte fanns i närheten:

–Bli du less på den här socialisten, sa hon kärvt, så lägg ut en palt åt han på svagisen."

Jag har sagt tidigare att det finns en grotta i Enquists romaner. Det gör det naturligtvis här också, när Nicanor och Elmblad ligger misshandlade och blåslagna (Nicanor dessutom bakfull) i en fårkätte:

"Nicanor hade velat att ingen skulle kunna se honom. Att ingenting, absolut ingenting skulle kunna spräcka upp mörkret, att han skulle kunna krypa ihop som kalven deri komagan, alldeles svart; det skulle vara mjukt och varmt och mörkt och komagan skulle vara som en skinnfäll inuti och ingen skulle se honom."

Men komaga-grottan blir inte för Nicanor den punkt där historien tar en ny och hoppfull vändning. Om den kan betraktas som en vändpunkt är det bara på så vis att den markerar färdens slut, varifrån det bara finns en väg att gå – tillbaka. Och det är inget segertåg man anträder. Men vänder åter när resan är slut, det gör man i sådana fall, för vad är alternativet? Det gives alltid något bättre än döden.

Som ofta när det gäller Enquist är det omöjligt att veta vad som är total fiktion och vad som baserar sig på verkliga tilldragelser, men i historiens ljus vet vi ju att de händelser Enquist fabulerar kring  trots allt utgjorde en av startpunkterna för den arbetarrörelse och socialdemokrati som så småningom kom att bygga upp ett samhälle med relativt välstånd för alla. Något bättre än döden.

Och förresten: Åsnan, hunden och tuppen som i sagan gav sig iväg att bli stadsmusikanter – till Bremen kom de aldrig fram, och stadsmusikanter blev de lika litet som Nicanor blev någon ordets förkunnare. Men även dem gavs förvisso något bättre än döden.

Ständigt denna Enquist: En resa att tolka...

Ännu en Enquistroman. Och vilken sådan! Titeln Lewis resa alluderar förstås till Bunyans Kristens resa, som jag minns som en fruktansvärt tråkig och ointressant skrift, med platta och fullkomligt entydiga karaktärer. De heter ju t.o.m. sådant som Trofast, Skrymtare etc... (Obegripligt att den boken lär ska vara en av världens mest sålda!) Enquists karaktärer däremot har många bottnar, drivs av motstridiga motiv av vilka de kanske är medvetna om somliga, halvt medvetna om vissa och fullkomligt blinda för ytterligare andra. De är, i motsats till karaktärerna i Bunyans framställning, levande människor av kött och blod, med både könsorgan och tarmar. Inte några pappfigurer som placeras ut längs vägen med enda uppgift att föra handlingen framåt i avsikt att saluföra ett tämligen banalt budskap. (OK det är både anakronistiskt och elakt och orättvist att jämföra Bunyan och Enquist, men boktitlarna gör det oundvikligt.)


En tidigare Enquistroman Magnetisörens femte vinter, utgiven 1964, tänker jag är visserligen en roman i sin egen rätt, och en riktigt bra sådan. Samtidigt är den en – förmodligen vid den tiden av Enquist helt omedveten – förstudie till den 37 år senare utgivna Lewis resa:


Den förra inleds i den grotta dit Meisner flytt undan sina förföljare. Där lyckas han hålla stånd en längre tid genom att kasta sten på förföljarna när de försöker klättra upp för det branta stupet nedanför grottan. Ganska långt in i Lewis resa (s. 498) dyker åter en grotta upp, och kallas då Mal Olas bo eller grotta. Lewi har aldrig varit in i grottan, men den förekommer i ett samtal mellan honom och Gud. Ytterligare ett antal sidor in i handlingen (s. 551) ger Enquist en nästan direkt referens till Magnetisören:


Och kanske föreställde han sig detta som kampen vid Mal Olas grotta: hur Lewi ensam förde striden mot de uppklättrande kulturradikalerna, endast beväpnad med en trästång, hur han stötte dem ner i avgrunden, en efter en, med trästången, Lewi ensam, på Guds uppdrag.


Grottan – som förövrigt förekommer också i Kapten Nemos bibliotek – är en uppenbar, och inte särskilt svårtolkad symbol: Grottan. Graven. Döden. Men också återfödelsen. Kairos. Vändpunkten. Slutet på det gamla, och början på något radikalt nytt.


I Magnetisörens femte vinter är Meisner näst intill död av svält och kyla när han – genom förföljarnas kringgående rörelse som låter dem ta sig till grottan ovanifrån istället för nerifrån – tillfångatas. Han hålls sedan vid liv av sina fiender, bara för att genom utnyttjande av sin manipulativa gåva kunna fly dem och så småningom kunna bygga upp en ny verksamhet.


Lewi som av omständigheterna funnit sig tvungen lämna ledarskapet för den växande pingströrelsen till Lidman, och att ta sin tillflykt till Amerika, återvänder i tanken till barndomens grotta, som i sammanhanget också blir till ett Sinai berg. Lewis fiender, varibland den älskade vännen Lidman är en, befinner sig också där, i hans medvetande. Det är på något vis de som håller honom vid liv, och Lewi bestämmer sig för att återvända till Sverige, att återta makten över sitt imperium och att aldrig ge vika mer.


Men naturligtvis, grottan är bara en detalj. Det som verkligen förenar Magnetisören och Lewis resa är den övergripande tematiken: frågorna kring hänförelse, bedrägeri, ärlighet och uppsåt. Att jämföra romanerna blir extra intressant eftersom  rollerna i de bägge romanerna motsvarar varandra enligt någon sorts överlappningsprincip. Och just det är talande! Vem är magnetisören i Lewis resa? Lewi Pethrus förstås, men också och Sven Lidman, pingströrelsens främste förkunnare, den förkunnare som organisatören och imperiebyggaren Lewi Pethrus så väl behöver. Så magnetisören Meisner representerar både Lewi och Lidman. Kanske skulle man kunna säga att Meisner representerar hela pingströrelsen.

Selingers plats i Lewis resa tas främst av Efraim som visserligen älskar Lewi och rörelsen, men till slut måste resa sig upp och tala om att kejsaren faktiskt saknar kläder – samtidigt som han själv i just den stunden blir skändligen utnyttjad av Lewi i kampen mot Lidman, som även han i det offentliga avståndstagandets stund har aspekter som i Magnetisören representeras av Selingers figur. Sammantaget förstärks så de grundläggande frågor Enquist ställer: Vem är det som bedrar, och vem blir förd bakom ljuset? I vilken mån är bedragaren medveten om sitt eget bedrägeri? I vilken mån är han kanske själv ett offer för det? Och, kan bedrägeriet gå hand i hand med gott och ärligt uppsåt? Frågorna kvarstår, men belysta, efter att bokens sista blad vänts.

Lewis resa är en roman. Den bygger visserligen, som nästan alltid när det gäller Enquist, på grundlig forskning, och det finns ju en hel del skrivet både av och om såväl Lewi Pethrus, som om Sven Lidman och pingströrelsen i stort. Men stora delar är naturligtvis konstruktioner, och som Enquist själv säger, tolkningar. Jag kommer att tänka på filosofen Robert Nozick och hans programförklaring för boken Philosophical Explanations (en betydligt mer tilltalande bok än Anarchy, State and Utopia, som han är mest känd för): Ett försök att utifrån de beståndsdelar till vilka vi har tillgång, bygga sammanhängande förklaringar till de klassiska filosofiska frågeställningarna. Inte för att fastslå någon dogmatisk lära om hur det är eller hur det gått till, men att försöka visa hur det skulle kunna ligga till, hur det skulle kunna ha gått till… På liknande sätt arbetar Enquist med historien om Lewi, Lidman och pingströrelsen.


Som Enquist säger "Man får väl tolka och använda människors sista ord som man vill. Det är ju vi som bestämmer, och som ska leva vidare med dem". Ja, och på samma sätt får vi tolka dessa människors hela liv och gärning. Det är ju vi som ska leva med verkningarna av dem. Och Enquists tolkning är helgjuten och psykologiskt övertygande.


Intressant också att så kritisk till väckelsekristendomen Enquist är, och framträtt i andra böcker – människorna behandlar han hela tiden med respekt och värme. Rentav med kärlek. Ingen av huvudpersonerna tas heder och ära av (hur lätt skulle det inte ha varit!). Och Enquist får (åtminstone den här) läsaren att genom de nästan 600 sidorna slitas av dubbla lojaliteter. Lewi eller Lidman? I slutänden får jag väl säga att mina sympatier ligger hos Lidman, men kanske mer för den romantiker, poet och mystiker han är, än för att han genomskådat Lewis dubbla agenda och övergivande av de ursprungliga idealen. I fablernas värld är Lewi är myran och Lidman syrsan. Jag har alltid tagit parti för syrsan.


Upplösningen är en obetalbar iscensättning med filmiska kvaliteter. Ett rättegångsdrama där Enquist, med en snabb blinkning mot sitt grundmurade idrottsintresse, ofelbart låter läsarens associationer gå till en fotbollsmatch i någon av de stora ligorna, där supportrarna till de bägge lagen eldar sig själva och sina favoriter med sina respektive sånger. Jag ska inte förstöra för den som ännu inte läst boken genom att återge upplösningen här. Den är storslagen, pampig – och samtidigt vansinnigt komisk!
Den som kan litet (fri)kyrkohistoria känner redan till utgången, men det spelar ingen roll! Läs boken! Lewis resa har så mycket väsentligheter att säga om människans varande i världen, och den är berättarkonst och läsupplevelse på högsta nivå. Att läsa den är en resa i sig!

Bedrägeri och hänförelse

Kan ett helt författarskap röra sig kring ett enda tema? Jag har läst långtifrån allt vad P O Enquist skrivit, men jag har arbetat mig bakåt, från Ett Annat Liv, över Kartritarna, Kapten Nemos Bibliotek, Legionärerna och vidare till nu senast Magnetisörens Femte Vinter. I den sistnämnda är det helt centrala temat, ett som jag tycker mig se mer eller mindre tydligt framträda i de övriga. Genom berättelsen om magnetisören Friedrich Meisner illustreras och problematiseras människans uppenbara villighet att låta sig bedras – om bara på andra sidan bedrägeriet hänförelsen hägrar. Bedrägeri och hänförelse.

Den religiösa förförelsen är naturligtvis ett motiv:

Hon vände sitt ansikte upp mot honom, och han såg att det lyste av extas och lycka.

- Ja, viskade hon, är det inte en helgad kväll? (s. 183)

Givet Enquists uppväxt i väckelsekristen miljö är det inte att förvåna. Kvinnans hänförelse baserar sig på ett bedrägeri, och jag kan inte låta bli att associerar till en episod i Ett Annat Liv om där P O som barn vid veckans obligatoriska bekännelsestund, finner sig tvungen att hitta på en synd att bekänna. Ett bedrägeri i den religiösa hänförelsens tjänst.

Men det finns också passager som leder tankarna till det politiska bedrägeriet, demagogen som eggar massorna. I en mening låter Enquist ett av bokens berättarjag, Selinger, som visserligen befinner sig i det sena 1700-talets Preussen(?) föra läsarens tankar till Hitlers duperande av det tyska folket:

En bedragare måste ställas till rätta även om han någon gång gjort något gott. En tyrann som bygger vägar kan dock vara en tyrann. (s.175)

Selinger har under en period, om än med visst förbehåll, dragits in i kretsen kring Meisner. Hans, efter ett barndomstrauma blinda dotter, har efter Meisners behandling bevisligen fått sin syn åter. Som läsare anar att man verkan av en primitiv form av psykoanalys. Selinger är ändå den som slutligen inför Meisners övriga följare avslöjar bedrägeriet. Men han kan ändå inte helt ta avstånd från Meisner, och reflekterar över hans betydelse för människorna:

Han var kanske en charlatan, men han hjälpte henne <Selingers dotter>, och ingen annan skulle ha kunnat göra det. Och han gav alla dessa andra en illusion att leva på, han gav oss en vinter vi aldrig ska glömma, han ställde sitt bedrägeris konstverk framför oss och lät det lysa i solen; en illusion, men ändå levande i oss. (s. 195)

Och litet längre fram:

Han lärde oss leka en stund, han bedrog oss och vi älskade att bedras. Han lärde oss inse hur fattig vår stad var. Han lärde oss inse hur rik den kunde vara, hur fylld av uppgifter och nyanser. Han gjorde den tydlig för oss, och lärde oss att slå vakt om den. (s. 215)

Selinger är därför varken särdeles lättad eller glad över att slutligen ha kunnat avslöja bedrägeriet. Han lägger i stället skuld på sig själv för att bedrägeriet – som han själv varit med och assisterat, innan han gav det dödsstöten – och därmed också hänförelsen är över:

Jag tar på mig bördan av alla dessa hederliga, lättrörda, lättförförda, osäkra människor som längtar efter en förförare. Han gav dem en, och de tog emot honom, och han gjorde dem lyckliga, och jag tog honom från dem. (s. 196)

Och när Selingers vän, skeptikern Steiner, vars läkarpraktik drabbas av svikande patientunderlag på grund av Meisners verksamhet, yttrar:

- Jag sörjer inte över att han kom hit. Jag sörjer bara över att han aldrig ens lockat mig. (s. 153)

Då hör vi en röst som påtalar förbannelsen i att inte kunna låta sig kittlas och bedras för att sedan föras hän. Förbannelsen i att tvingas vara förnuftets kalla röst, i att vara den som står utanför helt enkelt för att han inte önskar sig innanför... Det som torterar Steiner är inte hånet från massorna som villigt låter sig bedras av den efterlängtade förföraren, utan det att inte kunna vara en i den bedragna och hänförda massan. Och det helt enkelt för att han inte berörs, för att bedrägeriet inte ger någon återklang i hans väsen…

Steiner avsäger sig följaktligen inför sin vän alla fösök att ge honom en hjältegloria:

- Den frestelse som inte frestar blir ingen frestelse. Att man då motstår den har inget värde.

Och samtidigt: så viktigt, så värdefullt, att det finns den som står utanför, som kan oskyldigt se på spektaklet, och som likt barnet i H C Andersens saga, kan se och uttala att kejsaren faktiskt är naken. Men barnet i sagan har aldrig varit frestat, har aldrig haft något att vinna på att spela med, och inte heller något att förlora på sin klarsynta protest. Barnet i Andersens saga är ingen hjälte, det är bara ett barn och handlar och talar enligt sin oskuldsnatur som barn.

Steiner är inte heller på minsta vis någon hjälte i Enquists roman, han är en sidofigur och, visserligen drabbad, men dock, betraktare. Han har ingen inverkan på händelseförloppet. Och kanske är det något av vad Enquist vill säga. De förförda, de som villigt låter sig bedras av en efterlängtad förförare handlar enligt sin natur och sina behov. Och de som ställer sig utanför enligt sina. Är egentligen någon mer klandervärd eller berömvärd än den andra?

Men vad är det för kejsare Enquist i sin roman avslöjar som naken, som bedragare och förförare? Religionen? Massförförelsens politiska ideologi? Psykoanalysen? Allt det, och mer där till. Kanske vill han till och med säga att i den mån vi är hänförda är vi också bedragna!

Men om vi nu inte kan leva utan hänförelse – då kan vi i så fall inte heller leva utan bedrägeriet. Var finns då det berättigade bedrägeri vi kan låta oss hänföras av utan att drabbas av de skadliga verkningar av olika dignitet kvacksalveriet, religionens livsförträngning och det politiska förtrycket bär med sig? Enquist ställer inte frågan och han svarar inte på den, men det att han skriver en roman är ett svar i sig.

För det är väl just i den lek som litteraturen, konsten och musiken utgör, vi utan att riskera oss själva och andra kan låta oss förföras och bedras. Det är där vi kan tjusas och hänföras. Det är där vi kan fritt gå in i och ut ur det förtrollade rummet, för att vi vet var gränserna går för dess hänförande sken.