Schamanen

Nyss var jag en av tjugotusen som lät sig föras hän av henne. Med bra sikt mot scenen, men ändå väldigt långt ifrån, stod jag och mitt sällskap. Hur var det möjligt att hon spelade och sjöng bara för och till mig?

Hon kan inte ha sett, än mindre lagt märke till min oansenliga gestalt. Ändå: i fågelhamn svepte hon med tunga beslutsamma vingslag tätt över huvudena på folkmassan.

Om de lyft blicken när de kände vingslagen över sina huvuden skulle de kunnat bekräfta vad jag nu säger, men de var förförda av hennes mänskliga gestalt som ännu stod där på scenen, och de var blinda för allt annat.

Hon kryssade på beslutsamma vingar över den månghövdade skaran, vickade på fågelns manér med huvudet för att fokusera än med det ena ögat, än med det andra, och redan innan hennes fågelhamn ens nått fram var hon där och sjöng direkt till mitt hjärta.

Jag var den enda som tillfullo förstod vad hon ville säga, för det hon hade att säga var unikt och exklusivt för mig. Kanske upplevde var och en av de övriga nittontusen niohundranittionio någonting av detsamma. Kanske var vi tjugotusen förenade själar som var och en uppfattade ett och samma budskap unikt riktat till var och en av oss.

Jag vill tro att det var så. Och jag hoppas att var och en av oss - om också bara för ett svindlande hänfört ögonblick, att erinra oss, för att finna tröst och mod och styrka när vi någon gång övermannas av trötthet och uppgivenhet  - lät visheten, djupet, vidden och kraften i hennes budskap flöda genom hela vår varelse.

Det må verka naivt som världen ser ut. Det må vara en dröm innesluten i en dröm. Men visst är så att när vi tror på drömmen, och handlar därefter... Det är då den förvandlas till verklighet.*

*Min mer måttfulla tvilling säger att åtminstone är det en omöjlighet tills vi tror och agerar som om det var möjligt. Den dag vi verkligen och samfällt gör det får vi se vad som kommer ut av det.

Majoren av den sorgliga skepnaden

Alliansen sjunger förhoppningsvis på sista versen, och det är de förstås medvetna om, så nu gäller det för dem att ställa till så mycket som möjligt innan de får lämna Rosenbad. Man kan nästan misstänka att det inte handlar om att de egentligen vill så mycket, utan att det snarare är frågan om att göra det så omöjligt som det bara går för en ny röd/grön regering att ställa saker tillrätta snabbt nog för att tillfredsställa de väljare som gått från att rösta blått, och de nya väljare som tillkommit.

För även om den sittande regeringen inte vill någonting i sak, så är det uppenbart att den vill regera även efter nästa val. Och i händelse av att de – vilket ju mycket tyder på – förlorar valet i höst, vill de förstås komma tillbaka så snart som möjligt. (Må vara att Alliansen på senare tid framstått som så splittrad att det är svårt att föreställa sig i vilken skepnad den skulle återkomma.)

Nu senast är det Björklund som varit i farten med idén om att det ska sättas betyg redan från fjärde klass. Ja ja… Är det någon – Björklund inkluderad – som verkligen tror att åtgärden har någon som helst bäring på de problem den vill åtgärda? Upp med en hand! Nej jag trodde väl det.

Bilden snodd på internet. Någon upphovsman eller så
som har något emot saken, så säg till bara...

Jan Björklund, majoren av den sorgliga skepnaden. Så sorglig att man inte så långt ögat når kan skönja en trogen Sancho Panza. Inte ens de borgerliga drakarna rycker till undsättning. Men kanske är det den av Björklund själv utsedda utredaren Martin Ingvar, som redan innan han påbörjat utredningen, är en av de få som uttalar sig till stöd för tidiga betyg, som får ikläda sig Sancho Panzas gestalt.

När förslaget presenterades tänkte jag initialt att det kanske trots allt i sig är ett av Björklunds minst skadliga hugskott. Men som viss forskning tyder på att tidiga betyg verkar för utslagning och ökade klyftor kanske det i själva verket är en av hans mest fördärvliga idéer.

Av vad som kommit fram i media förefaller det hur som helst inte finnas någon forskning som visar att betyg skulle ha någon direkt positiv signifikans för inlärning. Inte ens de borgerliga drakarna tycks lyckas redovisa någon sådan. I den mån man kan finna något samband alls tycks det snarare vara det motsatta.

Att de länder som gör bättre resultat i PISA också har ett tidigare betygssystem, vilket tycks vara ett av Björklunds huvudsakliga argument, har alltså långt ifrån självklar statistisk relevans. Sedan kan man ju förövrigt ifrågasätta hela grejen med PISA…

(Att jag jämför Jan Björklund med Don Quijote beror bl a på att han på något liknande vis väcker min motvilliga sympati. Att mot erfarenhet och forskning så envist hålla fast vid sina förflugna övertygelser och åsikter... Man vill liksom klappa på huvudet och säga "Så så..." )

Ta det tillbaka!

Jonas Sjöstedt - Vänsterpartiets ordförande, ifall det skulle ha undgått - gick för några veckor sedan ut hårt mot vinster i välfärden, och uttalade att det är den fråga V inte kommer att kompromissa med i händelse av en röd-grön valseger i höst. Om V ska sitta med i en regering måste S och mp vika sig och gå med på vinstförbud alternativt seriösa vinstbegränsningar.

Kritiken lät inte vänta på sig. I synnerhet inte från borgerligt håll, annat är ju inte att vänta. Och den som läser t ex SvD kan se att man inte har för avsikt att lägga ner några vapen i den här fighten. Men ställningstagandet ifrågasattes också av av en och annan mer vänstersympatisk skribent som tvivlade på det kloka i att låsa sig så hårt vid en enda fråga.

När det gäller den borgerliga kritiken är det väl bara att säga att man från det hållet (och här får man nog inkludera även högersossar) varit väldigt bra på, är att trumma in ett underliggande budskap: Det finns bara en väg att gå, och den vägen heter marknadsutsättning. Men tror vi på det? Finns det bara ett alternativ, så som Reinfeldt har försökt uttrycka det? Och det alternativet heter Alliansen, fortsatt utförsäljning av offentlig egendom och verksamhet för konkurrensutsättning och marknadsstyrning?

Om det skulle vara så är vi illa ute. Det skulle i slutänden betyda demokratins sammanbrott, och att vi oundvikligen är på väg mot nyliberalismens våta dröm: nattväktarstaten. När - vilket är vad nattväktarstaten innebär - samtliga samhällsfunktioner, utom möjligtvis rättsväsende och försvar, styrs av marknadskrafter är medborgarnas möjlighet att med politiska medel påverka samhällets funktion och utveckling starkt begränsad, för att inte säga obefintlig. Därmed avskaffar nattväktarstaten i realiteten den politiska demokratin samtidigt som den reducerar medborgaren till kund.

Borgarnas retorik går ut på att vi måste handla på ett visst sätt. Att det bara finns en väg att gå. Som väl är har de fel. Politik handlar om att välja (eller om man så vill - som Olof Palme uttryckte det: att vilja). Vi kan de facto välja hur vårt samhälle ska se ut. Vi kan välja hur vi vill att de nödvändiga funktionerna ska styras. Och valet vi har framför oss är: Av ekonomiska krafter utom vårt inflytande, eller av det gemensamma där vi som medborgare har inflytande, kan bilda opinion, driva frågor och utkräva ansvar av dem vi själva valt till beslutande funktioner.

För mig är svaret enkelt, och därför är jag benägen att avfärda även den kritik mot Sjöstedts uttalanden som kommer från mer sympatiska tyckare. Att sätta hårt mot hårt när det gäller frågan om vinster i välfärden är inte, så som vissa vill hävda, att göra V till ett enfrågeparti. Frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärdssektorn går, vid närmare begrundande så oerhört mycket djupare än så.

Det är så mycket mer än en fråga om huruvida det möjligen ligger något moraliskt tvivelaktigt i att låta våra skattemedel sippra iväg till "riskkapitalisters"1) konton i skatteparadis. Det är också mer än en fråga om det inte möjligen är så att när varje skattekrona som går till vårt välfärdssystem, med allt vad det innebär, även faktiskt används i verksamhet istället för att delvis tas ut i vinst, finns bättre ekonomiska förutsättningar för god kvalitet i verksamheten.

Svaren på de frågorna är visserligen, i min värld, givna. De räcker gott för att man ska sätta klackarna i mot den politik som i dag råder på området. Den viktigaste frågan är ändå: vill vi framgent ha ett reellt inflytande över samhället och dess utveckling på de här områdena? Om svaret på frågan är ja, då är det hög tid att säga "stopp och belägg!"

Så djupast sett är svaret på frågan varför vi inte ska vika oss på den här punkten: Därför att om vi väl en gång sålt ut välfärdsfunktionerna, då har vi också sålt ut en viktig del av  vad demokratin handlar om. Och det ska ingen tro att det blir lätt att ta det tillbaka.

 

 Jag är ingen större fan av Wiehe, men ibland får han ju till det

1) Jag kommer alltid att sätta "riskkapitalist" inom citationstecken eftersom de som kallas så tydligt visat att de är allt annat än riskbenägna. Anledningen till att de sprattlar emot så ihärdigt när vinstuttag ur välfärdssektorn ifrågasätts är ju att det är en fullkomligt riskfri mjölkko för dem.

Klassfrågereflexion

I ett annat socialt forum – aningen mer socialt än den här ensliga och sporadiska bloggen – lade jag nyligen upp ett citat från, och en länk till, en debattartikel av Kajas Ekis Ekman, en skribent jag tycker är läs- och tänkvärd, och som ofta tar ens tankar ett steg vidare, ibland i litet överraskande riktning vilket helt klart är bra gymnastik:

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.

Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel

läs gärna hela artikeln här

 En vän gav en kommentar jag blev tämligen förbannad på, men samtidigt insåg visade på någonting viktigt:

Mycke snack å lite verkstad skulle jag säga..vem bryr sig om såna där ideer..vem har tid till det...måste vara överklass va ? eller dom som har 8 timmars arbetsdag..

Det är naturligtvis, som min vän påpekar, en fråga om tid och privilegier. Och viktigt att komma ihåg att det är så! Vem har tid att över huvud taget bry sig i sådana idéer? Vem har tid för reflexion? Vem har tid och ork att analysera, att skaffa sig överblick, att söka förstå hur saker hänger samman, att försöka genomskåda makten…?

Jag vet ingenting om Kajsa Ekis Ekmans bakgrund, men hon är journalist, skribent, författare och har sin utkomst – en utkomst jag skulle förmoda är långt ifrån så fet som min vän föreställer sig – av att iaktta, analysera, reflektera och skriva. Hon har inrättat sitt liv så att hon har den möjligheten. I min väns ögon gör det henne kanske till överklass. Kanske tillhör hon någon sorts, om inte ekonomisk, så intellektuell överklass.

Men egentligen handlade naturligtvis min väns kommentar om mig. Vem är jag som har tid och ork att bry mig om att läsa och fundera över vad andra haft tid och ork att skriva? Ja, med mina akademiska examina och min förkärlek för det skrivna ordet och den intellektuella förståelsen, med min arbetssituation som lämnar mig någon energi över att bruka på min fritid… så till tillhör jag väl i någon mening samma privilegierade klass.

Jag håller med om att det måste vara verkstad. Men utan föregående tankearbete, utan överblick analys, reflektion, hur ska vi veta vilken handling som är den rätta? Hur ska vi veta att vi inte springer om kring som förvirrade Don Quijotter och fajtas med väderkvarnar, eller som berusade myror med urtuggade toy?

Om du lämnar in din bil på verkstad – vilket jag för allt i världen inte rekommenderar, ta den direkt till skroten istället, men om din bil är så pass ny att den vid krångel motiverar ett sådant besök, och du nu ändå skulle göra det – vad är det första man gör på verkstan? Man kopplar in en dator för att analysera det system din bil utgör. Eller kanske man ringer Bosse Bildoktorn, vad vet jag om vilken kompetens och utrustning man besitter på just din bilverkstad.  Vilket som, så gör man det för att kunna sätta in rätt åtgärd. Går du till läkaren (det gör förstås inte min vän, för han tror inte på skolmedicinen) vill du nog att det ställs diagnos innan behandling påbörjas.

På samma sätt i samhället, i politiken, över allt: iaktta, analysera, reflektera, handla. Ungefär i den ordningen, fast i realiteten pågår allt samtidigt eftersom vi inte utgår från en ständig återkommande absolut nollpunkt. Och vi som inte alltid mäktar med, ska vara glada att det finns de som gjort det till sin mission att inte bara göra sina iakttagelser, analyser och reflektioner utan även att göra dem tillgängliga för andra att reflektera vidare och dra egna slutsatser ifrån.

För en sak är säker, vad min vän än föreställer sig: Det är inte p.g.a. för mycket analys och reflexion vi – för att nu hålla oss till den inhemska lilla ankdammen – i snart åtta år fått dras med en regering som säljer ut våra gemensamma tillgångar och verksamheter för symboliska summor, och nedrustar välfärdssamhället samtidigt som den låter våra skattepengar flytta till konton i s.k. skatteparadis. Och det är sannerligen inte p.g.a. för mycket analys och reflexion SD sitter i riksdagen och dessutom, om man får tro opinionssiffrorna  – vilket man i detta fall inte gärna vill – har ännu större stöd idag än vid senaste val.

(Avslutningsvis hade jag tänkt hänvisa till Kjell Höglunds Politikens Olycksbarn. Den finns tyvärr inte på youtube, men följ länken till hans webbplats.)

 

Politik och semantik

I sin kolumn i SvD 15/1 2014 gör sig Lars Ryding lustig över en ordvalsdiskussion som uppstod på Vänsterpartiets kongress förra veckan. Diskussionen rörde valet av ordet omtanke i stället för solidaritet.

Oh la la, quel bruit pour une omelette! kan man frestas utropa, och Ryding får mer än gärna raljera över diskussionen. Det är ju intressant, också, att högerdraken därmed ger bidrag till vänsterns slagordskreativitet. Och Sverker Åslund, Uppsalavänsterns ena ordförande fick sina fem minuter – eller vad det nu tog att läsa spalten – i rampljuset. Så alla är väl glada och nöjda.?

För min del tycker jag att valet av ord i det här sammanhanget är långt ifrån oviktigt. Omtanke/Solidaritet. Det finns sammanhang där det ena är mer på sin plats än det andra. Och tvärt om. Vattendelaren är inte huruvida det är möjligt eller omöjligt att rimma på ordet i rytmiska slagord. Det handlar om att orden uttrycker sinsemellan olika perspektiv.

Omtanke är ett dualistiskt begrepp. Den som har omtanke om någon eller något står utanför föremålets sammanhang. Solidaritet, däremot markerar enhet. Att vara solidarisk med någon annan är att förena sig, att stå enad, med denne. Därför är solidaritet ett så mycket starkare och mer uppfordrande uttryck. Omtanke kan man ha om det ena och det andra, medan solidaritet uttrycker att man uppfattar likheten mellan en själv och den man solidariserar mig med.

Ord är viktiga. Som Jaques Derridas (för att nu återuppta det frankofila spåret ovan) säger, finns ingenting utanför texten. Det innebär bland annat att vilka begrepp vi använder för att benämna t ex ett ideologiskt ställningstagande kommer att inverka på och förändra dess valör och innehåll.

Inget fel på omtanke i sig, men solidaritet är ett så mycket kraftfullare och till mer förpliktigande ord, och skulle vi ersätta det senare med det förra riskerar vi att på sikt urvattna det ideologiska ställningstagandet. Och det skulle ju vara litet småtråkigt.

Baklängestänk om apelsiner

Färskpressad apelsinjuice vill vi gärna lyxa med till helgfrukost, och närbelägna COOP förser med ekologiska apelsiner. Lyx i det lilla formatet!

Men, det finns ett problem med de ekologiska apelsinerna: De blir dåliga så väldigt snabbt! Av en nätpåse om 4-5 apelsiner går det ofta  bort en halv, och ibland en hel apelsin, reflekterade jag med viss irritation i morse.

Vanliga apelsiner är behandlade mot mögel och står sig i veckor i kylen, och lätt en vecka även om de ligger framme i rumstemperatur...

Men jag tänker förstås baklänges! Problemet är ju inte att ekologiska apelsiner sjangserar på en vecka i kylen. Jag kan ju handla litet färre men oftare. Den lilla extra cykelturen tar jag knappast skada av. Problemet är att vi vant oss vid hårdbesprutad frukt så till den grad att vi betraktar den som vanlig medan ekologisk är någonting avvikande!.

-Vill herrn ha vanliga apelsiner, eller ska det vara giftbesprutade?

Så borde det låta. Ekologiskt... det borde inte behöva sägas, det borde vara normen!

Tankar i givandets tid

Utanför systembolaget står två män och samlar in pengar. En av dem är samma kille jag emellanåt köper Situation Stockholm av. Han samlar till de hemlösa i Uppsala. Vad den en andra mannen samlar till för ändamål lägger jag inte märke till. När jag passerar tänker jag att jag nog, för ovanlighets skull har litet kontanter på mig, så när jag handlat färdigt och går ut stannar jag till och lyckas faktiskt gräva fram en femtiolapp att peta in i förstnämna insamlingsbössa. Den är halvtransparent och jag ser att den är nästan proppfull med sedlar. Tjugor, femtio- och hundralappar. Ja, det är jul. Givandets högtid...

Vad är det jag ägnar mig åt när jag ger av mitt överflöd? Är det det som kallas välgörenhet? Det är väl det, antar jag, men jag har alltid tyckt illa om om ordet, och det stör mig att det allt oftare, tycks det mig, kommit att användas och det allt mer okritiskt. Det är den ena välgörenhetsgalan efter den andra, det är vinstdrivande lotterier och det är elleverantörer (och kanske andra företag också) som ger en del av vinsten till välgörenhet... Är det något fel med det?

Jag tror inte att jag målar fan på väggen: Jag menar att vi – under nu rätt lång tid – har sett en förskjutning från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle, och det är djupt oroande och problematiskt.

Med den nu pågående nedmonteringen av det välfärdssamhälle som byggdes upp under större delen av 1900-talet blir utsatta människor, individer och grupper, alltmer utlämnade åt andra individers och gruppers frivilliga givande, och man behöver inte tänka i många steg för att inse att det inte är någon hållbar ersättning för ett stabilt välfärdssystem.

Välgörenhet fokuserar på givaren, inte på mottagaren. Det finns forskning som visar att vi blir glada av att ge, att dela med oss. Och det är väl bra det, men just därför riskerar välgörenhet att i första hand bli ett medel för givaren att må bra, snarare än ett medel för att avhjälpa mottagarens utsatthet. Man kan faktiskt höra värderingen uttalas att det är bättre med mindre gemensam skattefinansierad välfärd för att ge utrymme för det enskilda givandet. Bättre för vem? Kanske i något avseende för givaren som jämfört med skattefinansierad välfärd tydligare kan se sin egen delaktighet. Bättre för mottagaren? Knappast.

Välgörenhet skapar nämligen varken tillförlitlighet eller långsiktighet och ger därför inte mottagaren någon trygghet. Det är givaren som väljer hur mycket och vart stödet ska gå. Nyss gav jag till de hemlösa i Uppsala. En annan dag kanske jag väljer att ge min femtiolapp till att rädda den utrotningshotade sibiriska tigern.

Alliansregeringen har i sin privatiseringsiver och nedmontering av den gemensamma välfärden framhållit två motiv. Det ena är kvalitetsmotivet. Konkurrensutsättning ska ge högre kvalitet, menar man. Det argumentet är sedan länge fullkomligt mosat av verkligheten. Det behöver vi bara se på de senaste i raden av vårdskandaler och skolkonkurser för att konstatera. (Jag ska inte här gå in på frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärden. Det har jag gjort tidigare.)

Det andra argumentet är valfrihetsargumentet. Valfrihet är på något vis per definition bra, tycks grunduppfattningen vara. Högst diskutabelt, menar jag. Dessutom uppstår frågan: valfrihet för vem?

Det är ju uppenbart att i välgörenhetssamhället är det givaren som har valfrihet. Mottagaren däremot är utlämnad åt givarens godtycke. För mottagaren finns ingen valfrihet, bara bara maktlöshet.

I välgörenhetssamhället har mottagaren inga självklara rättigheter, på det sätt välfärdssamhället, genom t. ex. socialtjänstlagen ger rätt till visst samhälleligt stöd.

Dessutom finns ett kunskaps-/informationsproblem: Jag valde här om dagen i vilken insamlingsbössa jag skulle lägga min femtiolapp. På vilka grunder fattade jag mitt val? Varför lade jag den inte den andra bössan. Jag tog ju inte ens reda på till vilket ändamål mitt bidrag då skulle ha gått. (Och förresten, när jag rannsakar mig själv: nog hade jag kunnat gräva fram några tior att stoppa också i den andra bössan, men jag fann det helt godtyckligt lagom att ge femtio ynka kronor!)

Nej, det finns inget annat sätt att garantera individer och grupper dräglig tillvaro, lika rätt till utbildning och vid behov tillgång till jämlik och god vård än genom ett gemensamt finansierat starkt välfärdssystem.

Och för den som inbillar sig att väl utbyggtd och fungerande gemensam välfärd skulle ta bort möjligheten till ideellt givande (som jag gärna ersätter välgörenhetsbegreppet med) vill jag citera den här helgens huvudperson. (Nej, det är inte Kalle Anka, och det är inte jultomten):

De fattiga har ni ju alltid ibland er (Matt. 26:11)

Det kommer alltid att finnas de som är i behov av mer än det lagstadgade stöd samhället kan ge, någon mer utopisk tro har inte jag, i alla fall. Och kan vi i Sverige återskapa en stark gemensam välfärd har vi hela världen att blicka ut mot. 

Power

Helgens "Så mycket bättre" var verkligen inte så mycket bättre, men Bosse Sundström framförde Mr. Juan Carlos, en av mina Nationalteaternfavoriter.

OS i Mexico 1968. Guld- och bronsmedaljörerna på 200 meter, Tommie Smith och Juan Carlos, står på prispallen och höjer nävarna med svarta handskar på. Black Power.

Jag var tio år och det var förmodligen min första  politiska upplevelse. Jag fick gåshud då och jag får det i dag. Det finns de som står upp för sina rättigheter även när det kostar dem personligen. Kanske förstod de inte vad det skulle kosta dem. Ändå: Starkt. Vackert. Beundransvärt! Jag kommer aldrig att glömma det.

Och Ulf Dagebys låt... Stark och så oerhört tragisk. Men alla vi som på olika sätt upplevt oss trampade på: Vi kommer igen. Och igen. Och igen... Så det så!

(Har jag rätt att identifiera mig med dem? Jag vet inte. Antagligen inte, men om vi inte sluter oss samman, hur ska vi då nå någonstans?)

Rätt svar i situation?

Utanför COOP där jag vanligen handlar brukar en kille stå och sälja Situation Stockholm. Det är sällan jag har kontanter på mig, men om jag har så köper jag av honom.

En femtilapp i månaden (vilket det ju inte ens blir som jag vanligen saknar cash), det kan jag verkligen avvara. Verkligen. Utan vidare. Vi byter ett par ord. Idag:

"Hej! får du någonting sålt eller får du bara stå och frysa?"

"Njaä, idag är det mest bara att frysa."

Vi byter stålar mot tidning. Han säger:

"Tack ska du ha! Ha en fortsatt trevlig kväll!"

Jag svarar:

"Tack detsamma!" och jag önskar honom det verkligen, samtidigt som jag inser avgrunden, och undrar: vad skulle rätt svar vara?

Riskkapitalistisk kortbortblandare

E. Lautmann

Det sägs så mycket dumheter i dessa dagar. Det är bara att hoppas på att inte allt för många sväljer allt med hull och hår, utan faktiskt försöker utöva litet kritiskt tänkande. Nu är det riskkapitalisterna som drar en snyftis. Det är klart att ingen går på det här. Nej,  jag slår naturligtvis in redan öppna dörrar, men ibland finner jag det omöjligt att avhålla mig.

Företrädare för Attendo skriver i Di Debatt, ungefär (följ länken i snyftet om ni vill veta precis):

"Vi måste, snyft, väl, hulk, också, uhu, få tjäna litet pengar" (Tänk Doctor Cox i Scrubs som hånar en självömkande J.D eller Elliot)
 

 

H. Stjernholm

 Ska de, så som de själva argumenterar för,  få tjäna pengar på vården? Javisst! Självklart! Det är vad i alla fall jag har att säga skribenterna Erik Lautmann (styrelseordförande, Attendo) och Helena Stjernholm (partner, IK Investment Partners och styrelsemedlem i samma Attendo).

Detta förutsatt att ni gör ett hederligt jobb! Då har ni samma rätt att tjäna t.ex. SEK 20000/månad som jag antar att de undersköterskor ni anställer får för sina respektive hederliga jobb. Kanske är det så att ni på grund av ett mer övergripande ansvar till och med gör er förtjänta av en aning mer än så.

Försök alltså bara inte låtsas att det handlar om att ni inte skulle tillerkännas rätt att tjäna hederliga pengar, att få en skälig lön. Det är knappast någon som ifrågasätter den saken. Vad jag och en stor del av svenska folket ifrågasätter, och med mycket goda skäl motsätter oss, är däremot att ni ska få plocka ut miljonbelopp av skattepengar i vinst och dessutom flytta dem till s.k skatteparadis. Ni kan ju försöka blanda bort korten och mörka att det är vad saken handlar om. Vi går inte på det.

Tack för ordet.

 

Paternalistiskt nyspråk på heraldisk nivå

Nu går skam på torra land!

Jag har tidigare varit inne på det där med nyspråk i den borgerligt politiska retoriken. Den gången var det KD som stod för det flagranta exemplet. Nu är det dags igen, men nu är det moderaterna som står för det språkliga övergreppet, och frågan är väl om det inte är ett än vidrigare exempel på lögnaktigt missbruk av begrepp. Moderaterna har alltså gjort sig en ny logga:

Man tar sig för pannan! Ska man skratta eller gråta? Snurra några varv i sin grav? Spy galla?

Jonas Sjöstedt kommenterar på facebook:

"Riktiga arbetarpartier försämrar inte arbetsrätten, de slår inte sönder A-kassan och de bryr sig om arbetsmiljö. Inte heller har de i historien motsatt sig i stort sett varenda reform som har gynnat arbetarklassen."

Så sant. Den så kallade arbetslinjen som alliansen hävdar att de driver - och som de menar berättigar dem till epitetet arbetarparti - har ingenting med arbetarpolitik att göra! Arbetarpolitik handlar om precis de saker som alliansen med moderaterna i spetsen ägnat all sin kraft åt att riva ner, som t ex solidaritet och gemensamt ansvar för allas välfärd.

Personligen finner jag också av en annan orsak moderaternas nya logga så vämjelig att jag blir rent illamående:

Reinfeldt har utvecklat paternalismen till näst intill parodisk fulländning när han inför snart sagt varje yttrande av kritik mot alliansens förda politik, lägger huvudet på sned, tittar mot kameran och med överdrivet pedagogiskt tonfall "förklarar" för oss varför kritiken skulle vara missriktad och varför de åtgärder som kritiseras trots allt är till allas bästa. Man kan riktigt känna den nedlåtande klappen på huvudet: ”Du för står nog inte riktigt det här lille vän, så lämna åt oss att sköta det här efter vårt gottfinnande så kommer allt att bli så bra så bra…”

Nu har moderaterna tagit samma taktik till närmast heraldiska nivåer: Jag tror faktiskt, och hoppas innerligen att den slår tillbaka. Hårt som bara fan.

- - -

(Visst kan man anföra angående Reinfeldts paternalistiska taskspeleri att han lärt sig det av Göran Persson. Det förmildrar inte omständigheterna, och länder inte Reinfeldt till minsta heder att han i det avseendet slår Persson på fingrarna  i det han tagit det till en rent vidrig nivå.)

Perspektiv- och systemskifte etc...

Göran Greider brukar vara läsvärd, och det han har att säga tänkvärt. Men när jag läste på ETC:s förstasida att han säger att människan inte är skyldig till klimatet undrade jag om han fått hjärnblödning eller något. Tack och lov inte.

Hans poäng är tydlig:

Hör vad jag skriver. Det är inte människan. Det är systemet.

Visst kan man säga att det är människor som ligger bakom det rådande systemet. Det betyder inte, som Greider påpekar, att det är människan i största allmänhet som är skyldig. Och det finns en oerhört viktig poäng i att påpeka att klimatkrisen har uppstått på grund, och förvärras, av ett ekonomisk-politiskt system som uppmuntrar till ständigt ökad privatkonsumtion. Uppmuntrar till det för att när karusellerna slutar snurra, då kollapsar också systemet. Systemet som ingenting annat är än ett gigantiskt pyramidspel stavas, för den som ännu ingenting begripit, K-A-P-I-T-A-L-I-S-M.

Varje jobbskatteavdrag har fört oss ett steg bort från naturen och från en vettig klimatpolitik. Istället för skatter som går till nästan klimatneutral offentlig konsumtion - lärare, undersköterskor, poeter - skickas skattesänkningarna ut till ettusen köpcentra.

Det är ganska självklart. Men det behöver sägas. Om och om igen: Det är inte människan. Det är systemet. Den politik som för oss mot ett klimatneutralt samhälle, ett samhälle som inte hotar våra barns och barnbarns möjligheter till ett drägligt liv, kan inte vara annat än samma politik som för oss mot ett alternativt ekonomiskt system. Svårare är det inte. Och inte enklare heller.

Jag har sagt det förr: Jag tillhör dem som, i alla fall kortsiktigt, tjänar på jobbskatteavdragen. Mer slantar att konsumera för. Men jag behöver inte de slantarna. Jag vill inte ha dem. Jag vill att mina och dina barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv. ska få leva i ett stabilt, solidariskt och gott samhälle, där de slipper ha klimatkatastrofens damoklessvärd hängande över sig. Det betalar jag mer än gärna för genom att avstå både det femte och det förra "jobbskatteavdraget".

Tack för ordet.

Ljudliga erfarenheter

Rattade ljud på kulturnatten. Fast på dagen. Rattade ljud på manifestation för gemensam välfärd påföljande lördag. Det var krävande åtaganden, men jag tycker jag tog mig igenom dem med hedern i behåll.

Kulturnattsdagen omfattade ett antal talare bl.a. Lars Ohly, artister (Daniel och jag, t ex som avslutade dagen med delar av vår standardrepertoar), inspelad bakgrundsmusik, och musik till popquiz… och allt skulle bli tvunget att skjuta från höften. Det jag bävade mest för var Röda Lågan, Ung Vänsters sångkör: Åtta(8) sångmickar samt bas och gitarr, och ingen egentlig tid för soundcheck. (Och vad kunde jag förvänta mig av deras mikrofonvana och -teknik?)

Röda Lågan

Hur det nu vart: Det kändes fint – oerhört fint – när en av Röda Lågans sångare (tillika en av två ordförande i Vänsterpartiet Uppsala) efter deras framträdande entusiastiskt utbrast:

”Vad kul det var att sjunga med bra ljud! Kan inte du sköta ljudet på första maj också?” (OK, hon sade ”kan inte ni…” för hon antog väl att det var hela arrangörsgruppen som stod bakom det eminenta ljudet, men yours truly vet ju hur det låg till.)

Det jag framför allt lärde mig var att mina 2x1100W inte på minsta vis är någon over kill utomhus. Och det var ju bra att jag lärde mig det och tog med dem och inte de äldre 400 wattarna till manifestationen lördagen därefter. De skulle absolut inte ha räckt till när vi samlade bortåt tusen personer på Stora Torget!

Vid manifestationen manifesterade sig två samverkande och helt oinbjudna ljudproblem.

1. Trots att mickarna var placerade ordentligt bakom högtalarnas spridningsradie hade jag väldiga rundgångsproblem. Men naturligtvis: Vi höll till på Stora Torget, omgärdade av höga stenhus. Ljudet studsade mot de hårda husväggarna, och vred jag upp ljudet tillräckligt för att det skulle nå till de bakersta folklagren tog det sig den vägen tillbaka runt hela torget för att helt slugt anfalla bakifrån!

2. Talare och artister förhöll sig tämligen olika till mikrofonerna. Jag ville sjunga som Gunnar Wiklund:

Men så sammetslen kunde jag ju inte vara. Jag fick ställa mig framför dem, gestikulera och ropa, vilket togs olika av olika. Märkligt att Behrang Miri som ändå bl a är någon sorts artist ingenting begrep, utan började ”skoja” och fråga om jag inte begrep hans skånska. Fick jag lust att säga något fult. Jag försöker ursäkta honom med att han kanske inte uppfattat att det var jag som ansvarade för ljudet. Tyvärr lyckas jag inte riktigt.

Men hela grejen var ju att de som talade närmre och höll mikrofonen intill sin mun, de skymde den också för ljudet som reflekterades bakifrån, medförande – utöver att de gick ut bättre i micken – att jag kunde dra på volymen utan att det började runda.

Löst Folk

Avslutande hip-hopkollektivet Löst Folk kunde det där, så jag kunde tack och lov dra på för fullt åt dem! Det var en riktigt kul bekantskap i en genre jag inte skulle uppsökt av mig själv. Rekommenderar dem absolut! (Nästa gång jag roddar dem tar jag med subben också, har jag lovat!)

Litet ironiskt förstod jag dagarna efter, via en ljudteknik-blogg jag prenumererar på, att det är ett vanligt förekommande fenomen: Det tjatas på ljudteknikern om att det hörs för dåligt, men det är inte vid mixerbordet problemet befinner sig, utan bakom micken. Men jag ska avsluta nu och säga att jag fått oerhört mycket uppskattning och kredd för ljudet. Så jag är nöjd. Nöjd och inte så litet stolt. Ser fram mot mer ljudroddande!

Svar på tal?

Ibland är det intressant med en blogg! Fick en kommentar till ett tidigare blogginlägg:

Anonym sa...

Skolinspektionens agerande i Lundsberg är med mina ögon sett ett skrämmande exempel på maktmissbruk. Men med en socionom i toppen på skolinspektionen kan vi förvänta oss beslut som exempelvis kan baseras på tyckande, obekräftade rykten och en medfödd partiskhet. Det blir ungefär som när våra socialtjänster gör vårdnadsutredningar - de har ofta bestämt sig för utfallet innan utredningen påbörjas och sedan behöver de ju bara samla på sig lite fragment som kan stödja det tänkta utfallet. Detta framgår med all tydlighet när förvaltningsrätten uttalar sig om utredningen som skolinspektionen baserar sina uttalanden på.
Vi måste inse att kvotering har sitt pris och nu har Lundsberg fått betala med råge. När skall kompetens få avgöra vem som skall befordras istället för som idag genusstatistik.

Vad ska man säga? Stackars liten! Så många rallarsvingar och ingen träffar någonstans i närheten av rätt. Och ännu mindre har någon enda av dem det minsta att göra med vad mitt blogginlägg faktiskt handlade om. Det enda som tyder på någon sorts intelligensnivå hos skribenten är att hen ser till att vara anonym.

Saker man i klassamhället kan göra med ord

Mycket kan man göra med ord, inte bara spela Wordfeud. Det lärde oss redan den gode J.L Austin!

I en föralldel välskriven debattartikel föranledd av rabaldren kring internatskolan Lundsberg skriver en f.d internatskoleelev (förvisso vid en annan skola än den nu skandaliserade):

 

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

 

Eh… ja… Ta illa upp eller inte, men personligen kan jag  faktiskt inte se annat än att det skribenten hävdar är intentionerna -  att de ska "få ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" -  är ganska precis vad som i det här sammanhanget rätteligen kan kallas för just det: att integreras i överklassen!

 

 (För övrigt ifrågasätter jag inte för en sekund att det gjorts rejäla övertramp i sociala medier, och jag har all förståelse för upprördheten hos de elever som just börjat på skolan. Det är inte det...)

 



Matt 21:12

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste."

Jag har den gångna veckans senare del befunnit mig på SACO utbildningsmässa. Jag har haft med mig (över två dagar) drygt trettio studenter, som det är fantastiskt roligt att jobba tillsammans med. Härliga, underbara människor. Studenter som brinner för sina respektive utbildningar, för Uppsala universitet och för studentlivet i Uppsala. När dagen är slut vill jag krama dem, allihop.

De är glada, positiva och duktiga, och under de här två dagarna lär de mässans besökare massor, samtidigt som de förmodligen lär sig ännu mer själva. Det är hur roligt som helst, och en belöning i sig, att få jobba med dem.

Samtidigt: den här mässan - Sveriges största utbildningsmässa, med 22-25 tusen besökare är ett av de tydligaste uttrycken för en utveckling som jag måste säga är fullkomligt åt helvete. Utbildning och kunskap mer och mer som handelsvara. Med ett fint uttryck: utbildningens kommodifiering. Det handlar om precis vad det låter som: utbildning är numera någonting man säljer ungefär som man säljer en gammal kommod på auktion. Uppsala universitet har, liksom övriga universitet och högskolor, blivit ett varumärke, bevars. Antagligen levererar vi också, för att nu ta till ett annat inneord.

Utbildning, bildning och kunskap är i min värld någonting annat, och det gör faktiskt ont inombords när jag ser kommersialiseringen, som på en sån här mässa tar sig uttryck i större och flashigare monter, synas mer, ha finare give-aways (redan bara denna jävla engelska får mig att ladda min revolver...). Det är så fruktansvärt tragiskt vart det har tagit vägen.

Det är ärligt talat rent motbjudande, men naturligtvis är det ingenting jag kan göra någonting åt. Det är en utveckling som drivs av starka krafter. Och jag deltar genom mitt arbete i denna utveckling. Jag försöker rättfärdiga det hela med att påstå att det är "vi" - universiteten och andra anordnare av högre utbildning - som på mässan tillsammans visar upp det stora utbudet av högre utbildning och vägar vidare, som finns där för att ge svar på frågor om de vägar mässans besökare redan känner till, och för att visa dem vägar de inte visste fanns. Ja, det låter nästan vackert, eller hur? Men det blir allt svårare att invagga sig i en sådan illusion. Det enda jag kan göra är att försöka rädda min själ för att i morgon kunna möta min egen spegelbild, genom att i all tysthet lägga in min reservation - som vore denna utveckling ett demokratiskt beslut. Vilket vi ju alla förstår att den verkligen inte är.

Snart finns inget mer av allmännyttig verksamhet att sälja ut. Förskolor. Gymnasieskolor. Posten. Apotek. Äldreomsorg. Infrastrukturen... Ja, när de - de där de, som ställer till med allt -  inte kan komma på något mer att sälja ut till rovgiriga s.k. riskkapitalister (löjlig beteckning, för de satsar ju sina pengar där det är absolut ingen risk alls eftersom det handlar om fullkomligt nödvändiga samhällsfunktioner) när de inte kan komma på något mer... då är det väl "vi": universitets- och högskolesektorn som står på tur. Och har vi sett någonting alls bli bättre genom denna utförsäljning, genom denna marknadifiering? Visa mig det så ska jag visa dig grisar som flyger och kvadratiska cirklar.

Att minnas eller inte minnas, det är frågan

På facebook florerar och kopieras just nu uppdateringar i stil med:

Mördaren från Utøya har uttalat sig i sitt "manifest" att han hellre vill bli hatad än glömmas bort. Ja, då glömmer vi honom, tillsammans. Vi avtalar med varandra att vi inte säger hans namn, vi skriver det inte, vi googlar det inte. Ser vi hans namn i tryck så hoppar vi över det. Vi kommer hellre ihåg dem som förtjänar att bli ihågkomna.

Ja, så kan man reagera och tänka. Jag är inte helt överens om saken. Naturligtvis är jag helt enig med alla som tycker att den här personen - vilken jag inte avser att nämna vid namn -  inte ska få det "erkännandet" och den "belöningen" att´bli omskriven med namn och allt.

Men det finns en baksida... Om vi på det viset avpersonifierar och avhumaniserar honom, då riskerar vi att bortse från att det faktiskt är människor - personer - med namn, med föräldrar, kanske partners och barn (i det här fallet i och för sig inte det senare, vad vi vet) med jobb och olika sociala nätverk, som utför sådana handlingar.

I förlängningen gör det oss anings- och skyddslösa, eftersom vi då förtränger allt det som säger oss att det är  just människor - personer - som under vissa omständigheter kan ta till så drastiska och groteska metoder. Vi riskerar att göra gärningsmannen till en annan eller rent av till någonting annat än alla vi andra. Och då kan vi aldrig känna igen honom (eller henne) när han (eller hon) dyker upp mitt ibland oss.

Det var intressant att i lördagmorgonens SvD läsa alla spekulationer om Al Qaida och Ghadaffi. Alla spekulationer handlade om dem som var så lätta att göra till de andra. Och så visade det sig redan innan tidningen hamnat i brevlådan om lördag morgon att det var, visserligen en med rätt avvikande idéer, men inte någon vi enkelt kunde kategorisera som en annan, utan någon som fram till sittt fruktansvärda dåd var en av oss.

Stalin, Hitler, Pinochet... de har alla namn och de är ihågkomna som synnerligen dåliga exempel i politikens värld. Vore det bättre att "straffa" dem genom att inte nämna dem vid namn? Eller är det bättre att komma ihåg dem och lära av historien?

Nej. Man talar i bland om "ondska" och i teologiska kretsar, där jag råkat befinna mig, om "ondskans problem". Det neutrala begreppet ondska leder vår uppmärksamhet bort från det faktum att det är människor ibland oss som utför de handlingar som föranleder oss att ta själva ordet i vår mun. Och - detta säger jag inte på minsta vis till försvar för mördaren på Utöya, för Oklahomabombaren med vilken han jämförts i media, för de ansvariga för 9/11, för Mark David Chapman eller någon... men  - ingen av oss ska tro att vi själva är immuna, att det inte finns omständigheter under vilka vi själva skulle ta till sådana metoder. Tror vi det då är vi också skyddslösa och då lämnar vi också vår omgivning lika skyddslös.

Ej helt smälta tankar... men jag vill dela med mig av dem innan de förbleknar.

En livläkares besök i verkligheten

Oj vilken bok! Så många bottnar, så många tolkningsmöjligheter. Så...så... bra!

Den idealistiske läkaren Struensee kallas till det danska hovet för att ta hand om, och oskadliggöra, kung Christian den sjunde, som genom medvetet grym uppfostran och behandling sjunkit allt djupare i sinnessjukdom.

Struensee vinner Christians förtroende och tillit, och blir på så vis en maktfaktor i det sena 1700-talets Danmark. Han använder den makt Christian lämnat i hans händer till att påbörja en - alltigenom fredlig, men dock - revolution i upplysningsfilosofins namn.

Struensee inleder även en kärleksaffär med drottningen Caroline Mathilde, och får så småningom ett barn med henne. Genom deras kärleksaffär, som förefaller önskad av kungen Christian, blir även drottningen en maktfaktor och en påskyndare av uplysningsidealens realiserande i Danmark.

Drottningen är betydligt mer realpolitiker än vad Struensee är, och hon talar bl. a. om nödvändigheten att försvara flankerna, något om Struensee över huvud taget inte förstår, och som den idealist han är aldrig kommer att förstå.Struensee föreställer sig att friheten i sig, och folkets upplevelse av frihet ska vara nog för att bevara vad som efterhand uppnåtts, men hans motståndare förstår att utnyttja revolutionens innebörd mot den själv.

Enquist beskriver och levandegör i en storartad mångsidig, underbart romantisk, erotisk och tragisk berättelse, ett flertal aspekter av det som kommit att kallas demokratins dilemma. Men romanen är så mycket mer...

Som så ofta hos Enquist vävs den egna brottningen med pietistisk krístendom in i berättelsen. Struensees  vedersakare drivs av, eller åtminstone förklarar sina drifter och sina motiv utifrån, en benhård gamaltestamentlig och moralistisk kristendom. Hernhutism och pietism, det som Enquist så ofta brottas med, återkommer som drivande teman i många andra avseenden. Läs bara, så ser ni!

Det är också intressant att se hur Enquist återvinner sitt eget bildspråk. T. ex måsarna som flyger mot vinden, men p.g.a stormens styrka färdas mot flygriktningen. Bilden finns även i den senare utgivna Ett annat liv.

Men hur förhåller det sig med den grotta jag påstått återfinns i alla Enquistromaner? Jodå, den finns här. först och främst i form av de hästskjutsar som utgör historiens vändpunkter då det kungliga följet - större eller mindre -  stänger in sig, och emellanåt stängs in, i hästdragna karosser för att efter längre eller kortare färd stiga ut i ett nytt historiskt skeende.

Och naturligtvis - allt för uppenbart för att egentligen nämnas - fängelsehålan, platsen för Strauensees "omvändelse" från upplysningsidealen till kristendomen. En omvändelse som nog ingen läsare tror på. Som nog ingen (annan möjligen än moralistiskt pietistisk) läsare vill förnedra Struensee med att tro på...

Här finns också, om än på ett annat sätt,  och med en annan "twist" än i andra romaner temat bedrägeri/hänförelse. Är Struensee - så idealist och utan föreställningar om egen vinning han är - bedragen av sin egen hänförelse, av sin egen vision av det upplysta och rättfärdiga samhället? Är det i själva verket en chimär, och något i grunden ouppnåeligt? Är det kanske så att det bara är den hårdföre realpolitikern, som förenar sina egna maktsträvanden med frihetsidealen, och som därmed komprometterar dessa senare, som kan ta oss en liten bit mot deras förverkligande?

(Som jag parallellt läser Dostoyevskijs Idioten är det naturligtvis oundvikligt att se kung Christian i ljuset av furst Mysjkin. Men det finns en väsentlig skillnad. Kung Christian låter sig aldrig, i Enquists roman, korrumperas på det sätt furst Mysjkin gör. Men det har ingenting att göra med högre moral. Det beror bara på att Christian, som Enquist framställer honom, helt enkelt är oförmögen att korrumperas. Och kanske vill Enquist just därmed säga någonting av samma sak som Dostoyevskij... )

I vilket fall som helst. Livläkarens besök är en av Enquists bästa romaner, och därmed självklart en av de absolut bästa svenska romaner man kan hitta! När får människan nobelpriset i litteratur?

Onådens år

Det här är en bok som gärna kan läsas om och om igen… På ett plan handlar den om konstens raison d'être, men under ytan handlar den om någonting så mycket mer.Den är inte hoppfull alls. Inte det bittersta. Men den är full av insikt och klarsyn. Hur kan vi ha det så bra som vi har det? Vilka är det som betalar för vår välfärd, och är vi alls beredda att betala tillbaka, som för ett lån?

Vi vet alla svaret bara allt för väl. Världsekonomin är ett nollsummespel och för var och en som vågar lyfta blicken en aning står det ovedersägligt klart att det förhåller sig på det viset. Finns det vinnare måste det finnas förlorare. Konstigare än så är det inte. Men hur ska vi ställa allt till rätta? Kan vi ställa allt tillrätta? Vill vi ens ställa allt tillrätta? Är vi beredda att betala vad det kostar?

1967 gav Sven Lindqvist gav ut Myten om Wu Tao-tzu…  Har historien passerat den? Nej. Är någonting väsentligen förändrat? Nej. De rika då – och försök inte komma undan, det handlar om dig och mig – är ännu rikare nu. De som var fattiga då, och som levde på randen mot svält och även på andra sidan därom, är i bästa, i allra bästa fall, åtminstone inte ännu värre ute.

Men vem är beredd att avstå från sitt goda för att de som ännu inte sett något gott ska få smaka åtminstone något av allt det goda den här världen faktiskt har att bjuda? Är du beredd? Är jag?

Nej, de allra flesta av oss, vi fäster våra blickar uppåt, upp mot dem som har mer än vi själva har, mot dem som har fetare kor, blankare bilar, större hus, mer i bonus... Och vad nytta gör det om jag, just jag, avstår en del av det goda som utan min förskyllan, som enbart genom att jag är född i en viss del av världen, råkat tillfalla just mig? Vi vet det allt för väl. Det gör i det stora hela ingen nytta alls. Välgörenhet – detta vämjeliga ord, som efter att så välförtjänt ha lagts i sin grav, uppenbarligen, av TV-reklam att döma, tagits i oförtjänt bruk igen  (och vad har det att säga om vår tid?) – välgörenhet, kan förändra en människas liv till det bättre, men förändrar inte världens i grunden orättfärdiga tillstånd.

1967 gjorde Sven Lindqvist det tydligt i Myten om Wu Tao-tzu, att vi sitter på en krutdurk. Allt som oftast lyckas det den rika västvärlden att hälla vatten på luntan som hotar att antända krytdurken, men det var sant då, det var sant sju år senare när Peps Persson sjöng Onådens år, och det är inte mindre sant idag, :

Snart så tröttnar tredje världens drängar
Och bränner våra pappers pengar
och verkligheten bultar på vår dörr

Nöden når ditt vardagsrum
Du sitter där så blek och stum
och önskar dig att allting var som förr

Men de dagarna de kommer aldrig tillbaka
Nej de tiderna de är förbi
De dagarna, de kommer aldrig tillbaka
Nej, de tiderna, de tiderna de är förbi... de är förbi

Och det är väl det bittraste Lindqvist har att säga, det tröstar ingen, och allra minst revolutionsromantikern:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?

Nej.

Är den möjlig utan våld.

Nej.

Är det verkligen så illa?

Vad ska vi göra nu?

Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
när arbetarklassen sviker och röstar fel
när verkligheten gör narr av profeter och gudar
när gummisnodden har kallnat och blivit stel
vad ska vi göra när inget i hela världen är sant
och när Höglund har blivit gammal och ointressant?

(ur Kjell Höglund: Höglund har blivit gammal)

Jaha. Så vet vi ungefär hur det gick i det här skitvalet. Man hade ju sett vartåt det barkade, så den enda överraskningen var väl att sd inte bara skulle ta sig in i riksdagen, utan dessutom med så pass många mandat. Och det blev man sannerligen inte stort gladare av.

Alla "gamla" riksdagspartier har sagt att de på inga villkor kommer att samarbeta med sd, och det är ju bra, i och för sig. Det man, som rödgrön-anhängare, kan oroa sig litet för är att alliansen, som rimligen bildar minoritetsregering, genom en uppgörelse med mp slår en bräsch i oppositionen.

Mp har sagt bestämt nej, till att etablera samarbete med alliansen. Kanske s och v faktiskt är mer öppna för en sådan lösning (även om det är svårt att tro att alliansen skule inleda någon hårdflirt med v).  Mp är mer svårplacerat på höger/vänster-skalan och därför är det nog mer riskabelt för dem att, efter att precis ha gått in i ett samarbete med s och v, plötsligt etablera ett nytt samarbete; denna gång med alliansen. S och v skulle komma undan med att hävda rent pragmatiska skäl för ett blocköverskridande samarbete, medan mp skulle riskera att uppfattas som än mer otydliga och därmed från både vänster- och högersidan ses som inte fullt pålitliga.

Som situationen nu är, kanske det bästa vi kan hoppas på är att alliansen tvingas till enskilda uppgörelser fråga för fråga, och därmed måste ägna så mycket tid och energi åt tungrodda förhandlingar med det ena och det andra partiet att de inte hinner vare sig besluta eller verkställa så värst mycket under mandatperioden.