Vallfärd till det gröna

Jag går händelserna i förväg, men det är omöjligt att låta bli. För när man nu ändå befann sig i närheten av Lövånger var det på sin plats så till den milda grad att det var rent omöjligt att avhålla sig från, att vallfärda till den där mytomspunna platsen. Än viktigare som jag läst att huset skulle rivas. Han var naturligtvis intervjuad om saken. Han förnekade sig inte utan noterade krasst att huset var gammalt och utom räddning. Ingen plats för tårar. Ingen anledning till gråt. Det är som det är, och det är väl bra nog så.

Efter litet snurrande – men inte så farligt ändå – hittade vi det. Naturligtvis alldeles intill bönhuset. Det borde jag ha kommit ihåg. Men jag har ju inget minne för sådana detaljer.

Det gröna huset

Där stod det i alla fall och all sin enkelhet. Det gröna huset. Tänk om han, långskånken, suttit där på förstutrappen med benen så långa att han med fötterna placerade två trappsteg ner ändå fick dem i spetsig vinkel med hakan snudd på vilande mot knäna!

Jag vet att han just aldrig är där, annat än i tankar och text... Men ändå...

En stege stod lutad mot en gapande fönsteröppning på vindsgaveln. Tänk om han kommit klättrande ut genom det glaslösa fönstret. Vilken syn skulle inte det ha varit!

Först sulorna på 45:orna (eller kan det måhända rentav vara 48.or?) som visar sig i fönsteröppningen. Strax de långa benen som krånglar sig ut. Kommen så långt blir han för en stund hängande halvvägs ut genom fönstergluggen medan fötterna trevar efter stegpinnarna. Efter ytterligare litet virkande och vridande kan man se den kutiga ryggen baxa sig ut genom den trånga öppningen.

Nacken får han böja ordentligt för att komma igenom utan att skrapa huvudsvålen mot fönsterbågen. Slutligen följer de långa armarna, som han för att komma igenom varit tvungen att hålla sträckta över huvudet. Med labbarna tar han så ett fast grepp om fönsterkarmens nederkant, varefter han utan att göra sig synbar brådska, pinnhål för pinnhål börjar klätta mot marken.

 

Ja, det skulle sannerligen ha varit en syn. Och det var en syn för mitt inre öga...

Vi fortsatte aningen längre upp i backen och där stod, precis som man kunde förvänta sig, dasset som fadern byggde. Det var så man snudd på blev alldeles allsmäktig och tvingades bemanna sig.

- - -

Under vår utflykt kunde vi bara konstatera och bekräfta att det inte var så konstigt om – just så som han skrev – eller annan som bodde där antingen blev författare eller spritade. Och kanske stundom bådadera. Det fick man ha förståelse för. Denna glesbygd. Och så väckelsen där till. Mysterium tremendum et fascinans! Eller: "Man baxnar."

- - -

En friluftsteater var uppbyggd utanför kapellet. Fredag, lördag och söndag ger de I lodjurets timma. Sjutton att vi inte är kvar här då! Ska hålla koll inför nästa sommar och hoppas att de kör något motsvarande.

Ödets pannlampa

Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig, betraktar mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan.

Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt? (s.17)

Är det möjligt att älska och omfamna sitt öde? ”Vad menar du med 'öde'?” frågar då naturligtvis filosofen. Öde – det som drabbar oss och som bestämmer våra liv… Men det räcker inte som definition. Det som drabbar oss: Somligt är oförskyllt, ofrånkomligt och obevekligt. Annat är till större eller mindre del resultaten av våra val. Inte enkelt och självklart alls att skilja mellan och redogöra för vilket som är vilket.

Man kan problematisera definitionen/kategoriseringen, men den är hyfsat funktionell. (Rollo May gör ytterligare finfördelning i Friheten och Ödet – men inte heller hans kategoriseringar blir självklara och odiskutabla.) Det finns sådant vi absolut inte har annan möjlighet än att förhålla oss till och göra vad vi kan av. I andra änden finns det vi kan revoltera emot, det vi kan sträva mot att förändra. Skillnaden är, som sagt, inte på minsta sätt glasklar och huggen i sten, men den finns där.

De två publikationer som samsas i en volym: Nedstörtad ängel & Berättelser från de inställda upprorens tid, behandlar i min läsning ödet och olika sätt att förhålla sig till det.

Pasqual Pinon kan inte förändra det faktum att han på sitt huvud, likt en pannlampa, bär ett kvinnohuvud som lever sitt eget liv. Enquists fiktiva vänner psykiatriläkaren K. och den hustru han är frånskild från - men ändå aldrig riktigt kan skilja sig ifrån - kan inte förändra det faktum att en sjuk människa tagit deras dotters liv. De kan, likt Pinon, bara förhålla sig till faktum.

I båda fallen – Pinons och vännernas – väljer de att omfamna det öde som drabbat dem.

De levde och dog infångade i varandra. Först olyckligt, sedan – det var väl lycka. Han bar henne som gruvarbetaren bär sin pannlampa; genom denna lampa föll mörker och ljus, det var som det brukar vara. (s. 85)

Vilken bild! Med den ska jag svara filosofen nästa gång han frågar vad fan jag menar med ”öde”!  "Jo, det ska jag tala om för dig: Ödet är en pannlampa som sprider ömsom ljus och ömsom mörker på vår väg…"

Nedstörtad ängel är en tragisk och vacker berättelse med många olika trådar att nysta i. Och alla rör livet och ödet, kärlekens, förlåtelsens och försoningens möjlighet och pris. Detta är det mest poetiska jag läst av Enquist, och bitvis tar det andan ur mig.

(Pasqual Pinon är en historisk person, men av var allt att döma ett falsarium. http://sv.wikipedia.org/wiki/Pasqual_Pinon men det spelar faktiskt ingen roll för den historia Enquist berättar. Han tar avstamp i myten Pinon, fabulerar vidare och broderar, sin vana trogen, ut den historia han behöver.)

I den senare Berättelser från de inställda upprorens tid (som alltså kronologiskt är de tidigare) rör Enquists berättelser öden som är mer påverkbara. Prosastyckena är politisk kritik, och som läsare går det inte annat än att bli betryckt. Huvudpersonerna skulle med litet mera öppna ögon och medvetenhet kunna bryta sig ur och göra uppror mot sina öden. Men upproren inställs. Ja, egentligen var de väl aldrig riktigt på tapeten, och som läsare vill jag bara beklaga den uppgivenhet, resignation och det förgivettagande som ligger bakom de inställda upproren.

Men vem är jag – och vem är du – att kasta första stenen? Har jag rest mig mot mitt öde? Har jag sagt ifrån? Har jag gjort revolt?

Tragiken och den uppfordrande röst som säger: uppror, revolt... den landar till slut hos mig själv. Därför gör det bitvis ont att läsa Nedstörtad ängel & Från de inställda upprorens tid. Samtidigt gör det gott och ger perspektiv, och de två med tio år skilda publikationerna påtalar denna existentialismens grundtes så tydligt: Vi kan inte välja vårt öde, men vi kan alltid välja hur vi förhåller oss till det.

Det finns öde och det finns öde, och vem är jag att döma den som dukar under och uppgivet resignerar inför det, oundvikligt eller ej? Jag kan bara rannsaka mig själv och begrunda mitt eget öde och mitt eget sätt att förhålla mig därtill.

Är det möjligt att omfamna och älska sitt öde? Är det önskvärt? Är det bra och rekommendabelt? Pinon, Maria, K. och hans hustru når någon sorts försoning med sina öden, medan personerna i de kortare prosastyckena snarast passivt-aggressivt klamrar sig fast vid öden de själva föraktar. Och vilket vi väljer så har det sitt pris.

Kanske kommer vi inte längre. Det finns öden med vilka vi gör bäst att försona oss, och det finns öden mot vilka vi gör bäst i att göra uppror. Skillnaden är inte på minsta sätt glasklar och huggen i sten, men den finns där. Pannlampan kastar ömsom ljus och ömsom mörker över vägen som ligger framför mig. Katten följer mig mellan rummen, betraktar mig stumt, men vägrar att låta sig beröras.

Att leva med sitt öde är trots allt en sorts storhet. I försoning och i uppror. Men för det mesta går vi nog om kring med våra öden svansande kring oss som efterhängsna katter vilka ändå vägrar att låta sig beröras.


Jag sätter härmed på Zamla Mammaz Mannas Ödet och låter mig uppslukas och sköljas med. Vrid upp volymen!  OK det är Von Zamla på youtube, men det var Zamla Mammaz Manna i original, och när allt kommer omkring är det delvis samma personage... och inte minst Lasse Hollmer – mycket saknad sedan några år. Von Zamlas version är aningen mer avskalad än originalet som finns på Schlagerns mystik och som jag vet att Lasse själv tyckte var litet överlastad med pålägg. Fantastisk låt i vilket fall som helst. Om jag var tvungen att välja en enda låt att leva med resten av livet så skulle det vara denna. Blev jag förbjuden den är andrahandsvalet Temporal you are osv...)

En livläkares besök i verkligheten

Oj vilken bok! Så många bottnar, så många tolkningsmöjligheter. Så...så... bra!

Den idealistiske läkaren Struensee kallas till det danska hovet för att ta hand om, och oskadliggöra, kung Christian den sjunde, som genom medvetet grym uppfostran och behandling sjunkit allt djupare i sinnessjukdom.

Struensee vinner Christians förtroende och tillit, och blir på så vis en maktfaktor i det sena 1700-talets Danmark. Han använder den makt Christian lämnat i hans händer till att påbörja en - alltigenom fredlig, men dock - revolution i upplysningsfilosofins namn.

Struensee inleder även en kärleksaffär med drottningen Caroline Mathilde, och får så småningom ett barn med henne. Genom deras kärleksaffär, som förefaller önskad av kungen Christian, blir även drottningen en maktfaktor och en påskyndare av uplysningsidealens realiserande i Danmark.

Drottningen är betydligt mer realpolitiker än vad Struensee är, och hon talar bl. a. om nödvändigheten att försvara flankerna, något om Struensee över huvud taget inte förstår, och som den idealist han är aldrig kommer att förstå.Struensee föreställer sig att friheten i sig, och folkets upplevelse av frihet ska vara nog för att bevara vad som efterhand uppnåtts, men hans motståndare förstår att utnyttja revolutionens innebörd mot den själv.

Enquist beskriver och levandegör i en storartad mångsidig, underbart romantisk, erotisk och tragisk berättelse, ett flertal aspekter av det som kommit att kallas demokratins dilemma. Men romanen är så mycket mer...

Som så ofta hos Enquist vävs den egna brottningen med pietistisk krístendom in i berättelsen. Struensees  vedersakare drivs av, eller åtminstone förklarar sina drifter och sina motiv utifrån, en benhård gamaltestamentlig och moralistisk kristendom. Hernhutism och pietism, det som Enquist så ofta brottas med, återkommer som drivande teman i många andra avseenden. Läs bara, så ser ni!

Det är också intressant att se hur Enquist återvinner sitt eget bildspråk. T. ex måsarna som flyger mot vinden, men p.g.a stormens styrka färdas mot flygriktningen. Bilden finns även i den senare utgivna Ett annat liv.

Men hur förhåller det sig med den grotta jag påstått återfinns i alla Enquistromaner? Jodå, den finns här. först och främst i form av de hästskjutsar som utgör historiens vändpunkter då det kungliga följet - större eller mindre -  stänger in sig, och emellanåt stängs in, i hästdragna karosser för att efter längre eller kortare färd stiga ut i ett nytt historiskt skeende.

Och naturligtvis - allt för uppenbart för att egentligen nämnas - fängelsehålan, platsen för Strauensees "omvändelse" från upplysningsidealen till kristendomen. En omvändelse som nog ingen läsare tror på. Som nog ingen (annan möjligen än moralistiskt pietistisk) läsare vill förnedra Struensee med att tro på...

Här finns också, om än på ett annat sätt,  och med en annan "twist" än i andra romaner temat bedrägeri/hänförelse. Är Struensee - så idealist och utan föreställningar om egen vinning han är - bedragen av sin egen hänförelse, av sin egen vision av det upplysta och rättfärdiga samhället? Är det i själva verket en chimär, och något i grunden ouppnåeligt? Är det kanske så att det bara är den hårdföre realpolitikern, som förenar sina egna maktsträvanden med frihetsidealen, och som därmed komprometterar dessa senare, som kan ta oss en liten bit mot deras förverkligande?

(Som jag parallellt läser Dostoyevskijs Idioten är det naturligtvis oundvikligt att se kung Christian i ljuset av furst Mysjkin. Men det finns en väsentlig skillnad. Kung Christian låter sig aldrig, i Enquists roman, korrumperas på det sätt furst Mysjkin gör. Men det har ingenting att göra med högre moral. Det beror bara på att Christian, som Enquist framställer honom, helt enkelt är oförmögen att korrumperas. Och kanske vill Enquist just därmed säga någonting av samma sak som Dostoyevskij... )

I vilket fall som helst. Livläkarens besök är en av Enquists bästa romaner, och därmed självklart en av de absolut bästa svenska romaner man kan hitta! När får människan nobelpriset i litteratur?

Monument

Efter tips från en god vän letar jag rätt på en intervju med PO Enquist på SVT-play. Intervjun är väl sådär, och avslöjar ingenting nytt. Men bara att se och höra denna fantastiska författare, och få bekräftat att han verkligen finns... Det är gott nog! Det räcker långt.

http://svtplay.se/v/2223993/gomorron_sverige/dagens_gast__po_enquist_del_1?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2224381/sb,p119636,13,f,-1

http://svtplay.se/v/2224381/gomorron_sverige/dagens_gast__po_enquist_del_2?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2223993/sb,p119636,13,f,-1

Enquist och stadsmusikanterna i Bremen

Det gives alltid något bättre än döden. Det är det mantra som upprepas genom Musikanternas uttåg (1978), men efter att ha läst boken är det väl knappt man kan hålla med om det. Eller är det så att Enquist i sin berättelse, som tilldrar sig bland sågverksarbetarna i Västerbotten under 1900-talets absoluta början, pekar på just det – att trots det elände, trots den vanmakt, trots den förnedring och misär människor många gånger tvingas leva i, så lägger de sig inte ner och dör, för vi människor har liksom inget annat val än att leva i föreställningen om och i hoppet – med verkligheten överensstämmande eller inte – att det gives alltid något bättre än döden. För vad är alternativet?

Ibland leder ens associationer en på lustiga villovägar. När jag har tänkt på titeln Musikanternas uttåg och att det är en roman om arbetarrörelsens begynnelse… då har jag fått bilder i huvudet av sossarnas förstamajtåg, med bleckmusikkåren i spetsen – stundom nästan fler till antalet än de demonstrerande. Musikanternas förstamajtåg, alltså. Så helt galet, och ändå inte. Enquist syftar på sagan om åsnan, hunden och tuppen, som flyr undan hotande avlivning och beger sig att bli stadsmusikanter i Bremen, ty det gives alltid något bättre än döden.

Men för morbror Aron gavs inget bättre. Han gick ut på isen, spettade med stor beslutsamhet och möda ett hål igenom vilket han med största ansträngning kunde tränga sig, för att – i brist på kvarnsten att hänga om sin hals – med en ryggsäck proppad med sten, sänka sig ned och försvinna i det svarta iskalla vattnet. Jag avslöjar ingenting som påverkar läsupplevelsen. Arons självmord ramar i omvänd kronologi in handlingen, och även om Aron knappast är berättelsens huvudperson kan läsaren mot slutet förstå något av vad som drev honom att den natten bege sig ut på isen för att avsluta sitt liv, vad som gjorde att han för sin del inte längre kunde instämma i berättelsens mantra. (En del av just den historien finns f.ö. senare berättad i Kapten Nemos Bibliotek (1991) men då i en snarast magisk och surrealistisk skildring som ur ett febrigt barns perspektiv.)

Om andra av Enquist-romaner jag läst handlat om magnetisörer och hänförande förkunnare (av olika slags budskap) är temat här snarare misslyckad förkunnelse och brist på hänförelse: Väckelsekristendomens förkunnelse, som stelnat i moralistisk och livsförnekande känslokyla, möter den inte särdeles brinnande socialistiske agitatorn Elmblads förkunnelse, som i sin tur så totalt misslyckas med att nå fram till de västerbottniska socialisthatande sågverksarbetarna. Och Nicanor, Elmblads följeslagare, som genom de händelser som utspelas (vilka inte ska avslöjas här) aldrig kommer att kunna bli någon ordets förkunnare – varken för att föra väckelsens eller socialismens budskap vidare.

Historien så genomtragiskt, och samtidigt så lustfylld läsning! Enquists språk, förstås, och de korta scener med repliker som snabbt skiftar karaktär och liksom slår knut på sig själva. Som när Nicanors strängt kristna, och därmed antisocialistiska, mor Josefina fått klart för sig att Nicanor kommer att följa med Elmblad på agitationsresa. Hon packar en kappsäck med palt och smör åt dem. Så frågar hon Elmblad:

"– Tyck han om palten?

Han sa, tacksam att hon velat tala till honom:

–Jodå, den tycker jag mycket om.

Hon tittade då på honom ett kort ögonblick, vände sig till Nicanor och konstaterade som om Elmblad inte fanns i närheten:

–Bli du less på den här socialisten, sa hon kärvt, så lägg ut en palt åt han på svagisen."

Jag har sagt tidigare att det finns en grotta i Enquists romaner. Det gör det naturligtvis här också, när Nicanor och Elmblad ligger misshandlade och blåslagna (Nicanor dessutom bakfull) i en fårkätte:

"Nicanor hade velat att ingen skulle kunna se honom. Att ingenting, absolut ingenting skulle kunna spräcka upp mörkret, att han skulle kunna krypa ihop som kalven deri komagan, alldeles svart; det skulle vara mjukt och varmt och mörkt och komagan skulle vara som en skinnfäll inuti och ingen skulle se honom."

Men komaga-grottan blir inte för Nicanor den punkt där historien tar en ny och hoppfull vändning. Om den kan betraktas som en vändpunkt är det bara på så vis att den markerar färdens slut, varifrån det bara finns en väg att gå – tillbaka. Och det är inget segertåg man anträder. Men vänder åter när resan är slut, det gör man i sådana fall, för vad är alternativet? Det gives alltid något bättre än döden.

Som ofta när det gäller Enquist är det omöjligt att veta vad som är total fiktion och vad som baserar sig på verkliga tilldragelser, men i historiens ljus vet vi ju att de händelser Enquist fabulerar kring  trots allt utgjorde en av startpunkterna för den arbetarrörelse och socialdemokrati som så småningom kom att bygga upp ett samhälle med relativt välstånd för alla. Något bättre än döden.

Och förresten: Åsnan, hunden och tuppen som i sagan gav sig iväg att bli stadsmusikanter – till Bremen kom de aldrig fram, och stadsmusikanter blev de lika litet som Nicanor blev någon ordets förkunnare. Men även dem gavs förvisso något bättre än döden.

Ständigt denna Enquist: En resa att tolka...

Ännu en Enquistroman. Och vilken sådan! Titeln Lewis resa alluderar förstås till Bunyans Kristens resa, som jag minns som en fruktansvärt tråkig och ointressant skrift, med platta och fullkomligt entydiga karaktärer. De heter ju t.o.m. sådant som Trofast, Skrymtare etc... (Obegripligt att den boken lär ska vara en av världens mest sålda!) Enquists karaktärer däremot har många bottnar, drivs av motstridiga motiv av vilka de kanske är medvetna om somliga, halvt medvetna om vissa och fullkomligt blinda för ytterligare andra. De är, i motsats till karaktärerna i Bunyans framställning, levande människor av kött och blod, med både könsorgan och tarmar. Inte några pappfigurer som placeras ut längs vägen med enda uppgift att föra handlingen framåt i avsikt att saluföra ett tämligen banalt budskap. (OK det är både anakronistiskt och elakt och orättvist att jämföra Bunyan och Enquist, men boktitlarna gör det oundvikligt.)


En tidigare Enquistroman Magnetisörens femte vinter, utgiven 1964, tänker jag är visserligen en roman i sin egen rätt, och en riktigt bra sådan. Samtidigt är den en – förmodligen vid den tiden av Enquist helt omedveten – förstudie till den 37 år senare utgivna Lewis resa:


Den förra inleds i den grotta dit Meisner flytt undan sina förföljare. Där lyckas han hålla stånd en längre tid genom att kasta sten på förföljarna när de försöker klättra upp för det branta stupet nedanför grottan. Ganska långt in i Lewis resa (s. 498) dyker åter en grotta upp, och kallas då Mal Olas bo eller grotta. Lewi har aldrig varit in i grottan, men den förekommer i ett samtal mellan honom och Gud. Ytterligare ett antal sidor in i handlingen (s. 551) ger Enquist en nästan direkt referens till Magnetisören:


Och kanske föreställde han sig detta som kampen vid Mal Olas grotta: hur Lewi ensam förde striden mot de uppklättrande kulturradikalerna, endast beväpnad med en trästång, hur han stötte dem ner i avgrunden, en efter en, med trästången, Lewi ensam, på Guds uppdrag.


Grottan – som förövrigt förekommer också i Kapten Nemos bibliotek – är en uppenbar, och inte särskilt svårtolkad symbol: Grottan. Graven. Döden. Men också återfödelsen. Kairos. Vändpunkten. Slutet på det gamla, och början på något radikalt nytt.


I Magnetisörens femte vinter är Meisner näst intill död av svält och kyla när han – genom förföljarnas kringgående rörelse som låter dem ta sig till grottan ovanifrån istället för nerifrån – tillfångatas. Han hålls sedan vid liv av sina fiender, bara för att genom utnyttjande av sin manipulativa gåva kunna fly dem och så småningom kunna bygga upp en ny verksamhet.


Lewi som av omständigheterna funnit sig tvungen lämna ledarskapet för den växande pingströrelsen till Lidman, och att ta sin tillflykt till Amerika, återvänder i tanken till barndomens grotta, som i sammanhanget också blir till ett Sinai berg. Lewis fiender, varibland den älskade vännen Lidman är en, befinner sig också där, i hans medvetande. Det är på något vis de som håller honom vid liv, och Lewi bestämmer sig för att återvända till Sverige, att återta makten över sitt imperium och att aldrig ge vika mer.


Men naturligtvis, grottan är bara en detalj. Det som verkligen förenar Magnetisören och Lewis resa är den övergripande tematiken: frågorna kring hänförelse, bedrägeri, ärlighet och uppsåt. Att jämföra romanerna blir extra intressant eftersom  rollerna i de bägge romanerna motsvarar varandra enligt någon sorts överlappningsprincip. Och just det är talande! Vem är magnetisören i Lewis resa? Lewi Pethrus förstås, men också och Sven Lidman, pingströrelsens främste förkunnare, den förkunnare som organisatören och imperiebyggaren Lewi Pethrus så väl behöver. Så magnetisören Meisner representerar både Lewi och Lidman. Kanske skulle man kunna säga att Meisner representerar hela pingströrelsen.

Selingers plats i Lewis resa tas främst av Efraim som visserligen älskar Lewi och rörelsen, men till slut måste resa sig upp och tala om att kejsaren faktiskt saknar kläder – samtidigt som han själv i just den stunden blir skändligen utnyttjad av Lewi i kampen mot Lidman, som även han i det offentliga avståndstagandets stund har aspekter som i Magnetisören representeras av Selingers figur. Sammantaget förstärks så de grundläggande frågor Enquist ställer: Vem är det som bedrar, och vem blir förd bakom ljuset? I vilken mån är bedragaren medveten om sitt eget bedrägeri? I vilken mån är han kanske själv ett offer för det? Och, kan bedrägeriet gå hand i hand med gott och ärligt uppsåt? Frågorna kvarstår, men belysta, efter att bokens sista blad vänts.

Lewis resa är en roman. Den bygger visserligen, som nästan alltid när det gäller Enquist, på grundlig forskning, och det finns ju en hel del skrivet både av och om såväl Lewi Pethrus, som om Sven Lidman och pingströrelsen i stort. Men stora delar är naturligtvis konstruktioner, och som Enquist själv säger, tolkningar. Jag kommer att tänka på filosofen Robert Nozick och hans programförklaring för boken Philosophical Explanations (en betydligt mer tilltalande bok än Anarchy, State and Utopia, som han är mest känd för): Ett försök att utifrån de beståndsdelar till vilka vi har tillgång, bygga sammanhängande förklaringar till de klassiska filosofiska frågeställningarna. Inte för att fastslå någon dogmatisk lära om hur det är eller hur det gått till, men att försöka visa hur det skulle kunna ligga till, hur det skulle kunna ha gått till… På liknande sätt arbetar Enquist med historien om Lewi, Lidman och pingströrelsen.


Som Enquist säger "Man får väl tolka och använda människors sista ord som man vill. Det är ju vi som bestämmer, och som ska leva vidare med dem". Ja, och på samma sätt får vi tolka dessa människors hela liv och gärning. Det är ju vi som ska leva med verkningarna av dem. Och Enquists tolkning är helgjuten och psykologiskt övertygande.


Intressant också att så kritisk till väckelsekristendomen Enquist är, och framträtt i andra böcker – människorna behandlar han hela tiden med respekt och värme. Rentav med kärlek. Ingen av huvudpersonerna tas heder och ära av (hur lätt skulle det inte ha varit!). Och Enquist får (åtminstone den här) läsaren att genom de nästan 600 sidorna slitas av dubbla lojaliteter. Lewi eller Lidman? I slutänden får jag väl säga att mina sympatier ligger hos Lidman, men kanske mer för den romantiker, poet och mystiker han är, än för att han genomskådat Lewis dubbla agenda och övergivande av de ursprungliga idealen. I fablernas värld är Lewi är myran och Lidman syrsan. Jag har alltid tagit parti för syrsan.


Upplösningen är en obetalbar iscensättning med filmiska kvaliteter. Ett rättegångsdrama där Enquist, med en snabb blinkning mot sitt grundmurade idrottsintresse, ofelbart låter läsarens associationer gå till en fotbollsmatch i någon av de stora ligorna, där supportrarna till de bägge lagen eldar sig själva och sina favoriter med sina respektive sånger. Jag ska inte förstöra för den som ännu inte läst boken genom att återge upplösningen här. Den är storslagen, pampig – och samtidigt vansinnigt komisk!
Den som kan litet (fri)kyrkohistoria känner redan till utgången, men det spelar ingen roll! Läs boken! Lewis resa har så mycket väsentligheter att säga om människans varande i världen, och den är berättarkonst och läsupplevelse på högsta nivå. Att läsa den är en resa i sig!

Bedrägeri och hänförelse

Kan ett helt författarskap röra sig kring ett enda tema? Jag har läst långtifrån allt vad P O Enquist skrivit, men jag har arbetat mig bakåt, från Ett Annat Liv, över Kartritarna, Kapten Nemos Bibliotek, Legionärerna och vidare till nu senast Magnetisörens Femte Vinter. I den sistnämnda är det helt centrala temat, ett som jag tycker mig se mer eller mindre tydligt framträda i de övriga. Genom berättelsen om magnetisören Friedrich Meisner illustreras och problematiseras människans uppenbara villighet att låta sig bedras – om bara på andra sidan bedrägeriet hänförelsen hägrar. Bedrägeri och hänförelse.

Den religiösa förförelsen är naturligtvis ett motiv:

Hon vände sitt ansikte upp mot honom, och han såg att det lyste av extas och lycka.

- Ja, viskade hon, är det inte en helgad kväll? (s. 183)

Givet Enquists uppväxt i väckelsekristen miljö är det inte att förvåna. Kvinnans hänförelse baserar sig på ett bedrägeri, och jag kan inte låta bli att associerar till en episod i Ett Annat Liv om där P O som barn vid veckans obligatoriska bekännelsestund, finner sig tvungen att hitta på en synd att bekänna. Ett bedrägeri i den religiösa hänförelsens tjänst.

Men det finns också passager som leder tankarna till det politiska bedrägeriet, demagogen som eggar massorna. I en mening låter Enquist ett av bokens berättarjag, Selinger, som visserligen befinner sig i det sena 1700-talets Preussen(?) föra läsarens tankar till Hitlers duperande av det tyska folket:

En bedragare måste ställas till rätta även om han någon gång gjort något gott. En tyrann som bygger vägar kan dock vara en tyrann. (s.175)

Selinger har under en period, om än med visst förbehåll, dragits in i kretsen kring Meisner. Hans, efter ett barndomstrauma blinda dotter, har efter Meisners behandling bevisligen fått sin syn åter. Som läsare anar att man verkan av en primitiv form av psykoanalys. Selinger är ändå den som slutligen inför Meisners övriga följare avslöjar bedrägeriet. Men han kan ändå inte helt ta avstånd från Meisner, och reflekterar över hans betydelse för människorna:

Han var kanske en charlatan, men han hjälpte henne <Selingers dotter>, och ingen annan skulle ha kunnat göra det. Och han gav alla dessa andra en illusion att leva på, han gav oss en vinter vi aldrig ska glömma, han ställde sitt bedrägeris konstverk framför oss och lät det lysa i solen; en illusion, men ändå levande i oss. (s. 195)

Och litet längre fram:

Han lärde oss leka en stund, han bedrog oss och vi älskade att bedras. Han lärde oss inse hur fattig vår stad var. Han lärde oss inse hur rik den kunde vara, hur fylld av uppgifter och nyanser. Han gjorde den tydlig för oss, och lärde oss att slå vakt om den. (s. 215)

Selinger är därför varken särdeles lättad eller glad över att slutligen ha kunnat avslöja bedrägeriet. Han lägger i stället skuld på sig själv för att bedrägeriet – som han själv varit med och assisterat, innan han gav det dödsstöten – och därmed också hänförelsen är över:

Jag tar på mig bördan av alla dessa hederliga, lättrörda, lättförförda, osäkra människor som längtar efter en förförare. Han gav dem en, och de tog emot honom, och han gjorde dem lyckliga, och jag tog honom från dem. (s. 196)

Och när Selingers vän, skeptikern Steiner, vars läkarpraktik drabbas av svikande patientunderlag på grund av Meisners verksamhet, yttrar:

- Jag sörjer inte över att han kom hit. Jag sörjer bara över att han aldrig ens lockat mig. (s. 153)

Då hör vi en röst som påtalar förbannelsen i att inte kunna låta sig kittlas och bedras för att sedan föras hän. Förbannelsen i att tvingas vara förnuftets kalla röst, i att vara den som står utanför helt enkelt för att han inte önskar sig innanför... Det som torterar Steiner är inte hånet från massorna som villigt låter sig bedras av den efterlängtade förföraren, utan det att inte kunna vara en i den bedragna och hänförda massan. Och det helt enkelt för att han inte berörs, för att bedrägeriet inte ger någon återklang i hans väsen…

Steiner avsäger sig följaktligen inför sin vän alla fösök att ge honom en hjältegloria:

- Den frestelse som inte frestar blir ingen frestelse. Att man då motstår den har inget värde.

Och samtidigt: så viktigt, så värdefullt, att det finns den som står utanför, som kan oskyldigt se på spektaklet, och som likt barnet i H C Andersens saga, kan se och uttala att kejsaren faktiskt är naken. Men barnet i sagan har aldrig varit frestat, har aldrig haft något att vinna på att spela med, och inte heller något att förlora på sin klarsynta protest. Barnet i Andersens saga är ingen hjälte, det är bara ett barn och handlar och talar enligt sin oskuldsnatur som barn.

Steiner är inte heller på minsta vis någon hjälte i Enquists roman, han är en sidofigur och, visserligen drabbad, men dock, betraktare. Han har ingen inverkan på händelseförloppet. Och kanske är det något av vad Enquist vill säga. De förförda, de som villigt låter sig bedras av en efterlängtad förförare handlar enligt sin natur och sina behov. Och de som ställer sig utanför enligt sina. Är egentligen någon mer klandervärd eller berömvärd än den andra?

Men vad är det för kejsare Enquist i sin roman avslöjar som naken, som bedragare och förförare? Religionen? Massförförelsens politiska ideologi? Psykoanalysen? Allt det, och mer där till. Kanske vill han till och med säga att i den mån vi är hänförda är vi också bedragna!

Men om vi nu inte kan leva utan hänförelse – då kan vi i så fall inte heller leva utan bedrägeriet. Var finns då det berättigade bedrägeri vi kan låta oss hänföras av utan att drabbas av de skadliga verkningar av olika dignitet kvacksalveriet, religionens livsförträngning och det politiska förtrycket bär med sig? Enquist ställer inte frågan och han svarar inte på den, men det att han skriver en roman är ett svar i sig.

För det är väl just i den lek som litteraturen, konsten och musiken utgör, vi utan att riskera oss själva och andra kan låta oss förföras och bedras. Det är där vi kan tjusas och hänföras. Det är där vi kan fritt gå in i och ut ur det förtrollade rummet, för att vi vet var gränserna går för dess hänförande sken.

Mera Enquist: Engagemang och saklighet

Så har jag har nyligen vänt det sista bladet i ytterligare en bok av Per Olov Enquist: Legionärena. Boken beskriver hans egna efterforskningar kring den händelse strax efter andra världskriget slut, som kommit att kallas baltutlämningen.

Jag har aldrig egentligen varit värst intresserad av historia, men här framställs samtidigt ett historiskt skeende och ett forskningsarbete så fängslande att det har varit svårt att lägga ifrån sig boken. Det är inte lätt att hitta tid för sammanhållen läsning. Men frukost har jag ju en timme för mig själv, så boken har legat på köksbordet, och under veckan intagits tillsammans med yoghurt, müsli och en kanna te… Ja, den här veckan har jag har nog varit litet senare till jobbet, än vad jag brukar vara.

Man blir imponerad både av det minutiösa forskningsarbete Enquist lagt ner, och av hans berättarkonst. 

”Min avsikt har inte i första hand varit att upprätta ett monument över en baltisk tragedi. Jag har istället så noggrant som möjligt är, velat beskriva ett svenskt dilemma.” avslutar Enquist sitt eget förord till boken.

Visst visar han på det politiska dilemma som låg bakom utlämningen av de146 balterna. Balterna, var av vissa hade tagit värvning i tyska armén medan andra mer eller mindre tvångsrekryterats, kom flyende över Östersjön när den ryska armen trängde undan tyskarna från de Baltiska länderna. Vid krigsslutet överlämnas norska quislingar som befinner sig i Sverige till Norge, danska nazistmedlöpare utlämnas till Danmark, o.s.v allt i enlighet med internationella lagar och överenskommelser. Flyktingar från västfronten utvisas tillvästmakterna och flyktingar från östfronten utvisas till öst. Hur ska den svenska regeringen motivera ett avsteg från gängse förfarande när det gäller de baltiska flyktingarna?

Det dröjer någon tid innan svenska myndigheter inser vidden av problematiken. Och då är redan illa genomtänkta beslut fattade och meddelade. Ryssarna har begärt utlämnande av dem som flyende lämnade fronten efter Tysklands formella kapitulation den 8 maj -45. De balter det här handlar om flydde ett antal timmar tidigare, och omfattades faktiskt inte av ryssarnas begäran. Den svenska samlingsregeringen lovar ändå att utvisa samtliga, även dem som kom så långt tillbaka i tiden som 1 maj. Följande socialdemokratiska regering får i sitt knä att fullfölja beslutet…

I levandegörandet av händelserna kring baltutlämningen surrar en filosofisk fråga om människors drivkrafter och motiv för sitt engagemang. En stor opinion engagerade sig för balternas sak. Vad var det som drev dem? Politiska motiv? Säkert i många fall. Enquist visar att många av dem var nazistsympatisörer och antisocialister på högerkanten, som hade sina skäl att inte vilja gå Sovjetunionen tillmötes. Men många kan antas ha drivits av rent humanitära motiv.

I självrannsakan hittar Enquist ett annat motiv: själva känslan i engagemanget, upplevelsen av att vara engagerad, och att vara en del av en större grupp som engagerar sig för en och samma (goda och viktiga) sak. I ett autentiskt samtal som utspelar sig mellan ett par kyrkoledare som deltagit i en demonstration mot utlämningen illustreras det så tydligt att det blir rent parodiskt. Samtalet är fullkomligt centrerat kring i vilken gripande stämning aktionen genomförts. Frågan om balterna själva, deras öde, belägenhet, och upplevelse av sin situation lyser helt med sin frånvaro.

Jag tycker den fråga Enquist verkar brottas med är oerhört intressant. I sin mest triviala form kan den uttryckas: Om det får mig att må bra att göra gott för någon annan, är jag inte i själva verket egoist, då? Men det handlar också om frågan i vilken utsträckning man kan skilja mellan en handling och dess utförare. Om motivet för en handling – som att demonstrera mot utvisning av en grupp människor jag tror kommer att fara väldigt illa efter att utlämningen genomförts – bottnar i skum ideologi… betyder det att handlingen som sådan förlorar i värde?

Inom filosofigrenen normativ etik skiljer man vanligtvis mellan det handlande subjektet och handlingen som sådan. Enligt den strikta utilitarismen spelar den handlandes motiv ingen som helst roll. Blir konsekvenserna goda så är det en god handling. Motiven för att handla enligt reglerna är ovidkommande för regeletiken, det som är avgörande är huruvida jag handlar enligt reglerna eller ej. Bara dygdetiken ser till den handlandes drivkrafter. Men den tenderar att bortse från både socialt konstruerade regler och handlingars konsekvenser.

Intressanta iakttagelser, men det är nog inte alls det Enquist är ute efter. Jag tror att det han sett är att engagemang baserat på ”känslosamhet” tenderar att ebba ut. Han säger det inte rakt ut, kanske har han inte gjort parallellen, men det är som med förälskelse – känslan avklingar, och finns det inte något mer än känslan som driver… då upphör engagemanget tillsammans med känslan. Enquist efterfrågar en saklighet i engagemanget.

”…egentligen har jag aldrig beundrat några människor så mycket som de här. De måste ha fått sin känslosamhet bortnött under de första tre fyra veckorna, och nu återstår bara en saklighet som är ofattbar /- - -/ Fast egentligen; hur kunde han var helt säker på att de var mer intresserade av fakta än av sitt eget engagemang? Jo, ändå.”

Själv tror jag att det är så att vi människor har naturlig kapacitet till engagemang för andra, att det ligger i vår  ”natur” (kan diskutera det problematiska begreppet en annan gång) och att det, för att uttrycka sig i darwinistiska termer, finns ett överlevnadsvärde i att det ger oss en mer eller mindre långvarig "kick". I relation till Enquists frågeställning blir frågan mer vad som är i fokus än om vad som är motiv. Mot slutet av boken snuddar Enquist vid tanken : ”Han kände ingen skuld och ingen delaktighet, men han hade långsamt lärt sig att intressera sig för något annat än sitt eget engagemang…” (s. 392)

Sommarläsning sträcker sig in i hösten

Ibland kan det ha sina poänger att inte börja från början. Under en julivecka på Rävsten läste jag P O Enquist, Ett annat liv (2008). Västerbotten varifrån Enquist stammar är välbekant. Även om jag inte själv är uppväxt där, kommer ju Anders – min pappas – släkt därifrån. Och liksom jag själv är Enquist uppväxt och uppfostrad i en uttalat och utpräglat kristen miljö.

Den kristna religiositet i vilken Enquist är uppväxt skulle kanske kunna sägas skilja sig från den jag själv växt upp i. Men jag vill påstå att skillnaderna inte alls är särdeles stora när allt kommer omkring. Oberoende av sentiment handlar ju allt ändå om kristendomens grundpelare. Det är inte alls långt mellan den pietistiskt anstrukna väckelsekristendom Enquist refererar till och den högkyrkliga version av kristendom jag själv är uppväxt i. Enquist reflekterar också över att hans mor läste Bo Giertz, Stengrunden – så lätt kommunicerar man alltså mellan de två traditionerna!


Uppgörelsen med den religiositet som präglat uppväxtåren är ett framträdande tema i den över 500 sidor långa boken, och i de avslutande delarna får förhållandet till den väckelsekristendom Enquist avvisat nya bottnar. Han genomgår behandling för sin grava alkoholism, och ser naturligtvis kopplingen mellan AA:s metod – Metoden, som han kallar den – och väckelsekristendomen. Efter ett par misslyckade behandlingar kommer han slutligen ut nykter – men vägrar att uttala AA:s syndabekännelse: ”Han skulle benämna sig helnykterist. Det förbluffade dem alla, eftersom det i Metoden ingick att man skulle benämna sig nykter alkoholist”.

I boken – som i tid sträcker sig från hans barndom fram till alldeles nyss – berättar Enquist om de böcker och pjäser han skrivit genom åren. Jag tyckte mig minnas att Musikanternas uttåg skulle stå i en bokhylla hemma, men hittade Kartritarna. Ett stycke samtidshistoria framställd av en egensinnig västerbottning i förskingringen. Kanske har han rätt i att det absolut inte kan ha varit Christer Pettersson som mördade Palme...

Vid senare hyllstädning, då jag bland annat befriar mig från gammal teologisk dödvikt, dyker ytterligare en Enquist upp, men inte heller nu Musikanternas uttåg, utan just den jag vid mitt första bekantande med Enquists författarskap hade blivit mest sugen på att läsa: Kapten Nemos bibliotek. Den har jag ännu bara börjat på, men den lovar definitivt att infria alla mina förväntningar. Där är vi tillbaka i väckelsekristendomens Västerbotten, och även om man anar att det är en mörk och dramatisk historia som kommer att utveckla sig är vissa passager, precis som i Ett annat liv, så underbart formulerade att det faktiskt är en riktigt rolig bok:

”/---/Det var onödigt att visa sig nyfiken.


Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.


Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.”

Kanske behöver man vara förtrogen med norrlänningens typiskt lakoniska syntax, liksom med bymentalitetens trångsynthet i förening med livskringskärande kristen religiositet för att riktigt uppskatta det. Jag vet inte. Själv tycker jag i alla fall att stycket är helt hysteriskt roligt!  Den allvarliga fråga jag då dessvärre måste ställa mig, är förstås om jag kanske egentligen önskar att jag inte tyckt att det var så roligt!