Recension av en vän

I går hamnade jag på konsert med David Book Stockman, en gammal och mycket god vän till mig. Vi umgicks en period på nittiotalet, och har numera bara sporadisk kontakt via sociala medier, ni vet hur livet är... men vänskapen finns där ännu. Efter femton år av tystnad, enligt honom själv, tog han nu plats på scenen igen. De femton åren hade han använt väl. Jag kunde inte låta bli en recension... För att hålla undan vår personliga relation har den blivit litet högtravande:

”Litet konstigt, kanske man kan tycka, att en gitarrkille hade en klaviaturspelare som främsta hjälte...” yttrade David Book Stockman innan han öppnade sin solokonsert med ett instrumentalt stycke tillägnat Jon Lord. Det resonanta gitarrspelet tillsammans med uppenbar förkärlek för borduntoner gav faktiskt inte så litet orgelkänsla åt stycket som var ganska kort och bestod av några upprepade figurer och löpningar.

I vad mån det återspeglade någonting av Jon Lords stil kan jag inte yttra mig om, men stycket var intressant nog att tåla framförandet som - så vitt jag uppfattade det - i princip två identiskt upprepade verser. För förstagångslyssnaren var det närmast en fördel, men för upprepad lyssning tror jag inte det skulle skada med en vers eller ett stick som litet mer varierade de teman stycket var byggt på.

Ytterligare ett instrumentalt stycke, Sommarvals, följde. David gav en bild av vad stycket representerade för honom: att ligga i solen på klipporna vid Öregrund och tänka på ingenting alls, men lämnade åt publiken att öppna sig för vilka egna tankar och föreställningar som dök upp. Stycket som byggde på stämningsfulla klanger gav mig fortsatta associationer till hav och klippor. Lasse Hollmers Skär dök som en referens, och påminde mig om att här satt en gitarr- och baskille som hade en dragspelare (och förvisso diverse klaviaturer) som sin största hjälte. Så David kanske inte är så ovanlig i att ha en hjälte med ett helt annat huvudinstrument.

Intressant att se en gitarrist spela stålsträngat med teknik så influerad av den klassiska gitarrens. Men fingerspelet till trots var anslaget distinkt med rejäl stuns. Kanske fanns en del elektroniskt trolleri i den svarta box David pillade med mellan låtarna, men ändå... anslagen satt definitivt där de skulle.

Konserten fortsatte med ett antal... visor får jag nog kalla dem. Livsfilosofiska texter, bitvis med både humor och kritisk udd. Jag försökte komma underfund om var inspirationskällorna fanns... Cornelis, säkerligen, men kanske också att en Lars Demian spökar någonstans i bakgrunden. Samtidigt tyckte jag mig höra en egen mjukare, mer romantisk ton, i Davids texter. Sången var kongenial med texter och melodier, behagligt raspig åt Totta Näslund-hållet eller kanske t.o.m en bit bortom, med dragning åt Tom Waits, men aldrig så att det tonala innehållet gick förlorat.

(Ett intressant exempel på att upphovsmannens tankar med ett stycke kan skilja sig en bra bit från lyssnarens var när David sjöng en vaggvisa där ordet ”lugn” upprepades x antal gånger. Jag skulle bli allt annat än lugn om någon sjöng den för mig eftersom visan för mig kom att förebåda en annalkande katastrof. Detta sagt som reflektion och inte det minsta som kritik.)

Konserten pågick i en timme drygt, och vi i publiken hade nog gärna suttit en halvtimme till, för att få njuta av Davids framförande av sina egna sånger. Det tekniskt drivna och, med något försumbart undantag, fläckfria gitarrspelet var imponerande i sig. Att dessutom samtidigt hålla sången på den nivå David gjorde, inlevelsemässigt, musikaliskt och osvikligt tonsäkert, är för mig närmast en övermänsklig bedrift. (Dessutom åstadkom han ett enkelt men effektivt rytmiskt komp, med hjälp av en bastrummepedal under ena foten och något tamburinartat under den andra...)

Ska jag komma med några anmärkningar är det att texterna inte alltid nådde upp till framförandets höga nivå. De var för all del inte sämre än genomsnittliga texter i genren, så anmärkningen kanske snarare säger något om ackompanjemanget och sången, men jag skulle säga att det är i textmaterialet förbättringspotentialen finns. En del julklappsrim passerade här tack vare det både ärliga och förstklassiga framförandet. (Kanske att extranumret, kvällens enda cover What a wonderful world – lika förtjänstfullt framförd som de egna styckena – bidrog till avslöjandet av just den lilla svagheten.)

Förutom att vässa texterna är ytterligare ett tips från den här coachen är att se över avslutningen av låtarna. Jag upplevde det som att det fanns ett manér att avsluta litet likartat med en förflyttning uppåt mot ett sista ackord högt upp på gitarrhalsen. Men detta sista är en randanmärkning. Det var helt enkelt en strålande konsert David bjöd på, så här 15 år senare.

 Väl hemma kunde jag inte låta bli att gräva fram en CD från 1998. Tied To the Blues. Det är en litet annan David Book än den jag hörde den här kvällen, men så har han ju lagt till ett efternamn sedan dess. I väntan på en produktion med de nya låtarna kommer jag nog att ta fram den skivan emellanåt. Om inte annat för att jag blir glad när jag ser den dedikation David klottrat på mitt ex.

 

Schamanen

Nyss var jag en av tjugotusen som lät sig föras hän av henne. Med bra sikt mot scenen, men ändå väldigt långt ifrån, stod jag och mitt sällskap. Hur var det möjligt att hon spelade och sjöng bara för och till mig?

Hon kan inte ha sett, än mindre lagt märke till min oansenliga gestalt. Ändå: i fågelhamn svepte hon med tunga beslutsamma vingslag tätt över huvudena på folkmassan.

Om de lyft blicken när de kände vingslagen över sina huvuden skulle de kunnat bekräfta vad jag nu säger, men de var förförda av hennes mänskliga gestalt som ännu stod där på scenen, och de var blinda för allt annat.

Hon kryssade på beslutsamma vingar över den månghövdade skaran, vickade på fågelns manér med huvudet för att fokusera än med det ena ögat, än med det andra, och redan innan hennes fågelhamn ens nått fram var hon där och sjöng direkt till mitt hjärta.

Jag var den enda som tillfullo förstod vad hon ville säga, för det hon hade att säga var unikt och exklusivt för mig. Kanske upplevde var och en av de övriga nittontusen niohundranittionio någonting av detsamma. Kanske var vi tjugotusen förenade själar som var och en uppfattade ett och samma budskap unikt riktat till var och en av oss.

Jag vill tro att det var så. Och jag hoppas att var och en av oss - om också bara för ett svindlande hänfört ögonblick, att erinra oss, för att finna tröst och mod och styrka när vi någon gång övermannas av trötthet och uppgivenhet  - lät visheten, djupet, vidden och kraften i hennes budskap flöda genom hela vår varelse.

Det må verka naivt som världen ser ut. Det må vara en dröm innesluten i en dröm. Men visst är så att när vi tror på drömmen, och handlar därefter... Det är då den förvandlas till verklighet.*

*Min mer måttfulla tvilling säger att åtminstone är det en omöjlighet tills vi tror och agerar som om det var möjligt. Den dag vi verkligen och samfällt gör det får vi se vad som kommer ut av det.

Mat i magen

Måste blåsa litet liv i den häringa sorgligen försummade bloggen... Blev inte så mycket politik skrivet i den som man kunde ha tänkt sig inför valet till EU-parlamentet. Desto mer politiskt hand- och fotarbete dock. Kanske gjorde det mer nytta än några ideologiska markeringar och reflektioner i cyberspejset. Vad vet jag.

Nu blir det i alla fall matblogg igen:

Dagens rätt lagades i sällskap med Tommy Myllymäki. Han var på radion. Elving möter.

Hur som helst har jag upphört med slöseriet att bara slänga räkskalen när de ska lagas någonting med skaldjur. Inspirerad av en annan känd kock testade jag nämligen för någon tid sedan att göra fond på dem. Efter det testet går aldrig mera räkskalen oavkortat i komposten!

Räkrenset fräses torrt i stekpanna på hög värme och så häller man på en slatt vitt vin och ger det ett uppkok. Silas av och slås i grytan. Behövs inget extra salt eller buljong.

Man kan förvisso fräsa med litet finhackad schalottenlök och vitlök för en ännu mustigare fond, men såna grejer skulle jag ju ändå ha i själva maten, så det fick bero denna gång.

Till räkskalen serverades tagliatelle med saffransolja.

Så här blev slutresultatet, Tommy! Chilli (nej, jag fick inte nog av den varan efter gårdagskvällens grill) schalottenlök, vitlök, räkskalsfond, grädde (litet ovanligt att jag använder mig av, men när den nu fanns där i kylen, så varför inte?) broccoli. Och så riven parmesan. (Visste ni förresten att ekologisk parmesan på Coop faktiskt är aningen billigare än oeko d:o? Juste!

Jo, de skalade räkorna åkte ju med i grytan, förstås!

Majoren av den sorgliga skepnaden

Alliansen sjunger förhoppningsvis på sista versen, och det är de förstås medvetna om, så nu gäller det för dem att ställa till så mycket som möjligt innan de får lämna Rosenbad. Man kan nästan misstänka att det inte handlar om att de egentligen vill så mycket, utan att det snarare är frågan om att göra det så omöjligt som det bara går för en ny röd/grön regering att ställa saker tillrätta snabbt nog för att tillfredsställa de väljare som gått från att rösta blått, och de nya väljare som tillkommit.

För även om den sittande regeringen inte vill någonting i sak, så är det uppenbart att den vill regera även efter nästa val. Och i händelse av att de – vilket ju mycket tyder på – förlorar valet i höst, vill de förstås komma tillbaka så snart som möjligt. (Må vara att Alliansen på senare tid framstått som så splittrad att det är svårt att föreställa sig i vilken skepnad den skulle återkomma.)

Nu senast är det Björklund som varit i farten med idén om att det ska sättas betyg redan från fjärde klass. Ja ja… Är det någon – Björklund inkluderad – som verkligen tror att åtgärden har någon som helst bäring på de problem den vill åtgärda? Upp med en hand! Nej jag trodde väl det.

Bilden snodd på internet. Någon upphovsman eller så
som har något emot saken, så säg till bara...

Jan Björklund, majoren av den sorgliga skepnaden. Så sorglig att man inte så långt ögat når kan skönja en trogen Sancho Panza. Inte ens de borgerliga drakarna rycker till undsättning. Men kanske är det den av Björklund själv utsedda utredaren Martin Ingvar, som redan innan han påbörjat utredningen, är en av de få som uttalar sig till stöd för tidiga betyg, som får ikläda sig Sancho Panzas gestalt.

När förslaget presenterades tänkte jag initialt att det kanske trots allt i sig är ett av Björklunds minst skadliga hugskott. Men som viss forskning tyder på att tidiga betyg verkar för utslagning och ökade klyftor kanske det i själva verket är en av hans mest fördärvliga idéer.

Av vad som kommit fram i media förefaller det hur som helst inte finnas någon forskning som visar att betyg skulle ha någon direkt positiv signifikans för inlärning. Inte ens de borgerliga drakarna tycks lyckas redovisa någon sådan. I den mån man kan finna något samband alls tycks det snarare vara det motsatta.

Att de länder som gör bättre resultat i PISA också har ett tidigare betygssystem, vilket tycks vara ett av Björklunds huvudsakliga argument, har alltså långt ifrån självklar statistisk relevans. Sedan kan man ju förövrigt ifrågasätta hela grejen med PISA…

(Att jag jämför Jan Björklund med Don Quijote beror bl a på att han på något liknande vis väcker min motvilliga sympati. Att mot erfarenhet och forskning så envist hålla fast vid sina förflugna övertygelser och åsikter... Man vill liksom klappa på huvudet och säga "Så så..." )

Ur en gammal dinosaurus perspektiv

Skrev - kanske litet småelakt - på facebook om att sönerna inte gitte skicka ett kryapådigmess efter att jag messat dem om inställd lunch p.g.a. att jag var sjuk. I den kommunikation som uppstod genom kommentarsfälten insåg jag ganska snabbt att det låg något mer bakom min statusuppdatering.

Det förekommer ganska ofta att det tar ett tag innan jag inser vad som ligger bakom att jag säger/skriver vissa saker. Freudian slips är ju i vår kultur till sin natur pinsamma, men kan ofta vändas i komik. Annat kan man ju alltid omvandla till navelskådande betraktelser. Så här kommer en sådan. (Hur det förhåller sig dinosaurienavlarnas vara eller icke-vara är dock en bland paleontologer stående och infekterad tvist som i det här sammanhanget lämnas åt sidan.)

Jag har emellanåt reagerat och stört mig på att man i den moderna kommunikationen ofta står utan bekräftelse på att meddelanden mottagits, lästs och förståtts. Jag messar för att bekräfta ett möte, eller för att avboka ett möte. Och får inget svar. (Fenomenet förekommer iandra sammanhang också men det är främst i samband med mess-kommunikation jag tycker mig drabbas av det.)

Jag gissar att det är en generationsfråga, och kanske en litet komplex sådan. Om jag i förra seklet och i början av veckan hade skrivit ett (eller tre) pappersbrev, slickat på ett frimärke (eller tre) och släpat mig till någon av de få kvarvarande brevlådorna i närområdet (de är definitivt inte tre), hade jag inte väntat mig något kvitto. Mitt brev skulle de ha i övermorgon, så skulle det ta dem en dag eller två att skriva ett svar, som i bästa fall skulle landa hos mig i början av nästa vecka. Så skulle jag tänka.

Eftersom det var fråga om ett fysiskt brev: papper, med tydlig (om än kanske pikturen i sig litet svårtydbar) text i ett papperkuvert vars framsida jag angett adressatens både namn och postadress, samt kletat på ett med frimärke jag inte bara hållit mellan mina fingrar utan också med tungan avsmakat baksidan på...

Även om svaret dröjer, eller om det kanske inte blir något svar alls tvivlar jag inte på att mitt meddelande inom rimlig tid såväl mottagits som lästs och dessutom sannolikt förståtts (hermeneutikens vindlingar har vi varit inne på i tidigare inlägg, och lär återkomma till, så vi lämnar dem dädan för tillfället)

I den digitala världen är jag inte lika säker. Jag tycker mig vara en rätt modern människa som insett att (mobil)telefonens minsta användningsområde är att faktiskt ringa upp och prata med folk. Men skickar jag ett mess, då förhåller jag mig fortfarande till det som till ett (telefon)samtal. Blir det alldeles tyst i andra änden, då undrar jag om det verkligen finns någon där, om samtalet kanske brutits, eller om jag råkat förolämpa personen i andra änden...

Jag väntar mig inte mycket. Ett "ok" eller en emoticon av lämpligt slag. Det räcker bra. Bara ett kvitto på att mitt meddelande inte försvunnit ut i tomma intet. Är det för mycket begärt, och är jag alldeles ensam om att tycka så här? En sorgligt ensam gammal dinosaurie... Eller finns det fler därute, som upplever det som jag i just den här frågan?

Vi avslutar med och söker tröst i en passande och juste gammal dinosaurielåt:

Klassfrågereflexion

I ett annat socialt forum – aningen mer socialt än den här ensliga och sporadiska bloggen – lade jag nyligen upp ett citat från, och en länk till, en debattartikel av Kajas Ekis Ekman, en skribent jag tycker är läs- och tänkvärd, och som ofta tar ens tankar ett steg vidare, ibland i litet överraskande riktning vilket helt klart är bra gymnastik:

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.

Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel

läs gärna hela artikeln här

 En vän gav en kommentar jag blev tämligen förbannad på, men samtidigt insåg visade på någonting viktigt:

Mycke snack å lite verkstad skulle jag säga..vem bryr sig om såna där ideer..vem har tid till det...måste vara överklass va ? eller dom som har 8 timmars arbetsdag..

Det är naturligtvis, som min vän påpekar, en fråga om tid och privilegier. Och viktigt att komma ihåg att det är så! Vem har tid att över huvud taget bry sig i sådana idéer? Vem har tid för reflexion? Vem har tid och ork att analysera, att skaffa sig överblick, att söka förstå hur saker hänger samman, att försöka genomskåda makten…?

Jag vet ingenting om Kajsa Ekis Ekmans bakgrund, men hon är journalist, skribent, författare och har sin utkomst – en utkomst jag skulle förmoda är långt ifrån så fet som min vän föreställer sig – av att iaktta, analysera, reflektera och skriva. Hon har inrättat sitt liv så att hon har den möjligheten. I min väns ögon gör det henne kanske till överklass. Kanske tillhör hon någon sorts, om inte ekonomisk, så intellektuell överklass.

Men egentligen handlade naturligtvis min väns kommentar om mig. Vem är jag som har tid och ork att bry mig om att läsa och fundera över vad andra haft tid och ork att skriva? Ja, med mina akademiska examina och min förkärlek för det skrivna ordet och den intellektuella förståelsen, med min arbetssituation som lämnar mig någon energi över att bruka på min fritid… så till tillhör jag väl i någon mening samma privilegierade klass.

Jag håller med om att det måste vara verkstad. Men utan föregående tankearbete, utan överblick analys, reflektion, hur ska vi veta vilken handling som är den rätta? Hur ska vi veta att vi inte springer om kring som förvirrade Don Quijotter och fajtas med väderkvarnar, eller som berusade myror med urtuggade toy?

Om du lämnar in din bil på verkstad – vilket jag för allt i världen inte rekommenderar, ta den direkt till skroten istället, men om din bil är så pass ny att den vid krångel motiverar ett sådant besök, och du nu ändå skulle göra det – vad är det första man gör på verkstan? Man kopplar in en dator för att analysera det system din bil utgör. Eller kanske man ringer Bosse Bildoktorn, vad vet jag om vilken kompetens och utrustning man besitter på just din bilverkstad.  Vilket som, så gör man det för att kunna sätta in rätt åtgärd. Går du till läkaren (det gör förstås inte min vän, för han tror inte på skolmedicinen) vill du nog att det ställs diagnos innan behandling påbörjas.

På samma sätt i samhället, i politiken, över allt: iaktta, analysera, reflektera, handla. Ungefär i den ordningen, fast i realiteten pågår allt samtidigt eftersom vi inte utgår från en ständig återkommande absolut nollpunkt. Och vi som inte alltid mäktar med, ska vara glada att det finns de som gjort det till sin mission att inte bara göra sina iakttagelser, analyser och reflektioner utan även att göra dem tillgängliga för andra att reflektera vidare och dra egna slutsatser ifrån.

För en sak är säker, vad min vän än föreställer sig: Det är inte p.g.a. för mycket analys och reflexion vi – för att nu hålla oss till den inhemska lilla ankdammen – i snart åtta år fått dras med en regering som säljer ut våra gemensamma tillgångar och verksamheter för symboliska summor, och nedrustar välfärdssamhället samtidigt som den låter våra skattepengar flytta till konton i s.k. skatteparadis. Och det är sannerligen inte p.g.a. för mycket analys och reflexion SD sitter i riksdagen och dessutom, om man får tro opinionssiffrorna  – vilket man i detta fall inte gärna vill – har ännu större stöd idag än vid senaste val.

(Avslutningsvis hade jag tänkt hänvisa till Kjell Höglunds Politikens Olycksbarn. Den finns tyvärr inte på youtube, men följ länken till hans webbplats.)

 

Baklängestänk om apelsiner

Färskpressad apelsinjuice vill vi gärna lyxa med till helgfrukost, och närbelägna COOP förser med ekologiska apelsiner. Lyx i det lilla formatet!

Men, det finns ett problem med de ekologiska apelsinerna: De blir dåliga så väldigt snabbt! Av en nätpåse om 4-5 apelsiner går det ofta  bort en halv, och ibland en hel apelsin, reflekterade jag med viss irritation i morse.

Vanliga apelsiner är behandlade mot mögel och står sig i veckor i kylen, och lätt en vecka även om de ligger framme i rumstemperatur...

Men jag tänker förstås baklänges! Problemet är ju inte att ekologiska apelsiner sjangserar på en vecka i kylen. Jag kan ju handla litet färre men oftare. Den lilla extra cykelturen tar jag knappast skada av. Problemet är att vi vant oss vid hårdbesprutad frukt så till den grad att vi betraktar den som vanlig medan ekologisk är någonting avvikande!.

-Vill herrn ha vanliga apelsiner, eller ska det vara giftbesprutade?

Så borde det låta. Ekologiskt... det borde inte behöva sägas, det borde vara normen!

Tankar i givandets tid

Utanför systembolaget står två män och samlar in pengar. En av dem är samma kille jag emellanåt köper Situation Stockholm av. Han samlar till de hemlösa i Uppsala. Vad den en andra mannen samlar till för ändamål lägger jag inte märke till. När jag passerar tänker jag att jag nog, för ovanlighets skull har litet kontanter på mig, så när jag handlat färdigt och går ut stannar jag till och lyckas faktiskt gräva fram en femtiolapp att peta in i förstnämna insamlingsbössa. Den är halvtransparent och jag ser att den är nästan proppfull med sedlar. Tjugor, femtio- och hundralappar. Ja, det är jul. Givandets högtid...

Vad är det jag ägnar mig åt när jag ger av mitt överflöd? Är det det som kallas välgörenhet? Det är väl det, antar jag, men jag har alltid tyckt illa om om ordet, och det stör mig att det allt oftare, tycks det mig, kommit att användas och det allt mer okritiskt. Det är den ena välgörenhetsgalan efter den andra, det är vinstdrivande lotterier och det är elleverantörer (och kanske andra företag också) som ger en del av vinsten till välgörenhet... Är det något fel med det?

Jag tror inte att jag målar fan på väggen: Jag menar att vi – under nu rätt lång tid – har sett en förskjutning från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle, och det är djupt oroande och problematiskt.

Med den nu pågående nedmonteringen av det välfärdssamhälle som byggdes upp under större delen av 1900-talet blir utsatta människor, individer och grupper, alltmer utlämnade åt andra individers och gruppers frivilliga givande, och man behöver inte tänka i många steg för att inse att det inte är någon hållbar ersättning för ett stabilt välfärdssystem.

Välgörenhet fokuserar på givaren, inte på mottagaren. Det finns forskning som visar att vi blir glada av att ge, att dela med oss. Och det är väl bra det, men just därför riskerar välgörenhet att i första hand bli ett medel för givaren att må bra, snarare än ett medel för att avhjälpa mottagarens utsatthet. Man kan faktiskt höra värderingen uttalas att det är bättre med mindre gemensam skattefinansierad välfärd för att ge utrymme för det enskilda givandet. Bättre för vem? Kanske i något avseende för givaren som jämfört med skattefinansierad välfärd tydligare kan se sin egen delaktighet. Bättre för mottagaren? Knappast.

Välgörenhet skapar nämligen varken tillförlitlighet eller långsiktighet och ger därför inte mottagaren någon trygghet. Det är givaren som väljer hur mycket och vart stödet ska gå. Nyss gav jag till de hemlösa i Uppsala. En annan dag kanske jag väljer att ge min femtiolapp till att rädda den utrotningshotade sibiriska tigern.

Alliansregeringen har i sin privatiseringsiver och nedmontering av den gemensamma välfärden framhållit två motiv. Det ena är kvalitetsmotivet. Konkurrensutsättning ska ge högre kvalitet, menar man. Det argumentet är sedan länge fullkomligt mosat av verkligheten. Det behöver vi bara se på de senaste i raden av vårdskandaler och skolkonkurser för att konstatera. (Jag ska inte här gå in på frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärden. Det har jag gjort tidigare.)

Det andra argumentet är valfrihetsargumentet. Valfrihet är på något vis per definition bra, tycks grunduppfattningen vara. Högst diskutabelt, menar jag. Dessutom uppstår frågan: valfrihet för vem?

Det är ju uppenbart att i välgörenhetssamhället är det givaren som har valfrihet. Mottagaren däremot är utlämnad åt givarens godtycke. För mottagaren finns ingen valfrihet, bara bara maktlöshet.

I välgörenhetssamhället har mottagaren inga självklara rättigheter, på det sätt välfärdssamhället, genom t. ex. socialtjänstlagen ger rätt till visst samhälleligt stöd.

Dessutom finns ett kunskaps-/informationsproblem: Jag valde här om dagen i vilken insamlingsbössa jag skulle lägga min femtiolapp. På vilka grunder fattade jag mitt val? Varför lade jag den inte den andra bössan. Jag tog ju inte ens reda på till vilket ändamål mitt bidrag då skulle ha gått. (Och förresten, när jag rannsakar mig själv: nog hade jag kunnat gräva fram några tior att stoppa också i den andra bössan, men jag fann det helt godtyckligt lagom att ge femtio ynka kronor!)

Nej, det finns inget annat sätt att garantera individer och grupper dräglig tillvaro, lika rätt till utbildning och vid behov tillgång till jämlik och god vård än genom ett gemensamt finansierat starkt välfärdssystem.

Och för den som inbillar sig att väl utbyggtd och fungerande gemensam välfärd skulle ta bort möjligheten till ideellt givande (som jag gärna ersätter välgörenhetsbegreppet med) vill jag citera den här helgens huvudperson. (Nej, det är inte Kalle Anka, och det är inte jultomten):

De fattiga har ni ju alltid ibland er (Matt. 26:11)

Det kommer alltid att finnas de som är i behov av mer än det lagstadgade stöd samhället kan ge, någon mer utopisk tro har inte jag, i alla fall. Och kan vi i Sverige återskapa en stark gemensam välfärd har vi hela världen att blicka ut mot. 

Rätt svar i situation?

Utanför COOP där jag vanligen handlar brukar en kille stå och sälja Situation Stockholm. Det är sällan jag har kontanter på mig, men om jag har så köper jag av honom.

En femtilapp i månaden (vilket det ju inte ens blir som jag vanligen saknar cash), det kan jag verkligen avvara. Verkligen. Utan vidare. Vi byter ett par ord. Idag:

"Hej! får du någonting sålt eller får du bara stå och frysa?"

"Njaä, idag är det mest bara att frysa."

Vi byter stålar mot tidning. Han säger:

"Tack ska du ha! Ha en fortsatt trevlig kväll!"

Jag svarar:

"Tack detsamma!" och jag önskar honom det verkligen, samtidigt som jag inser avgrunden, och undrar: vad skulle rätt svar vara?

Snudd på finlir i köket

Den gågna veckan har bjudit på litet väl mycket kycklingwok och nudlar, så i dag fick det bli något helt annat. Lax med lime serverad med klyftpotatis och rotsakswok med ostronsås. (Den där woken är visst omöjlig att komma undan.)

Fick ett hugskott då jag erinrade mig att favvoresturangen 1&1 - salig i åminnelse - serverade en laxrätt med en balsamicoreduktion med ingefära. Som jag hade en skvätt balsamvinäger testade jag att helt enkelt sjuda balsamvinägern som jag rivit i en bit färsk ingefära, tills den blev en aning trögflytande. Hade jag verkligen finlirat - men det ligger ju inte för mig - skulle jag förstås ha silat bort ingefärsrivet före servering, men varför konstra till det?

 Vackert blev det inte, men det var ju skitenkelt och gav trevlig piff åt anrättningen. Tyckte hälften av oss som åt. Men som det var så enkelt kommer jag att göra det fler gånger åt bara mig. Men kanske skulle testa med att mildra vinägern med litet rödvin...

Dokumentation i rörliga bilder. Och ljud.

Eftersom inspelningen med Löst Folk dykt upp i sociala media lägger jag upp en länk här. Som tidigare sagt: Subben skulle inte ha känts överflödig i sammanhanget, men min upplevelse var att det ändå var tyngre bas än vad inspelningen antyder. Kul i vilket fall som helst!

http://vimeo.com/75582514

Ljudliga erfarenheter

Rattade ljud på kulturnatten. Fast på dagen. Rattade ljud på manifestation för gemensam välfärd påföljande lördag. Det var krävande åtaganden, men jag tycker jag tog mig igenom dem med hedern i behåll.

Kulturnattsdagen omfattade ett antal talare bl.a. Lars Ohly, artister (Daniel och jag, t ex som avslutade dagen med delar av vår standardrepertoar), inspelad bakgrundsmusik, och musik till popquiz… och allt skulle bli tvunget att skjuta från höften. Det jag bävade mest för var Röda Lågan, Ung Vänsters sångkör: Åtta(8) sångmickar samt bas och gitarr, och ingen egentlig tid för soundcheck. (Och vad kunde jag förvänta mig av deras mikrofonvana och -teknik?)

Röda Lågan

Hur det nu vart: Det kändes fint – oerhört fint – när en av Röda Lågans sångare (tillika en av två ordförande i Vänsterpartiet Uppsala) efter deras framträdande entusiastiskt utbrast:

”Vad kul det var att sjunga med bra ljud! Kan inte du sköta ljudet på första maj också?” (OK, hon sade ”kan inte ni…” för hon antog väl att det var hela arrangörsgruppen som stod bakom det eminenta ljudet, men yours truly vet ju hur det låg till.)

Det jag framför allt lärde mig var att mina 2x1100W inte på minsta vis är någon over kill utomhus. Och det var ju bra att jag lärde mig det och tog med dem och inte de äldre 400 wattarna till manifestationen lördagen därefter. De skulle absolut inte ha räckt till när vi samlade bortåt tusen personer på Stora Torget!

Vid manifestationen manifesterade sig två samverkande och helt oinbjudna ljudproblem.

1. Trots att mickarna var placerade ordentligt bakom högtalarnas spridningsradie hade jag väldiga rundgångsproblem. Men naturligtvis: Vi höll till på Stora Torget, omgärdade av höga stenhus. Ljudet studsade mot de hårda husväggarna, och vred jag upp ljudet tillräckligt för att det skulle nå till de bakersta folklagren tog det sig den vägen tillbaka runt hela torget för att helt slugt anfalla bakifrån!

2. Talare och artister förhöll sig tämligen olika till mikrofonerna. Jag ville sjunga som Gunnar Wiklund:

Men så sammetslen kunde jag ju inte vara. Jag fick ställa mig framför dem, gestikulera och ropa, vilket togs olika av olika. Märkligt att Behrang Miri som ändå bl a är någon sorts artist ingenting begrep, utan började ”skoja” och fråga om jag inte begrep hans skånska. Fick jag lust att säga något fult. Jag försöker ursäkta honom med att han kanske inte uppfattat att det var jag som ansvarade för ljudet. Tyvärr lyckas jag inte riktigt.

Men hela grejen var ju att de som talade närmre och höll mikrofonen intill sin mun, de skymde den också för ljudet som reflekterades bakifrån, medförande – utöver att de gick ut bättre i micken – att jag kunde dra på volymen utan att det började runda.

Löst Folk

Avslutande hip-hopkollektivet Löst Folk kunde det där, så jag kunde tack och lov dra på för fullt åt dem! Det var en riktigt kul bekantskap i en genre jag inte skulle uppsökt av mig själv. Rekommenderar dem absolut! (Nästa gång jag roddar dem tar jag med subben också, har jag lovat!)

Litet ironiskt förstod jag dagarna efter, via en ljudteknik-blogg jag prenumererar på, att det är ett vanligt förekommande fenomen: Det tjatas på ljudteknikern om att det hörs för dåligt, men det är inte vid mixerbordet problemet befinner sig, utan bakom micken. Men jag ska avsluta nu och säga att jag fått oerhört mycket uppskattning och kredd för ljudet. Så jag är nöjd. Nöjd och inte så litet stolt. Ser fram mot mer ljudroddande!

Svar på tal?

Ibland är det intressant med en blogg! Fick en kommentar till ett tidigare blogginlägg:

Anonym sa...

Skolinspektionens agerande i Lundsberg är med mina ögon sett ett skrämmande exempel på maktmissbruk. Men med en socionom i toppen på skolinspektionen kan vi förvänta oss beslut som exempelvis kan baseras på tyckande, obekräftade rykten och en medfödd partiskhet. Det blir ungefär som när våra socialtjänster gör vårdnadsutredningar - de har ofta bestämt sig för utfallet innan utredningen påbörjas och sedan behöver de ju bara samla på sig lite fragment som kan stödja det tänkta utfallet. Detta framgår med all tydlighet när förvaltningsrätten uttalar sig om utredningen som skolinspektionen baserar sina uttalanden på.
Vi måste inse att kvotering har sitt pris och nu har Lundsberg fått betala med råge. När skall kompetens få avgöra vem som skall befordras istället för som idag genusstatistik.

Vad ska man säga? Stackars liten! Så många rallarsvingar och ingen träffar någonstans i närheten av rätt. Och ännu mindre har någon enda av dem det minsta att göra med vad mitt blogginlägg faktiskt handlade om. Det enda som tyder på någon sorts intelligensnivå hos skribenten är att hen ser till att vara anonym.

Styrkebesked

Kom hem från gymmet efter jobbet och skulle fixa mera lunchlådor för veckan. En thaiinspirerad kycklinggryta var det tänkt. Inget ont om färdigköpta chilli/currypastor, sådana finns förvisso i mina förråd men jag brukar vilja göra den själv. Det är tillfredsställelse i att finhacka respektive riva chilli, vitlök och ingefära, att fräsa ihop med oystersauce och färskpressad lime till en ljuvligt doftande gegga!

Oftast är det dutch – även kallad spansk peppar – jag använder. Men när jag handlade sist såg den litet småtråkig ut, så det blev ett par fräscha habaneros istället. Tänkte att den är väl något starkare än den jag vanligen använder, så jag tog ungefär en fjärdedel så mycket.



En liten capsaicinbomb!

Nu är det ju så, att när jag tränar kolkar jag i mig en hel del vatten, och väl hemma efter träningen tränger det småningom på.  Så mitt upp i att jag står och fräser ihop den härliga chillipastan blir jag väldigt tvungen att gå och kasta vatten. Drar därför järngrytan från plattan och springer in på toaletten där jag uträttar mitt behov, varefter jag nogsamt tvättar händerna, för jag ska ju fortsätta med matlagningen…

Ja, som min framsynta och insiktsfulla läsare förmodligen redan räknat ut: strax att jag kommit ut i köket känner jag hur det börjar hetta i lemmens allrasom känsligaste del. Men det stannar inte där, utan samtidigt som hettan snabbt tilltar och tangerar rent smärtsamma nivåer sprider den sig ut i snart sagt hela underlivet. Synnerligen intressant sensation! Visst har jag råkat göra motsvarande någon gång tidigare, men det har inte varit i närheten av det här!

Vis av upplevelsen skopade jag upp hälften av den nu färdiga chillipastan ur grytan innan jag hällde på en halv burk kokosmjölk (ekologisk, förstås) och lade i bitar av kycklingfilé att puttra med. Avsmakning sade att det fortfarande var i den hetare änden, men min upplevelse vara att det var en fylligare och rundare hetta än vad dutch ger. Riktigt gott!

Kollade upp skillnaden mellan dutch och habanero. Den senare är c:a hundra gånger så stark, 250000 scoville mot 2500 för dutchen!

(Nu när jag åt min lunchlåda var det gott, men långtifrån särdeles hett. Hoppas verkligen att jag inte tog fel pyts i morse. Jag hade ju preparerat en särskild åt Petra, en som jag mildrat med extra kokosmjölk…)

Märklig annonsrespons



Ibland får man anledning att undra om en del människor verkligen inte har något bättre för sig…

Jag har ju lagt ut vår segelbåt Frida på Blocket, satt ett synnerligen lågt pris för båttypen ifråga och har varit tydlig med att det finns en hel del att göra såväl med trä som med inombordare. Haft många både mejl- och telefonkontakter. (Ett flertal mejlkontakter med polacker intressant nog.)

Annonsbild

I samtliga fall har jag förtydligat vilka underhålls-/ renoveringsbehov jag själv ser finns, och även skickat fler bilder som ger en uppfattning om båtens skick. Somliga intressenter har då tackat för sig, medan jag har fortsatt kontakt med en handfull.

I natt hade dock någon svarat följande på min annons:



 Ursäkta, men hur ärliga är ni? "behov av service/renovering/byte (eller gör som vi gjort i sommar och segla henne med en snurra monterad på en brädlapp i aktern" Det betyder alltså "motorn är defekt, funkar knappt alls". Varför mörka om nåt sånt om ni ens ska försöka få kaffeveden sålt till nån som inte tror ni ljuger om resten också? 10k lägger jag hellre på triss, och då är det inte längre segelbåtar vi pratar...

Jag får hålla i mig för att inte mejlledes svara personen ifråga, att uppenbarligen har jag uttryckt mig alldeles tydlig nog, eftersom till och med hen med sin lilla ärthjärna lyckats förstå innebörden av det jag skrivit i annonsen: FÖR NÄRVARANDE FUNKAR INTE INOMBORDAREN!

 
Håhåjaja. Skaffa sig ett liv, vet jag!

(Jag kommer absolut inte att svara på mejlet, eftersom jag därmed lämnar ut min mejladress till personen ifråga, vilket jag verkligen inte har för avsikt att göra.)

Beer can chicken à la chicken

Så här i semestertider är man ju rätt stressad och tiden rinner iväg fort som fan och båten är inte mastad och... men mat måste ätas. Och lagas. Planen för dagen var beer can chicken. Såg det först i Jonas Crambys Tex-Mex från grunden, men det tycks vara väldigt inne just nu...

Ett stycke ekologisk kyckling å närnare 2 kg inhandlades.

Rub enligt nedan

En rub bestående av cayennepeppar, chilli-chipotlepulver, paparikapulver, oregano, spiskummin, salt samt några pressade vitlöksklyftor. De proffskockar som inte tycker att man ska ha färska grejer i rubben, bara pulver... de har fel. Vitlöken fuktar bara till det en aning och smakar så himla mycket bättre än om man använder pulver.

Nu är det i full gång

Rub rubbades både inuti och utanpå kycklingen. Jag sparade litet av rubben att röra ut med honung till en glaze att pensla på mot slutet av tillagningen. Den öppnade ful-ölen trycktes upp i rumpan på kräket. En febertermometer in i tjockdelen av låret ställdes att oväsnas vid 75 grader celsius.


Det var här jag redan bestämt mig för att göra en chicken out. De tuffa killarna använder kolgrill, förstås. Men nu var det så att här förbereds seglingssemester, så jag hade liksom inte tid att passa en grill halva dagen. (Men sitta här och blogga, det går an? Ja, man gör ju sina prioriteringar.)

Det fick bli ugnen, som ställdes på mellan 150 och 175 grader. Fågelskrället på ett galler på nedersta falsen med långpanna under. Det tog ungefär två timmar det hela, och efter att bara ha smakat litet av renset sedan jag styckat härligheten, kan jag säga att det här kommer jag att göra igen! På kolgrillen.

Nästan färdig. Ska bara stryka på litet glaze och ge den tio minuter till.

Inte vet jag om det var ful-ölen i häcken, om det var att jag fick till en riktigt läcker rub eller den långsamma tillagningen i kombination med att jag höll koll på innertemperaturen. Antagligen någon sorts kombination. Absolut kul ska det bli att gör den här "på riktigt"!

Vallfärd till det gröna

Jag går händelserna i förväg, men det är omöjligt att låta bli. För när man nu ändå befann sig i närheten av Lövånger var det på sin plats så till den milda grad att det var rent omöjligt att avhålla sig från, att vallfärda till den där mytomspunna platsen. Än viktigare som jag läst att huset skulle rivas. Han var naturligtvis intervjuad om saken. Han förnekade sig inte utan noterade krasst att huset var gammalt och utom räddning. Ingen plats för tårar. Ingen anledning till gråt. Det är som det är, och det är väl bra nog så.

Efter litet snurrande – men inte så farligt ändå – hittade vi det. Naturligtvis alldeles intill bönhuset. Det borde jag ha kommit ihåg. Men jag har ju inget minne för sådana detaljer.

Det gröna huset

Där stod det i alla fall och all sin enkelhet. Det gröna huset. Tänk om han, långskånken, suttit där på förstutrappen med benen så långa att han med fötterna placerade två trappsteg ner ändå fick dem i spetsig vinkel med hakan snudd på vilande mot knäna!

Jag vet att han just aldrig är där, annat än i tankar och text... Men ändå...

En stege stod lutad mot en gapande fönsteröppning på vindsgaveln. Tänk om han kommit klättrande ut genom det glaslösa fönstret. Vilken syn skulle inte det ha varit!

Först sulorna på 45:orna (eller kan det måhända rentav vara 48.or?) som visar sig i fönsteröppningen. Strax de långa benen som krånglar sig ut. Kommen så långt blir han för en stund hängande halvvägs ut genom fönstergluggen medan fötterna trevar efter stegpinnarna. Efter ytterligare litet virkande och vridande kan man se den kutiga ryggen baxa sig ut genom den trånga öppningen.

Nacken får han böja ordentligt för att komma igenom utan att skrapa huvudsvålen mot fönsterbågen. Slutligen följer de långa armarna, som han för att komma igenom varit tvungen att hålla sträckta över huvudet. Med labbarna tar han så ett fast grepp om fönsterkarmens nederkant, varefter han utan att göra sig synbar brådska, pinnhål för pinnhål börjar klätta mot marken.

 

Ja, det skulle sannerligen ha varit en syn. Och det var en syn för mitt inre öga...

Vi fortsatte aningen längre upp i backen och där stod, precis som man kunde förvänta sig, dasset som fadern byggde. Det var så man snudd på blev alldeles allsmäktig och tvingades bemanna sig.

- - -

Under vår utflykt kunde vi bara konstatera och bekräfta att det inte var så konstigt om – just så som han skrev – eller annan som bodde där antingen blev författare eller spritade. Och kanske stundom bådadera. Det fick man ha förståelse för. Denna glesbygd. Och så väckelsen där till. Mysterium tremendum et fascinans! Eller: "Man baxnar."

- - -

En friluftsteater var uppbyggd utanför kapellet. Fredag, lördag och söndag ger de I lodjurets timma. Sjutton att vi inte är kvar här då! Ska hålla koll inför nästa sommar och hoppas att de kör något motsvarande.

Sorgsamma sommarnyheter (men även en gnutta hopp)

Mobilen surrade till i fickan och på displayen påstods att någon lagt en ny kommenterat på ett inlägg i min så gott som avsomnade blogg! Vad kunde det vara frågan om? Eftersom jag redan satt vid datorn loggade jag in på bloggen och fann att kommentaren var på ett inlägg från i höstas: Ett sista farväl.

Jag blev inte riktigt klok av kommentaren/frågorna ifall personen ifråga var klar över att Yrsa inte längre var i min vård, att hon nyligen flyttatt till Åland etc... det var oroande, dock att kommentaren antydde att hon verkade misskött.

Yrsa uppställd någonstans i närheten av Eckerö, tror jag.

Mejlade personen och bad honom förtydliga, och jo, han hade varit och tittat på Yrsa där hon stod uppställd i Käringsund, och hade tydligen diskuterat ett köp. Inte med Rainer, som köpte henne av mig, utan med dennes son... 

Jag förmodar att någonting hänt som gjort att Rainer inte kunnat ta hand om henne ordentligt. Hon hade, vad jag förstår stått utan ordentlig täckning hela vintern, och hon hade inte blivit sjösatt nu i vår. Som personen sade i sitt svarsmejl till mig: ”It's a crime!”

Jag hade ju uppfattat Rainer som pålitlig, och vågat hoppats att han skulle vårda lilla Yrsa väl. Det här var verkligen inte roligt alls, så i går kväll fälldes mer än en tår över stackars Yrsa... Några av dem kom sig nog också av en liten skamsenhet över att ha övergett henne.

Står hon där och undrar varför jag inte kommer och tar hand om henne som jag brukat? Varför jag inte med kärleksfull hand och pensel stryker hennes inre med linolja, varför jag inte ömsint tvättar av hennes skrov för att stryka ett lager oljefärg ovan vattenlinjen, skrapar botten och köl, grundar, lägger på bottenfärg och slutligen tätar eventuella synliga glipor, varför jag inte...? Nej nu börjar jag snart gråta igen...

Det är nu inte mycket jag kan göra mer än hoppas att den här intressenten får ta över henne. Och att han rustar upp henne innan det är försent. Ännu är det långt ifrån bortom all räddning kan jag se av de bilder han mejlat mig. Men står hon ett år till på det viset, då är det snart inte mycket att göra. Eller kanske snarare: då är det väldigt mycket att göra om hon ska bli både sjöduglig och fin igen!

Sjukjournal

Ägnat merparten av den här veckan åt att vara sjuk. Gjort det bästa av situationen och ägnat mig åt tre saker: Sova, dricka te, läsa böcker. Sistlidna höst var Hasse Carstensen här och lånade trummor och en gitarr för en kort spelning med det tillfälligt återförenade Butter Utter. (Spelningen ligger i min kanal på tuben - publicerat deni bloggen tidigare, men den är värd att återpubliceras):

Det var riktigt roligt att träffas igen efter så lång tid. Synd att han ska bo så himla långt bort från Uppsala. Gävle... det är ju halvvägs runt jordklotet, ju.

Hur som helst fick jag då en liten trave böcker av Hasse. Sedan tidigare har jag bara läst hans debutroman, Efter herr van Damme (-96). Nu tog jag itu med den inte avskräckande omfångsrika Poker mongo (-08). Baksidestexten klassificerar den som ungdomsroman. Ja, kanske det. Jag tyckte den var helt OK för en snart 55-åring att läsa en dag när skallens huvudsakliga innanmäte verkade bestå av snor.

Jag kan ingenting om poker, men hade ändå behållning av den bärande idén i boken, att livet kan (eller snarare inte kan) levas som ett pokerparti. Och när sista bladet var vänt, kom jag på det: Jag har hört Hasse - som undervisar i skrivande på Västergs folkhögskola - i någon intervju (som borde finnas på tuben men jag kan inte hitta den just nu) ge sin medicin för hur man kommer igång med sitt skrivande: Plagiera! Debutromanen, menar han själv, är hans egen version av en Patricia Highsmith-roman... (Jag knäckte inte koden då. och minns inte om det var tidigare eller senare jag slukade allt av Highsmith.)

Det var nu länge sedan jag läste Salinger: The catcher in the rye, men visst var det den som gick igen i Poker mongo! Minns att Hasse någon gång under den tid vi umgicks som mest var närmast besatt av den boken. Min egen största behållning av Salingers roman är att ha kunnat se den bakom Hasses. Ska jag rekommendera en av dem är det Hasses bok jag tycker du ska läsa!

Nästa bok: Bodil Malmsten, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Malmsten har jag gillat ett tag. Här följer vi en narcissistisk, sexmissbrukande, alkoholiserad skådespelare på väg utför mot... kanske upplysningen. Febrigt berättad, mestadels ur huvudpersonens perspektiv, men andra viktiga personer kommer emellanåt till tals och ger relief genom att tydliggöra hur han berör andras liv på ett sätt han i sin självupptagenhet inte är förmögen att ens ana.

Det finns affiniteter mellan dessa två väldigt olika böcker. Kanske kan de båda kallas för utvecklingsromaner. Hasses bok rätt självklart, Malmstens med litet tänjande av begreppet - åtminstone om man ska gå efter wikipedias definition.

Och så slutligen Frans G. Bengtsson (som jag en gång i tiden, när jag först hörde talas om honom trodde hette Franske - som någon sorts smeknamn)  Röde Orm (båda volymerna i ett band). För att återknyta till Hasses författarråd, att plagiera: Oj oj oj, vad Jan Guillou varit här och snyltat! Men medan historien om Arn är en rätt träig och tuktad historia är Röde Orm - på något paradoxalt sätt just genom den sparsmakade och lakoniska stil Frans G. Bengtsson skriver i - en mustig, myllrande, humoristisk underbar skröna som man verkligen uppskattar är 600 sidor lång och önskar hade varit minst lika många sidor till! (Wikipedia har förresten en förklaring till den märkliga sista meningen i boken, den som fick mig att bläddra bakåt för att försöka hitta någonting jag trodde att jag missat...)

Nå men, har den gode Frans G. Bengtsson plagierat någonting? Kanske kanske inte, men nog har han haft sina inspirationskällor. Fornnordisk saga, självklart, men han lär på frågan vad han velat åstadkomma med boken också ha sagt:

Å, ingenting märkvärdigt, jag har bara velat skriva en läsbar bok som folk inte får lust att kasta i väggen, utan alla litterära anspråk. Någonting i stil med Odysséen och De tre musketörerna. (Germund Michanek: Frans G. Bengtsson. En minnesbok. - Min källa: Wikipedia.)

Underbart!
 

Rapport från en badrumsrenovering

Som mina stora och trogna läsekrets känner till mejlade jag i förra veckan Uppsalahem angående den pågående badrumsrenoveringen, hur den dragit ut på tiden och hur vi saknar information och kommunikation från Uppsalahems sida.

I fredags fick vi ett papper i postlådan med vad som ska göras dag för dag den här veckan. Det är knappt man blir glad över det, för det hade man ju önskat sig sedan två månader tillbaka.

På informationsbladet står att det ska komma mattläggare idag. Jodå, de kom hit, spolade upp vatten i ett par hinkar, blockerade sovrumsdörren och dörren in till mitt arbetsrum/studio/replokal ytterligare litet mer än de redan var. Sedan gick de.

Strax ringde det på dörren och självaste herr projektledaren i egen hög person bad att få titta hur arbetet fortskridit! Man baxnar. Han borde ha gått runt här för en månad sedan och bekymrat sig över hur sakta det går, och över att hantverkarna lyser med sin frånvaro veckor i sträck...

Det ska bli spännande, i alla fall, som en sorts adventskalender att se om de verkligen blir klara på fredag! Fortsatta rafflande dagboksrapporter utlovas