Märklig annonsrespons



Ibland får man anledning att undra om en del människor verkligen inte har något bättre för sig…

Jag har ju lagt ut vår segelbåt Frida på Blocket, satt ett synnerligen lågt pris för båttypen ifråga och har varit tydlig med att det finns en hel del att göra såväl med trä som med inombordare. Haft många både mejl- och telefonkontakter. (Ett flertal mejlkontakter med polacker intressant nog.)

Annonsbild

I samtliga fall har jag förtydligat vilka underhålls-/ renoveringsbehov jag själv ser finns, och även skickat fler bilder som ger en uppfattning om båtens skick. Somliga intressenter har då tackat för sig, medan jag har fortsatt kontakt med en handfull.

I natt hade dock någon svarat följande på min annons:



 Ursäkta, men hur ärliga är ni? "behov av service/renovering/byte (eller gör som vi gjort i sommar och segla henne med en snurra monterad på en brädlapp i aktern" Det betyder alltså "motorn är defekt, funkar knappt alls". Varför mörka om nåt sånt om ni ens ska försöka få kaffeveden sålt till nån som inte tror ni ljuger om resten också? 10k lägger jag hellre på triss, och då är det inte längre segelbåtar vi pratar...

Jag får hålla i mig för att inte mejlledes svara personen ifråga, att uppenbarligen har jag uttryckt mig alldeles tydlig nog, eftersom till och med hen med sin lilla ärthjärna lyckats förstå innebörden av det jag skrivit i annonsen: FÖR NÄRVARANDE FUNKAR INTE INOMBORDAREN!

 
Håhåjaja. Skaffa sig ett liv, vet jag!

(Jag kommer absolut inte att svara på mejlet, eftersom jag därmed lämnar ut min mejladress till personen ifråga, vilket jag verkligen inte har för avsikt att göra.)

Sorgsamma sommarnyheter (men även en gnutta hopp)

Mobilen surrade till i fickan och på displayen påstods att någon lagt en ny kommenterat på ett inlägg i min så gott som avsomnade blogg! Vad kunde det vara frågan om? Eftersom jag redan satt vid datorn loggade jag in på bloggen och fann att kommentaren var på ett inlägg från i höstas: Ett sista farväl.

Jag blev inte riktigt klok av kommentaren/frågorna ifall personen ifråga var klar över att Yrsa inte längre var i min vård, att hon nyligen flyttatt till Åland etc... det var oroande, dock att kommentaren antydde att hon verkade misskött.

Yrsa uppställd någonstans i närheten av Eckerö, tror jag.

Mejlade personen och bad honom förtydliga, och jo, han hade varit och tittat på Yrsa där hon stod uppställd i Käringsund, och hade tydligen diskuterat ett köp. Inte med Rainer, som köpte henne av mig, utan med dennes son... 

Jag förmodar att någonting hänt som gjort att Rainer inte kunnat ta hand om henne ordentligt. Hon hade, vad jag förstår stått utan ordentlig täckning hela vintern, och hon hade inte blivit sjösatt nu i vår. Som personen sade i sitt svarsmejl till mig: ”It's a crime!”

Jag hade ju uppfattat Rainer som pålitlig, och vågat hoppats att han skulle vårda lilla Yrsa väl. Det här var verkligen inte roligt alls, så i går kväll fälldes mer än en tår över stackars Yrsa... Några av dem kom sig nog också av en liten skamsenhet över att ha övergett henne.

Står hon där och undrar varför jag inte kommer och tar hand om henne som jag brukat? Varför jag inte med kärleksfull hand och pensel stryker hennes inre med linolja, varför jag inte ömsint tvättar av hennes skrov för att stryka ett lager oljefärg ovan vattenlinjen, skrapar botten och köl, grundar, lägger på bottenfärg och slutligen tätar eventuella synliga glipor, varför jag inte...? Nej nu börjar jag snart gråta igen...

Det är nu inte mycket jag kan göra mer än hoppas att den här intressenten får ta över henne. Och att han rustar upp henne innan det är försent. Ännu är det långt ifrån bortom all räddning kan jag se av de bilder han mejlat mig. Men står hon ett år till på det viset, då är det snart inte mycket att göra. Eller kanske snarare: då är det väldigt mycket att göra om hon ska bli både sjöduglig och fin igen!

Höstkväll i Herräng

Åkte ut till Herräng direkt efter jobbet i går. Det var dags att ta upp Frida och få henne färdig för vintern. Torrsättning är inget kul alls, och jag brukar dra på det, men nu hade jag bokat första upptagningshelgen. Det kändes i alla fall bra. En annan bra sak: bara en båt att ta upp! Yrsa står redan på land. På Åland.

Det började bra. När jag kom ut kunde jag konstatera att Sundell förstått att han skulle flytta Fridas vagn till platsen där Yrsas stått. Jag gjorde i ordning det som behövdes, pallade under så hon inte skulle tynga på de torrspruckna däcken. (Endera säsongen måste jag göra något radikalt åt det där. T ex ta bort hjulen helt och hållet. De behövs inte. Det Sundells truckar inte förmår flytta på... ja, det är nog helt enkelt meningen att det ska stå där det står.)

Solen står lågt när jag kommer till Herräng

Så över till Frida. Börjar med att kolla att snurran startar snällt. Det gör den. Låter den gå en liten stund efter att jag stängt choken, men stänger snart av. Hoppas den startar lika snällt i morgon!

Det har ju regnat en hel del, så  här behövde sannerligen pumpas läns. Inget att bekymra sig över. Bara att trycka på knappen... Trodde jag, ja. När jag kom ner i ruffen lade jag direkt märke till att laddningslampan (egentligen -dioden) lyste rött! Varför? Snabb koll visade att ett av lysrören i taket lyste svagt. Strömbrytaren är inte vad den borde vara, så det har stått krypström där sedan sist jag var ute. Skit, skit, skit!

OK. Tillbaks till bilen där jag till all lycka hade en ordentlig elkabel att koppla in i elskåpet närmast Frida. Fram med batteriladdaren, upp med batteriet (som badar till midjan i vatten) och koppla in. Laddarens mätare slår upp i 4A = tomt batteri. Med laddaren i borde jag kunna köra pumpen - men laddningsindikatorn -  dioden, alltså - lyser fortfarande rött. Varför? Jag begriper ingenting. Pillar på grejer och vrider på rattar och reglage. Ingen förändring.

Letar rätt på ett ämbar och börjar ösa, men det är inte så mycket man kommer åt på det viset. Dessutom är det omständligt eftersom jag är nere i ruffen och måste ösa över i en större hink som jag sedan får klätta upp i sittbrunnen med för att sedan tömma vid sidan av båten. Jag gör så gott det går, och tänker att antingen löser jag det här i morgonbitti innan det är dags för upptagning, eller så får jag ta upp henne med kölsvinet halvfullt med vatten och lösa det senare.

Slår på radion. Nähä. Inget batteri där heller! Det artar sig till en småtrist kväll. Ingen radio och läslampan i kojens huvudända har lika litet ström som länspumpen... Skit, skit, skit.

Sätter mig i sittbrunnen och begrundar situationen. Det mörknar snabbt nu. Ett alternativ är förstås att ta med sin bok och sätta sig på resurangen, men jag gör det bästa av situationen: skvätter upp en whisky i ett glas och stoppar pipan. Har det rätt skönt när allt kommer omkring. Men det blir en tidig kväll. Nya tag i morgon!

Fullmåne över mastkranen

Det är nog dags att krypa till kojs nu

Ett sista farväl

I morgon kommer Rainer och hämtar Yrsa till Åland, så jag skulle lägga henne i gästhamnen idag. Åkte därför till Herräng i går kväll för att ha en skön kväll för mig själv med båda damerna där ute. Rainer hade fixat iordning Yrsa riktigt bra, det bådar gott flör hennes framtid. Hon behöver inte en slarver till i ägarsuccessionen.

Trevligt att köra ut med nya gamla bilen, men det tar sin tid att få in in ryggmärgen var startnyckeln ska i... Och så får man växla på annat sätt. Saaben segdrar inte lika bra på 5:ans växel som Forden gjorde, så man får växla ner till 4:an litet oftare än jag är van. Däremot drar den på som attan på 5:an efter 90...

Hur som helst: Fantastiskt solig och fin kväll i Herräng. Blev litet avis på dem som gick ut/kom in med sina segelbåtar, men sånt är livet. Hade det fint i Fridas sittbrunn med litet gott att mumsa på och dricka därtill. Bröd, ost, ett päron - så mycket mer behövs inte för en fest i ensamhet. Och litet rödvin därtill.

Satt och läste i Patti Smith: Just kids tills det mörknat så att det inte gick att läsa längre. Sen kröp jag ner i sovsäcken och sov till åttatiden. Efter frukost packade jag ihop och flyttade Yrsa till gästhamnen. Där sade vi slutligt farväl till varandra. Nu var det på allvar och jag fick en liten klump i halsen. Blir litet tårögd medan jag skriver det här...

Det är något särskilt med den första, eller hur? Första båten, alltså. Inget annat.

Tog några sista foton på henne där hon låg. Tänkte på att jag inte har ett enda foto när hon seglar. Med bättre omständigheter än den här säsongen får jag väl ta mig över till Eckerö nästa sommar och se om hon är ute någonting...

Farväl Yrsa! Hoppas Rainer tar väl hand om dig, bättre än jag kunnat!

Illa tajmat

Bil behöver man när man har båt. Senaste bilen, Gula Faran hade jag tänkt skrota i höst efter upptagning av båt... Men det sket sig. Eller skar sig. D.v.s. all olja rann ur motorn och ett (eller flera) lager skar så det rykte...  Så nu har vi en annan bil, och den har kommit i vår ägo via diverse skumraskaffärer, tror jag. Men jag är så naiv och oskyldig, så bara det inte visar sig att billeändet i någon ände är stulet så klarar jag mig nog. Hur som helst här är pärlan!

En skruv lös (stor läsartävling)

Ja, så är det ofrånkomligen och slutgiltigt bevisat. Jag har (minst) en skruv lös...

Långhelgens senare del ägnades åt båteriet. Fint väder. Ingenting att klaga på därvidlag. Båda båtarna bottenmålade och Fridas vattenlinje uppfräschad med ett lager vitfärg. Fint och bra så långt.

Men… Bland det sista jag skulle göra vara att se hur det stod till med inombordaren. Hade som vanligt fuskat i höstas och inte konserverat utan bara, som tidigare ägare visat skruvat ur tre dräneringspluggar ur kylsystemet samt sprutat in 556 i systemet. (Varför jag inte konserverat enligt konstens alla regler? Jo, helt enkelt därför att jag för utföra det konststycket måste köra motorn i några minuter sedan båten är upptagen, och så skakigt som den där dieseln stånkar, och så racklig som uppställningsvagnen är törs jag faktiskt inte köra igång motorn efter uppställning.)

Jag hade också - i förhoppning om att slippa fastkärvade kolvar - sprayat in 556 i luftintagen. Det verkade ha funkat helt enligt tanken. (556 tunnar förstås ut motoroljan, men den ska ju ändå bytas.)

Nåväl. Problemet uppstod när jag skulle sätta i dräneringspluggarna igen: De ser litet olika ut så jag hade märkt upp dem. Två ska sitta rätt in på sidan av motorblocket och litet avigt till riktad uppåt. De två i sidan var inga problem alls, men den tredje… Jag kunde inte hitta hålet! Däremot kunde jag mycket lätt hitta den dräneringsplugg som redan satt där jag trodde att jag hade skruvat ur den här. Så var farao kommer pluggen ifrån?

Den i min digra läsarskara som kan ge upplysningar som leder till att jag kan lösa detta mysterium kommer att rikligen belönas med min stora uppskattning och tacksamhet. Och så bjuder jag på en öl någon trevlig stans.

Båtliv med malört och storsegel med Pugh

Jaha. Då börjar båtlivet igen, då... I mars trodde jag att det kanske skulle gå att komma igång med båteriet redan under påsken, men sen blev det annat väder. Det känns som att man är sent ut. Och mycket är det som ska göras och fixas. Det hela hjälptes inte upp av vad som mötte mig när jag kom ut till Herräng första gången sedan i höstas.

Fridas täckställning hade delvis blåst omkull, och presenningen hade rivits rätt av på längden och låg på backen. Inne i Frida stod vattnet i jämnhöjd med durken. Det var bara att sätta igång med saneringsarbetet.

Som väl var - och märkligt nog, eftersom ena batteriet stod helt under vatten - fanns det ström till länspumpen, men den tar bara skottet längst i aktern under motorn.

Ett av skotten gör tjänst som hushållsvattentank, och där finns en pump till diskhon - som man måste man hålla inne knappen till för att den ska gå. Och som jag helst inte ville ha ut hundratals liter vatten på marken precis nedanför Frida, där jag ju sedan skulle vara och jobba med båtarna blev det det himla hinkande, även om pumparna gav god hjälp att få vattnet i hinken i stället för i kölsvinet var det att klättra ner med vattenhinken, gå några steg för att tömma ut där det inte gjorde något om det blev alldeles blött, klättra upp för stegen, fylla hinken, och så samma visa igen. Om och om igen. Om och om igen.


Det hade varit dåligt väder och regnskurar hela lördagen, så jag hade inte gett mig ut så att jag var i Herräng förrän till 16-tiden, när det var sagt att det skulle bättra på sig litet. Mesta tiden av kvällen gick till saneringsarbete. Jag hade ju också för avsikt att övernatta i Fridas ruff... Ja, det här var arbete man skulle kunnat slippa. Dessutom är fotbollsplansstora presenningar i den kvalitet som den här - eller åtminstone i den kvalitet som den av priset att döma borde ha varit - satans dyra saker. Jag tror den kostade nästan två och ett halvt tusen...


När jag framåt niotiden hade fått Frida beboelig - och dessutom faktiskt hunnit ge Yrsa en invändig linoljebehandling - var jag både hungrig och trött. En halv grillad kyckling med litet bröd, vitlöksost och tomater sköljdes ner med ett glas sydafrikanskt rödvin. (Och därefter en skvätt Islay mist, förstås och för att var ärlig) Sedan blev det snabbt riktigt kallt så de dubbla soväckarnas lockelse blev snart oemotståndligt.


Natten var kylig, neråt noll gissar jag, men jag sov gott till klockan 6 på söndagmorgon. Låg och drog mig ett tag, för det kändes inget frestande att krypa ur sovsäcken, men frukost och hårt arbete hägrade. Hade gjort en termos te innan jag åkte hemifrån. Inte direkt rykande hett längre, men snabbt värmt på spritköket. Märklig smak på teet! Aha! Skruvlocket har tydligen någon gång suttit på en termos med glögg. Inte gott alls! Äggmackor med kaviar smakade desto bättre.


Nåväl. Arbete. Sol, men ingen värme. Yrsa fick ett lager färg på borden ovan vattenlinjen. Egentligen behövdes det inte, men när jag ifjol bestämde mig för att måla istället för att försöka hålla henne klarlackad beställde jag färg i mängd som om det var lack som skulle läggas i sju-åtta lager. Två lager färg räckte. Nu blev det ett tredje. Och inte gjorde det skada.


Medan jag strök Yrsa med härligt doftande linoljefärg dök en bekant gammal Citroën upp. Det passade fint att pausa för att prata bort en liten stund med Eric. Han kom ut för att göra så litet jobb som möjligt, sa han. Och med den föresatsen lyckades han bra, för inte tog det lång stund sedan jag återupptagit målandet innan han kom förbi och sa att han skulle åka hem igen, för hans värmepistol fungerade inte. Han var så nöjd med att lämna jobbet ogjort, att jag lovade att inte erbjuda honom att låna min värmepicka.

Fortsatte jobba med Yrsa. Under vattenlinjen fick några områden där träet tittat fram, och verkade litet mjukt behandling med tjära utspädd med linolja. Nästa vända där ute lägger jag på primer på och sedan bottenfärg. Förr eller senare måste man väl göra något radikalt åt saken, och jag tror inte det behöver vara så himla komplicerat att fräsa bort det ankomna träet för att epoxylimma dit en ersättande träbit. Men jag hoppas det blir någon annan än jag som gör det...


Frida fick littet bättring med primer på några ställen under vattenlinjen. Dessutom tvättade jag hela skrovet ordentligt. Och så svampade jag ur alla skott som varit vattenfyllda + lyfte bort durken för att ventilera. Funderade på om jag skulle ge mig på skrovet ovan vattenlinjen med polish och vax, eller möjligen rent av bottenmåla (primern behövde bara fem timmar innan övermålning, och den tiden hade med god marginal förflutit) men kom klokt nog fram till att det var dags att plocka ihop och bege sig hemåt. Jag kände mig litet som en sämre människa när jag började dra presenningar över båtarna, för runt omkring var det full aktivitet, men jag hade ju faktiskt hunnit jobba några timmar innan de andra ens kommit ut till marinan.

Körde hem i ungefär 70. Det brukar gärna gå i det dubbla, annars, men jag var verkligen helt slut. och vad lyssnade jag på? Neil Young: Reactor, men det har jag skrivit om. Sen blev det Pugh Rogefeldt. Bland annat en fantastisk låt, som på något vis passar bra i hop med båtlivet fastän det handlar om något helt annat: Låt storseglet gå. Storslaget, tragiskt, patetiskt, starkt, fantastiskt och underbart...

http://youtu.be/LOo2MtixzRI
(av någon anledning går det inte att kopiera in denhär videon i bloggen, men följ länken ovan. det är värt det!)

Väl hemma på verandan med en folköl och en stadig whisky, blev jag påmind om att jag har tvättstugan kl 20...

Bara att göra. Och laga mat till lunchlådor, och... nej inget mer, 21.30 bara sängen.



Yrsa sedd från Fridas sittbrunn



Många har redan sjösatt, men en hel del står fortfarande uppställda



Bilen fullpackad med båtfixargrejer



Torsdagstorrsättning

Jaha då var det slut på seglingssäsongen, och i torsdags - vilket i skrivande stund är i förrgår - togs båtarna upp. Yrsa mastade jag av själv i söndags, och fick med mig Daniel i tisdags em/kväll för avmastning av Frida. Den senare har högre och tyngre mast, så där behövs litet assistans. Tog ledigt hela torsdagen, steg upp kl 5 och gav mig iväg kl 6. Allt gick som det skulle. T.o.m Fridas inombordare!

Dagen innan hade jag ringt Eric och sagt att om han ville ha hjälp med avmastning kunde han komma ut under torsdagen så skulle jag hjälpa honom. Så gjorde han. Det var rena avkopplingen att gå ifrån slitet med de egna båtarna en stund för att bistå Eric. Och som alltid trevligt att stoppa pipor och språka en stund.

Yrsa blir högtryckstvättad...

...liksom strax Frida

 Eric kommer puttrande med sin folka Rasken

Jag hade med mig kaffe och redigt med mackor, men när jag väntade vid mastkranen insåg jag att jag hade vätskebrist. När vi var klara med Erics mast räddade han livet på mig med en folköl. Öl är både malt och dryck.

Hemkommen vid 18-tiden blev det snabbfixad strutschorizo med klyftpotatis och pineapple-salsa, och sedan ett lååångt varmt bad i sällskap med en riktigt jäkla bra bok (recension kommer med tiden, men den är på dryga 700 finstilta sidor, så det kanske dröjer litet). Länge sedan jag låg i badet och läste, minns det som något rätt ofta förekommande en god tid tillbaka. Väl i säng med samma bok slocknade jag långt före kl 22...

Ave maris stella

Havet

öppnar sig i alla väderstreck

och ledder

Ett äventyr

ofattbart i sin oändlighet

Bara att följa sin stjärna.

I villket väderstreck ta ut kursen?

Mot vilken horisont att färdas?

Under oss

hundra famnars djup

och över oss oändlighet

i det höga hav som kallas himmel

Färdas mot djupet

eller färdas mot höjden?

Jag kryssar ännu
mellan kobbar och skär

Men vänta bara

tills jag funnit

och vet

min stjärna

Sjörapport 2011 #10

Torsdag 18:e augusti

Idag skulle vi inte långt alls, så vi kunde ta det lugnt på morgonen. (När har vi inte gjort det under den här semestern?) Visa av erfarenhet såg vi ändå till att inte dra ut på tiden. Vind c:a 0 m/s... Kollade inombordaren som startade hyfsat snällt och verkade gå på båda cylindrar ungefär lika mycket i otakt som under merparten av semestern. Vad det var för fel som tillstötte mellan Bagghusbron och Elmsta är höljt i dunkel. Kanske var det så enkelt att vibrationerna p.g.a ojämn gång fick en dekompressionsventil att öppna. Vad vet jag... Ingenting igår och ingenting i dag.

Blygrå moln bakom oss när vi lämnar Elmsta.

Hur som helst gick vi för någorlunda motor och utan vind. Bakom oss tornade mörka moln upp sig, och det började kännas som någon sorts kapplöpning. Med vår krattiga dieselmotor var det ju helt klart vem som hade oddsen på sin sida. Snart började vi höra åskmuller, också. Klart obehagligt, men ingenting att göra åt saken. Bara att hoppas att dieseln skulle fortsätta att dunka på någorlunda, och att åskvädret skulle göra ifrån sig det värsta inne över land.

Någons lilla lilla sommarstuga...



...kanske den här doppingfamiljens



En liten fyr gör en glad

Funderade ett tag på om jag efter Väddösundet, istället för att gå nordväst mot Herräng skulle vika österut in mot Grisslehamn, för att låta åskvädret passera. Men som det inte verkade komma riktigt över oss bestämde jag mig för att gå mot Herräng i alla fall. Väl ute ur Väddösundet skulle det väl inte ta mer än en timme, hoppades jag.

Åskan kom närmare och blixtar följda av rejäla åskknallar med allt kortare mellanrum, men jag räknade sekunder och kom aldrig under tjugo, så de var på behörigt avstånd. Jag höll mig så nära land jag vågade och försökte hålla så gen kurs som möjligt, och c:a tre timmar efter att ha lämnat Elmsta kunde vi styra in i vår hemmahamn.

Som det inte var någon vind att tala om var det lätt att styra in i Fridas fålla. Här skulle vi bli liggande i kväll och över natten, för att i morgon städa ur och ta bilen hem, nöjda med en sagolik seglingssemester. Och som för att understryka hur härligt vi hade haft det klarnade det upp mot kvällen och vi fick en riktigt skön avslutningskväll i Fridas sittbrunn.

Vi fick en riktigt fin sista kväll i Fridas sittbrunn

Så var då vår första riktiga seglingssemester avslutad. Den har varit fantastiskt fin och verkligen gett det där som kallas mersmak. 11 dygn har vi legat ute, och inga problem med det. Det hade gärna  fått vara lika många till. Vi får se till att ta mer nästa sommar - det var både Petra och Frida överens med mig om!

Sjörapport 2011 #9

Onsdag 17:e augusti

Vi vaknade till en fin morgon i Furusund. Hade som vanligt sovit riktigt gott. Finlandsfärjorna hade passerat utan att ställa till med något besvärande svall. Jag var nästan litet besviken eftersom jag hade beskrivit så måleriskt för Petra hur Frida kastats omkring så att Johannes och jag nästan ramlat ur våra bäddar, medan allt löst liggande gods skramlat omkring huller om buller och levt om så det kunde ha väckt döda.

I Furusund ingick trådlöst bredband i priset (280:-/natt) det kan ju vara kul att veta till en annan gång. Vi har ju varken dator eller el i båten. Till nästa år måste jag ordna så vi kan nyttja elanslutningarna i gästhamnarna. Om inte annat så för att kunna hålla kylen igång. Att kunna ladda mobiltelefoner är inte heller så dumt.

God vind och solig himmel. Segling som bäst!

Lång skön frukost i solig sittbrunn. (Kanske vi tog det litet väl lugnt.)

Planen för dagen var tidigare att gå ut till Arholma, men väderprognoserna föreslog att vi nog skulle ta oss hemåt så snart som möjligt. Ända till Herräng idag skulle inte gå, men Elmsta vid Väddö kanal verkade realistiskt.

 Det blev lång, men också riktigt härlig segling. Sydlig vind, i början litet klen, men sedan vi kommit ut ordentligt och fått öppningar mellan öarna fick kvi god fart. Solsken gjorde inte livet sämre.

När vi efter några timmars segling hade kommit en bit upp i Björköfjärden, och närmade oss Väddö kanal, började det kännas som att det var mer sjö än vind, dock, så vi brände litet diesel och kom så småningom till Bagghusbron i alldeles rätt tid för öppning. Strax efter att vi passerat bron lade inombordarens ena cylinder av. Märkligt, på ner vägen var det just i kanalen som motorkracklet började... Vi gick vidare för vad som verkligen var halv maskin.

Precis när vi kunde se signalljusen på Elmstabron ringde min mobil. Det var brovakten som undrade var vi höll hus. Vi skulle missa öppning av bron! Det skulle betyda en timmes väntetid - och fånigt nog 5 minuter från gästhamnen där vi tänkt stanna för kvällen! Jag förklarade att vi strax skulle bli synliga från brovaktens håll, och att vi hade motorproblem som gjorde att vi dröjt. "Ja, sånt kan ju hända" svarade brovakten "kör på bara, så öppnar jag!" Stort tack till den snälla brovakten!

I gästhamnen, som visade sig vara stängd för säsongen - vilket inte betydde något värre än att vi kunde ligga där gratis - låg bara en båt, och vi kunde glida in i generöst tilltaget utrymme mellan Y-bommarna.

Solen har gått ner vid Elmsta gästhamn

Sjörapport 2011 #8

Tisdag 16:e augusti

Den här dagen hade vi tänkt satsade på Kapellskär, men som vi inte kom iväg förrän efter lunch, vid tvåtiden, och det var klen vind - om än sydlig, så som jag hade önskat - fick det bli Furusund.

Det trevliga tyska paret gick ut före oss och hamnade tyvärr i gruff med ett svenskt par i en Laurinkoster, då de i den trånga hamnen råkade krossa en lanterna för svenskarna. Debaklet löstes vad jag såg med att en ordentlig sedel bytte ägare.

Nå, vi låg längst in i fållan och jag kunde dra oss till den tomma platsen precis bakom oss, slå igång motorn och låta vinden, med litet hjälp av min båtshake, trycka Fridas för mot hamnens öppning. Betydligt lättare än förra gången vi låg här och vinden låg på från motsatt håll. Skönt också att inte behöva be laurinarna om hjälp. De verkade inget trevliga. Vi tog oss förbi dem utan problem, och vinkade ajö.

Färden mot Furusund var utan äventyr. Vi gick för motor med seglen uppe. Ett par möten med finlandsfärjor hade vi, men vi kunde hålla oss på behörigt avstånd, så inga problem. Väl i Furusund lade vi oss betydligt längre in än jag och Johannes gjorde i fjol, för att slippa det allra värsta av svallet från passerande monster (=finlandsfärjor). Tog exempel av de andra gästande båtarna och förtöjde med två tåtar i bojen. Säkrade jollen mittemellan.

Hamnkontoret

De färjor som gled förbi underkvällen kändes inte alls besvärande, men de var på väg ut. Jag mindes dem som om morgonen var på väg in som väldigt jobbiga. (Se inlägg från 2010: Stockholm-Furusund, Måndag 9 augusti.)

Finlandsfärja glider förbi sent om kvällen



Sjörapport 2011 #7

Måndag 15:e augusti

Nej det blev ingen tredje natt på Fjäderholmarna. Gråtunga skyar gjorde att det kändes bättre att bege sig norrut igen. Vinden låg dumt när vi skulle ut, men vi fick hjälp av en ensamseglande tysk som höll i tampen i fören medan jag drog oss ut till bojen. Inombordaren startade inte, så jag drog igång snurran, för att vi skull komma iväg. När vi väl var ute i farleden gjorde jag fortsatta försök att starta dieseln, och just som jag började tänka att nu har vi snart inget batteri kvar stånkade den faktiskt igång.

Planen var att passera Waxholm för att sätta segel efter den litet krokiga passagen strax norr om, och sedan ta oss till Furusund.  När vi närmade oss Waxholm började sikten vara så dålig att jag allvarligt övervägde att gå in i gästhamnen där för att hoppas på bättre väder nästa dag. Bestämde mig i alla fall för att gå vidare, men ha i beredskap att vända tillbaka.

Grått, grått, grått - och värre blev det

När vi kom ut i Trälhavet strax norr om Waxholm bättrade det sig något, så jag kunde hoppas på att vi skulle kunna gå vidare som vi tänkt. Vinden låg på från alldeles fel håll, så att sätta segel var inte att tänka på. Dieseln fick jobba på.

Att vi skulle ta oss till Furusund redan idag verkade uteslutet, så det fick bli Linanäs, där vi ju låg för bara ett par nätter sedan. När vi ett par-tre timmar senare ankom Linanäs låg där bara en båt i gästhamnen. Det var ju skönt, för som sagt är det trångt mellan bryggorna. Vi gled in fint och tog platsen längst in. Eftersom bryggan beskriver ett L betydde det att vi också kom att ligga längs med bryggan.  Det skulle ju underlätta för Petra om hon ville få fast mark under fötterna, men ganska skönt även för mig.

När vi gled in mellan Y-bommarna blev vi mottagna i fören av mannen från den andra gästande båten.
”Visst har vi setts förr?” sa mannen när jag räckte honom tampen i fören.
"Ja visst, i Gräddö för några dagar sedan. Du tog emot oss där också!" Jag skulle nog inte ha ha känt igen honom om det inte varit för en påtaglig tysk accent.
"Ja, Gräddö var det! Hej på dig igen!"


Man känner nog igen oss. Risiga gamla Vindö 30 är det inte så många av. Inte många orisiga, heller, när jag tänker efter. De flesta tycks ha både större och mer moderna båtar. Den absoluta merparten helt i plast, så vår Frida gör sig nog aningen bemärkt.

Vid det här laget har vi varit ute en hel vecka. Själv har jag vant mig och skullle, som det känns, kunna ligga ute hur länge som helst. TV, dator och annat man är van vid att ha tillgång till känns helt onödigt. Endast navigare necesse est. Petra är överens med mig om att så här kan man ju fortsätta att leva. Det är vår första riktiga seglingssemester, trots att vi haft Frida i två säsonger och Yrsa i fem  (eller sex?). Men tidigare har vi bara gjort kortare turer på några få dagar., och framför allt har det handlat om att segla upp till Rävsten där vi brukat ha hyrd stuga. Som det känns nu bådar det gott för kommande seglingar.

Samtidigt känns det skönt att vara på väg norrut igen. Vi behöver tre-fyra dagar till innan vi når Herräng, så även jag lär få mitt lystmäte. Kan man bara få be om litet sydlig vind, kanske?

Petra njuter av frukost i Linanäs. Men nu är det oordning i bildarkivet för dent här fotot är från föregående visit

Tilldragelser vid Fjäderholmarna (=Sjörapport 2011 #6)

Söndag 14:e augusti, den rafflande fortsättningen...

 I like work: it fascinates me. I can sit and look at it for hours. (J.K. Jerome)

Bildsviten nedan talar väl mer eller mindre för sig själva. Ett intressant skådespel var det! (Foton, som alltid, klickbara för full storlek):

Lilla Tråget töffade in mellan bryggorna...

...puffande en flotte med lyftkranen Starke framför sig

Lilla trågets besättning bestod bl a av en grodman med ögon i nacken

De letade efter någonting vid bryggan. Någon som tappat sin mobil, kanske?



Njae... en tappad mobil motiverar inte närvaron av Starke

 

Nu har det börjat hända saker. Rep har fästs och Starke får jobba



Oj! 

Efter väl utfört arbete ger sig Lilla Tråget och Starke in mot Stockholm med sitt fynd.
Kanske kan man hitta den på Blocket i morgon... Billigt.

Sjörapport 2011 #5

Söndag 14.e augusti

Vi hade bestämt oss för att ligga kvar två nätter i Gästhamnen på Fjäderholmarna, så den här dagen blev litet av vilodag. Lördag eftermiddag hade varit strålande solig och med tanke på att det var lördag kunde man ju misstänka att det skulle vara rätt fullt i hamnen. Visst låg det endel båtar där, men inga problem att hitta en ledig boj för aktern, och till kvällen gav sig i stort sett alla av. Efter att ha angjort och betalat hamnavgift (300:-/natt) tog vi oss till duscharna för att fräscha till oss litet (ja, Petra kravlade sig ur båten till slut!), vilket vi sedan firade på Rökeriet med ett par öl resektive Cinzano.

Petra nyduschad och fräsch njuter ett glas Cinzano på Rökeriet

Utsikt för över från Fridas sittbrunn

Utsikt åt andra hållet och litet senare på lördagkvällen

Men i dag var det alltså söndag, och vi hadeavtalat med Helena att hon skulle komma ut under dagen, vilket hon gjorde tillsammans med Victor. De medförde jättegod picnicmiddag och rödvin. Tack, tack, tack, o tack! Vädret hade blivit betydligt sämre sedan lördagen, men vi hade en lång trevlig kväll i sitbrunnen med första parkett till det helt oannonserade skådespel som försiggick i hamnen och dokumentationen av vilket kommer i kommande blogginlägg (cliff hanger!)

Helena funderar över vad som egentligen försiggår



Victor bidrog till samvaron med spirituella kommentarer



Sjörapport 2011 #4



Frida i Linanäs gästhamn

 Vi sov gott igen. Man gör gärna så i båten. Grannarna kom hem från puben och var tämligen gladfulla, men det störde inte värst. De var ju glada. ("Men Göran, hihihi...")

Jag passade på, under tidiga morgontimmarna - innan det var så mycket folk i farten - att tömma toaletten, igen. Det är som sagt inte roligaste göromålet, men det ska göras, och det är lättare och mindre osmakligt att göra det innan den blivit allt för full.


Petra gläds åt frukost i Fridas soliga sittbrunn



Det är trängre mellan bryggorna än det ser ut å fotot

 Vi tog det litet lugnare den här morgonen eftersom vi tänkte att vi inte skulle så väldigt långt, men iväg skulle vi, så efter frukost och efter att ha provianterat litet i den hyfsat välsorterade lilla butiken i hamnen var det dags att försöka komma ut. Lättare sagt än gjort. Vinden låg på rätt in mellan bryggorna, vi behövde styra upp rakt mot den och det var som sagt väääldigt trångt. Försökte med att backa ur vår fålla ner i den tomma mittemot, lägga rodret rätt och motorn på tomgång för att med båtshaken skjuta från i fören, snabbt skutta akteröver och ner i sittbrunnen för att lägga i växeln och ge gas. I teorin en bra taktik, men det blåste för hårt. Innan vi fått styrfart hade vinden sett till att vi hamnade med fören mellan y-bommarna igen.

Grannen (Göran) kom till undsättning, fick tampen i fören och drog mot hamnöppningen. Vet inte hur vi skulle fixat det utan den hjälpen... Tack!

Härligt väder med strålande sol. Vinden låg åt rätt håll, men avtog alltmer och vi lämnade dessutom de mer öppna fjärdarna, så framemot efermiddagen fick vi ta motorn till hjälp. Seglen fick sitta uppe. Efter Furusund började finlandsfärjorna dyka upp, men vi hade litet tur och slapp dem i de allra tightaste sunden. Jag hittade dessutom, för åtminstone en stund, en alternativ led att följa, där vi helt slapp dem.


Så lämnar vi Linanäs sönderblåsta flagga bakom oss