Stockholm-Furusund, Måndag 9 augusti

Saltsjön sedd från Navishamnen

Det regnar på morgonen, men på radion säger de att det ska upphöra, så vi tar det litet lugnt. Fixar frukost, går och handlar (folköl, tomater, ägg och paprika) i en liten livsmedelsbutik som bara tar kontanter. OK, folkölsbristen avhjälpt. Nu börjar det bli akut att fixa litet mer kontanta medel. Gästhamnar tycker i allmänhet om cash. Inte ens Navis tar kort. Trots att det måste ha varit snart 20 år sedan jag var på Grönan sist, tycker jag mig ha en bild av att det finns en bankomat utanför entrén. Mycket riktigt! Jag tänker mig att ta ut 2x400:- för att få hundralappar och inte femhundringar. Första försöket misslyckas då apparaten påstår att jag inte har mer än dryga 200:- på kontot. Jag trodde nog litet mer, men visst… Tur man har kreditkortet också. Då säger apparaten att uttaget inte medges! Fattar inget och försöker igen. Apparaten spottar (tack och lov) ut mitt kort innan den meddelar att den är tillfälligt ur funktion.


Vi provar på ett par av de öppna restauranterna, men ingen av dem kan ge mig några kontanter i utbyte mot att få titta på mitt guldglänsande visakort. Dock visar det sig finnas en bankomat utanför Skansens entré, också. Den tar emot mitt guldkort som en nattvardsgäst i sin mun en oblat ur prästens hand, har inga hundringar att ge i utbyte, men två femhundringar får duga. Jag blir så lättad att jag nästan glömmer ta med mig sedlarna.

Åter till Navishamnen och Frida. Dags att komma iväg, och idag finns litet vind! Kanske kan vi äntligen få segla ordentligt. Vi gör klart att lägga ut, och gör det litet snyggare än vi kom in, och visst går det att segla! Det borde bli ännu bättre när vi kommer ut i skärgården, sägare vi varandra. Ett lätt obehaglig faktum går dock inte längre att trycka ner i det omedvetna och outsagda: Navishamnen ligger inte bara mittemot Danvikskanalens utlopp. Den ligger också mittemot färjeterminalen. Och finlandsfärjorna, dessa flytande 12-våningshus, de färdas i rader just i samma farled som vi ska gå. Det är inget att göra åt, ska vi ta oss till Herräng har vi inget val, utan får lov att riskera att både möta och bli omkörda av dem.

Det är inte bara finlands- och ålandsfärjorna som är ett gissel. Det finns på tok många förvuxna fritidsbåtar med alldeles för stora motorer för de små hjärnor som förarna verkar vara utrustade med. I synnerhet är de jobbiga när man tvingas gå för motor som vi snart tvingas göra igen.

Nu kan de förstås inte känna till att vi har ett provisoriskt utombordarfäste, fastgjort med rep i den uppfällda badstegen, och att snurran vi hängt på är tänkt för en jolle och följaktligen med kort rigg varför den bara med yttersta nöd och näppe når med propeller och kylvattenintag tillräckligt långt ner i vattnet. Följden av vår anordning blir att svallvågorna alla dessa motorbåtar ställer till med, lyfter upp propellern ur vattnet, vilket inte är farligt, även om ljudet av propellern som motståndslöst skenar är obehagligt, men det innebär också att Frida tappar litet av stabilitet i gången, och att svallvågorna blir jobbigare att parera än nödvändigt. Därefter trycks hon ner så att man blir rädd att hela motorn ska dränkas under vattenytan – och det vill jag verkligen inte vara med om.

Nej, det kan de inte veta om, men de skulle ändå inte behöva köra så hänsynslöst. Men de har väl för bråttom till något viktigt för att kunna sänka farten bara en liten aning och hålla ut några meter till när de passerar eller möter en segelbåt som går för motor. Svallvågorna är ju inget problem när man verkligen seglar. Båten har då sin naturliga stabilitet, så som den är tänkt, och plöjer genom det mesta utan problem.

Vi passerar Lidingö och Gåshaga. Där klättrar enorma lyxvillor vid stranden. Nedanför varje villa ligger en privat båtbrygga. Många med egen båtlyft. På de flesta står en cabinbåt med utombordare runt 70 till 150 hk. Förmodligen har de en större ruffad båt någon annanstans. Villorna har skyltfönster. Gissningsvis för att alla som passerar ska kunna se att det inte står några IKEA-möbler där inte. Eller är det så att villorna i själva verket är en sorts akvarier och de som bor i dem är någon sorts fiskar eller amfibievarelser, som han, Kevin Costner, i filmen Waterworld, som visar sig vara mutant med gälar bakom öronen? Ingen verkar vara hemma, så jag vet inte. På något vis anar jag att de som äger dessa överdådiga hus och strandtomter nästan aldrig är hemma. Så man kan undra vad de då har dem till. Som monument över ett osmakligt överflöd?

Waxholms fästning

Eländet med svallvågor från förbibasserande och mötande blir jobbigare ju mer vi närmar oss Waxholm och jag svär över alla överklassungar, deras föräldrar och hela släkttavla med för mycket pengar och för stora och snabba båtar. Jag har inte slutat svära över dem än. Johannes sitter vid rodret och jag klättrar upp på akterpulpiten för att tynga ner aktern så mycket som möjligt och med fötterna stabilisera både motor och motorfäste så gott det går samtidigt som jag försöker se till att gummijollen inte av svallet kastas in och fastnar under utombordarens motorhus. Ett svettigt och frustrerande göra.

Vi har bestämt Furusund som nästa anhalt. Gärna om vi tar oss ända till Gräddö, men det är nog inte realistiskt, särskilt inte som vinden tagit slut igen. Vi går den innersta vägen längs kusten. Det skulle bli en lång omväg att gå längre ut i skärgården, så även om där funnes vind skulle vi förlora tid.

Färjorna har naturligtvis bestämt sig för att de ska ta samma väg som vi, så innan vi når Furusund både möter och blivit omkörda av några. Farleden är inte särskilt bred, och inte på alla ställen känns det säkert att gå utanför den. Här i innerskärgården går färjorna ändå rätt sakta. Man hinner se dem i god tid och kan kolla av på sjökortet om det finns någonstans man kan gömma sig. Vid ett tillfälle tar vi t.o.m. en liten lov tillbaka för att kunna få mötet där vi kan ha större avstånd.

I Furusund, dit vi kommer framåt 8-tiden, tror jag, är det gott om plats och vi lägger oss återigen ytterst eftersom det är ledigt där, och vi vill kunna komma ut lätt. Ett riktigt nybörjarmisstag ska det senare visa sig.

Jag går för att betala men hamnvärden säger att jag kan göra det nästa dag när kontoret är öppet, och då kan jag betala med kort. Trots att han verkar tillhöra den ekonomiska överklass jag nyss svurit, och ännu inte slutat svära över, är det någonting som gör mig omedelbart sympatiskt inställd till honom. Jag tänker att han påminner om någon som jag gillar. Det dröjer till nästa dag innan jag kommer på vem: Jeremy i min favoritserie Zits!

Jag får koderna till dusch och toalett, och går tillbaka till båten där Johannes börjat förbereda för matlagning. Vi får naturligtvis varsin whisky medan vi jobbar och väntar. Brännarna till det tvålågiga spritköket är litet luriga och vill gärna med en lätt hostning blåsa ut tändstickan som just håller på att tända lågan. Det löser sig till slut och senare hittar Johannes ett hemligt läge på reglaget som fungerar.

Ikväll får vi pasta, tomatsås med vita bönor och stekt haloumi. Vi kokar också alla de ägg vi köpte i Stockholm, så har vi till mat under färden i morgon. Maten smakar som vanligt hur vansinnigt gott som helst och vi äter båda mer än vi brukar. Det har varit en riktigt ansträngande dag. Vi orkar inte avsluta vinflaskan, men Johannes tar fram sin ukulele och jag plockar fram munspelen. Men det har blivit sent och folk i de andra båtarna verkar ha knoppat in, så vi spelar inte länge. Jag går och duschar innan jag kryper ner i sovsäcken.

Tidigt, tidigt på morgonen står vårt misstag klart för oss. Finlandsfärjorna stryker förbi alldeles utanför hamnen och svallet från dem rycker och sliter i stackars Frida, vill kasta henne mot intilliggande båt, som dessbättre befinner sig två platser ifrån oss, välter över ända allt som kan vältas, slamrar med kastruller och annat husgeråd som vi lämnat stående på durken i sittbrunnen och om inte alla i hela hamnen vaknar av det slamrande som uppstår när svallvågorna ruskar om Frida, så måste det vara någon där som är död. Och det är inte en finlandsfärja, nej, det är den ena efter den andra i ett pärlband, tycks det mig långt som självaste Midgårdsormen…

Varje färja har sin egen signatur, har jag märkt under dagen. Man skulle faktiskt kunna lära sig att identifiera dem enbart på svallet. En av färjorna – om jag minns rätt en Silja, kanske Symphony eller Europa – får hela havet att häva sig i tunga men ändå mjuka vågor, som lugnt men obevekligt lyfter hela Frida ett par meter upp för att sedan låta henne lika lugnt gunga ner mellan vågtopparna. Efter att hon passerat är det som om vågorna aldrig vill lägga sig, så man börjar nästan undra om fenomenet har något helt annat ursprung. Förebud till en tsunami, kanske? Men det är egentligen inte obehagligt eller jobbigt att befinna sig i de svallvågorna.

En av Viking Lines färjor, däremot, är förrädisk. Den passerar och ger ett högst beskedligt svall. Inte i närheten av Silja-färjans. När det lagt sig tänker man att det var ju inte så farligt, och då kommer ett hårt och elakt svall av helt annan karaktär, och Frida kastas besinningslöst omkring, handlöst och utan all styrsel. Jag ska aldrig åka med Viking Line igen.