Mot Gäddede 23/6 2011

Efter pizza i Föllinge bar det vidare mot Gäddede. En kaffepaus på naturcamping vid Alanäs gav tillfälle till litet fotande igen. Bl a var det en lustig liten växt vid strandkanten som pockade på macroaktivitet.

Vy över vattnet från får rastplats.
Vädret som synes inte det allra bästa, men för färgfoto
är ljuset i mitt tycke helt oslagbart...

...och ger mättade fina färger!

En lustig liten blomma växte på stranden

Stärkta av koffein och havrekakor tog vi oss vidare, och framemot kvällskanten anlände vi Gäddede. Campingplatsen ligger alldeles i kanten av samhället, vid Kvarnbergsvattnets östra ända. Där blev vi varmt och hjärtligt välkomnade av innehavarna som var ett synnerligen trevligt par med vilka det inte var några problem att prata bort en stund. Man kände sig som vore man en gammal bekant. Vem påstår att norrlänningar är trögpratade?

Yngve och Lili-Mari. Trevliga campinginnehavare!

Vi checkade in i den synnerligen enkla campingstuga jag förbokat, åkte och tog ut kontanter, för vi började misstänka att ju djupare in i skogarna och ju högre upp i fjällen vi tog oss desto mindre nytta skullevåra visakort göra. (Annat om vi varit försedda med American Express, förstås.) Bankomaten satt på väggen till byns musikaffär: Frost musik. De har en webbutik (följ länken) och nästa gång jag behöver något litet, som en effektpedal eller så ska jag överge musikverkstan för ett ögonblick och beställa från Gäddede!

Jag blev riktigt tagen av det faktum att det fanns en musikaffär i lilla Gäddede!

Efter den lilla resan fick man äntligen parkera bilen och få sig en öl. (Finns det verkligen någonting sådant som en öl?) Därefter litet kvällsfika innan vi kröp upp och ner i våningssängen.

Petra bänkad utanför campingstugan. Mer tillfreds med tillvaron än hon ser ut på bilden.

Nästa dag var midsommarafton. Den tänkte vi tillbringa på annat sätt, men mer därom i kommande inlägg!

Uppsala-Krokom-Lillholmsjö, 22-23 juni 2011

Länge sedan var det vi hade norrlands- och bilsemester. Närmare bestämt var den sista 2007 varefter vi på sensommaren råkade impulsköpa segelbåt. Den har sedermera blivit två, varav den senare rätt stor,och somrarna har fyllts - liksom en stor del av denna blogg - av olika göranden med dessa. Nu hade ändå olika idéer och projekt lockat oss till en norrlandsresa denna sommar.

Onsdag 22 juni vid så där halv 12 satt vi äntligen i bilen och styrde kosan mot Krokom, där vi hade bokat campingstuga för en natt. Färden gick fint och midsommartrafiken hade ännu inte hunnit ta vid. Det är intressant det där att åka bil, och hur mycket man hinner prata med varandra. Radion var avstängd hela vägen, faktiskt. När vi seglar har vi också långa givande samtal, men de måste alltid avbrytas då och då för koll av sjökort, kompass eller gps, eller för att fixa någonting med seglen, dra igång motorn en stund eller så. Där vinner faktiskt bilen över segelbåten! (Men bara där.)



Solnedgång över Krokomsvikens camping



I Krokom blev vi ordentligt välkomnade av värdparet, först av den ena och sen av den andre. Kändes riktigt fint! Vi har campat där ett par gånger förut, men alltså rätt länge sedan. Kan absolut rekommendera campingplatsen. Den ligger vackert vid Indalsälven och en lagom rejäl dagsetapp från Uppsala (drygt 50 mil – mer tycker i alla fall inte jag om att köra på en dag). Jag hade funderingar på att stiga upp tidigt för att fiska, men sov som en liten gris tills det absolut var dags för frukost och avfärd.

Campingstugor är hur som helst en förträfflig inrättning! För ett par - några hundralappar bor man bara såå mycket skönare än i tält, och slipper dessutom besväret medd uppsättning och nedtagning av tältet!

 

Gästgivaregården i Lillholmsjö...

Nästa dag var det Gäddede som gällde, men på vägen skulle vi se om vi kunde hitta Petras morfars gamla – numera öde, men dock – gård i Lillholmsjö. Vi stannade till på gästgiveriet i Lillholmsjö, där vi drack kaffe och åt goda ostmackor (beställ dem på grovt bröd!) medan gästgivaren, Nils-Erik, själv kunde berätta att han mycket väl kände till n'Otto - farfaderns bror - som tagit över gården Sotbacken, och dessutom kunde hjälpa oss att hitta litet dokumentation, samt ge anvisningar till hur vi skulle hitta gården.

...har varit i drift sedan 1907

Vi åkte till Sotbacken för att fotografera och känna in litet energier men blev avbrutna av en gubbe som kom körande för att se vad det var för främmfolk som inkräktade. Var vi där för att vandalisera tro?

Jag gick ner till hans bil för att förklara vad vi sysslade med och då satt han naturligtvis med bilregistret i mobilluren, för att ta reda på vad det var för skummis som ägde den risiga mondeo som stod parkerad nedanför gården. När jag förklarat vårt ärende tinade han strax upp och blev riktigt meddelsam och kunde berätta litet om gården senare historik. Han hade telefonkatalogen i bilen och kunde ge oss numret till två personer som av allt att döma var dotterdöttrar till n'Otto. De bodde dock i Krokom, och vi var nu på väg till Gäddede så vi bestämde oss snabbt för att inte följa upp det spåret.



Sotbacken



Petra på Sotbackens farstutrapp



Bagarstugan som hör till Sotbacken



Efter fotosession på Sotbacken drog vi vidare till Föllinge där vi tryckte i oss varsin pizza – denna urjamtska nationalrätt - varefter vi dästa och danna körde vidare mot Gäddede under det att vi förundrade oss över vilken givande resa det varit hittills, och vilka trevliga och tillmötesgående människor vi träffat. 

Stay tuned! Mer i kommande inlägg.

Festivalen 28 maj - fotosession

Perra fotade tack och lov flitigt under festivalen som nu snart är en månad tillbaka. Här följer foton rakt upp och ner, med korta kommentarer. Alla foton är klickbara för större storlek, och samtliga ©Perra! (Tack Perra!)

 

Syndarna på nåden inleder med På en liten smutsig bakgård



Staffan, Anette och Solveig med country-rock i litet format



En av festivalgeneralerna håller koll på tillställningen, medan Pan Poo gör sig klara



Pan Poo med eget material. Tight, hårt och dansbart!



The Crutches serverar klassisk blues och rock

Kryckorna sätter golvet i gungning

Libbe i sitt esse

Libbe konstaterar att det kändes ju riktigt bra, det där!

Mangel  avslutar kvällen med lössläppt partyrockstuk
och inleder sitt set med Back in the USSR

Stilstudie

Mattias ståbas på någar låtar
gav sitt, även till det visuella

 Shoegazing!

För ovanligehets skull helbild på Mangel, men Jonas som vanligt skymd.
Daniel beundrar fortfarande sina välputsade(?) dojor.

"Jaha, så var det med det."

Zeitgeist und Gefundenes Fressen



Zeitgeist Dark Lager...

Visserligen har jag bloggat mina favoriträtter redan.Variationen är ju inte så stor när jag härjar i köket om helgerna, börjar jag inse. Det verkar stå mellan thai-inspirerad wok och skaldjurspaella. Men när jag satte igång med maten fick jag i alla fall lust att hämta kameran och dokumentera...

Jag har mer material från festivalen 28 maj att lägga ut, men videon ligger i min rygga, vilken senare - som min trogna och med trivia väl uppdaterade läsekrets känner till - ligger i båten, så det dröjer innan jag kan publicera de sista godbitarna. Håll ut!

 

...i glaset.

 En matlagningsöl ska det naturligtvis vara. Idag fick det bli en Zeitgeist. En mörk lager med litet intressant etikett. Stötte på den i närheten av ale-hyllan häromsistens och blev litet intagen av etiketten. Köpte ett par flaskor och fann den dessutom vara en högst smaklig historia.

Fin färg i glaset, lagom kolsyra och en lätt chokladton. Härligt! Nu är man redo att köra igång med litet seriös matlagning!


Ingefära, chilli och vitlök. Det här kan inte gå fel!

 

COOP:s thai-sortiment är trevligt, tillåter en att styra bort från Santa Maria-träsket samtidigt som man får
 pytsar som räcker till mer än ett par ynka wokar. Här som synes oyster sauce.

 

Mumsiga saker. Saften av en lime, bl.a.

Kycklingfiléer puttrar i kokosmjölk, och mumsblandning
medan champinjoner och purjo fräser sig litet försiktigt. 

Litet paprika och hackad bladpersilja fullbordar det hela
 (skulle varit koriander, förstås, men man tager ju vad man haver). 

Ja, sen var det bara att blöta upp litet nudlar att woka därtill... I morgon blir det förmodligen paella. COOP hade bra pris på djupfrysta räkor. 29.90:-/kg! (Oskalade förstås.)

Till Herräng med huvet under armen

I eftermiddag åkte jag - efter att ha lunchat med en kollega - ut till Herräng. Klarblå himmel och svag bris... Synd att jag inte skulle stanna för gott. Pumpade ur Yrsa, lade ytterligare ett lager vitfärg på Fridas rufftak samt strök efter viss självövervinnelse första lagret på överbyggnadens sidor. Det kändes litet sorgligt, men helt nödvändigt. Det blir nog bra när man vant sig. Sittbrunnen kommer att få vara klarlackad även fortsättningsvis, så när man väl är i båten ska nog den rätta mahognystämningen ändå infinna sig, ändå.

Här ser man mest Yrsa, förstås, men bakom henne sticker Fridas nu vitmålade överbyggnad upp.
Jag spände upp Yrsas enkla kapell också, då det förutspås en hel del regn för de kommande dagarna. 

Jag ska visserligen tillbaka på söndag för att stryka ett lager till, men jag tog ändå med mig grillen som vi vill ha med i bilen när vi inom kort gör en lite biltur norrut. Tänkte att det det är lika bra att jag plockar med den nu, för vem vet om jag kommer i håg det  på söndag...

När jag efter väl förrättat värv och med alldeles för hög fart närmade mig Uppsala slog det mig: Anledningen till att jag över huvudtaget bestämt mig för att åka ut mitt i arbetsveckan var att jag skulle hämta min ryggsäck som hade blivit kvar i båten. I ryggan ligger läsglasögon (båda de par jag har koll på var de är), ett par böcker, och annat smått och gott jag gärna vill ha i min närhet. Ja, nu får det hur som helst vänta till söndag...

Country-, Blues- & Rockfestival i Stenhagen, 28 maj 2011, del 3

En låt som jag själv var nöjd med att ha fått upp på låtlistan var Leonard Cohens First we take Manhattan... Vi hade som sagt inte repat ihjäl oss, och den här låten är helt ny på repertoaren, så det får väl vara ursäktligt att det stapplade litet i början. När mangeln väl fått fart på sina valsar öste det på rätt bra, och det blev bra liv på dansgolvet.

Gitarrfigurerna i kompet materialiserade sig i ögonblickets hetta - så även om jag påstår mig ha varit frustrerad hela spelningen, måste det ha smugit sig in något aningen inspirerat ögonblick, också! Till nästa gång får vi höja den ett tonsteg så Daniel får aningen litet lättare uppgift... (Jag slutar för övrigt aldrig att imponeras av hans förmåga att lära sig texter!)

En annan ny låt, som vi knappt kan påstå att vi repat - bara dragit igenom:

Stämsången i refrängen svajar ett tag, men stabiliserar sig efter hand. Det är kul att ha fått igång litet stämmor. Det ger litet extra till enkla låtar. Så måste jag ju säga att Mattias ståbas ger litet extra visuellt!

Country-, Blues- & Rockfestival i Stenhagen, 28 maj 2011, del 2

relativt nyfunnen vän

Äntligen dags för del 2 av dokumentationen av festivalen den 28 maj! Men hur  länge stannar en rockfestival i minnet, egentligen? Ja, det beror förstås på vilka substanser man låter den beledsagas av. Själv ägnade jag mig inte åt något mer vidlyftigt än nyfunna Black Isle Yellowhammer. Bara 4% vilket man ju inte precis blev suddig av. Alltså borde jag ha allt i gott minne…

Vi hade annonserat öppen scen att börja med, men den förblev obrukad. Först ut på festivalen var Petra och jag under gruppnamnet Syndarna på nåden. Det framträdandet är dokumenterat och publicerat tidigare här på bloggen.

Efter oss framträdde Staffan, Anette och Solveig med litet countryrock och därefter Pan Poo - en riktigt tajt rocktrio med Ulf Stålhandske i fronten, som spelade eget material. Redan nu började det dansas och ännu mer blev det när The Crutches övertog scenen med sin blandning av blues- och rockklassiker.(Allt finns dokumenterat, men jag lägger inte upp andra band/artister här. De ska få tillgång till sitt eget, att förfara med efter egna önskemål) Det började nästan kännas litet kymigt att vara avslutande band, men så dags att dra sig ur nu...

I stort sett hela giget blev inspelat. Till min irritation visade det sig att inspelningsmackapären som vid alla de övriga framträdandena stått med relativt bra vinkel och fångat scenen hyfsat bra - även om det emellanåt kommer några dansande människor i vägen, precis när The Crutches spelat färdigt och Mangel tar över scenen, hamnar snett, och någon ställer ett vinglas framför den. (OK, litet kul kan jag väl tycka det är att Daniel står i ett vinglas och spelar.) Att sedan någon emellanåt sitter och vilar armen mot bordet + ställer ytterligare ett vinglas i vägen gör ju inte saken bättre. Nåja...

Vi startade med Back in the USSR, som vi spelat ofta och som brukar sitta bra

Min distkanal var neddragen, så gitarrsolot drunknade. (Libbe i The Crutches hade kört på min stärkare, och han har en massa pedaler, så han hade ställt ner nivån på disten... Egentligen visste jag om det eftersom de soundcheckat före oss...) Frusterande, och verkligen inte någon bra start på en spelning!

Black magic woman är en annan låt vi spelat rätt mycket tidigare, men på senare tid lämnat utanför låtlistan eftersom vi känt att vi hållit på att slita ut den.



Gitarrintrot är litet skumt taktmässigt, men av någon sorts skäl och orsaker blev det så när vi en gång i tidernas begynnelse tog upp låten på repertoaren.

Vi hade inte repat över hövan, så jag höll solona rätt basic. Var dessutom frustrerad under hela spelningen och tyckte att jag liksom inte "kom in i matchen". Efter att ha sett och lyssnat på inspelningarna finner jag det är bättre än jag tyckte mitt under spelningen. Det var ju skönt. Men visst finns det att fila på... Oj oj oj.

There's more to come...

Marina socialisationsprocesser

Yrsa, vitmålad, mastad och klar. Frida ännu  inte mastad

I fredags tog jag bilen till jobbet för att på eftermiddagen åka direkt ut till Herräng. Precis när jag skulle till att öppna bildörren för att hoppa in och ge mig iväg ringde mobilen. Det var Eric som undrade ifall jag möjligen befann mig i Herräng. Han skulle förbereda mastningen som jag lovat hjälpa honom med, men han hade fått problem med att en stor och tung mast låg så att han inte kom åt sin.
- Nej jag är inte där inte än, men jag är precis på väg. Måste handla litet på vägen, så ge mig två timmar, så är jag där.

Här ligger masten ifråga

Ganska prick kl. 17 rullade jag in på marinan. Cristina och Frank kom spankulerande och vi bytte några ord, men bara helt kort. (Cristina är en tidigare kollega som tillsammans med sin man Frank har en motorbåt - Bella - som ligger vid samma brygga som Yrsa och Frida.) Jag förklarade att jag skullle leta rätt på Eric för att hjälpa honom med masten innan jag skulle ta itu med mitt eget jobb. Jag bar ut mina grejor till båten och spanade bort mot mastkranen, och visst stod Erics bil där, så jag begav mig dit, och hittade honom i full färd med att få alla stag, fall och andra tampar på plats. Han hade trots allt fått fram sin mast till slut.

Vi gjorde oss ingen brådska - varför skulle man göra det i den sköna sommareftermiddagen? - utan tog det lugnt, tände pipor och pratade litet om vad som försiggått sedan sist. Eric bjöd på folköl - denna för båtlivet så fullkomligt oumbärliga dryck. Så småningom blev det i allafall dags för honom att hämta sin båt, Rasken.

Jag passade på att ta en liten fotopromenad, men marinan har jag väl ändå dokumenterat tillräckligt, så jag lade ingen särskild håg i det. Snart kom Eric med sin folka, i alla fall.

Eric svänger in mot mastkranen

Efter att vi, utan nämnbara missöden - som här om året när Eric trillade ner från stegen han lutat mot masten och jag till all lycka bara råkade stå där nedanför, redo att fånga upp honom - fått masten på plats, Eric gett sig av hemåt och jag gått till Frida för att påbörja mitt jobb, dök Cristina upp på bryggan och frågade om hon fick komma ombord och titta hur Frida såg ut inuti.

- Javísst, du är välkommen, naturligtvis!

Så vi blev sittande en stund och pratade båtar. Hon och Frank har haft några stycken. Frank dök upp och kom ombord han med, jag tänkte att jag borde väl bjuda på något och föreslog en whisky. Tanken att något seriöst jobb på Frida skulle bli gjort ikväll började förefalla allt mer avlägsen. Frank tackade ja, och när Cristina avböjde erbjöd jag ett glas rödvin istället, vilket uppskattades. Där blev vi sittande men jag behövde ta mig min matsäck som jag handlat i Hallstavik, så Frank och Cristina avvek men bjöd mig att litet senare komma bort till deras husvagn för en gengäldswhisky.

Klockan blev väl bortåt 21 innan jag ätit mina mackor och knallade i väg mot husvagnen. Där blev jag sittande till midnatt, när jag tackade för mig, för hur trevligt det än var så skulle jag ju jobba på båten i morgon, och inte hade jag hela lördagen på mig, heller, för grill var utlovad hemma i Stenhagen vid 18.

Kom igång med jobbet på Frida vid 8-tiden på lördag morgon. Överbyggnadens sidor skulle skrapas och oljas, för att senare målas. Ny värmepistol inhandlad på Clas Olsson visade sig vid uppackning vara den billigare modellen i den dyrares kartong! Förmodligen någon fiffig kund som bytt ut förpackningarna och kommit undan en hundring billigare. Inget att göra åt saken. Jag var tvungen att sätta igång nu.


Där den inte flagat sitter epoxylacken som berget och det är ett ordentligt jobb att få bort den
Även med fungerande värmepistol. (Utan kan man lika gärna ge upp med en gång.)

Jobbade på i stort sett i ett sträck. En kort kaffepaus med Eric och Marita i Raskens sittbrunn, bara. (Himla ovanligt social och på det viset trevlig herrängsvistelse. Annars brukar jag njuta ensamheten. Är det slut med sådan lyx nu?) Så, vad hann jag med? Skrapat färdigt sidorna. Slipat och oljat. Slitigt och obekvämt jobb i olika huksittande positioner. Bara att befinna sig på skarndäck är trångt och obekvämt. Att dessutom göra ett ihållande jobb... Tvättat av och lagt första lagret färg på rufftaket.  Vad fint att gömma det mögesvartprickiga under ett lager linoljefärg!

När det gäller motorn har jag nu fått den att gå runt utan att kärva (förmodligen ena dekompressionsventilen som inte öppnade helt) och konstaterat att felet med startmotorn nog inte är startmotorn i sig, utan antingen ett relä eller - och jag lutar mest åt detta senare - så tar strömmen fel väg någonstans. Reläet klickar sådär som när man har urladdat batteri i bilen, men jag har två välladdade (solpanelen med laddare är fantastisk)... På hemvägen kom jag på att jag hade ju laddningskablar i bilen, så jag skulle kunnat prova att med hjälp av dem koppla tt batteri direkt till startmotorn utan att passera tändingslås och grejer. Nåja, jag glömde ryggsäcken i båten så jag måste ut snart igen, så det blir väl tid att testa...

Hur som helst: Rätt nöjd med resultatet, även om det är litet sorgligt att mahognyn på sina ställen är så fruktansvärt illa ankommen. Efter slipning och oljning ser man ju hur otroligt fint det skulle kunna bli annars...

Skrapat, slipat och oljat. Och rufftaket vitmålat.

Nä, det blir att måla vitt! (Men lita på att jag kommer att fundera på om, och hur, och med vilken monetär samt arbetsinsats, det möjligen skulle gå att återställa!) Jag glömde som sagt ryggan i båten, med läsglasögon, ett par böcker och en anteckningsbok jag behöver, så jag måste tillbaka så snart som möjligt vilket nog betyder onsdag. Då blir det vitt!

Säsongsstart

9-bitars...

Fredag betyder lunch tillsammans med Johannes, Daniel och Jonas, och ganska ofta även Sandra. Hela långa hösten och vintern och våren har det varit indiskt på Indian Kitchen som gällt, och verkligen inget fel i det, men nu i värsta sommarvärmen var det äntligen dags för den länge emotsedda säsongsstarten för Sushi-under-ett-träd-i-universitetsparken. Många var det som köade till disken på saluhallens lilla sushi-takeaway så när vi äntligen fått våra misosoppa och 9- eller för de glupska 12-bitars sushi skulle vi nog ha kunnat kränga dem med hyfsad förtjänst till någon mer stressad lunchare.

Det gjorde vi nu inte, utan vi satte oss i halvskugga, på av Sandra påpassligt medhavd filt och njöt vår soppa (misosoppa kan vara fadd och tråkig - den här är i andra änden av någon sorts skala) och våra sushi-bitar. Att jag inte tog en 12-bitars! Tre bitar till hade lätt och helt i onödan slunkit ner bara för att det var så gott.

Jonas trasslar in sina pinnar i garin. (Och han har, som den skarpögde och matematiskt begåvade kan se, en 12-bitars...)

Videoredigering

Äntligen har jag kommit underfund med hur man med det medföljande programmet redigerar videofilerna tagna med Handy Video Recorder Zoom Q3! Med apparaten följer ett eländigt primitivt litet skitprogram.


Redigeringsprogrammet öppnat


1. Programmet hittar inte filerna om man döper om dem. Man måste allså behålla de intetsägande filnamnen ZOOM0001.MOV, ZOOM0002.MOV etc... De färdiga klippen går inte heller att döpa om förrän de är sparade på hårddisken, där de inledningsvis numreras på samma sätt som ursprungsfilerna. 

2. Programmet är relativt intuitivt, men det framgår inte vad som händer när man gör ett klipp ur en längre fil. Försvinner klippet från ursprungsfilen eller...? (Svar: nej ursprungsfilen är oförändrad.)

3. Tidsangivelserna är inte konsekventa. Det första klippet jag gjorde startade 00:47:49.98 och slutade 00:51:55.17. Då trodde jag förstås att jag - efter att ha sparat ner klippet på hårdisken och öppnat ursprungsfilen igen, för den stängs idiotiskt nog ner när klippet sparats - att det var på den senare tidpunkten jag kunde börja leta efter startpunkt för nästa klipp, men nehej då började nästa klipp på 00:50:17.30... Just den gången. En annan gång en annan näraliggande tidpunkt!

Redigering påbörjad

4. Redigeringsfunktionen är enkel. Man kan bara göra en sak, nämligen klippa (och spara). Man väljer var klippet ska börja och var det ska sluta. Det räcker för mig, men reglagen är ryckiga och oprecisa.

5. Det går inte att förstora fönstret till fullskärm.

6. Startpunkt för lyssning under redigering hoppar tillbaks till markering för klippets början varje gång man trycker på start. Högst irriterande.

Men grejen som sådan är kul, och kanske kommer jag så småningom att kosta på mig den nya versionen som ger bättre videokvalitet. Men då får Zoom först komma med en uppdatering och rejäl förbättring av redigeringsprogrammet! Man skulle ju också kunna tänka sig litet fler funktioner än bara den att kunna klippa. Varför inte en klistra-funktion också?

Enmansmastning

Gav mig på att masta på alldeles på egen hand... Två personer gör det på en halvtimme. Ensam behövde jag väl bortåt två timmar för att masta Yrsa. (Frida skulle jag inte ge mig på att ens försöka masta ensam, då masten väger så förtvivlat mycket...) Delar av processen dokumenterades av Petra:



Här är Yrsa och jag på väg mot mastkranen



Väl framme gäller det att lägga sig i rätt position i förhållande till kranen...

Hmmm... Ligger hon bra nu?

Nej, en liten justering ska nog till...

Nu ligger hon bra, och här kommer jag med masten!

Ooops, här lutar det väl litet åt fel håll!

Nu börjar det se ut som att masten ska ta rätt riktning!

Men hur gör man för att både hålla masten på plats, räta upp den och samtidigt nå
att fästa vanten på sidan av båten? (För att inte tala om akterstaget!)

Med repstumpar och tillfälliga fastsurrningar i akterstag och sidovant lyckas jag
så småningom resa upp masten och få alla sprintar på plats. 

Återfärd i triumf!



Det ser ut som att jag håller i akterstaget för att hindra masten att trilla framåt. Så kanske det är också...



Framme vid bryggan, stilig i motljus, drar jag oss in mellan bommarna

När jag äntligen var färdig och hade lagt Yrsa på plats igen, solen började dala och en liten belöningswhisky för väl utfört arbete just slagits upp, kom Eric  (han med träfolkan, ni vet) och hans fru Marita vandrande ut på bryggan. Vi bytte några ord, och jag berättade om mitt slit.
- Men vi har suttit på resturangen hela eftermiddagen, utbrast Eric. Du hade ju bara behövt ringa på telefonen!
Jaja, så är det. Jag lovade i alla fall Marita att hjälpa Eric med mastningen av deras båt nästa helg. Jag har ju massor med mera jobb att göra, så jag kommer att vara där ute i vilket fall som helst.

(Enmansmastning behöver inte vara något problem alls ifall man fäster kranens krok högre upp i masten, men med kroken fäst i en repögla direkt under nedre spridaren - så som jag, med viss inspiration från Eric, kom på i höstas att det faktiskt gick att göra - slipper jag det obehagliga klängandet i kranens stege för att fästa respektive lossa kroken, och kan efter att ha fått masten på plats med vant och stag ordentligt fästa, bara slacka på kranens vajer och dra ner repöglan med hjälp av båtshaken.)