Marina socialisationsprocesser

Yrsa, vitmålad, mastad och klar. Frida ännu  inte mastad

I fredags tog jag bilen till jobbet för att på eftermiddagen åka direkt ut till Herräng. Precis när jag skulle till att öppna bildörren för att hoppa in och ge mig iväg ringde mobilen. Det var Eric som undrade ifall jag möjligen befann mig i Herräng. Han skulle förbereda mastningen som jag lovat hjälpa honom med, men han hade fått problem med att en stor och tung mast låg så att han inte kom åt sin.
- Nej jag är inte där inte än, men jag är precis på väg. Måste handla litet på vägen, så ge mig två timmar, så är jag där.

Här ligger masten ifråga

Ganska prick kl. 17 rullade jag in på marinan. Cristina och Frank kom spankulerande och vi bytte några ord, men bara helt kort. (Cristina är en tidigare kollega som tillsammans med sin man Frank har en motorbåt - Bella - som ligger vid samma brygga som Yrsa och Frida.) Jag förklarade att jag skullle leta rätt på Eric för att hjälpa honom med masten innan jag skulle ta itu med mitt eget jobb. Jag bar ut mina grejor till båten och spanade bort mot mastkranen, och visst stod Erics bil där, så jag begav mig dit, och hittade honom i full färd med att få alla stag, fall och andra tampar på plats. Han hade trots allt fått fram sin mast till slut.

Vi gjorde oss ingen brådska - varför skulle man göra det i den sköna sommareftermiddagen? - utan tog det lugnt, tände pipor och pratade litet om vad som försiggått sedan sist. Eric bjöd på folköl - denna för båtlivet så fullkomligt oumbärliga dryck. Så småningom blev det i allafall dags för honom att hämta sin båt, Rasken.

Jag passade på att ta en liten fotopromenad, men marinan har jag väl ändå dokumenterat tillräckligt, så jag lade ingen särskild håg i det. Snart kom Eric med sin folka, i alla fall.

Eric svänger in mot mastkranen

Efter att vi, utan nämnbara missöden - som här om året när Eric trillade ner från stegen han lutat mot masten och jag till all lycka bara råkade stå där nedanför, redo att fånga upp honom - fått masten på plats, Eric gett sig av hemåt och jag gått till Frida för att påbörja mitt jobb, dök Cristina upp på bryggan och frågade om hon fick komma ombord och titta hur Frida såg ut inuti.

- Javísst, du är välkommen, naturligtvis!

Så vi blev sittande en stund och pratade båtar. Hon och Frank har haft några stycken. Frank dök upp och kom ombord han med, jag tänkte att jag borde väl bjuda på något och föreslog en whisky. Tanken att något seriöst jobb på Frida skulle bli gjort ikväll började förefalla allt mer avlägsen. Frank tackade ja, och när Cristina avböjde erbjöd jag ett glas rödvin istället, vilket uppskattades. Där blev vi sittande men jag behövde ta mig min matsäck som jag handlat i Hallstavik, så Frank och Cristina avvek men bjöd mig att litet senare komma bort till deras husvagn för en gengäldswhisky.

Klockan blev väl bortåt 21 innan jag ätit mina mackor och knallade i väg mot husvagnen. Där blev jag sittande till midnatt, när jag tackade för mig, för hur trevligt det än var så skulle jag ju jobba på båten i morgon, och inte hade jag hela lördagen på mig, heller, för grill var utlovad hemma i Stenhagen vid 18.

Kom igång med jobbet på Frida vid 8-tiden på lördag morgon. Överbyggnadens sidor skulle skrapas och oljas, för att senare målas. Ny värmepistol inhandlad på Clas Olsson visade sig vid uppackning vara den billigare modellen i den dyrares kartong! Förmodligen någon fiffig kund som bytt ut förpackningarna och kommit undan en hundring billigare. Inget att göra åt saken. Jag var tvungen att sätta igång nu.


Där den inte flagat sitter epoxylacken som berget och det är ett ordentligt jobb att få bort den
Även med fungerande värmepistol. (Utan kan man lika gärna ge upp med en gång.)

Jobbade på i stort sett i ett sträck. En kort kaffepaus med Eric och Marita i Raskens sittbrunn, bara. (Himla ovanligt social och på det viset trevlig herrängsvistelse. Annars brukar jag njuta ensamheten. Är det slut med sådan lyx nu?) Så, vad hann jag med? Skrapat färdigt sidorna. Slipat och oljat. Slitigt och obekvämt jobb i olika huksittande positioner. Bara att befinna sig på skarndäck är trångt och obekvämt. Att dessutom göra ett ihållande jobb... Tvättat av och lagt första lagret färg på rufftaket.  Vad fint att gömma det mögesvartprickiga under ett lager linoljefärg!

När det gäller motorn har jag nu fått den att gå runt utan att kärva (förmodligen ena dekompressionsventilen som inte öppnade helt) och konstaterat att felet med startmotorn nog inte är startmotorn i sig, utan antingen ett relä eller - och jag lutar mest åt detta senare - så tar strömmen fel väg någonstans. Reläet klickar sådär som när man har urladdat batteri i bilen, men jag har två välladdade (solpanelen med laddare är fantastisk)... På hemvägen kom jag på att jag hade ju laddningskablar i bilen, så jag skulle kunnat prova att med hjälp av dem koppla tt batteri direkt till startmotorn utan att passera tändingslås och grejer. Nåja, jag glömde ryggsäcken i båten så jag måste ut snart igen, så det blir väl tid att testa...

Hur som helst: Rätt nöjd med resultatet, även om det är litet sorgligt att mahognyn på sina ställen är så fruktansvärt illa ankommen. Efter slipning och oljning ser man ju hur otroligt fint det skulle kunna bli annars...

Skrapat, slipat och oljat. Och rufftaket vitmålat.

Nä, det blir att måla vitt! (Men lita på att jag kommer att fundera på om, och hur, och med vilken monetär samt arbetsinsats, det möjligen skulle gå att återställa!) Jag glömde som sagt ryggan i båten, med läsglasögon, ett par böcker och en anteckningsbok jag behöver, så jag måste tillbaka så snart som möjligt vilket nog betyder onsdag. Då blir det vitt!