Mobilen surrade till i
fickan och på displayen påstods att någon lagt en ny kommenterat på
ett inlägg i min så gott som avsomnade blogg! Vad kunde
det vara frågan om? Eftersom jag redan satt vid datorn loggade jag
in på bloggen och fann att kommentaren var på ett inlägg från i
höstas: Ett sista farväl.
Jag blev inte riktigt klok av kommentaren/frågorna ifall personen ifråga var klar över att Yrsa inte längre var i min vård, att hon nyligen flyttatt till Åland etc... det var oroande, dock att kommentaren antydde att hon verkade misskött.
 | |||
| Yrsa uppställd någonstans i närheten av Eckerö, tror jag. |
Mejlade personen och
bad honom förtydliga, och jo, han hade varit och tittat på Yrsa där
hon stod uppställd i Käringsund, och hade tydligen diskuterat ett
köp. Inte med Rainer, som köpte henne av mig, utan med dennes
son...
Jag förmodar att
någonting hänt som gjort att Rainer inte kunnat ta hand om henne
ordentligt. Hon hade, vad jag förstår stått utan ordentlig
täckning hela vintern, och hon hade inte blivit sjösatt nu i vår.
Som personen sade i sitt svarsmejl till mig: ”It's a crime!”
Jag
hade ju uppfattat Rainer som pålitlig, och vågat hoppats att han skulle
vårda lilla Yrsa väl. Det här var verkligen inte roligt alls, så i går
kväll fälldes mer än en tår över stackars Yrsa... Några av dem kom sig nog också av en liten skamsenhet över att ha övergett henne.
Står hon där och undrar varför jag inte kommer och tar hand om henne som jag brukat? Varför jag inte med kärleksfull hand och pensel stryker hennes inre med linolja, varför jag inte ömsint tvättar av hennes skrov för att stryka ett lager oljefärg ovan vattenlinjen, skrapar botten och köl, grundar, lägger på bottenfärg och slutligen tätar eventuella synliga glipor, varför jag inte...? Nej nu börjar jag snart gråta igen...
Det är nu inte mycket
jag kan göra mer än hoppas att den här intressenten får ta över
henne. Och att han rustar upp henne innan det är
försent. Ännu är det långt ifrån bortom all räddning kan jag se
av de bilder han mejlat mig. Men står hon ett år till på det
viset, då är det snart inte mycket att göra. Eller kanske snarare: då är det väldigt mycket att göra om hon ska bli både sjöduglig och fin igen!
