Recension av en vän

I går hamnade jag på konsert med David Book Stockman, en gammal och mycket god vän till mig. Vi umgicks en period på nittiotalet, och har numera bara sporadisk kontakt via sociala medier, ni vet hur livet är... men vänskapen finns där ännu. Efter femton år av tystnad, enligt honom själv, tog han nu plats på scenen igen. De femton åren hade han använt väl. Jag kunde inte låta bli en recension... För att hålla undan vår personliga relation har den blivit litet högtravande:

”Litet konstigt, kanske man kan tycka, att en gitarrkille hade en klaviaturspelare som främsta hjälte...” yttrade David Book Stockman innan han öppnade sin solokonsert med ett instrumentalt stycke tillägnat Jon Lord. Det resonanta gitarrspelet tillsammans med uppenbar förkärlek för borduntoner gav faktiskt inte så litet orgelkänsla åt stycket som var ganska kort och bestod av några upprepade figurer och löpningar.

I vad mån det återspeglade någonting av Jon Lords stil kan jag inte yttra mig om, men stycket var intressant nog att tåla framförandet som - så vitt jag uppfattade det - i princip två identiskt upprepade verser. För förstagångslyssnaren var det närmast en fördel, men för upprepad lyssning tror jag inte det skulle skada med en vers eller ett stick som litet mer varierade de teman stycket var byggt på.

Ytterligare ett instrumentalt stycke, Sommarvals, följde. David gav en bild av vad stycket representerade för honom: att ligga i solen på klipporna vid Öregrund och tänka på ingenting alls, men lämnade åt publiken att öppna sig för vilka egna tankar och föreställningar som dök upp. Stycket som byggde på stämningsfulla klanger gav mig fortsatta associationer till hav och klippor. Lasse Hollmers Skär dök som en referens, och påminde mig om att här satt en gitarr- och baskille som hade en dragspelare (och förvisso diverse klaviaturer) som sin största hjälte. Så David kanske inte är så ovanlig i att ha en hjälte med ett helt annat huvudinstrument.

Intressant att se en gitarrist spela stålsträngat med teknik så influerad av den klassiska gitarrens. Men fingerspelet till trots var anslaget distinkt med rejäl stuns. Kanske fanns en del elektroniskt trolleri i den svarta box David pillade med mellan låtarna, men ändå... anslagen satt definitivt där de skulle.

Konserten fortsatte med ett antal... visor får jag nog kalla dem. Livsfilosofiska texter, bitvis med både humor och kritisk udd. Jag försökte komma underfund om var inspirationskällorna fanns... Cornelis, säkerligen, men kanske också att en Lars Demian spökar någonstans i bakgrunden. Samtidigt tyckte jag mig höra en egen mjukare, mer romantisk ton, i Davids texter. Sången var kongenial med texter och melodier, behagligt raspig åt Totta Näslund-hållet eller kanske t.o.m en bit bortom, med dragning åt Tom Waits, men aldrig så att det tonala innehållet gick förlorat.

(Ett intressant exempel på att upphovsmannens tankar med ett stycke kan skilja sig en bra bit från lyssnarens var när David sjöng en vaggvisa där ordet ”lugn” upprepades x antal gånger. Jag skulle bli allt annat än lugn om någon sjöng den för mig eftersom visan för mig kom att förebåda en annalkande katastrof. Detta sagt som reflektion och inte det minsta som kritik.)

Konserten pågick i en timme drygt, och vi i publiken hade nog gärna suttit en halvtimme till, för att få njuta av Davids framförande av sina egna sånger. Det tekniskt drivna och, med något försumbart undantag, fläckfria gitarrspelet var imponerande i sig. Att dessutom samtidigt hålla sången på den nivå David gjorde, inlevelsemässigt, musikaliskt och osvikligt tonsäkert, är för mig närmast en övermänsklig bedrift. (Dessutom åstadkom han ett enkelt men effektivt rytmiskt komp, med hjälp av en bastrummepedal under ena foten och något tamburinartat under den andra...)

Ska jag komma med några anmärkningar är det att texterna inte alltid nådde upp till framförandets höga nivå. De var för all del inte sämre än genomsnittliga texter i genren, så anmärkningen kanske snarare säger något om ackompanjemanget och sången, men jag skulle säga att det är i textmaterialet förbättringspotentialen finns. En del julklappsrim passerade här tack vare det både ärliga och förstklassiga framförandet. (Kanske att extranumret, kvällens enda cover What a wonderful world – lika förtjänstfullt framförd som de egna styckena – bidrog till avslöjandet av just den lilla svagheten.)

Förutom att vässa texterna är ytterligare ett tips från den här coachen är att se över avslutningen av låtarna. Jag upplevde det som att det fanns ett manér att avsluta litet likartat med en förflyttning uppåt mot ett sista ackord högt upp på gitarrhalsen. Men detta sista är en randanmärkning. Det var helt enkelt en strålande konsert David bjöd på, så här 15 år senare.

 Väl hemma kunde jag inte låta bli att gräva fram en CD från 1998. Tied To the Blues. Det är en litet annan David Book än den jag hörde den här kvällen, men så har han ju lagt till ett efternamn sedan dess. I väntan på en produktion med de nya låtarna kommer jag nog att ta fram den skivan emellanåt. Om inte annat för att jag blir glad när jag ser den dedikation David klottrat på mitt ex.

 

Schamanen

Nyss var jag en av tjugotusen som lät sig föras hän av henne. Med bra sikt mot scenen, men ändå väldigt långt ifrån, stod jag och mitt sällskap. Hur var det möjligt att hon spelade och sjöng bara för och till mig?

Hon kan inte ha sett, än mindre lagt märke till min oansenliga gestalt. Ändå: i fågelhamn svepte hon med tunga beslutsamma vingslag tätt över huvudena på folkmassan.

Om de lyft blicken när de kände vingslagen över sina huvuden skulle de kunnat bekräfta vad jag nu säger, men de var förförda av hennes mänskliga gestalt som ännu stod där på scenen, och de var blinda för allt annat.

Hon kryssade på beslutsamma vingar över den månghövdade skaran, vickade på fågelns manér med huvudet för att fokusera än med det ena ögat, än med det andra, och redan innan hennes fågelhamn ens nått fram var hon där och sjöng direkt till mitt hjärta.

Jag var den enda som tillfullo förstod vad hon ville säga, för det hon hade att säga var unikt och exklusivt för mig. Kanske upplevde var och en av de övriga nittontusen niohundranittionio någonting av detsamma. Kanske var vi tjugotusen förenade själar som var och en uppfattade ett och samma budskap unikt riktat till var och en av oss.

Jag vill tro att det var så. Och jag hoppas att var och en av oss - om också bara för ett svindlande hänfört ögonblick, att erinra oss, för att finna tröst och mod och styrka när vi någon gång övermannas av trötthet och uppgivenhet  - lät visheten, djupet, vidden och kraften i hennes budskap flöda genom hela vår varelse.

Det må verka naivt som världen ser ut. Det må vara en dröm innesluten i en dröm. Men visst är så att när vi tror på drömmen, och handlar därefter... Det är då den förvandlas till verklighet.*

*Min mer måttfulla tvilling säger att åtminstone är det en omöjlighet tills vi tror och agerar som om det var möjligt. Den dag vi verkligen och samfällt gör det får vi se vad som kommer ut av det.

Mat i magen

Måste blåsa litet liv i den häringa sorgligen försummade bloggen... Blev inte så mycket politik skrivet i den som man kunde ha tänkt sig inför valet till EU-parlamentet. Desto mer politiskt hand- och fotarbete dock. Kanske gjorde det mer nytta än några ideologiska markeringar och reflektioner i cyberspejset. Vad vet jag.

Nu blir det i alla fall matblogg igen:

Dagens rätt lagades i sällskap med Tommy Myllymäki. Han var på radion. Elving möter.

Hur som helst har jag upphört med slöseriet att bara slänga räkskalen när de ska lagas någonting med skaldjur. Inspirerad av en annan känd kock testade jag nämligen för någon tid sedan att göra fond på dem. Efter det testet går aldrig mera räkskalen oavkortat i komposten!

Räkrenset fräses torrt i stekpanna på hög värme och så häller man på en slatt vitt vin och ger det ett uppkok. Silas av och slås i grytan. Behövs inget extra salt eller buljong.

Man kan förvisso fräsa med litet finhackad schalottenlök och vitlök för en ännu mustigare fond, men såna grejer skulle jag ju ändå ha i själva maten, så det fick bero denna gång.

Till räkskalen serverades tagliatelle med saffransolja.

Så här blev slutresultatet, Tommy! Chilli (nej, jag fick inte nog av den varan efter gårdagskvällens grill) schalottenlök, vitlök, räkskalsfond, grädde (litet ovanligt att jag använder mig av, men när den nu fanns där i kylen, så varför inte?) broccoli. Och så riven parmesan. (Visste ni förresten att ekologisk parmesan på Coop faktiskt är aningen billigare än oeko d:o? Juste!

Jo, de skalade räkorna åkte ju med i grytan, förstås!

Majoren av den sorgliga skepnaden

Alliansen sjunger förhoppningsvis på sista versen, och det är de förstås medvetna om, så nu gäller det för dem att ställa till så mycket som möjligt innan de får lämna Rosenbad. Man kan nästan misstänka att det inte handlar om att de egentligen vill så mycket, utan att det snarare är frågan om att göra det så omöjligt som det bara går för en ny röd/grön regering att ställa saker tillrätta snabbt nog för att tillfredsställa de väljare som gått från att rösta blått, och de nya väljare som tillkommit.

För även om den sittande regeringen inte vill någonting i sak, så är det uppenbart att den vill regera även efter nästa val. Och i händelse av att de – vilket ju mycket tyder på – förlorar valet i höst, vill de förstås komma tillbaka så snart som möjligt. (Må vara att Alliansen på senare tid framstått som så splittrad att det är svårt att föreställa sig i vilken skepnad den skulle återkomma.)

Nu senast är det Björklund som varit i farten med idén om att det ska sättas betyg redan från fjärde klass. Ja ja… Är det någon – Björklund inkluderad – som verkligen tror att åtgärden har någon som helst bäring på de problem den vill åtgärda? Upp med en hand! Nej jag trodde väl det.

Bilden snodd på internet. Någon upphovsman eller så
som har något emot saken, så säg till bara...

Jan Björklund, majoren av den sorgliga skepnaden. Så sorglig att man inte så långt ögat når kan skönja en trogen Sancho Panza. Inte ens de borgerliga drakarna rycker till undsättning. Men kanske är det den av Björklund själv utsedda utredaren Martin Ingvar, som redan innan han påbörjat utredningen, är en av de få som uttalar sig till stöd för tidiga betyg, som får ikläda sig Sancho Panzas gestalt.

När förslaget presenterades tänkte jag initialt att det kanske trots allt i sig är ett av Björklunds minst skadliga hugskott. Men som viss forskning tyder på att tidiga betyg verkar för utslagning och ökade klyftor kanske det i själva verket är en av hans mest fördärvliga idéer.

Av vad som kommit fram i media förefaller det hur som helst inte finnas någon forskning som visar att betyg skulle ha någon direkt positiv signifikans för inlärning. Inte ens de borgerliga drakarna tycks lyckas redovisa någon sådan. I den mån man kan finna något samband alls tycks det snarare vara det motsatta.

Att de länder som gör bättre resultat i PISA också har ett tidigare betygssystem, vilket tycks vara ett av Björklunds huvudsakliga argument, har alltså långt ifrån självklar statistisk relevans. Sedan kan man ju förövrigt ifrågasätta hela grejen med PISA…

(Att jag jämför Jan Björklund med Don Quijote beror bl a på att han på något liknande vis väcker min motvilliga sympati. Att mot erfarenhet och forskning så envist hålla fast vid sina förflugna övertygelser och åsikter... Man vill liksom klappa på huvudet och säga "Så så..." )

Ur en gammal dinosaurus perspektiv

Skrev - kanske litet småelakt - på facebook om att sönerna inte gitte skicka ett kryapådigmess efter att jag messat dem om inställd lunch p.g.a. att jag var sjuk. I den kommunikation som uppstod genom kommentarsfälten insåg jag ganska snabbt att det låg något mer bakom min statusuppdatering.

Det förekommer ganska ofta att det tar ett tag innan jag inser vad som ligger bakom att jag säger/skriver vissa saker. Freudian slips är ju i vår kultur till sin natur pinsamma, men kan ofta vändas i komik. Annat kan man ju alltid omvandla till navelskådande betraktelser. Så här kommer en sådan. (Hur det förhåller sig dinosaurienavlarnas vara eller icke-vara är dock en bland paleontologer stående och infekterad tvist som i det här sammanhanget lämnas åt sidan.)

Jag har emellanåt reagerat och stört mig på att man i den moderna kommunikationen ofta står utan bekräftelse på att meddelanden mottagits, lästs och förståtts. Jag messar för att bekräfta ett möte, eller för att avboka ett möte. Och får inget svar. (Fenomenet förekommer iandra sammanhang också men det är främst i samband med mess-kommunikation jag tycker mig drabbas av det.)

Jag gissar att det är en generationsfråga, och kanske en litet komplex sådan. Om jag i förra seklet och i början av veckan hade skrivit ett (eller tre) pappersbrev, slickat på ett frimärke (eller tre) och släpat mig till någon av de få kvarvarande brevlådorna i närområdet (de är definitivt inte tre), hade jag inte väntat mig något kvitto. Mitt brev skulle de ha i övermorgon, så skulle det ta dem en dag eller två att skriva ett svar, som i bästa fall skulle landa hos mig i början av nästa vecka. Så skulle jag tänka.

Eftersom det var fråga om ett fysiskt brev: papper, med tydlig (om än kanske pikturen i sig litet svårtydbar) text i ett papperkuvert vars framsida jag angett adressatens både namn och postadress, samt kletat på ett med frimärke jag inte bara hållit mellan mina fingrar utan också med tungan avsmakat baksidan på...

Även om svaret dröjer, eller om det kanske inte blir något svar alls tvivlar jag inte på att mitt meddelande inom rimlig tid såväl mottagits som lästs och dessutom sannolikt förståtts (hermeneutikens vindlingar har vi varit inne på i tidigare inlägg, och lär återkomma till, så vi lämnar dem dädan för tillfället)

I den digitala världen är jag inte lika säker. Jag tycker mig vara en rätt modern människa som insett att (mobil)telefonens minsta användningsområde är att faktiskt ringa upp och prata med folk. Men skickar jag ett mess, då förhåller jag mig fortfarande till det som till ett (telefon)samtal. Blir det alldeles tyst i andra änden, då undrar jag om det verkligen finns någon där, om samtalet kanske brutits, eller om jag råkat förolämpa personen i andra änden...

Jag väntar mig inte mycket. Ett "ok" eller en emoticon av lämpligt slag. Det räcker bra. Bara ett kvitto på att mitt meddelande inte försvunnit ut i tomma intet. Är det för mycket begärt, och är jag alldeles ensam om att tycka så här? En sorgligt ensam gammal dinosaurie... Eller finns det fler därute, som upplever det som jag i just den här frågan?

Vi avslutar med och söker tröst i en passande och juste gammal dinosaurielåt:

Ta det tillbaka!

Jonas Sjöstedt - Vänsterpartiets ordförande, ifall det skulle ha undgått - gick för några veckor sedan ut hårt mot vinster i välfärden, och uttalade att det är den fråga V inte kommer att kompromissa med i händelse av en röd-grön valseger i höst. Om V ska sitta med i en regering måste S och mp vika sig och gå med på vinstförbud alternativt seriösa vinstbegränsningar.

Kritiken lät inte vänta på sig. I synnerhet inte från borgerligt håll, annat är ju inte att vänta. Och den som läser t ex SvD kan se att man inte har för avsikt att lägga ner några vapen i den här fighten. Men ställningstagandet ifrågasattes också av av en och annan mer vänstersympatisk skribent som tvivlade på det kloka i att låsa sig så hårt vid en enda fråga.

När det gäller den borgerliga kritiken är det väl bara att säga att man från det hållet (och här får man nog inkludera även högersossar) varit väldigt bra på, är att trumma in ett underliggande budskap: Det finns bara en väg att gå, och den vägen heter marknadsutsättning. Men tror vi på det? Finns det bara ett alternativ, så som Reinfeldt har försökt uttrycka det? Och det alternativet heter Alliansen, fortsatt utförsäljning av offentlig egendom och verksamhet för konkurrensutsättning och marknadsstyrning?

Om det skulle vara så är vi illa ute. Det skulle i slutänden betyda demokratins sammanbrott, och att vi oundvikligen är på väg mot nyliberalismens våta dröm: nattväktarstaten. När - vilket är vad nattväktarstaten innebär - samtliga samhällsfunktioner, utom möjligtvis rättsväsende och försvar, styrs av marknadskrafter är medborgarnas möjlighet att med politiska medel påverka samhällets funktion och utveckling starkt begränsad, för att inte säga obefintlig. Därmed avskaffar nattväktarstaten i realiteten den politiska demokratin samtidigt som den reducerar medborgaren till kund.

Borgarnas retorik går ut på att vi måste handla på ett visst sätt. Att det bara finns en väg att gå. Som väl är har de fel. Politik handlar om att välja (eller om man så vill - som Olof Palme uttryckte det: att vilja). Vi kan de facto välja hur vårt samhälle ska se ut. Vi kan välja hur vi vill att de nödvändiga funktionerna ska styras. Och valet vi har framför oss är: Av ekonomiska krafter utom vårt inflytande, eller av det gemensamma där vi som medborgare har inflytande, kan bilda opinion, driva frågor och utkräva ansvar av dem vi själva valt till beslutande funktioner.

För mig är svaret enkelt, och därför är jag benägen att avfärda även den kritik mot Sjöstedts uttalanden som kommer från mer sympatiska tyckare. Att sätta hårt mot hårt när det gäller frågan om vinster i välfärden är inte, så som vissa vill hävda, att göra V till ett enfrågeparti. Frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärdssektorn går, vid närmare begrundande så oerhört mycket djupare än så.

Det är så mycket mer än en fråga om huruvida det möjligen ligger något moraliskt tvivelaktigt i att låta våra skattemedel sippra iväg till "riskkapitalisters"1) konton i skatteparadis. Det är också mer än en fråga om det inte möjligen är så att när varje skattekrona som går till vårt välfärdssystem, med allt vad det innebär, även faktiskt används i verksamhet istället för att delvis tas ut i vinst, finns bättre ekonomiska förutsättningar för god kvalitet i verksamheten.

Svaren på de frågorna är visserligen, i min värld, givna. De räcker gott för att man ska sätta klackarna i mot den politik som i dag råder på området. Den viktigaste frågan är ändå: vill vi framgent ha ett reellt inflytande över samhället och dess utveckling på de här områdena? Om svaret på frågan är ja, då är det hög tid att säga "stopp och belägg!"

Så djupast sett är svaret på frågan varför vi inte ska vika oss på den här punkten: Därför att om vi väl en gång sålt ut välfärdsfunktionerna, då har vi också sålt ut en viktig del av  vad demokratin handlar om. Och det ska ingen tro att det blir lätt att ta det tillbaka.

 

 Jag är ingen större fan av Wiehe, men ibland får han ju till det

1) Jag kommer alltid att sätta "riskkapitalist" inom citationstecken eftersom de som kallas så tydligt visat att de är allt annat än riskbenägna. Anledningen till att de sprattlar emot så ihärdigt när vinstuttag ur välfärdssektorn ifrågasätts är ju att det är en fullkomligt riskfri mjölkko för dem.

Klassfrågereflexion

I ett annat socialt forum – aningen mer socialt än den här ensliga och sporadiska bloggen – lade jag nyligen upp ett citat från, och en länk till, en debattartikel av Kajas Ekis Ekman, en skribent jag tycker är läs- och tänkvärd, och som ofta tar ens tankar ett steg vidare, ibland i litet överraskande riktning vilket helt klart är bra gymnastik:

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.

Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel

läs gärna hela artikeln här

 En vän gav en kommentar jag blev tämligen förbannad på, men samtidigt insåg visade på någonting viktigt:

Mycke snack å lite verkstad skulle jag säga..vem bryr sig om såna där ideer..vem har tid till det...måste vara överklass va ? eller dom som har 8 timmars arbetsdag..

Det är naturligtvis, som min vän påpekar, en fråga om tid och privilegier. Och viktigt att komma ihåg att det är så! Vem har tid att över huvud taget bry sig i sådana idéer? Vem har tid för reflexion? Vem har tid och ork att analysera, att skaffa sig överblick, att söka förstå hur saker hänger samman, att försöka genomskåda makten…?

Jag vet ingenting om Kajsa Ekis Ekmans bakgrund, men hon är journalist, skribent, författare och har sin utkomst – en utkomst jag skulle förmoda är långt ifrån så fet som min vän föreställer sig – av att iaktta, analysera, reflektera och skriva. Hon har inrättat sitt liv så att hon har den möjligheten. I min väns ögon gör det henne kanske till överklass. Kanske tillhör hon någon sorts, om inte ekonomisk, så intellektuell överklass.

Men egentligen handlade naturligtvis min väns kommentar om mig. Vem är jag som har tid och ork att bry mig om att läsa och fundera över vad andra haft tid och ork att skriva? Ja, med mina akademiska examina och min förkärlek för det skrivna ordet och den intellektuella förståelsen, med min arbetssituation som lämnar mig någon energi över att bruka på min fritid… så till tillhör jag väl i någon mening samma privilegierade klass.

Jag håller med om att det måste vara verkstad. Men utan föregående tankearbete, utan överblick analys, reflektion, hur ska vi veta vilken handling som är den rätta? Hur ska vi veta att vi inte springer om kring som förvirrade Don Quijotter och fajtas med väderkvarnar, eller som berusade myror med urtuggade toy?

Om du lämnar in din bil på verkstad – vilket jag för allt i världen inte rekommenderar, ta den direkt till skroten istället, men om din bil är så pass ny att den vid krångel motiverar ett sådant besök, och du nu ändå skulle göra det – vad är det första man gör på verkstan? Man kopplar in en dator för att analysera det system din bil utgör. Eller kanske man ringer Bosse Bildoktorn, vad vet jag om vilken kompetens och utrustning man besitter på just din bilverkstad.  Vilket som, så gör man det för att kunna sätta in rätt åtgärd. Går du till läkaren (det gör förstås inte min vän, för han tror inte på skolmedicinen) vill du nog att det ställs diagnos innan behandling påbörjas.

På samma sätt i samhället, i politiken, över allt: iaktta, analysera, reflektera, handla. Ungefär i den ordningen, fast i realiteten pågår allt samtidigt eftersom vi inte utgår från en ständig återkommande absolut nollpunkt. Och vi som inte alltid mäktar med, ska vara glada att det finns de som gjort det till sin mission att inte bara göra sina iakttagelser, analyser och reflektioner utan även att göra dem tillgängliga för andra att reflektera vidare och dra egna slutsatser ifrån.

För en sak är säker, vad min vän än föreställer sig: Det är inte p.g.a. för mycket analys och reflexion vi – för att nu hålla oss till den inhemska lilla ankdammen – i snart åtta år fått dras med en regering som säljer ut våra gemensamma tillgångar och verksamheter för symboliska summor, och nedrustar välfärdssamhället samtidigt som den låter våra skattepengar flytta till konton i s.k. skatteparadis. Och det är sannerligen inte p.g.a. för mycket analys och reflexion SD sitter i riksdagen och dessutom, om man får tro opinionssiffrorna  – vilket man i detta fall inte gärna vill – har ännu större stöd idag än vid senaste val.

(Avslutningsvis hade jag tänkt hänvisa till Kjell Höglunds Politikens Olycksbarn. Den finns tyvärr inte på youtube, men följ länken till hans webbplats.)

 

Politik och semantik

I sin kolumn i SvD 15/1 2014 gör sig Lars Ryding lustig över en ordvalsdiskussion som uppstod på Vänsterpartiets kongress förra veckan. Diskussionen rörde valet av ordet omtanke i stället för solidaritet.

Oh la la, quel bruit pour une omelette! kan man frestas utropa, och Ryding får mer än gärna raljera över diskussionen. Det är ju intressant, också, att högerdraken därmed ger bidrag till vänsterns slagordskreativitet. Och Sverker Åslund, Uppsalavänsterns ena ordförande fick sina fem minuter – eller vad det nu tog att läsa spalten – i rampljuset. Så alla är väl glada och nöjda.?

För min del tycker jag att valet av ord i det här sammanhanget är långt ifrån oviktigt. Omtanke/Solidaritet. Det finns sammanhang där det ena är mer på sin plats än det andra. Och tvärt om. Vattendelaren är inte huruvida det är möjligt eller omöjligt att rimma på ordet i rytmiska slagord. Det handlar om att orden uttrycker sinsemellan olika perspektiv.

Omtanke är ett dualistiskt begrepp. Den som har omtanke om någon eller något står utanför föremålets sammanhang. Solidaritet, däremot markerar enhet. Att vara solidarisk med någon annan är att förena sig, att stå enad, med denne. Därför är solidaritet ett så mycket starkare och mer uppfordrande uttryck. Omtanke kan man ha om det ena och det andra, medan solidaritet uttrycker att man uppfattar likheten mellan en själv och den man solidariserar mig med.

Ord är viktiga. Som Jaques Derridas (för att nu återuppta det frankofila spåret ovan) säger, finns ingenting utanför texten. Det innebär bland annat att vilka begrepp vi använder för att benämna t ex ett ideologiskt ställningstagande kommer att inverka på och förändra dess valör och innehåll.

Inget fel på omtanke i sig, men solidaritet är ett så mycket kraftfullare och till mer förpliktigande ord, och skulle vi ersätta det senare med det förra riskerar vi att på sikt urvattna det ideologiska ställningstagandet. Och det skulle ju vara litet småtråkigt.