Klassfrågereflexion

I ett annat socialt forum – aningen mer socialt än den här ensliga och sporadiska bloggen – lade jag nyligen upp ett citat från, och en länk till, en debattartikel av Kajas Ekis Ekman, en skribent jag tycker är läs- och tänkvärd, och som ofta tar ens tankar ett steg vidare, ibland i litet överraskande riktning vilket helt klart är bra gymnastik:

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.

Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel

läs gärna hela artikeln här

 En vän gav en kommentar jag blev tämligen förbannad på, men samtidigt insåg visade på någonting viktigt:

Mycke snack å lite verkstad skulle jag säga..vem bryr sig om såna där ideer..vem har tid till det...måste vara överklass va ? eller dom som har 8 timmars arbetsdag..

Det är naturligtvis, som min vän påpekar, en fråga om tid och privilegier. Och viktigt att komma ihåg att det är så! Vem har tid att över huvud taget bry sig i sådana idéer? Vem har tid för reflexion? Vem har tid och ork att analysera, att skaffa sig överblick, att söka förstå hur saker hänger samman, att försöka genomskåda makten…?

Jag vet ingenting om Kajsa Ekis Ekmans bakgrund, men hon är journalist, skribent, författare och har sin utkomst – en utkomst jag skulle förmoda är långt ifrån så fet som min vän föreställer sig – av att iaktta, analysera, reflektera och skriva. Hon har inrättat sitt liv så att hon har den möjligheten. I min väns ögon gör det henne kanske till överklass. Kanske tillhör hon någon sorts, om inte ekonomisk, så intellektuell överklass.

Men egentligen handlade naturligtvis min väns kommentar om mig. Vem är jag som har tid och ork att bry mig om att läsa och fundera över vad andra haft tid och ork att skriva? Ja, med mina akademiska examina och min förkärlek för det skrivna ordet och den intellektuella förståelsen, med min arbetssituation som lämnar mig någon energi över att bruka på min fritid… så till tillhör jag väl i någon mening samma privilegierade klass.

Jag håller med om att det måste vara verkstad. Men utan föregående tankearbete, utan överblick analys, reflektion, hur ska vi veta vilken handling som är den rätta? Hur ska vi veta att vi inte springer om kring som förvirrade Don Quijotter och fajtas med väderkvarnar, eller som berusade myror med urtuggade toy?

Om du lämnar in din bil på verkstad – vilket jag för allt i världen inte rekommenderar, ta den direkt till skroten istället, men om din bil är så pass ny att den vid krångel motiverar ett sådant besök, och du nu ändå skulle göra det – vad är det första man gör på verkstan? Man kopplar in en dator för att analysera det system din bil utgör. Eller kanske man ringer Bosse Bildoktorn, vad vet jag om vilken kompetens och utrustning man besitter på just din bilverkstad.  Vilket som, så gör man det för att kunna sätta in rätt åtgärd. Går du till läkaren (det gör förstås inte min vän, för han tror inte på skolmedicinen) vill du nog att det ställs diagnos innan behandling påbörjas.

På samma sätt i samhället, i politiken, över allt: iaktta, analysera, reflektera, handla. Ungefär i den ordningen, fast i realiteten pågår allt samtidigt eftersom vi inte utgår från en ständig återkommande absolut nollpunkt. Och vi som inte alltid mäktar med, ska vara glada att det finns de som gjort det till sin mission att inte bara göra sina iakttagelser, analyser och reflektioner utan även att göra dem tillgängliga för andra att reflektera vidare och dra egna slutsatser ifrån.

För en sak är säker, vad min vän än föreställer sig: Det är inte p.g.a. för mycket analys och reflexion vi – för att nu hålla oss till den inhemska lilla ankdammen – i snart åtta år fått dras med en regering som säljer ut våra gemensamma tillgångar och verksamheter för symboliska summor, och nedrustar välfärdssamhället samtidigt som den låter våra skattepengar flytta till konton i s.k. skatteparadis. Och det är sannerligen inte p.g.a. för mycket analys och reflexion SD sitter i riksdagen och dessutom, om man får tro opinionssiffrorna  – vilket man i detta fall inte gärna vill – har ännu större stöd idag än vid senaste val.

(Avslutningsvis hade jag tänkt hänvisa till Kjell Höglunds Politikens Olycksbarn. Den finns tyvärr inte på youtube, men följ länken till hans webbplats.)