Kritiken lät inte vänta på sig. I synnerhet inte från borgerligt håll, annat är ju inte att vänta. Och den som läser t ex SvD kan se att man inte har för avsikt att lägga ner några vapen i den här fighten. Men ställningstagandet ifrågasattes också av av en och annan mer vänstersympatisk skribent som tvivlade på det kloka i att låsa sig så hårt vid en enda fråga.
När det gäller den borgerliga kritiken är det väl bara att säga att man från det hållet (och här får man nog inkludera även högersossar) varit väldigt bra på, är att trumma in ett underliggande budskap: Det finns bara en väg att gå, och den vägen heter marknadsutsättning. Men tror vi på det? Finns det bara ett alternativ, så som Reinfeldt har försökt uttrycka det? Och det alternativet heter Alliansen, fortsatt utförsäljning av offentlig egendom och verksamhet för konkurrensutsättning och marknadsstyrning?
Om det skulle vara så är vi illa ute. Det skulle i slutänden betyda demokratins sammanbrott, och att vi oundvikligen är på väg mot nyliberalismens våta dröm: nattväktarstaten. När - vilket är vad nattväktarstaten innebär - samtliga samhällsfunktioner, utom möjligtvis rättsväsende och försvar, styrs av marknadskrafter är medborgarnas möjlighet att med politiska medel påverka samhällets funktion och utveckling starkt begränsad, för att inte säga obefintlig. Därmed avskaffar nattväktarstaten i realiteten den politiska demokratin samtidigt som den reducerar medborgaren till kund.
Borgarnas retorik går ut på att vi måste handla på ett visst sätt. Att det bara finns en väg att gå. Som väl är har de fel. Politik handlar om att välja (eller om man så vill - som Olof Palme uttryckte det: att vilja). Vi kan de facto välja hur vårt samhälle ska se ut. Vi kan välja hur vi vill att de nödvändiga funktionerna ska styras. Och valet vi har framför oss är: Av ekonomiska krafter utom vårt inflytande, eller av det gemensamma där vi som medborgare har inflytande, kan bilda opinion, driva frågor och utkräva ansvar av dem vi själva valt till beslutande funktioner.
För mig är svaret enkelt, och därför är jag benägen att avfärda även den kritik mot Sjöstedts uttalanden som kommer från mer sympatiska tyckare. Att sätta hårt mot hårt när det gäller frågan om vinster i välfärden är inte, så som vissa vill hävda, att göra V till ett enfrågeparti. Frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärdssektorn går, vid närmare begrundande så oerhört mycket djupare än så.
Det är så mycket mer än en fråga om huruvida det möjligen ligger något moraliskt tvivelaktigt i att låta våra skattemedel sippra iväg till "riskkapitalisters"1) konton i skatteparadis. Det är också mer än en fråga om det inte möjligen är så att när varje skattekrona som går till vårt välfärdssystem, med allt vad det innebär, även faktiskt används i verksamhet istället för att delvis tas ut i vinst, finns bättre ekonomiska förutsättningar för god kvalitet i verksamheten.
Svaren på de frågorna är visserligen, i min värld, givna. De räcker gott för att man ska sätta klackarna i mot den politik som i dag råder på området. Den viktigaste frågan är ändå: vill vi framgent ha ett reellt inflytande över samhället och dess utveckling på de här områdena? Om svaret på frågan är ja, då är det hög tid att säga "stopp och belägg!"
Så djupast sett är svaret på frågan varför vi inte ska vika oss på den här punkten: Därför att om vi väl en gång sålt ut välfärdsfunktionerna, då har vi också sålt ut en viktig del av vad demokratin handlar om. Och det ska ingen tro att det blir lätt att ta det tillbaka.
Jag är ingen större fan av Wiehe, men ibland får han ju till det
1) Jag kommer alltid att sätta "riskkapitalist" inom citationstecken eftersom de som kallas så tydligt visat att de är allt annat än riskbenägna. Anledningen till att de sprattlar emot så ihärdigt när vinstuttag ur välfärdssektorn ifrågasätts är ju att det är en fullkomligt riskfri mjölkko för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar