lördag 13 februari 2016

Siri Hustvedt: Vad jag älskade


Inte hunnit med mycket bloggande senaste året. Men ibland råkar en läsa en bok som gör att en skriver en rad eller två, och det kan ju vara värt att slänga ut i cyberrymden, när en nu ändå har en blogg. Alltså:
Det är min andra genomläsning av romanen, på relativt kort tid. Mina ögon är (och verkligen inte för första gången under läsningen) tårade när jag läser de avslutande sidorna. Det var de säkerligen också vid avslutandet av den första läsningen. Tårfyllda för att den nått sitt slut, denna långt ifrån lyckliga, fastmer ganska sorgliga historia. Sorglig på det sätt livet självt är i grunden en rätt sorglig historia, som för dem som inte lämnar det i förtid oundvikligen innebär separation, förlust och ensamhet. Samtidigt med ett så myllrande rikt innehåll, som ändå uppenbarligen gör det värt att både levas och berättas.

Till lika del beror tårfylldheten på vemodet i att behöva skiljas från just den här berättelsen, med alla dess filosofiska, konstvetenskapliga och psykologiska vindlingar, allusioner och referenser, att behöva skiljas från dess galleri av huvudpersoner som genom berättelsen gjorts så verkliga och så närvarande: Leo, Erica, Bill,Violet, Lucinda, Matt och Mark. Somliga av dem bortgångna när romanen går mot sitt slut, men ändå, efter som de alla en gång haft sina respektive öden sammanflätade kommer de samtliga att vara närvarande fram till allra sista sidan.

Jag vill inte släppa dem. Jag vill läsa hela boken en gång till, så jag börjar om från början, och då fattar jag plötsligt! Jag skrattar tyst, och om jag inte redan varit tårögd skulle jag blivt det nu. Så genialt hon byggt upp det, och det är nästan så jag kan se henne framför mig bryta ihop i ett triumfatoriskt fnissande. Hon applåderar. Till hälften åt mig och min reaktion, till hälften åt sin egen triumf.

”Jag visste det”, säger hon. ”Jag visste att du inte skulle kunna låta bli att börja från början igen!”

”Din förslagna satmara!” skrattar jag åt henne och behöver nästan inte låtsas vara arg för att hon manipulerat mig så, och fått mig precis dit hon ville.

Så skrattar vi tillsammans åt samma sak. Och ändå inte, eftersom vi befinner oss så att säga i varsin ände av det hela.

”Visst är det Nietzsche?” prövar jag när jag hämtat andan. ”Läran om alltings återkomst och nödvändigheten av bejakandet. Trots att livet är en så i grunden sorgesam historia, som oundvikligen handlar om förlust, om saknad och ensamhet måste vi – i den mån vi alls håller fast vid det – komma till en punkt där vi säger: Ja, jag vill allt om igen. Om det också blir alldeles precis som det varit. För det kommer det naturligtvis att bli.”

Hon ser på mig med ett snett leende.

”Det är din tolkning, min vän. Jag är bara glad, oerhört glad, över att du uppskattade min berättelse.”

-    -    -

Siri Hustvedt är helt enkelt en av de de mest fascinerande författare jag läst på senare tid.

söndag 1 mars 2015

Siri Hustvedt: The Blazing World


Jag tror att det var i Paul Ziff Antiaesthetics - An Appreciation of the Cow with the Subtile Nose jag för länge sedan ställdes inför tanken att frågan inte så mycket är ”What is art?” som ”When is art?”. Man behöver inte gräva särdeles djupt i konsthistorien, och knappt ens kunna stava till maʁsɛl dyʃɑ̃ för att inse tankens relevans.

Och nu byter visst Ernst Billgren namn till Wilhelm von Kröckert, för att se vad namnbytet och bytet av persona betyder för hans konst och för mottagandet av den.
En tankeväckande, bitvis omtumlande och fullkomligt strålande framförd behandling av liknande tema möter i Siri Hustvedts The Blazing world. Redan valet av form för behandlingen utmanar: Är det en roman? Boken utgörs av en bitvis akademisk sammanställning av dagboksfragment av den nu bortgångna huvudpersonens egen hand, artiklar, recensioner och intervjuer av personer i hennes närhet. För att göra det hela komplett finns naturligtvis en fiktiv redaktör som försett texterna med fotnoter med referenser till bl. a. Bartes, Husserl, Nietzsche och Kierkegaaard.

Redan det, att boken utan vidare förklaring inleds med Editor's introduction... Är det en introduktion till Hustvedts roman, eller är det en del av romanen? (Någon sida bara så har man väl den saken klar för sig, men för ett ögonblick är man drabbad av litet lustfylld yrsel) Då kommer nästa fråga: Hur förhåller sig den tillrättaläggande förklaringen av ett konstverket till verket självt, och till vår uppfattning om det? Kinsesiska askar av filosofiska frågor öppnar sig och skjuter grönskande skott i hermeneutikens alla möjliga och omöjliga riktningar.

Harriet Burden, även (icke ovidkommande) kallad Harry, är... hon är visserligen bortgången redan när boken börjar, men blir – mitt i det fragmentariska – så levande att jag måste använd presens. Alltså: Harriet Burden är en mindre lyckad konstnär som levt i skuggan av sin make Felix. Besatt av tanken att hon som man skulle ha fått ett mer positivt mottagande i konstkretsar, iscensätter hon ett storartat konstnärligt experiment. Hon låter tre olika manliga konstnärer stå som förgrundsgestalter, och ställer ut under deras namn och med dem som täckmantel.

Harrys tanke (förmodar den här läsaren) är att hon efter den tredje storartade och prisade utställningen ska kunna låta förlǻten falla och träda fram som verkens upphovsperson. Men vad händer om inte de tre medverkande manliga konstnärerna vill tillerkänna henne den rollen? Och vilken roll har de egentligen själva? Skulle Harry ha kunnat skapa den konst hon skapat utan att ha dem som både med- och motspelare? Och om det nu hade varit möjligt, i vilken mening kan man säga att det skulle vara samma konstverk om hon helt sonika ställt ut dem under eget namn? På vad sätt är mottagandet av ett specifikt verk förknippat med verket självt?

Siri Hustvedt är gift med författaren Paul Auster, och det är väl först det senaste decenniet hon gjort sig känd som författare hos den breda allmänheten. Det är naturligtvis omöjligt att frigöra sig från föreställningen att Harriet Burden är författarens alter ego, hon som så länge stått i skuggan av sin mer namnkunnige make...

Jag menar absolut inte att ta äran från Siri Hustvedt, men kan inte frigöra mig från tanken att det skulle vara en härlig skruv på det hela om det uppdagades att det var Paul Auster som skrivit boken, för att se hur en bok av hans hand skulle tas emot om man trodde att den var skriven av någon annan, en kvinna – och dessutom hans hustru. (Men jag tror inte Paul Auster om att kunna skriva så... lummigt. Det är länge sedan jag läste någonting av honom, men minns det som stramare mer minimalistiskt.)

Hur som helst uppmanar jag var och en som vill ha litet omtumlande och tankeväckande läsning att ta sig an Den lysande världen (som jag just googlade fram att den heter i svensk översättning). Själv kommer jag definitivt att gräva litet bakåt i Hustvedts produktion!

söndag 30 november 2014

Recension av en vän


I går hamnade jag på konsert med David Book Stockman, en gammal och mycket god vän till mig. Vi umgicks en period på nittiotalet, och har numera bara sporadisk kontakt via sociala medier, ni vet hur livet är... men vänskapen finns där ännu. Efter femton år av tystnad, enligt honom själv, tog han nu plats på scenen igen. De femton åren hade han använt väl. Jag kunde inte låta bli en recension... För att hålla undan vår personliga relation har den blivit litet högtravande:

”Litet konstigt, kanske man kan tycka, att en gitarrkille hade en klaviaturspelare som främsta hjälte...” yttrade David Book Stockman innan han öppnade sin solokonsert med ett instrumentalt stycke tillägnat Jon Lord. Det resonanta gitarrspelet tillsammans med uppenbar förkärlek för borduntoner gav faktiskt inte så litet orgelkänsla åt stycket som var ganska kort och bestod av några upprepade figurer och löpningar.

I vad mån det återspeglade någonting av Jon Lords stil kan jag inte yttra mig om, men stycket var intressant nog att tåla framförandet som - så vitt jag uppfattade det - i princip två identiskt upprepade verser. För förstagångslyssnaren var det närmast en fördel, men för upprepad lyssning tror jag inte det skulle skada med en vers eller ett stick som litet mer varierade de teman stycket var byggt på.



Ytterligare ett instrumentalt stycke, Sommarvals, följde. David gav en bild av vad stycket representerade för honom: att ligga i solen på klipporna vid Öregrund och tänka på ingenting alls, men lämnade åt publiken att öppna sig för vilka egna tankar och föreställningar som dök upp. Stycket som byggde på stämningsfulla klanger gav mig fortsatta associationer till hav och klippor. Lasse Hollmers Skär dök som en referens, och påminde mig om att här satt en gitarr- och baskille som hade en dragspelare (och förvisso diverse klaviaturer) som sin största hjälte. Så David kanske inte är så ovanlig i att ha en hjälte med ett helt annat huvudinstrument.



Intressant att se en gitarrist spela stålsträngat med teknik så influerad av den klassiska gitarrens. Men fingerspelet till trots var anslaget distinkt med rejäl stuns. Kanske fanns en del elektroniskt trolleri i den svarta box David pillade med mellan låtarna, men ändå... anslagen satt definitivt där de skulle.


Konserten fortsatte med ett antal... visor får jag nog kalla dem. Livsfilosofiska texter, bitvis med både humor och kritisk udd. Jag försökte komma underfund om var inspirationskällorna fanns... Cornelis, säkerligen, men kanske också att en Lars Demian spökar någonstans i bakgrunden. Samtidigt tyckte jag mig höra en egen mjukare, mer romantisk ton, i Davids texter. Sången var kongenial med texter och melodier, behagligt raspig åt Totta Näslund-hållet eller kanske t.o.m en bit bortom, med dragning åt Tom Waits, men aldrig så att det tonala innehållet gick förlorat.



(Ett intressant exempel på att upphovsmannens tankar med ett stycke kan skilja sig en bra bit från lyssnarens var när David sjöng en vaggvisa där ordet ”lugn” upprepades x antal gånger. Jag skulle bli allt annat än lugn om någon sjöng den för mig eftersom visan för mig kom att förebåda en annalkande katastrof. Detta sagt som reflektion och inte det minsta som kritik.)



Konserten pågick i en timme drygt, och vi i publiken hade nog gärna suttit en halvtimme till, för att få njuta av Davids framförande av sina egna sånger. Det tekniskt drivna och, med något försumbart undantag, fläckfria gitarrspelet var imponerande i sig. Att dessutom samtidigt hålla sången på den nivå David gjorde, inlevelsemässigt, musikaliskt och osvikligt tonsäkert, är för mig närmast en övermänsklig bedrift. (Dessutom åstadkom han ett enkelt men effektivt rytmiskt komp, med hjälp av en bastrummepedal under ena foten och något tamburinartat under den andra...)



Ska jag komma med några anmärkningar är det att texterna inte alltid nådde upp till framförandets höga nivå. De var för all del inte sämre än genomsnittliga texter i genren, så anmärkningen kanske snarare säger något om ackompanjemanget och sången, men jag skulle säga att det är i textmaterialet förbättringspotentialen finns. En del julklappsrim passerade här tack vare det både ärliga och förstklassiga framförandet. (Kanske att extranumret, kvällens enda cover What a wonderful world – lika förtjänstfullt framförd som de egna styckena bidrog till avslöjandet av just den lilla svagheten.)



Förutom att vässa texterna är ytterligare ett tips från den här coachen är att se över avslutningen av låtarna. Jag upplevde det som att det fanns ett manér att avsluta litet likartat med en förflyttning uppåt mot ett sista ackord högt upp på gitarrhalsen. Men detta sista är en randanmärkning. Det var helt enkelt en strålande konsert David bjöd på, så här 15 år senare.

 Väl hemma kunde jag inte låta bli att gräva fram en CD från 1998. Tied To the Blues. Det är en litet annan David Book än den jag hörde den här kvällen, men så har han ju lagt till ett efternamn sedan dess. I väntan på en produktion med de nya låtarna kommer jag nog att ta fram den skivan emellanåt. Om inte annat för att jag blir glad när jag ser den dedikation David klottrat på mitt ex.

 

torsdag 31 juli 2014

Schamanen


Nyss var jag en av tjugotusen som lät sig föras hän av henne. Med bra sikt mot scenen, men ändå väldigt långt ifrån, stod jag och mitt sällskap. Hur var det möjligt att hon spelade och sjöng bara för och till mig?

Hon kan inte ha sett, än mindre lagt märke till min oansenliga gestalt. Ändå: i fågelhamn svepte hon med tunga beslutsamma vingslag tätt över huvudena på folkmassan.

Om de lyft blicken när de kände vingslagen över sina huvuden skulle de kunnat bekräfta vad jag nu säger, men de var förförda av hennes mänskliga gestalt som ännu stod där på scenen, och de var blinda för allt annat.

Hon kryssade på beslutsamma vingar över den månghövdade skaran, vickade på fågelns manér med huvudet för att fokusera än med det ena ögat, än med det andra, och redan innan hennes fågelhamn ens nått fram var hon där och sjöng direkt till mitt hjärta.

Jag var den enda som tillfullo förstod vad hon ville säga, för det hon hade att säga var unikt och exklusivt för mig. Kanske upplevde var och en av de övriga nittontusen niohundranittionio någonting av detsamma. Kanske var vi tjugotusen förenade själar som var och en uppfattade ett och samma budskap unikt riktat till var och en av oss.

Jag vill tro att det var så. Och jag hoppas att var och en av oss - om också bara för ett svindlande hänfört ögonblick, att erinra oss, för att finna tröst och mod och styrka när vi någon gång övermannas av trötthet och uppgivenhet  - lät visheten, djupet, vidden och kraften i hennes budskap flöda genom hela vår varelse.

Det må verka naivt som världen ser ut. Det må vara en dröm innesluten i en dröm. Men visst är så att när vi tror på drömmen, och handlar därefter... Det är då den förvandlas till verklighet.*




*Min mer måttfulla tvilling säger att åtminstone är det en omöjlighet tills vi tror och agerar som om det var möjligt. Den dag vi verkligen och samfällt gör det får vi se vad som kommer ut av det.

söndag 1 juni 2014

Mat i magen

Måste blåsa litet liv i den häringa sorgligen försummade bloggen... Blev inte så mycket politik skrivet i den som man kunde ha tänkt sig inför valet till EU-parlamentet. Desto mer politiskt hand- och fotarbete dock. Kanske gjorde det mer nytta än några ideologiska markeringar och reflektioner i cyberspejset. Vad vet jag.

Nu blir det i alla fall matblogg igen:

Dagens rätt lagades i sällskap med Tommy Myllymäki. Han var på radion. Elving möter.

Hur som helst har jag upphört med slöseriet att bara slänga räkskalen när de ska lagas någonting med skaldjur. Inspirerad av en annan känd kock testade jag nämligen för någon tid sedan att göra fond på dem. Efter det testet går aldrig mera räkskalen oavkortat i komposten!


Räkrenset fräses torrt i stekpanna på hög värme och så häller man på en slatt vitt vin och ger det ett uppkok. Silas av och slås i grytan. Behövs inget extra salt eller buljong.

Man kan förvisso fräsa med litet finhackad schalottenlök och vitlök för en ännu mustigare fond, men såna grejer skulle jag ju ändå ha i själva maten, så det fick bero denna gång.


Till räkskalen serverades tagliatelle med saffransolja.
Så här blev slutresultatet, Tommy! Chilli (nej, jag fick inte nog av den varan efter gårdagskvällens grill) schalottenlök, vitlök, räkskalsfond, grädde (litet ovanligt att jag använder mig av, men när den nu fanns där i kylen, så varför inte?) broccoli. Och så riven parmesan. (Visste ni förresten att ekologisk parmesan på Coop faktiskt är aningen billigare än oeko d:o? Juste!

Jo, de skalade räkorna åkte ju med i grytan, förstås!

tisdag 25 mars 2014

Majoren av den sorgliga skepnaden


Alliansen sjunger förhoppningsvis på sista versen, och det är de förstås medvetna om, så nu gäller det för dem att ställa till så mycket som möjligt innan de får lämna Rosenbad. Man kan nästan misstänka att det inte handlar om att de egentligen vill så mycket, utan att det snarare är frågan om att göra det så omöjligt som det bara går för en ny röd/grön regering att ställa saker tillrätta snabbt nog för att tillfredsställa de väljare som gått från att rösta blått, och de nya väljare som tillkommit.
För även om den sittande regeringen inte vill någonting i sak, så är det uppenbart att den vill regera även efter nästa val. Och i händelse av att de – vilket ju mycket tyder på – förlorar valet i höst, vill de förstås komma tillbaka så snart som möjligt. (Må vara att Alliansen på senare tid framstått som så splittrad att det är svårt att föreställa sig i vilken skepnad den skulle återkomma.)
Nu senast är det Björklund som varit i farten med idén om att det ska sättas betyg redan från fjärde klass. Ja ja… Är det någon – Björklund inkluderad – som verkligen tror att åtgärden har någon som helst bäring på de problem den vill åtgärda? Upp med en hand! Nej jag trodde väl det.

Bilden snodd på internet. Någon upphovsman eller så
som har något emot saken, så säg till bara...
Jan Björklund, majoren av den sorgliga skepnaden. Så sorglig att man inte så långt ögat når kan skönja en trogen Sancho Panza. Inte ens de borgerliga drakarna rycker till undsättning. Men kanske är det den av Björklund själv utsedda utredaren Martin Ingvar, som redan innan han påbörjat utredningen, är en av de få som uttalar sig till stöd för tidiga betyg, som får ikläda sig Sancho Panzas gestalt.
När förslaget presenterades tänkte jag initialt att det kanske trots allt i sig är ett av Björklunds minst skadliga hugskott. Men som viss forskning tyder på att tidiga betyg verkar för utslagning och ökade klyftor kanske det i själva verket är en av hans mest fördärvliga idéer.

Av vad som kommit fram i media förefaller det hur som helst inte finnas någon forskning som visar att betyg skulle ha någon direkt positiv signifikans för inlärning. Inte ens de borgerliga drakarna tycks lyckas redovisa någon sådan. I den mån man kan finna något samband alls tycks det snarare vara det motsatta.

Att de länder som gör bättre resultat i PISA också har ett tidigare betygssystem, vilket tycks vara ett av Björklunds huvudsakliga argument, har alltså långt ifrån självklar statistisk relevans. Sedan kan man ju förövrigt ifrågasätta hela grejen med PISA…

(Att jag jämför Jan Björklund med Don Quijote beror bl a på att han på något liknande vis väcker min motvilliga sympati. Att mot erfarenhet och forskning så envist hålla fast vid sina förflugna övertygelser och åsikter... Man vill liksom klappa på huvudet och säga "Så så..." )

fredag 14 mars 2014

Ur en gammal dinosaurus perspektiv

Skrev - kanske litet småelakt - på facebook om att sönerna inte gitte skicka ett kryapådigmess efter att jag messat dem om inställd lunch p.g.a. att jag var sjuk. I den kommunikation som uppstod genom kommentarsfälten insåg jag ganska snabbt att det låg något mer bakom min statusuppdatering.

Det förekommer ganska ofta att det tar ett tag innan jag inser vad som ligger bakom att jag säger/skriver vissa saker. Freudian slips är ju i vår kultur till sin natur pinsamma, men kan ofta vändas i komik. Annat kan man ju alltid omvandla till navelskådande betraktelser. Så här kommer en sådan. (Hur det förhåller sig dinosaurienavlarnas vara eller icke-vara är dock en bland paleontologer stående och infekterad tvist som i det här sammanhanget lämnas åt sidan.)

Jag har emellanåt reagerat och stört mig på att man i den moderna kommunikationen ofta står utan bekräftelse på att meddelanden mottagits, lästs och förståtts. Jag messar för att bekräfta ett möte, eller för att avboka ett möte. Och får inget svar. (Fenomenet förekommer iandra sammanhang också men det är främst i samband med mess-kommunikation jag tycker mig drabbas av det.)

Jag gissar att det är en generationsfråga, och kanske en litet komplex sådan. Om jag i förra seklet och i början av veckan hade skrivit ett (eller tre) pappersbrev, slickat på ett frimärke (eller tre) och släpat mig till någon av de få kvarvarande brevlådorna i närområdet (de är definitivt inte tre), hade jag inte väntat mig något kvitto. Mitt brev skulle de ha i övermorgon, så skulle det ta dem en dag eller två att skriva ett svar, som i bästa fall skulle landa hos mig i början av nästa vecka. Så skulle jag tänka.

Eftersom det var fråga om ett fysiskt brev: papper, med tydlig (om än kanske pikturen i sig litet svårtydbar) text i ett papperkuvert vars framsida jag angett adressatens både namn och postadress, samt kletat på ett med frimärke jag inte bara hållit mellan mina fingrar utan också med tungan avsmakat baksidan på...

Även om svaret dröjer, eller om det kanske inte blir något svar alls tvivlar jag inte på att mitt meddelande inom rimlig tid såväl mottagits som lästs och dessutom sannolikt förståtts (hermeneutikens vindlingar har vi varit inne på i tidigare inlägg, och lär återkomma till, så vi lämnar dem dädan för tillfället)

I den digitala världen är jag inte lika säker. Jag tycker mig vara en rätt modern människa som insett att (mobil)telefonens minsta användningsområde är att faktiskt ringa upp och prata med folk. Men skickar jag ett mess, då förhåller jag mig fortfarande till det som till ett (telefon)samtal. Blir det alldeles tyst i andra änden, då undrar jag om det verkligen finns någon där, om samtalet kanske brutits, eller om jag råkat förolämpa personen i andra änden...

Jag väntar mig inte mycket. Ett "ok" eller en emoticon av lämpligt slag. Det räcker bra. Bara ett kvitto på att mitt meddelande inte försvunnit ut i tomma intet. Är det för mycket begärt, och är jag alldeles ensam om att tycka så här? En sorgligt ensam gammal dinosaurie... Eller finns det fler därute, som upplever det som jag i just den här frågan?

Vi avslutar med och söker tröst i en passande och juste gammal dinosaurielåt: