Tidens tecken, gång och tand

Här om dagen lärde jag mig begreppet vuxensmiley. Den är - vad jag förstår - inte barnförbjuden, och det är ingenting obscent eller ekivokt över den. Men den används av personer över 30. Det som är särskiljande för vuxensmileyn är att den har näsa. (OK vill man prompt, så kan man ju förstås göra någon sorts freudiansk tolkning av denna detalj...) Alltså:

:) = Smiley
:-) = Vuxensmiley

Utan näsa tycks vara den normerande, medan tillägget vuxen- markerar avvikelse. Själv har jag näsa mitt i ansiktet, men har mer och mer gått över till den näslösa smileyn. Det är ungefär som att modernisera sin stavning. Det bär en emot, men man fogar sig sakta.

Kom igår, på bröllopsmiddag att sitta mittemot min systerdotterson, Eon 8 år. Det slog mig då att jag ju håller på att städa och försöka göra mig av med en del bråte, och bara någon dag innan funderat vad jag ska göra av alla barn- och ungdomsböcker. Många av dem är kvar sedan jag själv var barn/ungdom, en del står mina småsystrars namn i, medan andra härstammar från mina egna barn.

Hur som haver: jag lovade Eon en kasse böcker, varav en del att växa i. Bombi Bitt och jag, t ex tror jag han behöver ett par år på sig för att riktigt uppskatta - fast jag ser att jag själv bara var aningen äldre än Eon när jag fick boken. Den är daterad till 1967.

Så idag skred jag till verket och började sortera... och fann att det inte var så lätt. Vad av det som gav en åtta/nioåring läsupplevelse för snart 50 år sedan kan tänkas göra det idag? Förmodligen en hel del! Däremot misstänker jag att barn- och ungdomsböcker av senare datum kan vara svårare att tillgodogöra sig. Jag kan ha fel, kanske jag bara romantiserar den litteratur jag själv älskade i bokslukaråldern och nedvärderar det av senare datum?

Nej, jag gissar att det är lättare att ta till sig den äldre litteratur som beskriver världar och tider som radikalt skiljer sig från den man själv är bekant med, än den som beskriver någonting som i mycket liknar det bekanta, men som i enskilda detaljer avviker på mycket tydliga sätt. Det är som det där med näsan på smiley. Det skulle helt enkelt vara lättare att ta till sig en helt annan figur, än en som är likadan som den man vant sig vid, så när som på en jäkla viktig detalj!

Nu står i alla fall en pappkasse från COOP här hemma, med noga utvald litteratur. Här handlar det om kulturell fostran av uppväxande generation. Femböcker och B. Wahlströms - med de gröna ryggar som markerade det mycket viktiga att de var pojkböcker till skillnad från dem med röda ryggar som var för den andra sorten - tänker jag inte ens tillstå att jag haft i min ägo. De hamnar nog, vad det lider, på något bokbål. (Tveksam hur jag ska göra med Bill-böckerna, dock. De är väl trots allt någon sorts klassiker.)

Men Maria Gripes filosofiska Sebastian och skuggan, liksom Nanny Hammarströms bok om den lilla apan, Tibu Tipp och hans vänner  (Jag minns ännu vilka floder jag grät över Tibu Tipps vän Jam Jam... innan jag kom till det lyckliga slutet) - och många fler, det är böcker jag gärna lämnar vidare, och önskar Eon stor läsupplevelse!

Två högt skattade källor till min barndoms läsupplevelser

Lämningarna avThin Lizzy

Var på konsert med ett band som kallade sig Thin Lizzy. De borde ha tagit sig tillnamnet what remains. Man kan ju bli litet misstänksam mot spillror av ett band som hade sin storhetstid i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Och det alldeles särskilt som frontmannen och den samlande gestalten för de olika sättningar bandet hade under de åren, basisten och sångaren Phil Lynott, sedan länge är avliden, och alltså var frånvarande med laga förfall.

Kvällens uppsättning bestod av  två gamla Lizzy-medlemmar, gitarristen Scott Gorham och trummisen Brian Downey. Den senare f.ö. den enda som var med i den ursprungliga sättningen. Övriga musiker var Darren Wharton (klaviaturer - han var för all del med i Lizzy redan på 80-talet.) samt Damon Johnson (gitarr), Marco Mendoza (bas) och Ricky Warwick (sång och en del kompgitarr).

Det var inte så tokigt när allt kom omkring. Tvärtom, riktigt roligt. Fullt ös från start. Rätt självklar låtlista, kanske litet fantasilös, men för mig som inte vet mycket mer om Thin Lizzy än vad som finns på dubbeln Live and Dangerous (som jag förstås har i CD-format) blev det ju enklare att hänga med.

Litet skamset kan jag erkänna att sedan jag slingrat mig närmare scenen än vad som var riktigt bra för mina öron, var det en skön känsla att tillsammans med merparten av publiken runt omkring mig sjunga med i refrängerna på både Whiskey in the jar och Boys are back in town.

Jo, de röjde på tight och bra, och hade förstås - eftersom de bara spelar gammalt Thin Lizzymaterial - ett rejält knippe riktigt bra låtar. Bra musiker, och en klart godkänd sångare. Den senare forlorade dock i pondus allt eftersom tillställningen fortskred, och blev så småningom mer skränig. Jag tror han blev trött helt enkelt, han såg inte ut att vara i bästa form och skick. Ljudet var helt OK med tanke på att det var utomhuskonsert.

Men, för det finns ju alltid ett eller ett par sådana:

De yngre - eller ska vi säga mer sentida - bandmedlemmarna var litet väl poserande för min smak. Visst kan det få vara litet show, men någonstans blir poser och minspel både tjatiga och fjantiga. 

Ett av Thin Lizzys (på den tiden) kännetecken var den gitarristiska parallellslalom som Scott Gorham - när det begav sig tillsammans med Brian Robertson - utvecklade till närmast fulländning. Visst förekom litet av den varan, men inte så mycket som åtminstone jag hade hoppats på. Och i den utsträckning det faktiskt spelades twin guitar lyftes det inte fram i mixen som man skulle önskat.

Mestadels turades Damon Johnson och Scott Gorham om att ta solona. Viss övervikt för Damon, tror jag. Och det tyvärr. Scott Gorham var för mig definitivt kvällens behållning. Medan de andra fjantade på spelade Gorham på liv och död, stadigt med fötterna på scengolvet avfyrande fundamentala riff och livsviktiga solon. Och när han tog andrasolot på Still in love with you - då var det nästan så det tårades i ögonvrån.

Ett Youtube-klipp med "riktiga" Thin Lizzy

Brian Robertson på förstasolot. Scott Gorham på andrasolot.

Slutligen litet parallellslalom.

Spelets regler

En gång i tiden spelade man Alfapet som senare kom att heta Scrabble. Längre fram blev det Betapet över datorn, och numera är det Wordfeud på mobilen. Så i den moderna tiden slipper man träffas, dricka vin (eller annan önskad dryck) och ha trevlig samvaro medan man spelar. Men man slipper också nackdelarna. I Wordfeud kan ju aldrig uppstå de diskussioner - som stundom nog kunde urarta till regelrätta gräl - om spelets regler eller hur dessa regler rätteligen skulle  tillämpas. Regler och ordbok är ju i de internet- och appbaserade varianterna, inbyggda och tillämpar sig själva helt per automatik.

I spelet här till vänster håller Frida Skipper - det är av någon anledning jag, det - på att bli tämligen utskåpad av sin motståndare. Sånt är inte F Skipper van vid. Hur kan det gå så helt åt fanders?

På den gamla, och eventuellt goda, alfapetstiden fanns en tvetydighet i de medföljande spelreglerna, som man så småningom lärde sig att  före spel med nya motspelare  försäkra sig om tolkningen av. I de skrivna reglerna framstod det nämligen som att man aldrig - förutom vid spelöppning - fick lägga ett helt ord, utan alltid måste inkludera minst en redan lagd bokstav. I de bildexempel som fanns med i regelhäftet fanns däremot ett exempel (avseende något helt annat) där man gjort precis just detta: lagt ett helt ord parallellt med ett annat. (Dock naturligtvis så att det även bildades ett ord på tvären.)

Vi som på den tiden vanligen spelade med varandra valde (vilket är intressant i sig, men jag ska inte här och nu fördjupa mig i den saken) att spela enligt de skrivna reglerna, och ignorerade bildexemplen. Vi tyckte väl på något vis att det verkade logiskt med vad vi uppfattade som en mer strikt tolkning av reglerna.

Nu är jag sedan länge medveten om att vi tolkade reglerna fel. De officiella och internationella scrabblereglerna tillåter att man lägger hela ord parallellt med tidigare lagda, så länge det också på tvärsen bildas ord.

T. ex:  om det ligger OK kan man lägga KO precis ovanför. Eller under, som i exemplet nedan, så att man får:

OK
KO

Det blir OK och KO åt alla tänkbara håll, så enligt de officiella scrabblereglerna, och även enligt de regler som tillämpas i Wordfeud är det helt OK, vilket senare även framgår av bilden, där min motståndare just lagt ut det hela ordet ZOO.

Jag föredrar de regler jag tidigare spelat efter. Att Skipper i spelet på bilden åker på storstryk beror på att han spelar yvigt, lägger relativt långa ord, och ständigt söker chanserna till dubbel och till tredubbel ordpoäng. Det är en relevant strategi givet feltolkningen av reglerna. Men det straffar sig totalt mot den mer snålspelande motståndare, som - helt enligt rättolkat reglemente - utnyttjar Skippers långa ord att lägga parallella ord vid, och inte minst utnyttjar de hörn som bildas när han sin (o)vana trogen korslägger orden.

Men det är inte bara för att det är en viss omställning att börja tänka att hela ord kan vara alternativ, och att man då får välja en annan strategi, som jag föredrar våra gamla feltolkade regler. Med den snålspelsstrategi som nu tycks vara mest lönsam förlorar spelarens ordförråd, lexikala fantasi och associationsförmåga en inte så liten del av sin betydelse, och spelet blir ur just den synpunkten och i mitt tycke inte längre lika roligt..

Det blir helt enkelt andra spelarkvaliteter som belönas. Litet trist, alltså, tycker undertecknad, som ändå inte tänker sluta spela, utan i stället gör sitt bästa för att tillägna sig snålspelets strategi och tänkesätt. Utmana mig gärna.

Frida Skipper

Rävstensemester #2

Liten fotokavalkad över vad man sysslar med en vecka på Rävsten:

Man fiskar förstås. Fisket var trögt i början, då det var kallt i vattnet, men så småningom lossnade det.  Då hade jag förstås bara ett tiotal metmask kvar i burken, men de gjorde god nytta!

För mig okänd fiskart som drogs upp sent den första kvällen.

Ett fång abborrar som plötsligt en kväll var på hugget.

Stilren uppläggning av abborre.

Man paddlar. Gräsö kanotcentral fanns på plats som vanligt. Och dem ger jag gärna litet gratisreklam. Förutom att kajakpaddling är ett skönt sätt att flyta runt i tillvaron på, är det alltid trevligt att prata med Alex som driver kajakuthyrningen.

Tyvärr pallar min ena armbåge inte med särskilt långa turer. Efter två-tre timmars paddling börjar den ömma betänkligt. Jag och Helena paddlade i alla fall runt ön en dag, och efter någon dags återhämtning gjorde jag en längre tur för mig själv. (Enmanskajak frestar inte på armbågen lika hårt som tvåmans, vilket kan verka litet konstigt, men det kan ju ha att göra med vem man paddlar i par med...)

Stack ut en ordentlig runda för mig själv

Man gör utflykter medförande matsäck (av somliga uttalat massäck). Denna veckas enda sådana utflykt kanske snarare skulle kallas för inflykt eftersom vi för ovanlighetens skull uppsökte en plats inåt Gräsö. Abborrarna högre upp i rutan räckte inte bara till lunch åt Petra, Helena och mig, utan även till de på Rävstenutflykter så oundgängliga knäckemackorna med potatis och gårdagens abborrester.

Petra njuter medhavd matsäck på liten roddutflykt

Man badar. Dvs om man inte är man i sällskapet. Hypotesen är dessutom värd att pröva, att det kan finnas ett samband mellan badbenägenhet och uttal av ordet matsäck.

Petra näckar

Och så kan man ju sitta på verandan om kvällen, smutta sin whisky och folköl medan man ser hur dimman lägger sig över ön, som ett fuktigt täcke.

På det hela taget en riktigt fin rävstenvecka.

Rävstensemester #1

Vi är långt in i juli månad och ännu ingen segling! Faktum är att båtarna inte ens är mastade och klara ännu. Det har varit för kasst väder, helt enkelt. Om en vecka har jag mera semester och hoppas komma ut på böljan den blå ett tag.

Vi hade tänkt segla Yrsa till Rävsten, men väder och MS-skov satte stopp. Petra blev inlagd för en kortisonbehandling i början av den vecka vi hade bokat stuga. Så bra att lillasyster Helena redan tidigare var inplanerad att hänga med ut några dagar.

Helena tar igen sig efter resa och promenad ut till Stångören

På klipporna låg inte bara Helena utan också en träbit

I motsats till träbiten kom Helena så småningom på fötter

Nästa dag hyrde vi kajak och paddlade runt ön.

Det är sällan man träffas så där och hinner sitta och prata och göra saker tillsammans, så det kändes värdefullt, och som att det kom något väldigt bra ut av det dåliga att Petra inte var med från början. Henne åkte jag in och hämtade på onsdagen, och det blev inte tillvaron sämre av.