Lämningarna avThin Lizzy

Var på konsert med ett band som kallade sig Thin Lizzy. De borde ha tagit sig tillnamnet what remains. Man kan ju bli litet misstänksam mot spillror av ett band som hade sin storhetstid i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Och det alldeles särskilt som frontmannen och den samlande gestalten för de olika sättningar bandet hade under de åren, basisten och sångaren Phil Lynott, sedan länge är avliden, och alltså var frånvarande med laga förfall.

Kvällens uppsättning bestod av  två gamla Lizzy-medlemmar, gitarristen Scott Gorham och trummisen Brian Downey. Den senare f.ö. den enda som var med i den ursprungliga sättningen. Övriga musiker var Darren Wharton (klaviaturer - han var för all del med i Lizzy redan på 80-talet.) samt Damon Johnson (gitarr), Marco Mendoza (bas) och Ricky Warwick (sång och en del kompgitarr).

Det var inte så tokigt när allt kom omkring. Tvärtom, riktigt roligt. Fullt ös från start. Rätt självklar låtlista, kanske litet fantasilös, men för mig som inte vet mycket mer om Thin Lizzy än vad som finns på dubbeln Live and Dangerous (som jag förstås har i CD-format) blev det ju enklare att hänga med.

Litet skamset kan jag erkänna att sedan jag slingrat mig närmare scenen än vad som var riktigt bra för mina öron, var det en skön känsla att tillsammans med merparten av publiken runt omkring mig sjunga med i refrängerna på både Whiskey in the jar och Boys are back in town.

Jo, de röjde på tight och bra, och hade förstås - eftersom de bara spelar gammalt Thin Lizzymaterial - ett rejält knippe riktigt bra låtar. Bra musiker, och en klart godkänd sångare. Den senare forlorade dock i pondus allt eftersom tillställningen fortskred, och blev så småningom mer skränig. Jag tror han blev trött helt enkelt, han såg inte ut att vara i bästa form och skick. Ljudet var helt OK med tanke på att det var utomhuskonsert.

Men, för det finns ju alltid ett eller ett par sådana:

De yngre - eller ska vi säga mer sentida - bandmedlemmarna var litet väl poserande för min smak. Visst kan det få vara litet show, men någonstans blir poser och minspel både tjatiga och fjantiga. 

Ett av Thin Lizzys (på den tiden) kännetecken var den gitarristiska parallellslalom som Scott Gorham - när det begav sig tillsammans med Brian Robertson - utvecklade till närmast fulländning. Visst förekom litet av den varan, men inte så mycket som åtminstone jag hade hoppats på. Och i den utsträckning det faktiskt spelades twin guitar lyftes det inte fram i mixen som man skulle önskat.

Mestadels turades Damon Johnson och Scott Gorham om att ta solona. Viss övervikt för Damon, tror jag. Och det tyvärr. Scott Gorham var för mig definitivt kvällens behållning. Medan de andra fjantade på spelade Gorham på liv och död, stadigt med fötterna på scengolvet avfyrande fundamentala riff och livsviktiga solon. Och när han tog andrasolot på Still in love with you - då var det nästan så det tårades i ögonvrån.

Ett Youtube-klipp med "riktiga" Thin Lizzy

Brian Robertson på förstasolot. Scott Gorham på andrasolot.

Slutligen litet parallellslalom.