Ta det tillbaka!

Jonas Sjöstedt - Vänsterpartiets ordförande, ifall det skulle ha undgått - gick för några veckor sedan ut hårt mot vinster i välfärden, och uttalade att det är den fråga V inte kommer att kompromissa med i händelse av en röd-grön valseger i höst. Om V ska sitta med i en regering måste S och mp vika sig och gå med på vinstförbud alternativt seriösa vinstbegränsningar.

Kritiken lät inte vänta på sig. I synnerhet inte från borgerligt håll, annat är ju inte att vänta. Och den som läser t ex SvD kan se att man inte har för avsikt att lägga ner några vapen i den här fighten. Men ställningstagandet ifrågasattes också av av en och annan mer vänstersympatisk skribent som tvivlade på det kloka i att låsa sig så hårt vid en enda fråga.

När det gäller den borgerliga kritiken är det väl bara att säga att man från det hållet (och här får man nog inkludera även högersossar) varit väldigt bra på, är att trumma in ett underliggande budskap: Det finns bara en väg att gå, och den vägen heter marknadsutsättning. Men tror vi på det? Finns det bara ett alternativ, så som Reinfeldt har försökt uttrycka det? Och det alternativet heter Alliansen, fortsatt utförsäljning av offentlig egendom och verksamhet för konkurrensutsättning och marknadsstyrning?

Om det skulle vara så är vi illa ute. Det skulle i slutänden betyda demokratins sammanbrott, och att vi oundvikligen är på väg mot nyliberalismens våta dröm: nattväktarstaten. När - vilket är vad nattväktarstaten innebär - samtliga samhällsfunktioner, utom möjligtvis rättsväsende och försvar, styrs av marknadskrafter är medborgarnas möjlighet att med politiska medel påverka samhällets funktion och utveckling starkt begränsad, för att inte säga obefintlig. Därmed avskaffar nattväktarstaten i realiteten den politiska demokratin samtidigt som den reducerar medborgaren till kund.

Borgarnas retorik går ut på att vi måste handla på ett visst sätt. Att det bara finns en väg att gå. Som väl är har de fel. Politik handlar om att välja (eller om man så vill - som Olof Palme uttryckte det: att vilja). Vi kan de facto välja hur vårt samhälle ska se ut. Vi kan välja hur vi vill att de nödvändiga funktionerna ska styras. Och valet vi har framför oss är: Av ekonomiska krafter utom vårt inflytande, eller av det gemensamma där vi som medborgare har inflytande, kan bilda opinion, driva frågor och utkräva ansvar av dem vi själva valt till beslutande funktioner.

För mig är svaret enkelt, och därför är jag benägen att avfärda även den kritik mot Sjöstedts uttalanden som kommer från mer sympatiska tyckare. Att sätta hårt mot hårt när det gäller frågan om vinster i välfärden är inte, så som vissa vill hävda, att göra V till ett enfrågeparti. Frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärdssektorn går, vid närmare begrundande så oerhört mycket djupare än så.

Det är så mycket mer än en fråga om huruvida det möjligen ligger något moraliskt tvivelaktigt i att låta våra skattemedel sippra iväg till "riskkapitalisters"1) konton i skatteparadis. Det är också mer än en fråga om det inte möjligen är så att när varje skattekrona som går till vårt välfärdssystem, med allt vad det innebär, även faktiskt används i verksamhet istället för att delvis tas ut i vinst, finns bättre ekonomiska förutsättningar för god kvalitet i verksamheten.

Svaren på de frågorna är visserligen, i min värld, givna. De räcker gott för att man ska sätta klackarna i mot den politik som i dag råder på området. Den viktigaste frågan är ändå: vill vi framgent ha ett reellt inflytande över samhället och dess utveckling på de här områdena? Om svaret på frågan är ja, då är det hög tid att säga "stopp och belägg!"

Så djupast sett är svaret på frågan varför vi inte ska vika oss på den här punkten: Därför att om vi väl en gång sålt ut välfärdsfunktionerna, då har vi också sålt ut en viktig del av  vad demokratin handlar om. Och det ska ingen tro att det blir lätt att ta det tillbaka.

 

 Jag är ingen större fan av Wiehe, men ibland får han ju till det

1) Jag kommer alltid att sätta "riskkapitalist" inom citationstecken eftersom de som kallas så tydligt visat att de är allt annat än riskbenägna. Anledningen till att de sprattlar emot så ihärdigt när vinstuttag ur välfärdssektorn ifrågasätts är ju att det är en fullkomligt riskfri mjölkko för dem.

Klassfrågereflexion

I ett annat socialt forum – aningen mer socialt än den här ensliga och sporadiska bloggen – lade jag nyligen upp ett citat från, och en länk till, en debattartikel av Kajas Ekis Ekman, en skribent jag tycker är läs- och tänkvärd, och som ofta tar ens tankar ett steg vidare, ibland i litet överraskande riktning vilket helt klart är bra gymnastik:

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.

Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel

läs gärna hela artikeln här

 En vän gav en kommentar jag blev tämligen förbannad på, men samtidigt insåg visade på någonting viktigt:

Mycke snack å lite verkstad skulle jag säga..vem bryr sig om såna där ideer..vem har tid till det...måste vara överklass va ? eller dom som har 8 timmars arbetsdag..

Det är naturligtvis, som min vän påpekar, en fråga om tid och privilegier. Och viktigt att komma ihåg att det är så! Vem har tid att över huvud taget bry sig i sådana idéer? Vem har tid för reflexion? Vem har tid och ork att analysera, att skaffa sig överblick, att söka förstå hur saker hänger samman, att försöka genomskåda makten…?

Jag vet ingenting om Kajsa Ekis Ekmans bakgrund, men hon är journalist, skribent, författare och har sin utkomst – en utkomst jag skulle förmoda är långt ifrån så fet som min vän föreställer sig – av att iaktta, analysera, reflektera och skriva. Hon har inrättat sitt liv så att hon har den möjligheten. I min väns ögon gör det henne kanske till överklass. Kanske tillhör hon någon sorts, om inte ekonomisk, så intellektuell överklass.

Men egentligen handlade naturligtvis min väns kommentar om mig. Vem är jag som har tid och ork att bry mig om att läsa och fundera över vad andra haft tid och ork att skriva? Ja, med mina akademiska examina och min förkärlek för det skrivna ordet och den intellektuella förståelsen, med min arbetssituation som lämnar mig någon energi över att bruka på min fritid… så till tillhör jag väl i någon mening samma privilegierade klass.

Jag håller med om att det måste vara verkstad. Men utan föregående tankearbete, utan överblick analys, reflektion, hur ska vi veta vilken handling som är den rätta? Hur ska vi veta att vi inte springer om kring som förvirrade Don Quijotter och fajtas med väderkvarnar, eller som berusade myror med urtuggade toy?

Om du lämnar in din bil på verkstad – vilket jag för allt i världen inte rekommenderar, ta den direkt till skroten istället, men om din bil är så pass ny att den vid krångel motiverar ett sådant besök, och du nu ändå skulle göra det – vad är det första man gör på verkstan? Man kopplar in en dator för att analysera det system din bil utgör. Eller kanske man ringer Bosse Bildoktorn, vad vet jag om vilken kompetens och utrustning man besitter på just din bilverkstad.  Vilket som, så gör man det för att kunna sätta in rätt åtgärd. Går du till läkaren (det gör förstås inte min vän, för han tror inte på skolmedicinen) vill du nog att det ställs diagnos innan behandling påbörjas.

På samma sätt i samhället, i politiken, över allt: iaktta, analysera, reflektera, handla. Ungefär i den ordningen, fast i realiteten pågår allt samtidigt eftersom vi inte utgår från en ständig återkommande absolut nollpunkt. Och vi som inte alltid mäktar med, ska vara glada att det finns de som gjort det till sin mission att inte bara göra sina iakttagelser, analyser och reflektioner utan även att göra dem tillgängliga för andra att reflektera vidare och dra egna slutsatser ifrån.

För en sak är säker, vad min vän än föreställer sig: Det är inte p.g.a. för mycket analys och reflexion vi – för att nu hålla oss till den inhemska lilla ankdammen – i snart åtta år fått dras med en regering som säljer ut våra gemensamma tillgångar och verksamheter för symboliska summor, och nedrustar välfärdssamhället samtidigt som den låter våra skattepengar flytta till konton i s.k. skatteparadis. Och det är sannerligen inte p.g.a. för mycket analys och reflexion SD sitter i riksdagen och dessutom, om man får tro opinionssiffrorna  – vilket man i detta fall inte gärna vill – har ännu större stöd idag än vid senaste val.

(Avslutningsvis hade jag tänkt hänvisa till Kjell Höglunds Politikens Olycksbarn. Den finns tyvärr inte på youtube, men följ länken till hans webbplats.)