söndag 26 december 2010

Onådens år

Det här är en bok som gärna kan läsas om och om igen… På ett plan handlar den om konstens raison d'être, men under ytan handlar den om någonting så mycket mer.Den är inte hoppfull alls. Inte det bittersta. Men den är full av insikt och klarsyn. Hur kan vi ha det så bra som vi har det? Vilka är det som betalar för vår välfärd, och är vi alls beredda att betala tillbaka, som för ett lån?

Vi vet alla svaret bara allt för väl. Världsekonomin är ett nollsummespel och för var och en som vågar lyfta blicken en aning står det ovedersägligt klart att det förhåller sig på det viset. Finns det vinnare måste det finnas förlorare. Konstigare än så är det inte. Men hur ska vi ställa allt till rätta? Kan vi ställa allt tillrätta? Vill vi ens ställa allt tillrätta? Är vi beredda att betala vad det kostar?

1967 gav Sven Lindqvist gav ut Myten om Wu Tao-tzu…  Har historien passerat den? Nej. Är någonting väsentligen förändrat? Nej. De rika då – och försök inte komma undan, det handlar om dig och mig – är ännu rikare nu. De som var fattiga då, och som levde på randen mot svält och även på andra sidan därom, är i bästa, i allra bästa fall, åtminstone inte ännu värre ute.
Men vem är beredd att avstå från sitt goda för att de som ännu inte sett något gott ska få smaka åtminstone något av allt det goda den här världen faktiskt har att bjuda? Är du beredd? Är jag?

Nej, de allra flesta av oss, vi fäster våra blickar uppåt, upp mot dem som har mer än vi själva har, mot dem som har fetare kor, blankare bilar, större hus, mer i bonus... Och vad nytta gör det om jag, just jag, avstår en del av det goda som utan min förskyllan, som enbart genom att jag är född i en viss del av världen, råkat tillfalla just mig? Vi vet det allt för väl. Det gör i det stora hela ingen nytta alls. Välgörenhet – detta vämjeliga ord, som efter att så välförtjänt ha lagts i sin grav, uppenbarligen, av TV-reklam att döma, tagits i oförtjänt bruk igen  (och vad har det att säga om vår tid?) – välgörenhet, kan förändra en människas liv till det bättre, men förändrar inte världens i grunden orättfärdiga tillstånd.

1967 gjorde Sven Lindqvist det tydligt i Myten om Wu Tao-tzu, att vi sitter på en krutdurk. Allt som oftast lyckas det den rika västvärlden att hälla vatten på luntan som hotar att antända krytdurken, men det var sant då, det var sant sju år senare när Peps Persson sjöng Onådens år, och det är inte mindre sant idag, :

Snart så tröttnar tredje världens drängar
Och bränner våra pappers pengar
och verkligheten bultar på vår dörr

Nöden når ditt vardagsrum
Du sitter där så blek och stum
och önskar dig att allting var som förr

Men de dagarna de kommer aldrig tillbaka
Nej de tiderna de är förbi
De dagarna, de kommer aldrig tillbaka
Nej, de tiderna, de tiderna de är förbi... de är förbi

Och det är väl det bittraste Lindqvist har att säga, det tröstar ingen, och allra minst revolutionsromantikern:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Nej.
Är den möjlig utan våld.
Nej.

Är det verkligen så illa?

lördag 25 december 2010

Kalkon

 Inser idag, juldagen, som så många gånger förr att köket är bästa stället att vara på. Jag mår så bra och är så lycklig som aldrig annars när jag får stå i köket oach laga mat i flera timmar. Det enda som kan konkurrera är att spela med Mangel. I dag var det kalkonen som skulle tillagas...


Hmmm, vad ska man dricka till matlagningen...? Oppigårds Winter Ale, förstås. Toprankad av de flesta tidningar. Så ock av mig. Det där lilla bryggeriet i Hedemora tycks inte kunna göra någonting fel! Dagen före julafton var de slutsålda på systemet. Men jag hade hunnit bunkra upp med några så jag kunde kosta på mig en till matlagningen. Jag har att bjuda på till middagen i alla fall.

4,5 kg kalkon
Som alltid kommer jag på, just som jag sätter igång, att jag glömt köpa sånt där snöre som man kan knyrta ihop änden av lårbenen med... Det går bra  ändå. Kalkonen kommer att bresa litet ekivokt och en del av stuffingen kommer att välla ut under tilagningen, men vaddå, det funkar.i alla fall.
Fyllning (stuffing): schalottenlök, vitlök, champinjoner, rosmarin, timljan, persilja...

Dags att få in den i ugnen. Termometer inkörd i köttigaste delen kommer att larma vid 84 grader

Färdig
  Till kalkonen: klyftpotatis, ugnsrostade rotsaker, svartvinbärsgelé. Var det nån som klagade på maten? Nä.

torsdag 23 december 2010

...god är julematen, juuuuuuleeeeeemaaaaaaten!

Jaha, det lackar emot jul och den står för dörren och det är dan före dopparedan. Julen firar vi ju till åminnelse av tiden innan pasta och pizza intog det svenska kosthållet, så jag spänner mig litet extra. Det allra viktigaste att tänka på när man ska laga mat, och god sådan, är att ha något gott att dricka under tiden. Utan det kan man 100% räkna med ett kapitalt misslyckande. Det vill jag ju inte vara med om, så jag börjar med att slå upp en Hobgoblin.

Sen bär det av. Här ska göras kycklingleverpastej! Det låter avancerat, och som nått att kokettera litet med: Jag gör minsan min egen leverpastej på kycklinglever! Det du! Så jag borde väl inte avslöja hur enkelt det är! Men häng med nu. Har du trådlöst så är det bara att ta med datorn in i köket och följa med. Det förmodligen enda du behöver skynda dig iväg och handla är 400 g kycklinglever, och både Coop och Ica Maxi är öppna till 22.00. Övriga ingredienser har du nog hemma redan.

Schalottenlök och vitlök efter behag. Rosmarin och timjan går lika bra med torkad. Färska kvistar bara för att stila inför kameran.

Kycklinglever ser inte så aptitlig ut...

Och när man hackar rå lever får man inte vara allt för kräsmagad


Lök, vitlök och lever får fräsa i pannan. (Hög värme för levern innehåller mycket vatten, och den ska inte vara kokt!) ett par nypor salt och en matsked vatten orkade inte posera för kameran. 
 
Så här mycket smör behövs absolut inte. 75 g räcker, men jag provar i år med 50 g och så turkisk yoghurt för resten. Jag tänker att den kanske blir mera lätt att breda på det viset- Och turkisk yoghurt är aaaaaldrig fel. Ekologisk är den också.

Litet nystött svartpeppar

Matberedaren måste inte nödvändigtvis vara antik. Det fungerar bra med någon nyare modell också.

Sen in i kylen några timmar. I morgon ska det smaka gott med leverpastej och inlagda cornichonger på knäckebröd!





lördag 18 december 2010

Nationalekonomi som livsförståelse

Någon annan framgång ges inte än den som består i att misslyckandet förflyttas.

En aforism som väl skulle platsa i Staffan Lindéns Tankebok för badrum och andra våtutrymmen, men det är i Sven Lindqvist Praktika (1962) jag finner den. Jag uppfattar den inte som något bittert och cyniskt uttryck. Povel Ramel har en gång lärt oss att man kan uttala ”grynkorv” på många olika sätt. Så är det naturligtvis med Lindqvists aforism också, och jag uppfattar den snarast som ett lakoniskt konstaterande av en av livets ofrånkomligheter.

Formuleringen ska ses mot bakgrund av de två nationalekonomiska teser Praktika inleds med att betrakta:

Först: Den fallande avkastningens lag, uppställd av David Ricardo 1817. Ricardo formulerade lagen i jordbrukssamhällets sammanhang, och den skulle helt kort kunna uttryckas: ju mer arbete vi sammanlagt lägger ner på att bearbeta jorden, desto mindre blir avkastningen per nedlagd arbetstimme.

Därefter: Lagen om det fallande gränsvärdet uppställd av Stanley Jevons 1870. Den lagen säger enkelt uttryckt att ju mer, av någonting - låt oss säga gröt - jag har, desto mindre blir ännu mera gröt värd.

Sammantaget resulterar de två lagarna i en slags livets moment 22-situation. Där den ena lagens tillämpningsområde upphör tar den andra vid. Lindqvist uttrycker det:

Lyckas man överlista den lag som säger, att ju mera man vill ha desto svårare blir det att få – så möter man istället den lag som säger, att ju mera man får desto mindre blir det värt.

För att återvända till den inledande aforismen: Framgång (i vad enhet vi nu vill mäta den) är som en snöboll du baxar framför dig. Den växer sig större och större. För varje varv lägger den på sig ett lager av framgångssnö. Men ju större snöbollen blir, desto mindre skillnad gör varje nytt lager, och till slut orkar duinte baxa bollen en ynka millimeter till… Snöbollen är din framgång till dess den slutligen blir ditt misslyckande. (Och som vi alla som någon gång i livet gjort snögubbar och snöborgar vet, så kommer man inte ens så långt att snöbollen inte längre går att rubba. Dess egen massa får den helt enkelt att gå i bitar, långt innan dess.)

När jag någon gång för kanske 20 år sedan väl fått Lindqvists Praktika i min hand följde den länge med mig. Jag skrev på en avhandling om livsmening som transcendens. Lindqvists syn på livet och konsten gav bränsle åt en av avhandlingens mest centrala idéer. Samtidigt skattade jag hans prosa väldigt högt. Idag, när jag efter många år läser om boken, är min tanke att jag kanske haft att vinna på att begrunda den sammantagna funktionen av de två lagarna litet närmre...

tisdag 7 december 2010

Lasten

Hastigt hopkommet stilleben. (Tack, Alexander för pipstället!)


Vad är väl en människa
när allt kommer kring
mer än summan av sina laster?

förflugna ord
försuttna ögonblick
vanmakt skam och skuld

vare hon därmed mer eller mindre
sammanfattad

Men för stunden
låter jag mig bli

vid lasten
och dess ovedersägliga njutning


måndag 6 december 2010

Paella

Om en dryg månad åker vi på 14 dagar till Teneriffa, Petra och jag, så jag ska nog göra paus med skaldjurspaellorna, som annars gärna dyker upp på den lokala matsedeln var och varannan helg. Helt enkelt för att på Teneriffa tenderar det att bli näst intill daglig paella på någon av strandpromenadens många restauranter.

En trevlig sak med paella är att förhållandet smaklighet/svårighetsgrad är synnerligen förmånligt. Det är helt enkelt ganska svårt att misslyckas. Rätt fort går det också att slänga ihop.

Schalottenlök, finackad chilli, några vitlöksklyftor...

Blåmusslor, pilgrimsd:o och räkor 
 
Saffransdoftande risotto (på arborioris) med champinjoner och haricot verts får fräsa en stund tillsammans med schalottenlök, chilli och vitlök i den stora pannan, medan skaldjurskompotten får en snabbehandling på full speed i den lilla.

Jag håller gärna isär risotton och skaldjuren tills det är dags för uppläggning. På såvis går rester av risotton ju fint att spara, till kommande veckodagars lunchlådor - utan att man behöver bekymra sig över skaldjurens hållbarhet. Till lunchlådorna blir det litet mer prosaisk uppdatering och komplettering med blåmusslor ur burk. Smakar nog så bra en måndag. Eller tisdag. Eller...

Inget finlir med fjolliga uppläggningar, men gärna på med några paprikaskivor, kronärtskockshjärtan samt naturligtvis en citronskiva...
 



lördag 4 december 2010

Sikta mot stjärnorna...



”Sikta mot stjärnorna, så når du trädtopparna.” Så sägs det ibland. Kanske ligger det något i det. Men vad när man spänt sig till det yttersta, tagit sikte mot den klarast lysande stjärnan, känt att ansatsen stämde, att rytmen var rätt, man visste att man denna gång skulle komma att sätta sista steget, för det slutliga språnget, skjutsen mot höjden, precis rätt, att ansatsen varit perfekt, längden avpassad så att farten hunnit bli den rätta, att medan spänsten ännu fanns i steget, skicka sig mot höjden – och ingenting händer…

Så torftig den mark som nyss gav dig näring kan te sig.

söndag 14 november 2010

Monument

Efter tips från en god vän letar jag rätt på en intervju med PO Enquist på SVT-play. Intervjun är väl sådär, och avslöjar ingenting nytt. Men bara att se och höra denna fantastiska författare, och få bekräftat att han verkligen finns... Det är gott nog! Det räcker långt.

http://svtplay.se/v/2223993/gomorron_sverige/dagens_gast__po_enquist_del_1?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2224381/sb,p119636,13,f,-1

http://svtplay.se/v/2224381/gomorron_sverige/dagens_gast__po_enquist_del_2?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,2223993/sb,p119636,13,f,-1

torsdag 28 oktober 2010

Helsingfors 24-25 oktober

Så har man hunnit med en vända till Helsingfors. En jobbresa: Möte med NUAS – Nordiska UniversitetsAdministratörsSamarbetet. Det brukar vara väldigt roligt och givande med våra möten. Jag ingår i en planeringsgrupp vars like man nog får leta efter. Vi jobbar hårt och effektivt, samtidigt som vi har fantastiskt roligt tillsammans. Och när vi träffas, vilket vi gör ungefär en gång i halvåret ser vi alltid till att vi går ut tillsammans och äter gott på kvällen.

Den här gången kändes det inte alls så roligt att åka på mötet. Vi började för ett halvår sedan planera en konferens här i Uppsala hösten 2011 – den tredje konferens jag är med om att utforma i de här sammanhangen. Men nu har jag börjat söka andra jobb, kanske inte är kvar på mitt nuvarande, och därmed inte heller i NUAS-gruppen, när det är dags för konferensen. Kände mig dels som en svikare gentemot gruppen, dels som helt onödig i det fortsatta planerandet…

När jag åker på NUAS-mötena, som hålls omväxlande på representanternas universitetsorter: Bergen, Tromsö, Göteborg, Odense, Aarhus, Helsingfors, Reykjavik brukar jag ta med kameran och fota en del, både under våra möten och ifall man hinner med någon liten sightseeing. Men den här gången saknade jag all lust för det, och lämnade både stora och lilla kameran hemma. Därför inga foton i detta inlägg.

Det blev väl rätt bra ändå, till slut. Vi beslöt att flytta konferensen till Tromsö, och när jag kom på att jag kunde planera in att hålla en workshop/miniföreläsning, som jag kan göra oberoende av om jag jobbar kvar här och ingår i planeringsgruppen eller ej, kändes det snudd på som att jag var med och lekte på allvar igen.

På söndagkvällen utbröt flygmekanikerstrejk i Finland, så under måndagförmiddagen höll vi koll på om våra flyg alls skulle gå. Jag hoppades ett tag att mitt flyg skulle vara inställt och att jag skulle få lov att ta färjan istället, men självklart var det skönt ändå att planet gick som det skulle.

Hemma i Uppsala var det kallt. Det tyckte jag inte om. Jag hade skjutit vinterkonservering av Fridas inombordare till kommande helg. Hoppas att det är litet mildare ute vid kusten, så att inte kylsystemet frusit sönder! Rapport om den saken kommer – och kanske litet foton.

lördag 16 oktober 2010

Petras party - liten dokumentation

Förra lördan firade vi Petra 50 år med en riktig höjdarfest. Uppåt 60 gäster ur olika kategorier samlades i vår kvarterslokal och åt, drack, spelade musik, sjöng, lyssnade på musik och dansade. Släkt, gamla vänner till Petras familj, f.d. barnvakter, en hoper snudd på borttappade vänner, f.d jobbarkompisar och en massa annat löst folk.
 
Boel håller tal


Jag hade lagat mat hela fredag em och kväll. Lammgryta till köttätarna och kikärtsgryta till veggisar. Det är kul att laga absurt mycket mat! Det känns liksom busig på något vis att tömma nyöppnade kryddburkar i grytan, att hacka ner alla vitlökar från en nyinköpt fläta och att tömma påse efter påse morötter att skiva ner i grytorna. Gott blev det också! Massor av bröd hade jag  bakat. Och handlat 14 vinboxar och 2 flak med öl. (Tror ni att det räckte? Jag tror vi har så vi klarar oss över nyår! Men en vecka senare är jag ganska less på lamm- respektive kikärtsgryta - inte på vin, märkligt nog.) 


Ingela sjunger Ett glas öl för Petra (Foto: Irene)

Aase Fridegård sjunger Beatrice Aurore (Foto: Irene)

Lisa sjöng en bejublad solovers på Midnatt i Moskwa kompad av Gunilla
Levande musik till dansen skulle det vara och husbandet heter Mangel. Ibland vet jag inte om bandet finns eller inte, och kanske är det så att det inte finns om det inte hägrar en spelning inom den närmare framtiden, men då piskar jag ihop gänget. Som tidigare redgjorts för här i bloggen hade jag satsat pengar i ny PA-anläggning. Det kändes som dyrt, men det lät som bra! Inte minst bra var ny mixer som gjorde att vi kunde micka up respektive lina allt. Då fick vi också medhörning på allt, och för första gången i Mangels historia hörde jag ungefär hur vi lät medan vi spelade, inte bara trummor och min egen gitarr! På en inspelning från ett tidigare gig har jag hört hur jag, när jag ska lägga en stämma på I shall be released, tar i så jag överröstar leadsången och min röst snudd på spricker för jag hör jag inte mig själv annars. Nu satt stämsången som den skulle, tackvare nya PA:t!

Det är alltid kul att spela, men nu var det alldeles vansinnigt roligt. Aningen för litet repat, inte ens att vi hade en färdig låtlista - men inspirerat! Libbe filmade en del, så nu ska jag testa att lägga upp en video eller två  på den här bloggen, fast det har jag ju gjort tidigare... på Fridas dieselmotor (har blogger krympt videosarna till en grynig massa finns det bättre kvalitet på http://www.youtube.com/watch?v=MMnOBhACiUI och på http://www.youtube.com/watch?v=--84_Dqct3Y


Knockin' on heaven's door var en av de första låtar vi spelade när vi stapplade igång för dryga 7 år sen. Inte så kul för de andra att spela, kanske (G, D/f#, am7, G, D/f# am7... om och om igen),  men själv skulle jag lätt kunna hålla på i 20 minuter eller mer. Ackordföljden lånar sig tacksamt till nästan vad som helst som en flummig leadgitarr kan få för sig. (Jag älskar min wah-wahpedal.)



Like a rolling stone har vi tagit upp betydligt senare. Inte så tokig låt av samme föreslagne nobelpriskandidat... Förra gången vi spelade, vilket var drygt ett år sedan, tutade jag munspel på den, men med allt för litet repande i ryggen kändes det tryggare att hålla i gitarren.

När Mangel hade spelat två set och avslutat med orepade extranumret Proud Mary och större delen av gästerna började tacka för sig - och även jubilaren började tänka på den så kallade refrängen, skulle man förstås ha kunnat vila öronen en stund, men i stället äntrades scenen av en helt oannonserad konstellation:


Libbe och Mattias med Jonas förtjänstfullt vid trummorna spelade ur sin repertoar.


Och sen spelade Libbe, Daniel, Mattias och Johannes Nationalteaternlåtar. Tyvärr ingen videodokumentering. av det...

Libbe och Danne i nationalteaterntagen
Ja oj! Det var en minnesvärd fest! Hoppas vi får fler foton och videos till minnets hjälp, och att lägga upp. Jag hann ju inte med att fota värst mycket själv, så jag litar på benäget bistånd!


torsdag 14 oktober 2010

Veckans tryckkokare

Igår kväll åkte jag ut till Flottsund för att ta rätt på Fridas vagn, som jag ju behöver transportera till Herräng inför att båtarna ska tas upp, nästa torsdag. Men var fanns vagnen? På uppställningsplatsen i Flottsund verkade de flesta båtar var upptagna, och utplacerade i sina vagnar och vaggor, även precis där Fridas vagn hade stått. Jag lufsade oroligt runt på området och hittade slutligen, litet avsides, några tomma vagnar, och inträngd bakom dem Fridas. Insåg att här gällde det att rädda vagnen innan båtar ställs upp så att jag inte kommer åt att dra fram den längre.

Ringde Olof för att höra om jag kunde få ställa vagnen ute hos honom fram till helgen. Han befann sig fortfarande i Sydafrika och hade inget problem med att låna ut litet uppställningsplats.

Fick börja med att flytta på tre kolossvagnar (utan båtar) för att med mycket trixande få ut min vagn. Vagnens dragstång har ögla för traktordrag med en påskruvad ”handske” för dragkrok till bilen. Som det var gjort var det rackligt värre, och ingenting jag ville dra omkring en kärra i trafik och på landsväg med. Dessutom förlängde arrangemanget den redan absurt långa dragstången med ett par onödiga decimeter. Försökte fixa kopplingen på något bättre sätt, vilket visade sig knepigt, och till slut blev jag tvungen att först fästa "handsken" i dragkroken och montera fast vagnens dragstång efteråt. Bra blev det inte, men litet kortare. Och däckens kondition ska vi inte tala om. Så det gör vi inte.  Allt som allt: Tanken att dra omkring den här på vägarna kändes, för att uttrycka sig litet milt, inte helt bra.

Tiden rann i väg och till råga på eländet började det skymma. Vagnen har förstås inga baklyktor. Fäste en varningstriangel i aktern och började  i alla fall dra iväg den. Bestämde mig för att ta vägen förbi Skarholmen, Gottsunda osv... Vägen var smal och vagnen inte bara lång utan också bred utav helvete, och tog upp hela högra körfältet.

I första uppförsbacken slog det mig, när det hoppade till litet, att vagnen är obromsad, så i händelse att den skulle släppa från dragkroken kommer den att rulla bakåt ner för backen, och har jag då en bil bakom, då...  Ekipaget var ju klart olagligt, med slitna däck och ett dubbat – ja nu sa jag det visst i alla fall – så jag ville verkligen extra mycket inte ställa till med någon olycka.

Så snart det lät sig göra svängde jag därför av vägen och fixade så gott det gick med ett rep, så att vagnen skulle vara någorlunda säkrad om kopplingen skulle släppa. Tiden gick åt samma håll som nyss och det skymde märkligt nog allt mer. Det här företaget kändes allt mera inte bra!

Körde en bit till medan jag funderade över om jag möjligen kunde ställa vagnen någon närmare stans, och när jag strax före Norbyvägen kom till rondellen vid infarten till Gottsunda bestämde jag mig hastigt, körde ett helt varv i rondellen och svängde därefter direkt in på den parkeringsgrusplan som finns i anslutning till friluftsområdet ner mot Hågadalen. Där monterade jag loss vagnen. Monterade, eftersom jag var tvungen att först skruva loss dragstången från handsken i dragkroken innan jag kunde lossa den senare från dragkroken. Sköt vagnen så mycket åt sidan jag kunde, fäste ett par remsor maskeringstejp över förre ägarens namn och telefonnummer, och skrev mitt mobilnummer på den.

Kom hem trött, uppgiven och uppstressad, och när jag i morse landade på jobbet funderade jag över om inte NASA möjligen skulle företa någon månfärd snart, så jag kunde be dem ta ner mitt blodtryck.

Nu har jag faktiskt fått tag i ett åkeri som ska transportera vagnen till Herräng. I början av nästa vecka, sade de. Grunnade över om jag borde ringa kommunens parkförvaltning och förklara varför min vagn står där den står, samtidigt som jag bedyrar att jag kommer att flytta på den inom kort. Men innan jag hann bestämma mig ringde åkeriet och sa att de hämtar den redan i kväll, för att köra till Herräng tidigt i morgon bitti... Då törs jag nog strunta i kommunen.

Hoppas det inte strular något mer med den här saken nu. Men jag oroar mig fortfarande för att åkeriet ska höra av sig och säga, antingen att vagnen är försvunnen, eller att den är för bökig för dem att ta. Så vilopuls är ännu inte riktigt uppnådd. Hur som helst: Fixar åkeriet att transportera ut den är allt gott och väl, och jag bryr mig inte det minsta om att det kostar mig 2500:- + moms. Men säg mig bara:

Vaaaaarför lär jag mig aldrig att sätta igång med saker i god tid???

tisdag 12 oktober 2010

Enquist och stadsmusikanterna i Bremen

Det gives alltid något bättre än döden. Det är det mantra som upprepas genom Musikanternas uttåg (1978), men efter att ha läst boken är det väl knappt man kan hålla med om det. Eller är det så att Enquist i sin berättelse, som tilldrar sig bland sågverksarbetarna i Västerbotten under 1900-talets absoluta början, pekar på just det – att trots det elände, trots den vanmakt, trots den förnedring och misär människor många gånger tvingas leva i, så lägger de sig inte ner och dör, för vi människor har liksom inget annat val än att leva i föreställningen om och i hoppet – med verkligheten överensstämmande eller inte – att det gives alltid något bättre än döden. För vad är alternativet?

Ibland leder ens associationer en på lustiga villovägar. När jag har tänkt på titeln Musikanternas uttåg och att det är en roman om arbetarrörelsens begynnelse… då har jag fått bilder i huvudet av sossarnas förstamajtåg, med bleckmusikkåren i spetsen – stundom nästan fler till antalet än de demonstrerande. Musikanternas förstamajtåg, alltså. Så helt galet, och ändå inte. Enquist syftar på sagan om åsnan, hunden och tuppen, som flyr undan hotande avlivning och beger sig att bli stadsmusikanter i Bremen, ty det gives alltid något bättre än döden.

Men för morbror Aron gavs inget bättre. Han gick ut på isen, spettade med stor beslutsamhet och möda ett hål igenom vilket han med största ansträngning kunde tränga sig, för att – i brist på kvarnsten att hänga om sin hals – med en ryggsäck proppad med sten, sänka sig ned och försvinna i det svarta iskalla vattnet. Jag avslöjar ingenting som påverkar läsupplevelsen. Arons självmord ramar i omvänd kronologi in handlingen, och även om Aron knappast är berättelsens huvudperson kan läsaren mot slutet förstå något av vad som drev honom att den natten bege sig ut på isen för att avsluta sitt liv, vad som gjorde att han för sin del inte längre kunde instämma i berättelsens mantra. (En del av just den historien finns f.ö. senare berättad i Kapten Nemos Bibliotek (1991) men då i en snarast magisk och surrealistisk skildring som ur ett febrigt barns perspektiv.)

Om andra av Enquist-romaner jag läst handlat om magnetisörer och hänförande förkunnare (av olika slags budskap) är temat här snarare misslyckad förkunnelse och brist på hänförelse: Väckelsekristendomens förkunnelse, som stelnat i moralistisk och livsförnekande känslokyla, möter den inte särdeles brinnande socialistiske agitatorn Elmblads förkunnelse, som i sin tur så totalt misslyckas med att nå fram till de västerbottniska socialisthatande sågverksarbetarna. Och Nicanor, Elmblads följeslagare, som genom de händelser som utspelas (vilka inte ska avslöjas här) aldrig kommer att kunna bli någon ordets förkunnare – varken för att föra väckelsens eller socialismens budskap vidare.

Historien så genomtragiskt, och samtidigt så lustfylld läsning! Enquists språk, förstås, och de korta scener med repliker som snabbt skiftar karaktär och liksom slår knut på sig själva. Som när Nicanors strängt kristna, och därmed antisocialistiska, mor Josefina fått klart för sig att Nicanor kommer att följa med Elmblad på agitationsresa. Hon packar en kappsäck med palt och smör åt dem. Så frågar hon Elmblad:
"– Tyck han om palten?
Han sa, tacksam att hon velat tala till honom:
–Jodå, den tycker jag mycket om.
Hon tittade då på honom ett kort ögonblick, vände sig till Nicanor och konstaterade som om Elmblad inte fanns i närheten:
–Bli du less på den här socialisten, sa hon kärvt, så lägg ut en palt åt han på svagisen."

Jag har sagt tidigare att det finns en grotta i Enquists romaner. Det gör det naturligtvis här också, när Nicanor och Elmblad ligger misshandlade och blåslagna (Nicanor dessutom bakfull) i en fårkätte:

"Nicanor hade velat att ingen skulle kunna se honom. Att ingenting, absolut ingenting skulle kunna spräcka upp mörkret, att han skulle kunna krypa ihop som kalven deri komagan, alldeles svart; det skulle vara mjukt och varmt och mörkt och komagan skulle vara som en skinnfäll inuti och ingen skulle se honom."

Men komaga-grottan blir inte för Nicanor den punkt där historien tar en ny och hoppfull vändning. Om den kan betraktas som en vändpunkt är det bara på så vis att den markerar färdens slut, varifrån det bara finns en väg att gå – tillbaka. Och det är inget segertåg man anträder. Men vänder åter när resan är slut, det gör man i sådana fall, för vad är alternativet? Det gives alltid något bättre än döden.

Som ofta när det gäller Enquist är det omöjligt att veta vad som är total fiktion och vad som baserar sig på verkliga tilldragelser, men i historiens ljus vet vi ju att de händelser Enquist fabulerar kring  trots allt utgjorde en av startpunkterna för den arbetarrörelse och socialdemokrati som så småningom kom att bygga upp ett samhälle med relativt välstånd för alla. Något bättre än döden.

Och förresten: Åsnan, hunden och tuppen som i sagan gav sig iväg att bli stadsmusikanter – till Bremen kom de aldrig fram, och stadsmusikanter blev de lika litet som Nicanor blev någon ordets förkunnare. Men även dem gavs förvisso något bättre än döden.

onsdag 6 oktober 2010

Ibland är mos bara mos

I den uppsjö av snälla och generösa systrar jag är begåvad var det en som härom dagen överlämnade en kasse med fallen frukt från Krusenbergs herrgård. Det blev dessvärre bara mos av alltihop. Så här gick det till:

På skärbrädan
Med min bästa vassa kniv skar jag de vackra små äpplena i bitar, och lade dem utan pardon i en gryta och lät dem koka sig mjuka och möra. Jo minsann!
Här går de sin slutliga ändalykt tillmötes 
När de kokat sig mosiga och inte visste sig varken ut eller in gav jag mig på dem med stavmixern, tillsatte socker och citronsyra och hällde resultatet i burkar preparerade med natriumbensoat. Jag tror det blev bra. Vi får väl se vid nästa grötfrukost.
Slutresultatet
Fast när jag drar mig till minnes: jag sparade två  fina äpplen att ätas au naturelle. ett av mig och ett av Petra. De smakade gott. Det var det hela. Utan filosoferande eller andra åthävor. Ibland är en cigarr bara en cigarr, och en burk äppelmos är stundom inget annat än en burk äppelmos. Och inte blir det sämre av det.

måndag 4 oktober 2010

Ständigt denna Enquist: En resa att tolka...

Ännu en Enquistroman. Och vilken sådan! Titeln Lewis resa alluderar förstås till Bunyans Kristens resa, som jag minns som en fruktansvärt tråkig och ointressant skrift, med platta och fullkomligt entydiga karaktärer. De heter ju t.o.m. sådant som Trofast, Skrymtare etc... (Obegripligt att den boken lär ska vara en av världens mest sålda!) Enquists karaktärer däremot har många bottnar, drivs av motstridiga motiv av vilka de kanske är medvetna om somliga, halvt medvetna om vissa och fullkomligt blinda för ytterligare andra. De är, i motsats till karaktärerna i Bunyans framställning, levande människor av kött och blod, med både könsorgan och tarmar. Inte några pappfigurer som placeras ut längs vägen med enda uppgift att föra handlingen framåt i avsikt att saluföra ett tämligen banalt budskap. (OK det är både anakronistiskt och elakt och orättvist att jämföra Bunyan och Enquist, men boktitlarna gör det oundvikligt.)


En tidigare Enquistroman Magnetisörens femte vinter, utgiven 1964, tänker jag är visserligen en roman i sin egen rätt, och en riktigt bra sådan. Samtidigt är den en – förmodligen vid den tiden av Enquist helt omedveten – förstudie till den 37 år senare utgivna Lewis resa:


Den förra inleds i den grotta dit Meisner flytt undan sina förföljare. Där lyckas han hålla stånd en längre tid genom att kasta sten på förföljarna när de försöker klättra upp för det branta stupet nedanför grottan. Ganska långt in i Lewis resa (s. 498) dyker åter en grotta upp, och kallas då Mal Olas bo eller grotta. Lewi har aldrig varit in i grottan, men den förekommer i ett samtal mellan honom och Gud. Ytterligare ett antal sidor in i handlingen (s. 551) ger Enquist en nästan direkt referens till Magnetisören:


Och kanske föreställde han sig detta som kampen vid Mal Olas grotta: hur Lewi ensam förde striden mot de uppklättrande kulturradikalerna, endast beväpnad med en trästång, hur han stötte dem ner i avgrunden, en efter en, med trästången, Lewi ensam, på Guds uppdrag.


Grottan – som förövrigt förekommer också i Kapten Nemos bibliotek – är en uppenbar, och inte särskilt svårtolkad symbol: Grottan. Graven. Döden. Men också återfödelsen. Kairos. Vändpunkten. Slutet på det gamla, och början på något radikalt nytt.


I Magnetisörens femte vinter är Meisner näst intill död av svält och kyla när han – genom förföljarnas kringgående rörelse som låter dem ta sig till grottan ovanifrån istället för nerifrån – tillfångatas. Han hålls sedan vid liv av sina fiender, bara för att genom utnyttjande av sin manipulativa gåva kunna fly dem och så småningom kunna bygga upp en ny verksamhet.


Lewi som av omständigheterna funnit sig tvungen lämna ledarskapet för den växande pingströrelsen till Lidman, och att ta sin tillflykt till Amerika, återvänder i tanken till barndomens grotta, som i sammanhanget också blir till ett Sinai berg. Lewis fiender, varibland den älskade vännen Lidman är en, befinner sig också där, i hans medvetande. Det är på något vis de som håller honom vid liv, och Lewi bestämmer sig för att återvända till Sverige, att återta makten över sitt imperium och att aldrig ge vika mer.


Men naturligtvis, grottan är bara en detalj. Det som verkligen förenar Magnetisören och Lewis resa är den övergripande tematiken: frågorna kring hänförelse, bedrägeri, ärlighet och uppsåt. Att jämföra romanerna blir extra intressant eftersom  rollerna i de bägge romanerna motsvarar varandra enligt någon sorts överlappningsprincip. Och just det är talande! Vem är magnetisören i Lewis resa? Lewi Pethrus förstås, men också och Sven Lidman, pingströrelsens främste förkunnare, den förkunnare som organisatören och imperiebyggaren Lewi Pethrus så väl behöver. Så magnetisören Meisner representerar både Lewi och Lidman. Kanske skulle man kunna säga att Meisner representerar hela pingströrelsen.


Selingers plats i Lewis resa tas främst av Efraim som visserligen älskar Lewi och rörelsen, men till slut måste resa sig upp och tala om att kejsaren faktiskt saknar kläder – samtidigt som han själv i just den stunden blir skändligen utnyttjad av Lewi i kampen mot Lidman, som även han i det offentliga avståndstagandets stund har aspekter som i Magnetisören representeras av Selingers figur. Sammantaget förstärks så de grundläggande frågor Enquist ställer: Vem är det som bedrar, och vem blir förd bakom ljuset? I vilken mån är bedragaren medveten om sitt eget bedrägeri? I vilken mån är han kanske själv ett offer för det? Och, kan bedrägeriet gå hand i hand med gott och ärligt uppsåt? Frågorna kvarstår, men belysta, efter att bokens sista blad vänts.


Lewis resa är en roman. Den bygger visserligen, som nästan alltid när det gäller Enquist, på grundlig forskning, och det finns ju en hel del skrivet både av och om såväl Lewi Pethrus, som om Sven Lidman och pingströrelsen i stort. Men stora delar är naturligtvis konstruktioner, och som Enquist själv säger, tolkningar. Jag kommer att tänka på filosofen Robert Nozick och hans programförklaring för boken Philosophical Explanations (en betydligt mer tilltalande bok än Anarchy, State and Utopia, som han är mest känd för): Ett försök att utifrån de beståndsdelar till vilka vi har tillgång, bygga sammanhängande förklaringar till de klassiska filosofiska frågeställningarna. Inte för att fastslå någon dogmatisk lära om hur det är eller hur det gått till, men att försöka visa hur det skulle kunna ligga till, hur det skulle kunna ha gått till… På liknande sätt arbetar Enquist med historien om Lewi, Lidman och pingströrelsen.


Som Enquist säger "Man får väl tolka och använda människors sista ord som man vill. Det är ju vi som bestämmer, och som ska leva vidare med dem". Ja, och på samma sätt får vi tolka dessa människors hela liv och gärning. Det är ju vi som ska leva med verkningarna av dem. Och Enquists tolkning är helgjuten och psykologiskt övertygande.


Intressant också att så kritisk till väckelsekristendomen Enquist är, och framträtt i andra böcker – människorna behandlar han hela tiden med respekt och värme. Rentav med kärlek. Ingen av huvudpersonerna tas heder och ära av (hur lätt skulle det inte ha varit!). Och Enquist får (åtminstone den här) läsaren att genom de nästan 600 sidorna slitas av dubbla lojaliteter. Lewi eller Lidman? I slutänden får jag väl säga att mina sympatier ligger hos Lidman, men kanske mer för den romantiker, poet och mystiker han är, än för att han genomskådat Lewis dubbla agenda och övergivande av de ursprungliga idealen. I fablernas värld är Lewi är myran och Lidman syrsan. Jag har alltid tagit parti för syrsan.


Upplösningen är en obetalbar iscensättning med filmiska kvaliteter. Ett rättegångsdrama där Enquist, med en snabb blinkning mot sitt grundmurade idrottsintresse, ofelbart låter läsarens associationer gå till en fotbollsmatch i någon av de stora ligorna, där supportrarna till de bägge lagen eldar sig själva och sina favoriter med sina respektive sånger. Jag ska inte förstöra för den som ännu inte läst boken genom att återge upplösningen här. Den är storslagen, pampig – och samtidigt vansinnigt komisk!
Den som kan litet (fri)kyrkohistoria känner redan till utgången, men det spelar ingen roll! Läs boken! Lewis resa har så mycket väsentligheter att säga om människans varande i världen, och den är berättarkonst och läsupplevelse på högsta nivå. Att läsa den är en resa i sig!

lördag 2 oktober 2010

En lycklig tid

En lycklig tid
då vi samfällt spände våra bågar
Och vi siktade högt
högre än vi själva begrep
Ingenting fanns som kunde hindra och stävja
våra pilars flykt

Vi kunde tänka sånt som ingen
kunnat tänka och ingen kan tänka igen
Vi kunde säga sånt som ingen
knappt ens vi själva kunde förstå
Det fanns inga gränser
vi kunde bli vad som helst
vi var hjältar och gudar
och ingen kunde liknas vid oss

Och där i tankens yttersta gränsland
fanns en så ofattbar glädje och lust
Hur var det möjligt att den blev just vår?

Det var en underbar tid
Men liv kom emellan
inte på minsta vis att förakta
Men någonting tvinade bort
Någonting dog
Kan vi få det tillbaka
eller är det för alltid förbi?

Nej, jag vill tro på en vår
då vi ännu en gång
ska tälja våra bågar av segaste ene
då vi ska tvinna våra strängar av tankens trådar
och med nyvunna krafter
fyra av våra brinnande pilar
dessa lustfyllda bloss
och låta dem flamma
mot natthimlens stjärnströdda fond

Och om inte
är det ändå
om än med ett saknadens svidande styng
en ofattbar lycka och glädje
i minnet av allt det som var vårt och så svindlade stort

Och någonstans i djupet där inne
finns allting ändå kvar
Och ingen
kan någonsin
det ska du veta
ta det ifrån oss…

söndag 26 september 2010

"En sorgens dag"

Eric (75) ringde mig för några dagar sedan. Lustigt nog hade jag precis samma dag tänkt ringa honom för att höra om han var beredd att masta av på lördan. Det kan väl hända att det blir några fina dagar framöver, men själv har jag inte tid för båtarna mer än nätt och jämt att se till att de blir klara för vintern: Urstädade, avmastade, upptagna och övertäckta. Eric tyckte det var litet för tidigt, men jag hörde en röst i bakgrunden som tyckte att han skulle passa på när han nu kunde få hjälp.

Ja, men då säger vi så. "Det blir en sorgens dag", säger Eric. Och denna sorgens lördag stiger jag upp halv sju och fixar frukost plus enkel matsäck. Plockar med litet verktyg och en bensindunk, för jag kommer inte ihåg om det fanns någon skvätt i utombordarna, som kan räcka till mastkranen fram och tillbaka. Dimman ligger tät och det småregnar. Vädret passar på något vis till sinnesstämningen, men jag hoppas verkligen att det håller sig på rätt sida. Mer regn än så här, så blir det verkligen inte roligt att hålla på med båtarna. Är helt beredd på att Eric ska ringa och inställa, men jag lär försöka fixa mina båtar i alla fall. Man får bita ihop och tänka att a man’s gotta do what a man’s gotta do. Det kan kännas litet bra efteråt, i alla fall

Dimman ligger över sjön Vällen som jag passerar strax före Hallstavik


Jag har naturligtvis plockat med mig ett par Winnerbäck att stoppa i bilstereon, men jag börjar med något helt annat: Neil Young och Crazy Horse: Re-ac-tor Ett malande, gnisslande, dånande och tämligen förbisett mästerverk (fick svalt kritikermottagande) med en ljudbild som är fullkomligt mördande för lyssnarens öron. Gitarrerna ylar, kvider och väsnas alldeles underbart, och även om texterna kan verka nonsensaktiga finns det ett bett i dem. Avslutningslåten Shots är suggestiv, obehaglig och magnifik när Neil Youngs ljusa litet nasala röst, som skulle kunna tas för ett litet barns, lägger sig ovanför ljudmattan av maskingevär och bombkrevader. Nu är det verkligen inte nonsens!

Det verkar i alla fall som att regnet avtar ju mer jag närmar mig kusten. Och allt eftersom den tidiga morgonen övergår i bara morgon lättar även dimman, och när jag kommer ut till Herräng är det bara en vanlig gråmulen lördagmorgon. Det är ganska varmt, faktiskt och nästan vindstilla.

Jag hinner bara kliva ur bilen och tänka att jag nog hinner förbereda en hel del innan Eric kommer, så svänger hans gamla Citroën in på parkeringen vid C-bryggan. Vi stoppar pipor och pratar en stund innan vi går till varsina båtar för att fixa i ordning. Jag börjar med Frida, eftersom jag tänker att det är bra att ta den jobbigaste först. Öppnar kapellet och upptäcker att kapellbågen gått tvärt av vid ena fästet. Nåja, det ser lättfixat ut. Dieseln dunkar igång som den ska: först den bakre sedan den främre cylindern. Det är som om Frida vill visa hur mycket hon har att ge, och att det inte är dags att avsluta säsongen ännu. Jag bökar mig ut ur fållan. Det blir litet juckande fram och tillbaks innan jag får henne längs med bryggan med fören riktad utåt, men jag tycker ändå att jag fixar det bättre än sist. Tror mig ha insett att grejen är att – trots det korta avståndet mellan bryggorna – våga högre varvtal på motorn, så tar hon roder bättre.

När jag lagt Frida vid mastkranen, slagit en repögla runt masten och med kranen vevat upp öglan till spridaren så att masten hålls upprätt även när jag lossat vanten, kommer Eric strax med sin folka och lägger till alldeles bakom. När alla vant är lossade vevar Eric medan jag balanserar masten, drar in den över kajkanten och lägger den på de framställda pallbockarna. 10 meter trämast är tungt! Sen drar vi den på mastvagnen till förvaringsplatsen, varefter jag töffar tillbaks med Frida – och med modigare gasande prickar jag fållan vid första försöket. Sen gäller det förstås att slå back i tid innan man brakar in i bryggan!

Så tar jag mig tillbaks till Eric och kranen. Eric vevar igen och jag tar det tyngre jobbet att dra in masten över kajen. Folkans mast är inte alls lika tung som Fridas. Kranens vevmekanik gnisslar, men Eric påstår att det är båten som gråter…

Eric - som inte är så farlig som han ser ut -  pysslar i sin folka efter fullbordad avmastning

Ett par med en bastant motorseglare i trä väntar på att få masta av, de också. Eric säger att vi har en båt till att ta hand om först, men jag säger att de kan få gå emellan. Och Eric behöver inte vänta på mig, för Yrsas mast klarar jag nog själv. Men det finns ju att greja med, så Eric blir kvar tills motorseglarparet är klara. De har två master förenade med en vajer i toppen, så de har inget annat val än att lyfta båda i ett svep. Elegant. De har gjort det förr, kan jag se.

När det är klart att börja med Yrsa har jag bestämt mig för att testa samma metod som med Frida. Att lägga en snara om masten och veva upp till nedre spridaren och hoppas att det inte blir för topptungt när vanten är lossade. På så vis slipper jag den sedvanliga knädarriga klättringen i kranens stege. För säkerhets skull slår jag ett rep om mastforten och gör fast, så att inte masten ska slå åt sidan ifall balanspunkten skulle ligga för högt upp. Det funkar fint. Att jag inte testat det förr! Jag slapp klättra och sparade dessutom säkert en tredjedel av tiden.

Vid halv tre är jag klar att åka hem. Nu har det blåst upp och blivit litet kyligt, så det känns bra att ha allt avklarat. Nu ska jag hem till Uppsala, och handla litet på hemvägen – tänkte mig fajitas med kyckling i kväll. Jag är rejält hungrig, för matsäcken som jag hade gjort i ordning har jag inte hunnit med, och det har varit så fullt upp att jag inte hunnit med några hungerkänslor förrän nu. Så det ska bli gott. Tack till Eric, för idag. Det är alltid mysigt att träffas. Hoppas det inte dröjer så länge som till mastningsdags i vår innan vi ses igen!

För att ha varit en sorgens dag har det varit en synnerligen trevlig och tillfredsställande lördag.

Yrsa, avmastad och klar för upptagning, som blir i mitten av oktober


torsdag 23 september 2010

Bedrägeri och hänförelse

Kan ett helt författarskap röra sig kring ett enda tema? Jag har läst långtifrån allt vad P O Enquist skrivit, men jag har arbetat mig bakåt, från Ett Annat Liv, över Kartritarna, Kapten Nemos Bibliotek, Legionärerna och vidare till nu senast Magnetisörens Femte Vinter. I den sistnämnda är det helt centrala temat, ett som jag tycker mig se mer eller mindre tydligt framträda i de övriga. Genom berättelsen om magnetisören Friedrich Meisner illustreras och problematiseras människans uppenbara villighet att låta sig bedras – om bara på andra sidan bedrägeriet hänförelsen hägrar. Bedrägeri och hänförelse.

Den religiösa förförelsen är naturligtvis ett motiv:
Hon vände sitt ansikte upp mot honom, och han såg att det lyste av extas och lycka.
- Ja, viskade hon, är det inte en helgad kväll? (s. 183)

Givet Enquists uppväxt i väckelsekristen miljö är det inte att förvåna. Kvinnans hänförelse baserar sig på ett bedrägeri, och jag kan inte låta bli att associerar till en episod i Ett Annat Liv om där P O som barn vid veckans obligatoriska bekännelsestund, finner sig tvungen att hitta på en synd att bekänna. Ett bedrägeri i den religiösa hänförelsens tjänst.

Men det finns också passager som leder tankarna till det politiska bedrägeriet, demagogen som eggar massorna. I en mening låter Enquist ett av bokens berättarjag, Selinger, som visserligen befinner sig i det sena 1700-talets Preussen(?) föra läsarens tankar till Hitlers duperande av det tyska folket:

En bedragare måste ställas till rätta även om han någon gång gjort något gott. En tyrann som bygger vägar kan dock vara en tyrann. (s.175)

Selinger har under en period, om än med visst förbehåll, dragits in i kretsen kring Meisner. Hans, efter ett barndomstrauma blinda dotter, har efter Meisners behandling bevisligen fått sin syn åter. Som läsare anar att man verkan av en primitiv form av psykoanalys. Selinger är ändå den som slutligen inför Meisners övriga följare avslöjar bedrägeriet. Men han kan ändå inte helt ta avstånd från Meisner, och reflekterar över hans betydelse för människorna:

Han var kanske en charlatan, men han hjälpte henne <Selingers dotter>, och ingen annan skulle ha kunnat göra det. Och han gav alla dessa andra en illusion att leva på, han gav oss en vinter vi aldrig ska glömma, han ställde sitt bedrägeris konstverk framför oss och lät det lysa i solen; en illusion, men ändå levande i oss. (s. 195)

Och litet längre fram:

Han lärde oss leka en stund, han bedrog oss och vi älskade att bedras. Han lärde oss inse hur fattig vår stad var. Han lärde oss inse hur rik den kunde vara, hur fylld av uppgifter och nyanser. Han gjorde den tydlig för oss, och lärde oss att slå vakt om den. (s. 215)

Selinger är därför varken särdeles lättad eller glad över att slutligen ha kunnat avslöja bedrägeriet. Han lägger i stället skuld på sig själv för att bedrägeriet – som han själv varit med och assisterat, innan han gav det dödsstöten – och därmed också hänförelsen är över:

Jag tar på mig bördan av alla dessa hederliga, lättrörda, lättförförda, osäkra människor som längtar efter en förförare. Han gav dem en, och de tog emot honom, och han gjorde dem lyckliga, och jag tog honom från dem. (s. 196)

Och när Selingers vän, skeptikern Steiner, vars läkarpraktik drabbas av svikande patientunderlag på grund av Meisners verksamhet, yttrar:

- Jag sörjer inte över att han kom hit. Jag sörjer bara över att han aldrig ens lockat mig. (s. 153)

Då hör vi en röst som påtalar förbannelsen i att inte kunna låta sig kittlas och bedras för att sedan föras hän. Förbannelsen i att tvingas vara förnuftets kalla röst, i att vara den som står utanför helt enkelt för att han inte önskar sig innanför... Det som torterar Steiner är inte hånet från massorna som villigt låter sig bedras av den efterlängtade förföraren, utan det att inte kunna vara en i den bedragna och hänförda massan. Och det helt enkelt för att han inte berörs, för att bedrägeriet inte ger någon återklang i hans väsen…

Steiner avsäger sig följaktligen inför sin vän alla fösök att ge honom en hjältegloria:

- Den frestelse som inte frestar blir ingen frestelse. Att man då motstår den har inget värde.

Och samtidigt: så viktigt, så värdefullt, att det finns den som står utanför, som kan oskyldigt se på spektaklet, och som likt barnet i H C Andersens saga, kan se och uttala att kejsaren faktiskt är naken. Men barnet i sagan har aldrig varit frestat, har aldrig haft något att vinna på att spela med, och inte heller något att förlora på sin klarsynta protest. Barnet i Andersens saga är ingen hjälte, det är bara ett barn och handlar och talar enligt sin oskuldsnatur som barn.

Steiner är inte heller på minsta vis någon hjälte i Enquists roman, han är en sidofigur och, visserligen drabbad, men dock, betraktare. Han har ingen inverkan på händelseförloppet. Och kanske är det något av vad Enquist vill säga. De förförda, de som villigt låter sig bedras av en efterlängtad förförare handlar enligt sin natur och sina behov. Och de som ställer sig utanför enligt sina. Är egentligen någon mer klandervärd eller berömvärd än den andra?

Men vad är det för kejsare Enquist i sin roman avslöjar som naken, som bedragare och förförare? Religionen? Massförförelsens politiska ideologi? Psykoanalysen? Allt det, och mer där till. Kanske vill han till och med säga att i den mån vi är hänförda är vi också bedragna!

Men om vi nu inte kan leva utan hänförelse – då kan vi i så fall inte heller leva utan bedrägeriet. Var finns då det berättigade bedrägeri vi kan låta oss hänföras av utan att drabbas av de skadliga verkningar av olika dignitet kvacksalveriet, religionens livsförträngning och det politiska förtrycket bär med sig? Enquist ställer inte frågan och han svarar inte på den, men det att han skriver en roman är ett svar i sig.

För det är väl just i den lek som litteraturen, konsten och musiken utgör, vi utan att riskera oss själva och andra kan låta oss förföras och bedras. Det är där vi kan tjusas och hänföras. Det är där vi kan fritt gå in i och ut ur det förtrollade rummet, för att vi vet var gränserna går för dess hänförande sken.