Enquist och stadsmusikanterna i Bremen

Det gives alltid något bättre än döden. Det är det mantra som upprepas genom Musikanternas uttåg (1978), men efter att ha läst boken är det väl knappt man kan hålla med om det. Eller är det så att Enquist i sin berättelse, som tilldrar sig bland sågverksarbetarna i Västerbotten under 1900-talets absoluta början, pekar på just det – att trots det elände, trots den vanmakt, trots den förnedring och misär människor många gånger tvingas leva i, så lägger de sig inte ner och dör, för vi människor har liksom inget annat val än att leva i föreställningen om och i hoppet – med verkligheten överensstämmande eller inte – att det gives alltid något bättre än döden. För vad är alternativet?

Ibland leder ens associationer en på lustiga villovägar. När jag har tänkt på titeln Musikanternas uttåg och att det är en roman om arbetarrörelsens begynnelse… då har jag fått bilder i huvudet av sossarnas förstamajtåg, med bleckmusikkåren i spetsen – stundom nästan fler till antalet än de demonstrerande. Musikanternas förstamajtåg, alltså. Så helt galet, och ändå inte. Enquist syftar på sagan om åsnan, hunden och tuppen, som flyr undan hotande avlivning och beger sig att bli stadsmusikanter i Bremen, ty det gives alltid något bättre än döden.

Men för morbror Aron gavs inget bättre. Han gick ut på isen, spettade med stor beslutsamhet och möda ett hål igenom vilket han med största ansträngning kunde tränga sig, för att – i brist på kvarnsten att hänga om sin hals – med en ryggsäck proppad med sten, sänka sig ned och försvinna i det svarta iskalla vattnet. Jag avslöjar ingenting som påverkar läsupplevelsen. Arons självmord ramar i omvänd kronologi in handlingen, och även om Aron knappast är berättelsens huvudperson kan läsaren mot slutet förstå något av vad som drev honom att den natten bege sig ut på isen för att avsluta sitt liv, vad som gjorde att han för sin del inte längre kunde instämma i berättelsens mantra. (En del av just den historien finns f.ö. senare berättad i Kapten Nemos Bibliotek (1991) men då i en snarast magisk och surrealistisk skildring som ur ett febrigt barns perspektiv.)

Om andra av Enquist-romaner jag läst handlat om magnetisörer och hänförande förkunnare (av olika slags budskap) är temat här snarare misslyckad förkunnelse och brist på hänförelse: Väckelsekristendomens förkunnelse, som stelnat i moralistisk och livsförnekande känslokyla, möter den inte särdeles brinnande socialistiske agitatorn Elmblads förkunnelse, som i sin tur så totalt misslyckas med att nå fram till de västerbottniska socialisthatande sågverksarbetarna. Och Nicanor, Elmblads följeslagare, som genom de händelser som utspelas (vilka inte ska avslöjas här) aldrig kommer att kunna bli någon ordets förkunnare – varken för att föra väckelsens eller socialismens budskap vidare.

Historien så genomtragiskt, och samtidigt så lustfylld läsning! Enquists språk, förstås, och de korta scener med repliker som snabbt skiftar karaktär och liksom slår knut på sig själva. Som när Nicanors strängt kristna, och därmed antisocialistiska, mor Josefina fått klart för sig att Nicanor kommer att följa med Elmblad på agitationsresa. Hon packar en kappsäck med palt och smör åt dem. Så frågar hon Elmblad:

"– Tyck han om palten?

Han sa, tacksam att hon velat tala till honom:

–Jodå, den tycker jag mycket om.

Hon tittade då på honom ett kort ögonblick, vände sig till Nicanor och konstaterade som om Elmblad inte fanns i närheten:

–Bli du less på den här socialisten, sa hon kärvt, så lägg ut en palt åt han på svagisen."

Jag har sagt tidigare att det finns en grotta i Enquists romaner. Det gör det naturligtvis här också, när Nicanor och Elmblad ligger misshandlade och blåslagna (Nicanor dessutom bakfull) i en fårkätte:

"Nicanor hade velat att ingen skulle kunna se honom. Att ingenting, absolut ingenting skulle kunna spräcka upp mörkret, att han skulle kunna krypa ihop som kalven deri komagan, alldeles svart; det skulle vara mjukt och varmt och mörkt och komagan skulle vara som en skinnfäll inuti och ingen skulle se honom."

Men komaga-grottan blir inte för Nicanor den punkt där historien tar en ny och hoppfull vändning. Om den kan betraktas som en vändpunkt är det bara på så vis att den markerar färdens slut, varifrån det bara finns en väg att gå – tillbaka. Och det är inget segertåg man anträder. Men vänder åter när resan är slut, det gör man i sådana fall, för vad är alternativet? Det gives alltid något bättre än döden.

Som ofta när det gäller Enquist är det omöjligt att veta vad som är total fiktion och vad som baserar sig på verkliga tilldragelser, men i historiens ljus vet vi ju att de händelser Enquist fabulerar kring  trots allt utgjorde en av startpunkterna för den arbetarrörelse och socialdemokrati som så småningom kom att bygga upp ett samhälle med relativt välstånd för alla. Något bättre än döden.

Och förresten: Åsnan, hunden och tuppen som i sagan gav sig iväg att bli stadsmusikanter – till Bremen kom de aldrig fram, och stadsmusikanter blev de lika litet som Nicanor blev någon ordets förkunnare. Men även dem gavs förvisso något bättre än döden.