då vi samfällt spände våra bågar
Och vi siktade högt
högre än vi själva begrep
Ingenting fanns som kunde hindra och stävja
våra pilars flykt
Vi kunde tänka sånt som ingen
kunnat tänka och ingen kan tänka igen
Vi kunde säga sånt som ingen
knappt ens vi själva kunde förstå
Det fanns inga gränser
vi kunde bli vad som helst
vi var hjältar och gudar
och ingen kunde liknas vid oss
Och där i tankens yttersta gränsland
fanns en så ofattbar glädje och lust
Hur var det möjligt att den blev just vår?
Det var en underbar tid
Men liv kom emellan
inte på minsta vis att förakta
Men någonting tvinade bort
Någonting dog
Kan vi få det tillbaka
eller är det för alltid förbi?
Nej, jag vill tro på en vår
då vi ännu en gång
ska tälja våra bågar av segaste ene
då vi ska tvinna våra strängar av tankens trådar
och med nyvunna krafter
fyra av våra brinnande pilar
dessa lustfyllda bloss
och låta dem flamma
mot natthimlens stjärnströdda fond
Och om inte
är det ändå
om än med ett saknadens svidande styng
en ofattbar lycka och glädje
i minnet av allt det som var vårt och så svindlade stort
Och någonstans i djupet där inne
finns allting ändå kvar
Och ingen
kan någonsin
det ska du veta
ta det ifrån oss…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar