(Det här inlägget försvann strax efter publicering. Märkligt nog fanns det kvar om jag gick in i redigeringsläge, men det vägrade bli publikt igen, så jag provar med att lägga upp det på nytt.)
Här om dagen bevistade jag för första gången Uppsalas stolta
konserthus. Dessutom första gången jag tar del av Uppsala stolta
internationella gitarrfestival. Eller, förresten, i fjol var jag på en av
förfestivalkonsterterna, med Mad Artwork. Men nu var det första ”riktiga”
festivalbesöket.Alan Holdsworth, gitarr
Virgil Donati, trummor
Anthony Crawford, bas
Jag är förstås en dinosaurie. Hade förväntat mig fusion som det lät när jag 80-90-tal lyssnade på sånt som Weather Report, Hawk on Flight, Kent Kroon, Jan Akkerman, Jonas Hellborg...
Det blev en intressant upplevelse, men det saknades en del viktiga ingredienser för att det i min värld ska kallas för en musikalisk upplevelse.
Kommunikation: Tre kompetenta herrar befolkade den stora scenen i vars mitt det mest omfattande trumset jag sett tornade upp sig. Dessa kompetenta herrar spelade under de två timmar konserten varade samtidigt och tillsammans och samtidigt var och en för sig fler korrekta toner i följd än någon vanlig dödlig kan hoppas göra under en livstid. Faktiskt var det när huvudpersonen, Holdsworth, klev av scenen för ett stycke med endast trummor och bas som någon för mig förnimbar kommunikation mellan musikerna alls uppstod. Så var det också, i min mening, konsertens musikaliskt sett bästa parti!
Sväng: Virgil Donati var en veritabel duracel-kanin på speed. Grundpulsen fick åhöraren hitta själv, men Donati lade in så många kulsprutesnabba slag däremellan att det sväng som borde ha varit möjligt att hitta gick helt förlorat. Han gick over the top efter top efter top, och då han i ett långt solo, under vilket de båda andra musikerna lämnade scenen, lät sina dubbla hihats smattra som en hagelskur mot plåttak, samtidigt som han slog på allt annat och på något obegripligt sätt lyckades hålla också kicken igång - då kunde jag inte längre hålla mig för skratt.
Tema/melodi: Utan ett bra tema kan man spela hur många toner som helst. Vete fasen om det blir musik av det! Jag behöver det också som en fast punkt att återvända till, för att jag ska kunna uppskatta soloutflykterna.
Gitarrsound: Kanske en randanmärkning, men när man väl börjat sakna saker är det lätt att hitta mer saker att sakna. Holdsworth spelade vad jag förstår syntgitarr hela tiden. Det kan ju vara kul som krydda men, det kan inte hjälpas, går jag för att se och höra en gitarrist vill jag gärna höra gitarr.
Viss del av min kritik kan ha att göra med sådant som akustiken. Det var problem med att urskilja basen, som tenderade att bli ett oartikulerat muller. Det kan också ha varit att de inte hade sin allra bästa dag. Det ligger uppe klipp på youtube, med Holdsworth under årets turne, som är betydligt bättre än det vi bjöds på under gitarrfestivalen. (Och det kan ju vara så att en anledning till att klippen från andra festivaler är bättre beror på att han ofta har med en keyboardist i sättningen. Ännu en sak att sakna, alltså.)
Märkligt nog var det hela så tillfredsställande som upplevelse, att pengarna inte kändes bortkastade, trots allt. Det var inte en musikalisk upplevelse, så som jag förväntat mig den, men det var något annat...
