Helsingfors 24-25 oktober

Så har man hunnit med en vända till Helsingfors. En jobbresa: Möte med NUAS – Nordiska UniversitetsAdministratörsSamarbetet. Det brukar vara väldigt roligt och givande med våra möten. Jag ingår i en planeringsgrupp vars like man nog får leta efter. Vi jobbar hårt och effektivt, samtidigt som vi har fantastiskt roligt tillsammans. Och när vi träffas, vilket vi gör ungefär en gång i halvåret ser vi alltid till att vi går ut tillsammans och äter gott på kvällen.

Den här gången kändes det inte alls så roligt att åka på mötet. Vi började för ett halvår sedan planera en konferens här i Uppsala hösten 2011 – den tredje konferens jag är med om att utforma i de här sammanhangen. Men nu har jag börjat söka andra jobb, kanske inte är kvar på mitt nuvarande, och därmed inte heller i NUAS-gruppen, när det är dags för konferensen. Kände mig dels som en svikare gentemot gruppen, dels som helt onödig i det fortsatta planerandet…

När jag åker på NUAS-mötena, som hålls omväxlande på representanternas universitetsorter: Bergen, Tromsö, Göteborg, Odense, Aarhus, Helsingfors, Reykjavik brukar jag ta med kameran och fota en del, både under våra möten och ifall man hinner med någon liten sightseeing. Men den här gången saknade jag all lust för det, och lämnade både stora och lilla kameran hemma. Därför inga foton i detta inlägg.

Det blev väl rätt bra ändå, till slut. Vi beslöt att flytta konferensen till Tromsö, och när jag kom på att jag kunde planera in att hålla en workshop/miniföreläsning, som jag kan göra oberoende av om jag jobbar kvar här och ingår i planeringsgruppen eller ej, kändes det snudd på som att jag var med och lekte på allvar igen.

På söndagkvällen utbröt flygmekanikerstrejk i Finland, så under måndagförmiddagen höll vi koll på om våra flyg alls skulle gå. Jag hoppades ett tag att mitt flyg skulle vara inställt och att jag skulle få lov att ta färjan istället, men självklart var det skönt ändå att planet gick som det skulle.

Hemma i Uppsala var det kallt. Det tyckte jag inte om. Jag hade skjutit vinterkonservering av Fridas inombordare till kommande helg. Hoppas att det är litet mildare ute vid kusten, så att inte kylsystemet frusit sönder! Rapport om den saken kommer – och kanske litet foton.

Petras party - liten dokumentation

Förra lördan firade vi Petra 50 år med en riktig höjdarfest. Uppåt 60 gäster ur olika kategorier samlades i vår kvarterslokal och åt, drack, spelade musik, sjöng, lyssnade på musik och dansade. Släkt, gamla vänner till Petras familj, f.d. barnvakter, en hoper snudd på borttappade vänner, f.d jobbarkompisar och en massa annat löst folk.
 

Boel håller tal



Jag hade lagat mat hela fredag em och kväll. Lammgryta till köttätarna och kikärtsgryta till veggisar. Det är kul att laga absurt mycket mat! Det känns liksom busig på något vis att tömma nyöppnade kryddburkar i grytan, att hacka ner alla vitlökar från en nyinköpt fläta och att tömma påse efter påse morötter att skiva ner i grytorna. Gott blev det också! Massor av bröd hade jag  bakat. Och handlat 14 vinboxar och 2 flak med öl. (Tror ni att det räckte? Jag tror vi har så vi klarar oss över nyår! Men en vecka senare är jag ganska less på lamm- respektive kikärtsgryta - inte på vin, märkligt nog.) 





Ingela sjunger Ett glas öl för Petra (Foto: Irene)



Aase Fridegård sjunger Beatrice Aurore (Foto: Irene)



Lisa sjöng en bejublad solovers på Midnatt i Moskwa kompad av Gunilla

Levande musik till dansen skulle det vara och husbandet heter Mangel. Ibland vet jag inte om bandet finns eller inte, och kanske är det så att det inte finns om det inte hägrar en spelning inom den närmare framtiden, men då piskar jag ihop gänget. Som tidigare redgjorts för här i bloggen hade jag satsat pengar i ny PA-anläggning. Det kändes som dyrt, men det lät som bra! Inte minst bra var ny mixer som gjorde att vi kunde micka up respektive lina allt. Då fick vi också medhörning på allt, och för första gången i Mangels historia hörde jag ungefär hur vi lät medan vi spelade, inte bara trummor och min egen gitarr! På en inspelning från ett tidigare gig har jag hört hur jag, när jag ska lägga en stämma på I shall be released, tar i så jag överröstar leadsången och min röst snudd på spricker för jag hör jag inte mig själv annars. Nu satt stämsången som den skulle, tackvare nya PA:t!

Det är alltid kul att spela, men nu var det alldeles vansinnigt roligt. Aningen för litet repat, inte ens att vi hade en färdig låtlista - men inspirerat! Libbe filmade en del, så nu ska jag testa att lägga upp en video eller två  på den här bloggen, fast det har jag ju gjort tidigare... på Fridas dieselmotor (har blogger krympt videosarna till en grynig massa finns det bättre kvalitet på http://www.youtube.com/watch?v=MMnOBhACiUI och på http://www.youtube.com/watch?v=--84_Dqct3Y

Knockin' on heaven's door var en av de första låtar vi spelade när vi stapplade igång för dryga 7 år sen. Inte så kul för de andra att spela, kanske (G, D/f#, am7, G, D/f# am7... om och om igen),  men själv skulle jag lätt kunna hålla på i 20 minuter eller mer. Ackordföljden lånar sig tacksamt till nästan vad som helst som en flummig leadgitarr kan få för sig. (Jag älskar min wah-wahpedal.)

Like a rolling stone har vi tagit upp betydligt senare. Inte så tokig låt av samme föreslagne nobelpriskandidat... Förra gången vi spelade, vilket var drygt ett år sedan, tutade jag munspel på den, men med allt för litet repande i ryggen kändes det tryggare att hålla i gitarren.

När Mangel hade spelat två set och avslutat med orepade extranumret Proud Mary och större delen av gästerna började tacka för sig - och även jubilaren började tänka på den så kallade refrängen, skulle man förstås ha kunnat vila öronen en stund, men i stället äntrades scenen av en helt oannonserad konstellation:

Libbe och Mattias med Jonas förtjänstfullt vid trummorna spelade ur sin repertoar.

Och sen spelade Libbe, Daniel, Mattias och Johannes Nationalteaternlåtar. Tyvärr ingen videodokumentering. av det...

Libbe och Danne i nationalteaterntagen

Ja oj! Det var en minnesvärd fest! Hoppas vi får fler foton och videos till minnets hjälp, och att lägga upp. Jag hann ju inte med att fota värst mycket själv, så jag litar på benäget bistånd!



Veckans tryckkokare

Igår kväll åkte jag ut till Flottsund för att ta rätt på Fridas vagn, som jag ju behöver transportera till Herräng inför att båtarna ska tas upp, nästa torsdag. Men var fanns vagnen? På uppställningsplatsen i Flottsund verkade de flesta båtar var upptagna, och utplacerade i sina vagnar och vaggor, även precis där Fridas vagn hade stått. Jag lufsade oroligt runt på området och hittade slutligen, litet avsides, några tomma vagnar, och inträngd bakom dem Fridas. Insåg att här gällde det att rädda vagnen innan båtar ställs upp så att jag inte kommer åt att dra fram den längre.

Ringde Olof för att höra om jag kunde få ställa vagnen ute hos honom fram till helgen. Han befann sig fortfarande i Sydafrika och hade inget problem med att låna ut litet uppställningsplats.

Fick börja med att flytta på tre kolossvagnar (utan båtar) för att med mycket trixande få ut min vagn. Vagnens dragstång har ögla för traktordrag med en påskruvad ”handske” för dragkrok till bilen. Som det var gjort var det rackligt värre, och ingenting jag ville dra omkring en kärra i trafik och på landsväg med. Dessutom förlängde arrangemanget den redan absurt långa dragstången med ett par onödiga decimeter. Försökte fixa kopplingen på något bättre sätt, vilket visade sig knepigt, och till slut blev jag tvungen att först fästa "handsken" i dragkroken och montera fast vagnens dragstång efteråt. Bra blev det inte, men litet kortare. Och däckens kondition ska vi inte tala om. Så det gör vi inte.  Allt som allt: Tanken att dra omkring den här på vägarna kändes, för att uttrycka sig litet milt, inte helt bra.

Tiden rann i väg och till råga på eländet började det skymma. Vagnen har förstås inga baklyktor. Fäste en varningstriangel i aktern och började  i alla fall dra iväg den. Bestämde mig för att ta vägen förbi Skarholmen, Gottsunda osv... Vägen var smal och vagnen inte bara lång utan också bred utav helvete, och tog upp hela högra körfältet.

I första uppförsbacken slog det mig, när det hoppade till litet, att vagnen är obromsad, så i händelse att den skulle släppa från dragkroken kommer den att rulla bakåt ner för backen, och har jag då en bil bakom, då...  Ekipaget var ju klart olagligt, med slitna däck och ett dubbat – ja nu sa jag det visst i alla fall – så jag ville verkligen extra mycket inte ställa till med någon olycka.

Så snart det lät sig göra svängde jag därför av vägen och fixade så gott det gick med ett rep, så att vagnen skulle vara någorlunda säkrad om kopplingen skulle släppa. Tiden gick åt samma håll som nyss och det skymde märkligt nog allt mer. Det här företaget kändes allt mera inte bra!

Körde en bit till medan jag funderade över om jag möjligen kunde ställa vagnen någon närmare stans, och när jag strax före Norbyvägen kom till rondellen vid infarten till Gottsunda bestämde jag mig hastigt, körde ett helt varv i rondellen och svängde därefter direkt in på den parkeringsgrusplan som finns i anslutning till friluftsområdet ner mot Hågadalen. Där monterade jag loss vagnen. Monterade, eftersom jag var tvungen att först skruva loss dragstången från handsken i dragkroken innan jag kunde lossa den senare från dragkroken. Sköt vagnen så mycket åt sidan jag kunde, fäste ett par remsor maskeringstejp över förre ägarens namn och telefonnummer, och skrev mitt mobilnummer på den.

Kom hem trött, uppgiven och uppstressad, och när jag i morse landade på jobbet funderade jag över om inte NASA möjligen skulle företa någon månfärd snart, så jag kunde be dem ta ner mitt blodtryck.

Nu har jag faktiskt fått tag i ett åkeri som ska transportera vagnen till Herräng. I början av nästa vecka, sade de. Grunnade över om jag borde ringa kommunens parkförvaltning och förklara varför min vagn står där den står, samtidigt som jag bedyrar att jag kommer att flytta på den inom kort. Men innan jag hann bestämma mig ringde åkeriet och sa att de hämtar den redan i kväll, för att köra till Herräng tidigt i morgon bitti... Då törs jag nog strunta i kommunen.

Hoppas det inte strular något mer med den här saken nu. Men jag oroar mig fortfarande för att åkeriet ska höra av sig och säga, antingen att vagnen är försvunnen, eller att den är för bökig för dem att ta. Så vilopuls är ännu inte riktigt uppnådd. Hur som helst: Fixar åkeriet att transportera ut den är allt gott och väl, och jag bryr mig inte det minsta om att det kostar mig 2500:- + moms. Men säg mig bara:

Vaaaaarför lär jag mig aldrig att sätta igång med saker i god tid???

Enquist och stadsmusikanterna i Bremen

Det gives alltid något bättre än döden. Det är det mantra som upprepas genom Musikanternas uttåg (1978), men efter att ha läst boken är det väl knappt man kan hålla med om det. Eller är det så att Enquist i sin berättelse, som tilldrar sig bland sågverksarbetarna i Västerbotten under 1900-talets absoluta början, pekar på just det – att trots det elände, trots den vanmakt, trots den förnedring och misär människor många gånger tvingas leva i, så lägger de sig inte ner och dör, för vi människor har liksom inget annat val än att leva i föreställningen om och i hoppet – med verkligheten överensstämmande eller inte – att det gives alltid något bättre än döden. För vad är alternativet?

Ibland leder ens associationer en på lustiga villovägar. När jag har tänkt på titeln Musikanternas uttåg och att det är en roman om arbetarrörelsens begynnelse… då har jag fått bilder i huvudet av sossarnas förstamajtåg, med bleckmusikkåren i spetsen – stundom nästan fler till antalet än de demonstrerande. Musikanternas förstamajtåg, alltså. Så helt galet, och ändå inte. Enquist syftar på sagan om åsnan, hunden och tuppen, som flyr undan hotande avlivning och beger sig att bli stadsmusikanter i Bremen, ty det gives alltid något bättre än döden.

Men för morbror Aron gavs inget bättre. Han gick ut på isen, spettade med stor beslutsamhet och möda ett hål igenom vilket han med största ansträngning kunde tränga sig, för att – i brist på kvarnsten att hänga om sin hals – med en ryggsäck proppad med sten, sänka sig ned och försvinna i det svarta iskalla vattnet. Jag avslöjar ingenting som påverkar läsupplevelsen. Arons självmord ramar i omvänd kronologi in handlingen, och även om Aron knappast är berättelsens huvudperson kan läsaren mot slutet förstå något av vad som drev honom att den natten bege sig ut på isen för att avsluta sitt liv, vad som gjorde att han för sin del inte längre kunde instämma i berättelsens mantra. (En del av just den historien finns f.ö. senare berättad i Kapten Nemos Bibliotek (1991) men då i en snarast magisk och surrealistisk skildring som ur ett febrigt barns perspektiv.)

Om andra av Enquist-romaner jag läst handlat om magnetisörer och hänförande förkunnare (av olika slags budskap) är temat här snarare misslyckad förkunnelse och brist på hänförelse: Väckelsekristendomens förkunnelse, som stelnat i moralistisk och livsförnekande känslokyla, möter den inte särdeles brinnande socialistiske agitatorn Elmblads förkunnelse, som i sin tur så totalt misslyckas med att nå fram till de västerbottniska socialisthatande sågverksarbetarna. Och Nicanor, Elmblads följeslagare, som genom de händelser som utspelas (vilka inte ska avslöjas här) aldrig kommer att kunna bli någon ordets förkunnare – varken för att föra väckelsens eller socialismens budskap vidare.

Historien så genomtragiskt, och samtidigt så lustfylld läsning! Enquists språk, förstås, och de korta scener med repliker som snabbt skiftar karaktär och liksom slår knut på sig själva. Som när Nicanors strängt kristna, och därmed antisocialistiska, mor Josefina fått klart för sig att Nicanor kommer att följa med Elmblad på agitationsresa. Hon packar en kappsäck med palt och smör åt dem. Så frågar hon Elmblad:

"– Tyck han om palten?

Han sa, tacksam att hon velat tala till honom:

–Jodå, den tycker jag mycket om.

Hon tittade då på honom ett kort ögonblick, vände sig till Nicanor och konstaterade som om Elmblad inte fanns i närheten:

–Bli du less på den här socialisten, sa hon kärvt, så lägg ut en palt åt han på svagisen."

Jag har sagt tidigare att det finns en grotta i Enquists romaner. Det gör det naturligtvis här också, när Nicanor och Elmblad ligger misshandlade och blåslagna (Nicanor dessutom bakfull) i en fårkätte:

"Nicanor hade velat att ingen skulle kunna se honom. Att ingenting, absolut ingenting skulle kunna spräcka upp mörkret, att han skulle kunna krypa ihop som kalven deri komagan, alldeles svart; det skulle vara mjukt och varmt och mörkt och komagan skulle vara som en skinnfäll inuti och ingen skulle se honom."

Men komaga-grottan blir inte för Nicanor den punkt där historien tar en ny och hoppfull vändning. Om den kan betraktas som en vändpunkt är det bara på så vis att den markerar färdens slut, varifrån det bara finns en väg att gå – tillbaka. Och det är inget segertåg man anträder. Men vänder åter när resan är slut, det gör man i sådana fall, för vad är alternativet? Det gives alltid något bättre än döden.

Som ofta när det gäller Enquist är det omöjligt att veta vad som är total fiktion och vad som baserar sig på verkliga tilldragelser, men i historiens ljus vet vi ju att de händelser Enquist fabulerar kring  trots allt utgjorde en av startpunkterna för den arbetarrörelse och socialdemokrati som så småningom kom att bygga upp ett samhälle med relativt välstånd för alla. Något bättre än döden.

Och förresten: Åsnan, hunden och tuppen som i sagan gav sig iväg att bli stadsmusikanter – till Bremen kom de aldrig fram, och stadsmusikanter blev de lika litet som Nicanor blev någon ordets förkunnare. Men även dem gavs förvisso något bättre än döden.

Ibland är mos bara mos

I den uppsjö av snälla och generösa systrar jag är begåvad var det en som härom dagen överlämnade en kasse med fallen frukt från Krusenbergs herrgård. Det blev dessvärre bara mos av alltihop. Så här gick det till:

På skärbrädan

Med min bästa vassa kniv skar jag de vackra små äpplena i bitar, och lade dem utan pardon i en gryta och lät dem koka sig mjuka och möra. Jo minsann!

Här går de sin slutliga ändalykt tillmötes 

När de kokat sig mosiga och inte visste sig varken ut eller in gav jag mig på dem med stavmixern, tillsatte socker och citronsyra och hällde resultatet i burkar preparerade med natriumbensoat. Jag tror det blev bra. Vi får väl se vid nästa grötfrukost.

Slutresultatet

Fast när jag drar mig till minnes: jag sparade två  fina äpplen att ätas au naturelle. ett av mig och ett av Petra. De smakade gott. Det var det hela. Utan filosoferande eller andra åthävor. Ibland är en cigarr bara en cigarr, och en burk äppelmos är stundom inget annat än en burk äppelmos. Och inte blir det sämre av det.

Ständigt denna Enquist: En resa att tolka...

Ännu en Enquistroman. Och vilken sådan! Titeln Lewis resa alluderar förstås till Bunyans Kristens resa, som jag minns som en fruktansvärt tråkig och ointressant skrift, med platta och fullkomligt entydiga karaktärer. De heter ju t.o.m. sådant som Trofast, Skrymtare etc... (Obegripligt att den boken lär ska vara en av världens mest sålda!) Enquists karaktärer däremot har många bottnar, drivs av motstridiga motiv av vilka de kanske är medvetna om somliga, halvt medvetna om vissa och fullkomligt blinda för ytterligare andra. De är, i motsats till karaktärerna i Bunyans framställning, levande människor av kött och blod, med både könsorgan och tarmar. Inte några pappfigurer som placeras ut längs vägen med enda uppgift att föra handlingen framåt i avsikt att saluföra ett tämligen banalt budskap. (OK det är både anakronistiskt och elakt och orättvist att jämföra Bunyan och Enquist, men boktitlarna gör det oundvikligt.)


En tidigare Enquistroman Magnetisörens femte vinter, utgiven 1964, tänker jag är visserligen en roman i sin egen rätt, och en riktigt bra sådan. Samtidigt är den en – förmodligen vid den tiden av Enquist helt omedveten – förstudie till den 37 år senare utgivna Lewis resa:


Den förra inleds i den grotta dit Meisner flytt undan sina förföljare. Där lyckas han hålla stånd en längre tid genom att kasta sten på förföljarna när de försöker klättra upp för det branta stupet nedanför grottan. Ganska långt in i Lewis resa (s. 498) dyker åter en grotta upp, och kallas då Mal Olas bo eller grotta. Lewi har aldrig varit in i grottan, men den förekommer i ett samtal mellan honom och Gud. Ytterligare ett antal sidor in i handlingen (s. 551) ger Enquist en nästan direkt referens till Magnetisören:


Och kanske föreställde han sig detta som kampen vid Mal Olas grotta: hur Lewi ensam förde striden mot de uppklättrande kulturradikalerna, endast beväpnad med en trästång, hur han stötte dem ner i avgrunden, en efter en, med trästången, Lewi ensam, på Guds uppdrag.


Grottan – som förövrigt förekommer också i Kapten Nemos bibliotek – är en uppenbar, och inte särskilt svårtolkad symbol: Grottan. Graven. Döden. Men också återfödelsen. Kairos. Vändpunkten. Slutet på det gamla, och början på något radikalt nytt.


I Magnetisörens femte vinter är Meisner näst intill död av svält och kyla när han – genom förföljarnas kringgående rörelse som låter dem ta sig till grottan ovanifrån istället för nerifrån – tillfångatas. Han hålls sedan vid liv av sina fiender, bara för att genom utnyttjande av sin manipulativa gåva kunna fly dem och så småningom kunna bygga upp en ny verksamhet.


Lewi som av omständigheterna funnit sig tvungen lämna ledarskapet för den växande pingströrelsen till Lidman, och att ta sin tillflykt till Amerika, återvänder i tanken till barndomens grotta, som i sammanhanget också blir till ett Sinai berg. Lewis fiender, varibland den älskade vännen Lidman är en, befinner sig också där, i hans medvetande. Det är på något vis de som håller honom vid liv, och Lewi bestämmer sig för att återvända till Sverige, att återta makten över sitt imperium och att aldrig ge vika mer.


Men naturligtvis, grottan är bara en detalj. Det som verkligen förenar Magnetisören och Lewis resa är den övergripande tematiken: frågorna kring hänförelse, bedrägeri, ärlighet och uppsåt. Att jämföra romanerna blir extra intressant eftersom  rollerna i de bägge romanerna motsvarar varandra enligt någon sorts överlappningsprincip. Och just det är talande! Vem är magnetisören i Lewis resa? Lewi Pethrus förstås, men också och Sven Lidman, pingströrelsens främste förkunnare, den förkunnare som organisatören och imperiebyggaren Lewi Pethrus så väl behöver. Så magnetisören Meisner representerar både Lewi och Lidman. Kanske skulle man kunna säga att Meisner representerar hela pingströrelsen.

Selingers plats i Lewis resa tas främst av Efraim som visserligen älskar Lewi och rörelsen, men till slut måste resa sig upp och tala om att kejsaren faktiskt saknar kläder – samtidigt som han själv i just den stunden blir skändligen utnyttjad av Lewi i kampen mot Lidman, som även han i det offentliga avståndstagandets stund har aspekter som i Magnetisören representeras av Selingers figur. Sammantaget förstärks så de grundläggande frågor Enquist ställer: Vem är det som bedrar, och vem blir förd bakom ljuset? I vilken mån är bedragaren medveten om sitt eget bedrägeri? I vilken mån är han kanske själv ett offer för det? Och, kan bedrägeriet gå hand i hand med gott och ärligt uppsåt? Frågorna kvarstår, men belysta, efter att bokens sista blad vänts.

Lewis resa är en roman. Den bygger visserligen, som nästan alltid när det gäller Enquist, på grundlig forskning, och det finns ju en hel del skrivet både av och om såväl Lewi Pethrus, som om Sven Lidman och pingströrelsen i stort. Men stora delar är naturligtvis konstruktioner, och som Enquist själv säger, tolkningar. Jag kommer att tänka på filosofen Robert Nozick och hans programförklaring för boken Philosophical Explanations (en betydligt mer tilltalande bok än Anarchy, State and Utopia, som han är mest känd för): Ett försök att utifrån de beståndsdelar till vilka vi har tillgång, bygga sammanhängande förklaringar till de klassiska filosofiska frågeställningarna. Inte för att fastslå någon dogmatisk lära om hur det är eller hur det gått till, men att försöka visa hur det skulle kunna ligga till, hur det skulle kunna ha gått till… På liknande sätt arbetar Enquist med historien om Lewi, Lidman och pingströrelsen.


Som Enquist säger "Man får väl tolka och använda människors sista ord som man vill. Det är ju vi som bestämmer, och som ska leva vidare med dem". Ja, och på samma sätt får vi tolka dessa människors hela liv och gärning. Det är ju vi som ska leva med verkningarna av dem. Och Enquists tolkning är helgjuten och psykologiskt övertygande.


Intressant också att så kritisk till väckelsekristendomen Enquist är, och framträtt i andra böcker – människorna behandlar han hela tiden med respekt och värme. Rentav med kärlek. Ingen av huvudpersonerna tas heder och ära av (hur lätt skulle det inte ha varit!). Och Enquist får (åtminstone den här) läsaren att genom de nästan 600 sidorna slitas av dubbla lojaliteter. Lewi eller Lidman? I slutänden får jag väl säga att mina sympatier ligger hos Lidman, men kanske mer för den romantiker, poet och mystiker han är, än för att han genomskådat Lewis dubbla agenda och övergivande av de ursprungliga idealen. I fablernas värld är Lewi är myran och Lidman syrsan. Jag har alltid tagit parti för syrsan.


Upplösningen är en obetalbar iscensättning med filmiska kvaliteter. Ett rättegångsdrama där Enquist, med en snabb blinkning mot sitt grundmurade idrottsintresse, ofelbart låter läsarens associationer gå till en fotbollsmatch i någon av de stora ligorna, där supportrarna till de bägge lagen eldar sig själva och sina favoriter med sina respektive sånger. Jag ska inte förstöra för den som ännu inte läst boken genom att återge upplösningen här. Den är storslagen, pampig – och samtidigt vansinnigt komisk!
Den som kan litet (fri)kyrkohistoria känner redan till utgången, men det spelar ingen roll! Läs boken! Lewis resa har så mycket väsentligheter att säga om människans varande i världen, och den är berättarkonst och läsupplevelse på högsta nivå. Att läsa den är en resa i sig!

En lycklig tid

En lycklig tid

då vi samfällt spände våra bågar

Och vi siktade högt

högre än vi själva begrep

Ingenting fanns som kunde hindra och stävja

våra pilars flykt

Vi kunde tänka sånt som ingen

kunnat tänka och ingen kan tänka igen

Vi kunde säga sånt som ingen

knappt ens vi själva kunde förstå

Det fanns inga gränser

vi kunde bli vad som helst

vi var hjältar och gudar

och ingen kunde liknas vid oss

Och där i tankens yttersta gränsland

fanns en så ofattbar glädje och lust

Hur var det möjligt att den blev just vår?

Det var en underbar tid

Men liv kom emellan

inte på minsta vis att förakta

Men någonting tvinade bort

Någonting dog

Kan vi få det tillbaka

eller är det för alltid förbi?

Nej, jag vill tro på en vår

då vi ännu en gång

ska tälja våra bågar av segaste ene

då vi ska tvinna våra strängar av tankens trådar

och med nyvunna krafter

fyra av våra brinnande pilar

dessa lustfyllda bloss

och låta dem flamma

mot natthimlens stjärnströdda fond

Och om inte

är det ändå

om än med ett saknadens svidande styng

en ofattbar lycka och glädje

i minnet av allt det som var vårt och så svindlade stort

Och någonstans i djupet där inne

finns allting ändå kvar

Och ingen

kan någonsin

det ska du veta

ta det ifrån oss…