OS i Mexico 1968. Guld- och bronsmedaljörerna på 200 meter, Tommie Smith och Juan Carlos, står på prispallen och höjer nävarna med svarta handskar på. Black Power.
Jag var tio år och det var förmodligen min första politiska upplevelse. Jag fick gåshud då och jag får det i dag. Det finns de som står upp för sina rättigheter även när det kostar dem personligen. Kanske förstod de inte vad det skulle kosta dem. Ändå: Starkt. Vackert. Beundransvärt! Jag kommer aldrig att glömma det.
Och Ulf Dagebys låt... Stark och så oerhört tragisk. Men alla vi som på olika sätt upplevt oss trampade på: Vi kommer igen. Och igen. Och igen... Så det så!
(Har jag rätt att identifiera mig med dem? Jag vet inte. Antagligen inte, men om vi inte sluter oss samman, hur ska vi då nå någonstans?)
