Utanför systembolaget
står två män och samlar in pengar. En av dem är samma kille
jag emellanåt köper Situation Stockholm av. Han samlar till de hemlösa
i Uppsala. Vad den en andra mannen samlar till för ändamål lägger
jag inte märke till. När jag passerar tänker jag att jag nog, för
ovanlighets skull har litet kontanter på mig, så när jag handlat
färdigt och går ut stannar jag till och lyckas faktiskt gräva fram
en femtiolapp att peta in i förstnämna insamlingsbössa. Den är
halvtransparent och jag ser att den är nästan proppfull med sedlar.
Tjugor, femtio- och hundralappar. Ja, det är jul. Givandets
högtid...
Vad är det jag ägnar
mig åt när jag ger av mitt överflöd? Är det det som kallas
välgörenhet? Det
är väl det, antar jag, men jag har alltid tyckt illa om om ordet,
och det stör mig att det allt oftare, tycks det mig, kommit att användas och det allt mer okritiskt.
Det är den ena välgörenhetsgalan efter den andra, det är
vinstdrivande lotterier och det är elleverantörer (och kanske andra
företag också) som ger en del av vinsten till
välgörenhet... Är
det något fel med det?
Jag tror inte att jag målar fan på väggen: Jag menar att vi – under nu
rätt lång tid – har sett en förskjutning från ett
välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle, och det är
djupt oroande och problematiskt.
Med den nu pågående
nedmonteringen av det välfärdssamhälle som byggdes upp under
större delen av 1900-talet blir utsatta människor, individer och
grupper, alltmer utlämnade åt andra individers och gruppers
frivilliga givande, och man behöver inte tänka i många steg för att inse att det inte är någon hållbar ersättning för
ett stabilt välfärdssystem.
Välgörenhet fokuserar
på givaren, inte på mottagaren. Det finns forskning som visar att
vi blir glada av att ge, att dela med oss. Och det är väl bra det,
men just därför riskerar välgörenhet att i första hand bli ett
medel för givaren att må bra, snarare än ett medel för att
avhjälpa mottagarens utsatthet. Man kan faktiskt höra värderingen
uttalas att det är bättre med mindre gemensam skattefinansierad
välfärd för att ge utrymme för det enskilda givandet. Bättre för
vem? Kanske i något avseende för givaren som jämfört med
skattefinansierad välfärd tydligare kan se sin egen delaktighet.
Bättre för mottagaren? Knappast.
Välgörenhet skapar
nämligen varken tillförlitlighet eller långsiktighet och ger
därför inte mottagaren någon trygghet. Det är givaren som väljer
hur mycket och vart stödet ska gå. Nyss gav jag till de hemlösa i
Uppsala. En annan dag kanske jag väljer att ge min femtiolapp till
att rädda den utrotningshotade sibiriska tigern.
Alliansregeringen har i
sin privatiseringsiver och nedmontering av den gemensamma välfärden
framhållit två motiv. Det ena är kvalitetsmotivet.
Konkurrensutsättning ska ge högre kvalitet, menar man. Det
argumentet är sedan länge fullkomligt mosat av verkligheten. Det
behöver vi bara se på de senaste i raden av vårdskandaler och
skolkonkurser för att konstatera. (Jag ska inte här gå in på frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärden.
Det har jag gjort tidigare.)
Det andra argumentet är
valfrihetsargumentet. Valfrihet är på något vis per definition
bra, tycks grunduppfattningen vara. Högst diskutabelt, menar jag.
Dessutom uppstår frågan: valfrihet för vem?
Det är ju uppenbart
att i välgörenhetssamhället är det givaren som har valfrihet.
Mottagaren däremot är utlämnad åt givarens godtycke. För mottagaren finns
ingen valfrihet, bara bara maktlöshet.
I
välgörenhetssamhället har mottagaren inga självklara rättigheter, på
det sätt välfärdssamhället, genom t. ex. socialtjänstlagen ger rätt till visst samhälleligt stöd.
Dessutom finns ett
kunskaps-/informationsproblem: Jag valde här om dagen i vilken
insamlingsbössa jag skulle lägga min femtiolapp. På vilka grunder
fattade jag mitt val? Varför lade jag den inte den andra bössan.
Jag tog ju inte ens reda på till vilket ändamål mitt bidrag då
skulle ha gått. (Och förresten, när jag rannsakar mig själv: nog
hade jag kunnat gräva fram några tior att stoppa också i den andra
bössan, men jag fann det helt godtyckligt lagom att ge femtio ynka
kronor!)
Nej, det finns inget annat
sätt att garantera individer och grupper dräglig tillvaro, lika
rätt till utbildning och vid behov tillgång till jämlik och god
vård än genom ett gemensamt finansierat starkt välfärdssystem.
Och för den som
inbillar sig att väl utbyggtd och fungerande gemensam välfärd
skulle ta bort möjligheten till ideellt givande (som jag gärna
ersätter välgörenhetsbegreppet med) vill jag citera den här
helgens huvudperson. (Nej, det är inte Kalle Anka, och det är inte
jultomten):
De
fattiga har ni ju alltid ibland er (Matt. 26:11)
Det
kommer alltid att finnas de som är i behov av mer än det lagstadgade
stöd samhället kan ge, någon mer utopisk tro har inte jag, i alla fall.
Och kan vi i Sverige återskapa en stark gemensam välfärd har vi hela
världen att blicka ut mot.
