Liten kran ställer till med stora lass

-Vad är nu detta? Är det flytt på gång, eller är det (ännu mer otroligt) bara julstädningen som för ovanlighets skull påbörjas i god tid?

Här var det bråte, minsann!

- Ack nej. Det var bara så att kranen i tvättstället på nedre toaletten äntligen gick helt sönder och samman! Hurra!

Till all lycka gick den äntligen sönder

-Äntligen?

- Ja, den har varit fastkalkad på iskallt i över ett års tid, så det var verkligen på tiden att den blev fullkomligt oduglig så man blev absolut tvungen att felanmäla.

- Jaså, men kunde ni inte ha felanmält den tidigare? Det är ju så enkelt, och Uppsalahem brukar vara snabba och komma och fixa på en dag eller två från felanmälan!

- Förvisso. Men det var bara det att för att de ska kunna byta ut kraneländet måste de stänga av huvudkranen, det begriper ju minsta krake. Och den vet jag mycket väl var den sitter: allra-jävla-längst-in i det proppfulla hallförrådet under trappen

Längst in bakom kartonger, kassar, resväskor och bråte finner man huvudkranarna

Så det blev att släpa ut alltihop ur förrådet för tillfällig förvaring på annan ort tills de kommer från Uppsalahem och mokar...  

Das Baas

Fender Jazz bass MIJ 1988/89 

Det förra inlägget var litet märkligt i förhållande till rubriken. Eller om det var tvärt om. "...nya instrument." och så bara en massa foton på min gamla stratta som jag hunnit ha i över 15 år...
Men det vet vi ju hur det är med rubriksättare. Inte ofta de hittar bulls eye. När det gäller rubriker får man vara glad om det är någorlunda rätstavade och man besparas de mest flagranta sär skrivningarna. Att de ska ha något att göra med den följande texten, och vice versa... det är verkligen att kräva för mycket av tillvaron.
 
Och så var det väl så att jag tyckte jag hade nördat rätt bra kring mitt basinköp i inlägget dessförinnan.

Rätt nöjd är jag, och så även mina fingertoppar som mår betydligt bättre av denna mer lättspelade bas än av den gamla.





Nya tider, nya instrument...

Så påbörjar man på allvar sin karriär som basist, då... De flesta gitarrerna blir kvar, men för att finansiera köp av någorlunda bas får min fina Fender Stratocaster US Plus finna sig i att bli utlagd för försäljning. Det har suttit långt långt inne, men när allt kommer omkring är jag faktiskt ingen strattagubbe. Har mest spelat min Washburn Hawk och sedan ett drygt år en halvakustisk Ibanez Artist. Dels gillar jag gibsonmensuren bättre (har ju små händer) dels är det, pick up-mässigt, vräkiga humbuckers som gäller för min del. (Fast jag måste erkänna att jag gillar de split-bara på min Washburn) så Strattan har mest fått vila i sitt etui...

För flera år sedan var jag, i viss ekonomisk nöd, på väg att annonsera ut henne. "Spelar som en våt dröm" minns jag att jag skrev jag i annonsutkastet - som aldrig blev publicerat. Och det är verkligen sant. Så visst kommer jag att sakna henne... 

Fender US Plus

Den för modellen säregna Wilkinsonsadeln - "roller nut"

Lace Gold Sensors



Låsbara stämmisar



Litet skav från beslag på axelbandet, men det är på baksidan,
syns inte utåt och påverkar naturligtvis inte den fantastiska spelbarheten



Basforskning

Att köpa ny (fast begagnad) elbas borde väl vara en baggis, kan man tycka. Ja, det tänkte jag tills jag började kolla litet närmare. Jag visste ju vad jag ville ha: Typ Fender Jazz Bass. Jaha, så långt allt gott och väl. Dessutom råkar jag genom jobbet ha kontakt med en trevlig kille som är basist och som visade sig ha en bas han gärna kunde tänka sig att göra sig av med. En japanbyggd Fender Jazz Bass. (Först tänkte jag att det möjligen är en mod. 62’ reissue. Men det motsägs - visade vidare forsk - av volym/tonkontrollerna.) Snygg, lättspelad, hänger fint över axeln… Begärt pris 6000:-

Köpa eller inte köpa...?

Är det ett rimligt pris? Det visade sig närmast fullkomligt hopplöst att göra prisjämförelser! Fender Jazz Bass finns i otaliga modeller, och dessutom USA-byggda (MIA), Mexico-byggda (MIM) och Japan-byggda (MIJ). Allt i nypriser från c:a 5800:- till ungefär det tredubbla. I webbkatalogerna är det mer regel än undantag att man undanhålls uttryckliga uppgifter om det är MIA, MIM eller MIJ. Det får man gissa sig till. Så att göra sig en uppfattning om vad en motsvarande den jag nu har hemma kostar ny… ja det är ungefär lika omöjligt som att försöka jämföra olika mobiloperatörer och deras respektive olika abonnemangsformer. Totalkört.

Vidare: Letar man kommentarer och så på diskussionsfora på nätet finner man ungefär samtliga möjliga alla uppfattningar representerade: Att MIA definitivt håller högre kvalitet än MIJ och MIM. Att MIJ är lika bra som USA-byggda medan MIM är litet lökigare. Att MIM håller högre klass än MIJ. Att det inte går att uttala sig generellt, utan varje instrument måste bedömas för sig…

Till saken kommer ytterligare komplikationer rörande just japan-byggen: det finns både beteckningen Made in Japan och beteckningen Crafted in Japan. Skillnaden avspeglar att till en början en del, och vid mitten av 90-talet hela, den japanska produktionen övergick från FujiGen Gakki till Dyna Gakki.

Bland förståsigpåarna anses MIJ, något förmer än den senare CIJ, men ännu i början av 90-talet tillverkades Fender gitarrer och basar också av FujiGen Gakki, så man kan inte vara säker. Det är ju litet som med gitarrer, där japanbyggen från 70- och 80-talen ofta anses – och i min erfarenhet också är – riktigt bra, men där kvaliteten senare betänkligt dalar. I de fallen har det att göra bl a med att Matsumoko-verkstaden där många kända märken tillverkades  lades ner 1986, och produktionen flyttades till Korea och Kina. (jag har själv en akustisk Aria Maestro en elektrisk Washburn Hawk/Eagle och min för närvarande allra mest omhuldade Ibanez Artist 80 som troligen är tillverkade där. Fullkomligt förträffliga instrument alla tre.) Även FujiGen Gakki anlitade för en del av sin produktion Matsumoko-verkstaden, men tillverkade samtidigt själva och produktionen av Fender flyttades aldrig från Japan.

Däremot finns ju Squier, Fenders lågprisserie som åtminstone en tid tillverkades i Japan . De är numera vad jag förstår byggda på olika håll i Asien. Min egen allra-billigaste-squier-jazz-bass är byggd i Singapore. Men jag antar att det finns korea- och kina-byggda också. Och här kommer det jobbiga: Squier, som alltså är lågprisserien, omfattar ändå vissa modeller som kostar mer än fullprisseriens billigaste. Dvs det finns Squier-basar som kostar mer än Fender-basar…

Man får lust att ge upp det här och för enkelhetens skull hosta upp 12000:- för en tysk Sandberg-bas… Men nu har jag en Fender MIJ (eller är det CIJ?) stående hemma. Bekvämligheten säger: köp den så har du en bas som är bra mycket bättre än den du haft hittills.

Koll och dubbelkoll säger nu att den här basen är en MIJ. Alltså tillverkad av FujiGen Gakki, och det någon gång under åren 88-89. HIttade utmärkt webbsajt för datering, Guitar Dater Project. Tekniskt ser den knappt halvfärdig ut, men den fungerar! Dubbelkollade mot Fenders egna tabeller och det verkar stämma.

Puh! Nå, basen är klart bra. Den kostar mer än dubbelt så mycket som min nybörjarbas. Är den mer än dubbelt så bra? Allt beror ju på hur man mäter, men om man har kriteriet: hur länge kan man spela utan att bli helt slut i vänsterhanden? Då verkar den nya vara ungefär oändligt mycket bättre. Mitt huvud tar slut långt långt innan handen gör det. Köp! Köp! Köp!

Rock&Roll-lycka

Förra helgen spelade vi på 50-årsfest. Som jag sagt tidigare, tänkte jag mig att det skulle bli en av våra bättre spelningar.Tog med inspelningsmackapären och riggade upp. Tyvärr, dumt nog och synnerligen irriterande hade jag glömt att kolla att det fanns plats på minneskortet, och intre låg en massa skit i vägen. Nåja en kvart av spelningen lyckades jag fånga, och jag är väldigt nöjd med det jag hör.

Visserligen hade vi problem med ljudet. Scenen var ett litet bås där basen for runt som ett vilddjur och åt upp alla andra ljud. Skruvade vi upp medhörningen så stackars Daniel hörde sin egen sång blev det naturligtvis rundgång... Men efter omständigheterna gjorde vi, måste jag säga, ett veritabelt kanongig! Och utan omständigheter var det riktigt bra. Daniels sång ligger för långt fram i mixen - för vi trodde ju inte att den hördes. Men vi var tightare än någonsin, höll ihop varenda jävla låt bättre än någonsin - och det funkade lika bra som någonsin. Folk gillade det och dansade som 17.

(Synd bara att inte minneskortet räckte till Crocodile Rock som fick igång den redan  utomordentligt välstartade publiken alldeles litet extra... Skulle varit fint att höra hur det fåtal lugnare låtar vi hade med oss tog sig, också. A whiter shade of pale, t. ex.)

När vi spelat klart sa jag till Johannes att det här är helt enkelt det roligaste jag vet. Senare har jag reviderat uttalandet en aning. Att stå på scenen och spela (vare sig det är gitarr eller bas), och att göra det med just dessa underbara grabbar... det är lycka. Aldrig är jag så lycklig som just då. Så enkelt är det. (Men visst är det en liten aning roligt också.)

Hur som helst, så här lät det - och såg det ut - i alla fall. Vi drog igång med In the Midnight Hour...

 Följd av Like a Rolling Stone...

Så drog vi upp temperaturen ytterligare en aning med Unchain My Heart - en av de låtar som hängt med längst i Mangels historia :

 Nu började visst minneskortet ta slut, men merparten av BTO:s Roll on Down the Highway hann vi med innan minnesförlusten gjorde sig allt för märkbar:

Spelmässigt helt klart en av våra i särklass bästa spelningar, om inte den allra bästa. Får bara  ordning på mixen och ljudet... Då finns det inga gränser! Missa oss inte nästa gång!