Recension av en vän

I går hamnade jag på konsert med David Book Stockman, en gammal och mycket god vän till mig. Vi umgicks en period på nittiotalet, och har numera bara sporadisk kontakt via sociala medier, ni vet hur livet är... men vänskapen finns där ännu. Efter femton år av tystnad, enligt honom själv, tog han nu plats på scenen igen. De femton åren hade han använt väl. Jag kunde inte låta bli en recension... För att hålla undan vår personliga relation har den blivit litet högtravande:

”Litet konstigt, kanske man kan tycka, att en gitarrkille hade en klaviaturspelare som främsta hjälte...” yttrade David Book Stockman innan han öppnade sin solokonsert med ett instrumentalt stycke tillägnat Jon Lord. Det resonanta gitarrspelet tillsammans med uppenbar förkärlek för borduntoner gav faktiskt inte så litet orgelkänsla åt stycket som var ganska kort och bestod av några upprepade figurer och löpningar.

I vad mån det återspeglade någonting av Jon Lords stil kan jag inte yttra mig om, men stycket var intressant nog att tåla framförandet som - så vitt jag uppfattade det - i princip två identiskt upprepade verser. För förstagångslyssnaren var det närmast en fördel, men för upprepad lyssning tror jag inte det skulle skada med en vers eller ett stick som litet mer varierade de teman stycket var byggt på.

Ytterligare ett instrumentalt stycke, Sommarvals, följde. David gav en bild av vad stycket representerade för honom: att ligga i solen på klipporna vid Öregrund och tänka på ingenting alls, men lämnade åt publiken att öppna sig för vilka egna tankar och föreställningar som dök upp. Stycket som byggde på stämningsfulla klanger gav mig fortsatta associationer till hav och klippor. Lasse Hollmers Skär dök som en referens, och påminde mig om att här satt en gitarr- och baskille som hade en dragspelare (och förvisso diverse klaviaturer) som sin största hjälte. Så David kanske inte är så ovanlig i att ha en hjälte med ett helt annat huvudinstrument.

Intressant att se en gitarrist spela stålsträngat med teknik så influerad av den klassiska gitarrens. Men fingerspelet till trots var anslaget distinkt med rejäl stuns. Kanske fanns en del elektroniskt trolleri i den svarta box David pillade med mellan låtarna, men ändå... anslagen satt definitivt där de skulle.

Konserten fortsatte med ett antal... visor får jag nog kalla dem. Livsfilosofiska texter, bitvis med både humor och kritisk udd. Jag försökte komma underfund om var inspirationskällorna fanns... Cornelis, säkerligen, men kanske också att en Lars Demian spökar någonstans i bakgrunden. Samtidigt tyckte jag mig höra en egen mjukare, mer romantisk ton, i Davids texter. Sången var kongenial med texter och melodier, behagligt raspig åt Totta Näslund-hållet eller kanske t.o.m en bit bortom, med dragning åt Tom Waits, men aldrig så att det tonala innehållet gick förlorat.

(Ett intressant exempel på att upphovsmannens tankar med ett stycke kan skilja sig en bra bit från lyssnarens var när David sjöng en vaggvisa där ordet ”lugn” upprepades x antal gånger. Jag skulle bli allt annat än lugn om någon sjöng den för mig eftersom visan för mig kom att förebåda en annalkande katastrof. Detta sagt som reflektion och inte det minsta som kritik.)

Konserten pågick i en timme drygt, och vi i publiken hade nog gärna suttit en halvtimme till, för att få njuta av Davids framförande av sina egna sånger. Det tekniskt drivna och, med något försumbart undantag, fläckfria gitarrspelet var imponerande i sig. Att dessutom samtidigt hålla sången på den nivå David gjorde, inlevelsemässigt, musikaliskt och osvikligt tonsäkert, är för mig närmast en övermänsklig bedrift. (Dessutom åstadkom han ett enkelt men effektivt rytmiskt komp, med hjälp av en bastrummepedal under ena foten och något tamburinartat under den andra...)

Ska jag komma med några anmärkningar är det att texterna inte alltid nådde upp till framförandets höga nivå. De var för all del inte sämre än genomsnittliga texter i genren, så anmärkningen kanske snarare säger något om ackompanjemanget och sången, men jag skulle säga att det är i textmaterialet förbättringspotentialen finns. En del julklappsrim passerade här tack vare det både ärliga och förstklassiga framförandet. (Kanske att extranumret, kvällens enda cover What a wonderful world – lika förtjänstfullt framförd som de egna styckena – bidrog till avslöjandet av just den lilla svagheten.)

Förutom att vässa texterna är ytterligare ett tips från den här coachen är att se över avslutningen av låtarna. Jag upplevde det som att det fanns ett manér att avsluta litet likartat med en förflyttning uppåt mot ett sista ackord högt upp på gitarrhalsen. Men detta sista är en randanmärkning. Det var helt enkelt en strålande konsert David bjöd på, så här 15 år senare.

 Väl hemma kunde jag inte låta bli att gräva fram en CD från 1998. Tied To the Blues. Det är en litet annan David Book än den jag hörde den här kvällen, men så har han ju lagt till ett efternamn sedan dess. I väntan på en produktion med de nya låtarna kommer jag nog att ta fram den skivan emellanåt. Om inte annat för att jag blir glad när jag ser den dedikation David klottrat på mitt ex.