Ständigt denna Enquist: En resa att tolka...

Ännu en Enquistroman. Och vilken sådan! Titeln Lewis resa alluderar förstås till Bunyans Kristens resa, som jag minns som en fruktansvärt tråkig och ointressant skrift, med platta och fullkomligt entydiga karaktärer. De heter ju t.o.m. sådant som Trofast, Skrymtare etc... (Obegripligt att den boken lär ska vara en av världens mest sålda!) Enquists karaktärer däremot har många bottnar, drivs av motstridiga motiv av vilka de kanske är medvetna om somliga, halvt medvetna om vissa och fullkomligt blinda för ytterligare andra. De är, i motsats till karaktärerna i Bunyans framställning, levande människor av kött och blod, med både könsorgan och tarmar. Inte några pappfigurer som placeras ut längs vägen med enda uppgift att föra handlingen framåt i avsikt att saluföra ett tämligen banalt budskap. (OK det är både anakronistiskt och elakt och orättvist att jämföra Bunyan och Enquist, men boktitlarna gör det oundvikligt.)


En tidigare Enquistroman Magnetisörens femte vinter, utgiven 1964, tänker jag är visserligen en roman i sin egen rätt, och en riktigt bra sådan. Samtidigt är den en – förmodligen vid den tiden av Enquist helt omedveten – förstudie till den 37 år senare utgivna Lewis resa:


Den förra inleds i den grotta dit Meisner flytt undan sina förföljare. Där lyckas han hålla stånd en längre tid genom att kasta sten på förföljarna när de försöker klättra upp för det branta stupet nedanför grottan. Ganska långt in i Lewis resa (s. 498) dyker åter en grotta upp, och kallas då Mal Olas bo eller grotta. Lewi har aldrig varit in i grottan, men den förekommer i ett samtal mellan honom och Gud. Ytterligare ett antal sidor in i handlingen (s. 551) ger Enquist en nästan direkt referens till Magnetisören:


Och kanske föreställde han sig detta som kampen vid Mal Olas grotta: hur Lewi ensam förde striden mot de uppklättrande kulturradikalerna, endast beväpnad med en trästång, hur han stötte dem ner i avgrunden, en efter en, med trästången, Lewi ensam, på Guds uppdrag.


Grottan – som förövrigt förekommer också i Kapten Nemos bibliotek – är en uppenbar, och inte särskilt svårtolkad symbol: Grottan. Graven. Döden. Men också återfödelsen. Kairos. Vändpunkten. Slutet på det gamla, och början på något radikalt nytt.


I Magnetisörens femte vinter är Meisner näst intill död av svält och kyla när han – genom förföljarnas kringgående rörelse som låter dem ta sig till grottan ovanifrån istället för nerifrån – tillfångatas. Han hålls sedan vid liv av sina fiender, bara för att genom utnyttjande av sin manipulativa gåva kunna fly dem och så småningom kunna bygga upp en ny verksamhet.


Lewi som av omständigheterna funnit sig tvungen lämna ledarskapet för den växande pingströrelsen till Lidman, och att ta sin tillflykt till Amerika, återvänder i tanken till barndomens grotta, som i sammanhanget också blir till ett Sinai berg. Lewis fiender, varibland den älskade vännen Lidman är en, befinner sig också där, i hans medvetande. Det är på något vis de som håller honom vid liv, och Lewi bestämmer sig för att återvända till Sverige, att återta makten över sitt imperium och att aldrig ge vika mer.


Men naturligtvis, grottan är bara en detalj. Det som verkligen förenar Magnetisören och Lewis resa är den övergripande tematiken: frågorna kring hänförelse, bedrägeri, ärlighet och uppsåt. Att jämföra romanerna blir extra intressant eftersom  rollerna i de bägge romanerna motsvarar varandra enligt någon sorts överlappningsprincip. Och just det är talande! Vem är magnetisören i Lewis resa? Lewi Pethrus förstås, men också och Sven Lidman, pingströrelsens främste förkunnare, den förkunnare som organisatören och imperiebyggaren Lewi Pethrus så väl behöver. Så magnetisören Meisner representerar både Lewi och Lidman. Kanske skulle man kunna säga att Meisner representerar hela pingströrelsen.

Selingers plats i Lewis resa tas främst av Efraim som visserligen älskar Lewi och rörelsen, men till slut måste resa sig upp och tala om att kejsaren faktiskt saknar kläder – samtidigt som han själv i just den stunden blir skändligen utnyttjad av Lewi i kampen mot Lidman, som även han i det offentliga avståndstagandets stund har aspekter som i Magnetisören representeras av Selingers figur. Sammantaget förstärks så de grundläggande frågor Enquist ställer: Vem är det som bedrar, och vem blir förd bakom ljuset? I vilken mån är bedragaren medveten om sitt eget bedrägeri? I vilken mån är han kanske själv ett offer för det? Och, kan bedrägeriet gå hand i hand med gott och ärligt uppsåt? Frågorna kvarstår, men belysta, efter att bokens sista blad vänts.

Lewis resa är en roman. Den bygger visserligen, som nästan alltid när det gäller Enquist, på grundlig forskning, och det finns ju en hel del skrivet både av och om såväl Lewi Pethrus, som om Sven Lidman och pingströrelsen i stort. Men stora delar är naturligtvis konstruktioner, och som Enquist själv säger, tolkningar. Jag kommer att tänka på filosofen Robert Nozick och hans programförklaring för boken Philosophical Explanations (en betydligt mer tilltalande bok än Anarchy, State and Utopia, som han är mest känd för): Ett försök att utifrån de beståndsdelar till vilka vi har tillgång, bygga sammanhängande förklaringar till de klassiska filosofiska frågeställningarna. Inte för att fastslå någon dogmatisk lära om hur det är eller hur det gått till, men att försöka visa hur det skulle kunna ligga till, hur det skulle kunna ha gått till… På liknande sätt arbetar Enquist med historien om Lewi, Lidman och pingströrelsen.


Som Enquist säger "Man får väl tolka och använda människors sista ord som man vill. Det är ju vi som bestämmer, och som ska leva vidare med dem". Ja, och på samma sätt får vi tolka dessa människors hela liv och gärning. Det är ju vi som ska leva med verkningarna av dem. Och Enquists tolkning är helgjuten och psykologiskt övertygande.


Intressant också att så kritisk till väckelsekristendomen Enquist är, och framträtt i andra böcker – människorna behandlar han hela tiden med respekt och värme. Rentav med kärlek. Ingen av huvudpersonerna tas heder och ära av (hur lätt skulle det inte ha varit!). Och Enquist får (åtminstone den här) läsaren att genom de nästan 600 sidorna slitas av dubbla lojaliteter. Lewi eller Lidman? I slutänden får jag väl säga att mina sympatier ligger hos Lidman, men kanske mer för den romantiker, poet och mystiker han är, än för att han genomskådat Lewis dubbla agenda och övergivande av de ursprungliga idealen. I fablernas värld är Lewi är myran och Lidman syrsan. Jag har alltid tagit parti för syrsan.


Upplösningen är en obetalbar iscensättning med filmiska kvaliteter. Ett rättegångsdrama där Enquist, med en snabb blinkning mot sitt grundmurade idrottsintresse, ofelbart låter läsarens associationer gå till en fotbollsmatch i någon av de stora ligorna, där supportrarna till de bägge lagen eldar sig själva och sina favoriter med sina respektive sånger. Jag ska inte förstöra för den som ännu inte läst boken genom att återge upplösningen här. Den är storslagen, pampig – och samtidigt vansinnigt komisk!
Den som kan litet (fri)kyrkohistoria känner redan till utgången, men det spelar ingen roll! Läs boken! Lewis resa har så mycket väsentligheter att säga om människans varande i världen, och den är berättarkonst och läsupplevelse på högsta nivå. Att läsa den är en resa i sig!