"En sorgens dag"

Eric (75) ringde mig för några dagar sedan. Lustigt nog hade jag precis samma dag tänkt ringa honom för att höra om han var beredd att masta av på lördan. Det kan väl hända att det blir några fina dagar framöver, men själv har jag inte tid för båtarna mer än nätt och jämt att se till att de blir klara för vintern: Urstädade, avmastade, upptagna och övertäckta. Eric tyckte det var litet för tidigt, men jag hörde en röst i bakgrunden som tyckte att han skulle passa på när han nu kunde få hjälp.

Ja, men då säger vi så. "Det blir en sorgens dag", säger Eric. Och denna sorgens lördag stiger jag upp halv sju och fixar frukost plus enkel matsäck. Plockar med litet verktyg och en bensindunk, för jag kommer inte ihåg om det fanns någon skvätt i utombordarna, som kan räcka till mastkranen fram och tillbaka. Dimman ligger tät och det småregnar. Vädret passar på något vis till sinnesstämningen, men jag hoppas verkligen att det håller sig på rätt sida. Mer regn än så här, så blir det verkligen inte roligt att hålla på med båtarna. Är helt beredd på att Eric ska ringa och inställa, men jag lär försöka fixa mina båtar i alla fall. Man får bita ihop och tänka att a man’s gotta do what a man’s gotta do. Det kan kännas litet bra efteråt, i alla fall



Dimman ligger över sjön Vällen som jag passerar strax före Hallstavik



Jag har naturligtvis plockat med mig ett par Winnerbäck att stoppa i bilstereon, men jag börjar med något helt annat: Neil Young och Crazy Horse: Re-ac-tor Ett malande, gnisslande, dånande och tämligen förbisett mästerverk (fick svalt kritikermottagande) med en ljudbild som är fullkomligt mördande för lyssnarens öron. Gitarrerna ylar, kvider och väsnas alldeles underbart, och även om texterna kan verka nonsensaktiga finns det ett bett i dem. Avslutningslåten Shots är suggestiv, obehaglig och magnifik när Neil Youngs ljusa litet nasala röst, som skulle kunna tas för ett litet barns, lägger sig ovanför ljudmattan av maskingevär och bombkrevader. Nu är det verkligen inte nonsens!

Det verkar i alla fall som att regnet avtar ju mer jag närmar mig kusten. Och allt eftersom den tidiga morgonen övergår i bara morgon lättar även dimman, och när jag kommer ut till Herräng är det bara en vanlig gråmulen lördagmorgon. Det är ganska varmt, faktiskt och nästan vindstilla.

Jag hinner bara kliva ur bilen och tänka att jag nog hinner förbereda en hel del innan Eric kommer, så svänger hans gamla Citroën in på parkeringen vid C-bryggan. Vi stoppar pipor och pratar en stund innan vi går till varsina båtar för att fixa i ordning. Jag börjar med Frida, eftersom jag tänker att det är bra att ta den jobbigaste först. Öppnar kapellet och upptäcker att kapellbågen gått tvärt av vid ena fästet. Nåja, det ser lättfixat ut. Dieseln dunkar igång som den ska: först den bakre sedan den främre cylindern. Det är som om Frida vill visa hur mycket hon har att ge, och att det inte är dags att avsluta säsongen ännu. Jag bökar mig ut ur fållan. Det blir litet juckande fram och tillbaks innan jag får henne längs med bryggan med fören riktad utåt, men jag tycker ändå att jag fixar det bättre än sist. Tror mig ha insett att grejen är att – trots det korta avståndet mellan bryggorna – våga högre varvtal på motorn, så tar hon roder bättre.

När jag lagt Frida vid mastkranen, slagit en repögla runt masten och med kranen vevat upp öglan till spridaren så att masten hålls upprätt även när jag lossat vanten, kommer Eric strax med sin folka och lägger till alldeles bakom. När alla vant är lossade vevar Eric medan jag balanserar masten, drar in den över kajkanten och lägger den på de framställda pallbockarna. 10 meter trämast är tungt! Sen drar vi den på mastvagnen till förvaringsplatsen, varefter jag töffar tillbaks med Frida – och med modigare gasande prickar jag fållan vid första försöket. Sen gäller det förstås att slå back i tid innan man brakar in i bryggan!

Så tar jag mig tillbaks till Eric och kranen. Eric vevar igen och jag tar det tyngre jobbet att dra in masten över kajen. Folkans mast är inte alls lika tung som Fridas. Kranens vevmekanik gnisslar, men Eric påstår att det är båten som gråter…



Eric - som inte är så farlig som han ser ut -  pysslar i sin folka efter fullbordad avmastning



Ett par med en bastant motorseglare i trä väntar på att få masta av, de också. Eric säger att vi har en båt till att ta hand om först, men jag säger att de kan få gå emellan. Och Eric behöver inte vänta på mig, för Yrsas mast klarar jag nog själv. Men det finns ju att greja med, så Eric blir kvar tills motorseglarparet är klara. De har två master förenade med en vajer i toppen, så de har inget annat val än att lyfta båda i ett svep. Elegant. De har gjort det förr, kan jag se.

När det är klart att börja med Yrsa har jag bestämt mig för att testa samma metod som med Frida. Att lägga en snara om masten och veva upp till nedre spridaren och hoppas att det inte blir för topptungt när vanten är lossade. På så vis slipper jag den sedvanliga knädarriga klättringen i kranens stege. För säkerhets skull slår jag ett rep om mastforten och gör fast, så att inte masten ska slå åt sidan ifall balanspunkten skulle ligga för högt upp. Det funkar fint. Att jag inte testat det förr! Jag slapp klättra och sparade dessutom säkert en tredjedel av tiden.

Vid halv tre är jag klar att åka hem. Nu har det blåst upp och blivit litet kyligt, så det känns bra att ha allt avklarat. Nu ska jag hem till Uppsala, och handla litet på hemvägen – tänkte mig fajitas med kyckling i kväll. Jag är rejält hungrig, för matsäcken som jag hade gjort i ordning har jag inte hunnit med, och det har varit så fullt upp att jag inte hunnit med några hungerkänslor förrän nu. Så det ska bli gott. Tack till Eric, för idag. Det är alltid mysigt att träffas. Hoppas det inte dröjer så länge som till mastningsdags i vår innan vi ses igen!

För att ha varit en sorgens dag har det varit en synnerligen trevlig och tillfredsställande lördag.



Yrsa, avmastad och klar för upptagning, som blir i mitten av oktober