Bedrägeri och hänförelse

Kan ett helt författarskap röra sig kring ett enda tema? Jag har läst långtifrån allt vad P O Enquist skrivit, men jag har arbetat mig bakåt, från Ett Annat Liv, över Kartritarna, Kapten Nemos Bibliotek, Legionärerna och vidare till nu senast Magnetisörens Femte Vinter. I den sistnämnda är det helt centrala temat, ett som jag tycker mig se mer eller mindre tydligt framträda i de övriga. Genom berättelsen om magnetisören Friedrich Meisner illustreras och problematiseras människans uppenbara villighet att låta sig bedras – om bara på andra sidan bedrägeriet hänförelsen hägrar. Bedrägeri och hänförelse.

Den religiösa förförelsen är naturligtvis ett motiv:

Hon vände sitt ansikte upp mot honom, och han såg att det lyste av extas och lycka.

- Ja, viskade hon, är det inte en helgad kväll? (s. 183)

Givet Enquists uppväxt i väckelsekristen miljö är det inte att förvåna. Kvinnans hänförelse baserar sig på ett bedrägeri, och jag kan inte låta bli att associerar till en episod i Ett Annat Liv om där P O som barn vid veckans obligatoriska bekännelsestund, finner sig tvungen att hitta på en synd att bekänna. Ett bedrägeri i den religiösa hänförelsens tjänst.

Men det finns också passager som leder tankarna till det politiska bedrägeriet, demagogen som eggar massorna. I en mening låter Enquist ett av bokens berättarjag, Selinger, som visserligen befinner sig i det sena 1700-talets Preussen(?) föra läsarens tankar till Hitlers duperande av det tyska folket:

En bedragare måste ställas till rätta även om han någon gång gjort något gott. En tyrann som bygger vägar kan dock vara en tyrann. (s.175)

Selinger har under en period, om än med visst förbehåll, dragits in i kretsen kring Meisner. Hans, efter ett barndomstrauma blinda dotter, har efter Meisners behandling bevisligen fått sin syn åter. Som läsare anar att man verkan av en primitiv form av psykoanalys. Selinger är ändå den som slutligen inför Meisners övriga följare avslöjar bedrägeriet. Men han kan ändå inte helt ta avstånd från Meisner, och reflekterar över hans betydelse för människorna:

Han var kanske en charlatan, men han hjälpte henne <Selingers dotter>, och ingen annan skulle ha kunnat göra det. Och han gav alla dessa andra en illusion att leva på, han gav oss en vinter vi aldrig ska glömma, han ställde sitt bedrägeris konstverk framför oss och lät det lysa i solen; en illusion, men ändå levande i oss. (s. 195)

Och litet längre fram:

Han lärde oss leka en stund, han bedrog oss och vi älskade att bedras. Han lärde oss inse hur fattig vår stad var. Han lärde oss inse hur rik den kunde vara, hur fylld av uppgifter och nyanser. Han gjorde den tydlig för oss, och lärde oss att slå vakt om den. (s. 215)

Selinger är därför varken särdeles lättad eller glad över att slutligen ha kunnat avslöja bedrägeriet. Han lägger i stället skuld på sig själv för att bedrägeriet – som han själv varit med och assisterat, innan han gav det dödsstöten – och därmed också hänförelsen är över:

Jag tar på mig bördan av alla dessa hederliga, lättrörda, lättförförda, osäkra människor som längtar efter en förförare. Han gav dem en, och de tog emot honom, och han gjorde dem lyckliga, och jag tog honom från dem. (s. 196)

Och när Selingers vän, skeptikern Steiner, vars läkarpraktik drabbas av svikande patientunderlag på grund av Meisners verksamhet, yttrar:

- Jag sörjer inte över att han kom hit. Jag sörjer bara över att han aldrig ens lockat mig. (s. 153)

Då hör vi en röst som påtalar förbannelsen i att inte kunna låta sig kittlas och bedras för att sedan föras hän. Förbannelsen i att tvingas vara förnuftets kalla röst, i att vara den som står utanför helt enkelt för att han inte önskar sig innanför... Det som torterar Steiner är inte hånet från massorna som villigt låter sig bedras av den efterlängtade förföraren, utan det att inte kunna vara en i den bedragna och hänförda massan. Och det helt enkelt för att han inte berörs, för att bedrägeriet inte ger någon återklang i hans väsen…

Steiner avsäger sig följaktligen inför sin vän alla fösök att ge honom en hjältegloria:

- Den frestelse som inte frestar blir ingen frestelse. Att man då motstår den har inget värde.

Och samtidigt: så viktigt, så värdefullt, att det finns den som står utanför, som kan oskyldigt se på spektaklet, och som likt barnet i H C Andersens saga, kan se och uttala att kejsaren faktiskt är naken. Men barnet i sagan har aldrig varit frestat, har aldrig haft något att vinna på att spela med, och inte heller något att förlora på sin klarsynta protest. Barnet i Andersens saga är ingen hjälte, det är bara ett barn och handlar och talar enligt sin oskuldsnatur som barn.

Steiner är inte heller på minsta vis någon hjälte i Enquists roman, han är en sidofigur och, visserligen drabbad, men dock, betraktare. Han har ingen inverkan på händelseförloppet. Och kanske är det något av vad Enquist vill säga. De förförda, de som villigt låter sig bedras av en efterlängtad förförare handlar enligt sin natur och sina behov. Och de som ställer sig utanför enligt sina. Är egentligen någon mer klandervärd eller berömvärd än den andra?

Men vad är det för kejsare Enquist i sin roman avslöjar som naken, som bedragare och förförare? Religionen? Massförförelsens politiska ideologi? Psykoanalysen? Allt det, och mer där till. Kanske vill han till och med säga att i den mån vi är hänförda är vi också bedragna!

Men om vi nu inte kan leva utan hänförelse – då kan vi i så fall inte heller leva utan bedrägeriet. Var finns då det berättigade bedrägeri vi kan låta oss hänföras av utan att drabbas av de skadliga verkningar av olika dignitet kvacksalveriet, religionens livsförträngning och det politiska förtrycket bär med sig? Enquist ställer inte frågan och han svarar inte på den, men det att han skriver en roman är ett svar i sig.

För det är väl just i den lek som litteraturen, konsten och musiken utgör, vi utan att riskera oss själva och andra kan låta oss förföras och bedras. Det är där vi kan tjusas och hänföras. Det är där vi kan fritt gå in i och ut ur det förtrollade rummet, för att vi vet var gränserna går för dess hänförande sken.