Mera Enquist: Engagemang och saklighet

Så har jag har nyligen vänt det sista bladet i ytterligare en bok av Per Olov Enquist: Legionärena. Boken beskriver hans egna efterforskningar kring den händelse strax efter andra världskriget slut, som kommit att kallas baltutlämningen.

Jag har aldrig egentligen varit värst intresserad av historia, men här framställs samtidigt ett historiskt skeende och ett forskningsarbete så fängslande att det har varit svårt att lägga ifrån sig boken. Det är inte lätt att hitta tid för sammanhållen läsning. Men frukost har jag ju en timme för mig själv, så boken har legat på köksbordet, och under veckan intagits tillsammans med yoghurt, müsli och en kanna te… Ja, den här veckan har jag har nog varit litet senare till jobbet, än vad jag brukar vara.

Man blir imponerad både av det minutiösa forskningsarbete Enquist lagt ner, och av hans berättarkonst. 

”Min avsikt har inte i första hand varit att upprätta ett monument över en baltisk tragedi. Jag har istället så noggrant som möjligt är, velat beskriva ett svenskt dilemma.” avslutar Enquist sitt eget förord till boken.

Visst visar han på det politiska dilemma som låg bakom utlämningen av de146 balterna. Balterna, var av vissa hade tagit värvning i tyska armén medan andra mer eller mindre tvångsrekryterats, kom flyende över Östersjön när den ryska armen trängde undan tyskarna från de Baltiska länderna. Vid krigsslutet överlämnas norska quislingar som befinner sig i Sverige till Norge, danska nazistmedlöpare utlämnas till Danmark, o.s.v allt i enlighet med internationella lagar och överenskommelser. Flyktingar från västfronten utvisas tillvästmakterna och flyktingar från östfronten utvisas till öst. Hur ska den svenska regeringen motivera ett avsteg från gängse förfarande när det gäller de baltiska flyktingarna?

Det dröjer någon tid innan svenska myndigheter inser vidden av problematiken. Och då är redan illa genomtänkta beslut fattade och meddelade. Ryssarna har begärt utlämnande av dem som flyende lämnade fronten efter Tysklands formella kapitulation den 8 maj -45. De balter det här handlar om flydde ett antal timmar tidigare, och omfattades faktiskt inte av ryssarnas begäran. Den svenska samlingsregeringen lovar ändå att utvisa samtliga, även dem som kom så långt tillbaka i tiden som 1 maj. Följande socialdemokratiska regering får i sitt knä att fullfölja beslutet…

I levandegörandet av händelserna kring baltutlämningen surrar en filosofisk fråga om människors drivkrafter och motiv för sitt engagemang. En stor opinion engagerade sig för balternas sak. Vad var det som drev dem? Politiska motiv? Säkert i många fall. Enquist visar att många av dem var nazistsympatisörer och antisocialister på högerkanten, som hade sina skäl att inte vilja gå Sovjetunionen tillmötes. Men många kan antas ha drivits av rent humanitära motiv.

I självrannsakan hittar Enquist ett annat motiv: själva känslan i engagemanget, upplevelsen av att vara engagerad, och att vara en del av en större grupp som engagerar sig för en och samma (goda och viktiga) sak. I ett autentiskt samtal som utspelar sig mellan ett par kyrkoledare som deltagit i en demonstration mot utlämningen illustreras det så tydligt att det blir rent parodiskt. Samtalet är fullkomligt centrerat kring i vilken gripande stämning aktionen genomförts. Frågan om balterna själva, deras öde, belägenhet, och upplevelse av sin situation lyser helt med sin frånvaro.

Jag tycker den fråga Enquist verkar brottas med är oerhört intressant. I sin mest triviala form kan den uttryckas: Om det får mig att må bra att göra gott för någon annan, är jag inte i själva verket egoist, då? Men det handlar också om frågan i vilken utsträckning man kan skilja mellan en handling och dess utförare. Om motivet för en handling – som att demonstrera mot utvisning av en grupp människor jag tror kommer att fara väldigt illa efter att utlämningen genomförts – bottnar i skum ideologi… betyder det att handlingen som sådan förlorar i värde?

Inom filosofigrenen normativ etik skiljer man vanligtvis mellan det handlande subjektet och handlingen som sådan. Enligt den strikta utilitarismen spelar den handlandes motiv ingen som helst roll. Blir konsekvenserna goda så är det en god handling. Motiven för att handla enligt reglerna är ovidkommande för regeletiken, det som är avgörande är huruvida jag handlar enligt reglerna eller ej. Bara dygdetiken ser till den handlandes drivkrafter. Men den tenderar att bortse från både socialt konstruerade regler och handlingars konsekvenser.

Intressanta iakttagelser, men det är nog inte alls det Enquist är ute efter. Jag tror att det han sett är att engagemang baserat på ”känslosamhet” tenderar att ebba ut. Han säger det inte rakt ut, kanske har han inte gjort parallellen, men det är som med förälskelse – känslan avklingar, och finns det inte något mer än känslan som driver… då upphör engagemanget tillsammans med känslan. Enquist efterfrågar en saklighet i engagemanget.

”…egentligen har jag aldrig beundrat några människor så mycket som de här. De måste ha fått sin känslosamhet bortnött under de första tre fyra veckorna, och nu återstår bara en saklighet som är ofattbar /- - -/ Fast egentligen; hur kunde han var helt säker på att de var mer intresserade av fakta än av sitt eget engagemang? Jo, ändå.”

Själv tror jag att det är så att vi människor har naturlig kapacitet till engagemang för andra, att det ligger i vår  ”natur” (kan diskutera det problematiska begreppet en annan gång) och att det, för att uttrycka sig i darwinistiska termer, finns ett överlevnadsvärde i att det ger oss en mer eller mindre långvarig "kick". I relation till Enquists frågeställning blir frågan mer vad som är i fokus än om vad som är motiv. Mot slutet av boken snuddar Enquist vid tanken : ”Han kände ingen skuld och ingen delaktighet, men han hade långsamt lärt sig att intressera sig för något annat än sitt eget engagemang…” (s. 392)