Någon annan framgång ges inte än den som består i att misslyckandet förflyttas.
En aforism som väl skulle platsa i Staffan Lindéns Tankebok för badrum och andra våtutrymmen, men det är i Sven Lindqvist Praktika (1962) jag finner den. Jag uppfattar den inte som något bittert och cyniskt uttryck. Povel Ramel har en gång lärt oss att man kan uttala ”grynkorv” på många olika sätt. Så är det naturligtvis med Lindqvists aforism också, och jag uppfattar den snarast som ett lakoniskt konstaterande av en av livets ofrånkomligheter.
Formuleringen ska ses mot bakgrund av de två nationalekonomiska teser Praktika inleds med att betrakta:
Först: Den fallande avkastningens lag, uppställd av David Ricardo 1817. Ricardo formulerade lagen i jordbrukssamhällets sammanhang, och den skulle helt kort kunna uttryckas: ju mer arbete vi sammanlagt lägger ner på att bearbeta jorden, desto mindre blir avkastningen per nedlagd arbetstimme.
Därefter: Lagen om det fallande gränsvärdet uppställd av Stanley Jevons 1870. Den lagen säger enkelt uttryckt att ju mer, av någonting - låt oss säga gröt - jag har, desto mindre blir ännu mera gröt värd.
Sammantaget resulterar de två lagarna i en slags livets moment 22-situation. Där den ena lagens tillämpningsområde upphör tar den andra vid. Lindqvist uttrycker det:
Lyckas man överlista den lag som säger, att ju mera man vill ha desto svårare blir det att få – så möter man istället den lag som säger, att ju mera man får desto mindre blir det värt.
För att återvända till den inledande aforismen: Framgång (i vad enhet vi nu vill mäta den) är som en snöboll du baxar framför dig. Den växer sig större och större. För varje varv lägger den på sig ett lager av framgångssnö. Men ju större snöbollen blir, desto mindre skillnad gör varje nytt lager, och till slut orkar duinte baxa bollen en ynka millimeter till… Snöbollen är din framgång till dess den slutligen blir ditt misslyckande. (Och som vi alla som någon gång i livet gjort snögubbar och snöborgar vet, så kommer man inte ens så långt att snöbollen inte längre går att rubba. Dess egen massa får den helt enkelt att gå i bitar, långt innan dess.)
När jag någon gång för kanske 20 år sedan väl fått Lindqvists Praktika i min hand följde den länge med mig. Jag skrev på en avhandling om livsmening som transcendens. Lindqvists syn på livet och konsten gav bränsle åt en av avhandlingens mest centrala idéer. Samtidigt skattade jag hans prosa väldigt högt. Idag, när jag efter många år läser om boken, är min tanke att jag kanske haft att vinna på att begrunda den sammantagna funktionen av de två lagarna litet närmre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar