Onådens år

Det här är en bok som gärna kan läsas om och om igen… På ett plan handlar den om konstens raison d'être, men under ytan handlar den om någonting så mycket mer.Den är inte hoppfull alls. Inte det bittersta. Men den är full av insikt och klarsyn. Hur kan vi ha det så bra som vi har det? Vilka är det som betalar för vår välfärd, och är vi alls beredda att betala tillbaka, som för ett lån?

Vi vet alla svaret bara allt för väl. Världsekonomin är ett nollsummespel och för var och en som vågar lyfta blicken en aning står det ovedersägligt klart att det förhåller sig på det viset. Finns det vinnare måste det finnas förlorare. Konstigare än så är det inte. Men hur ska vi ställa allt till rätta? Kan vi ställa allt tillrätta? Vill vi ens ställa allt tillrätta? Är vi beredda att betala vad det kostar?

1967 gav Sven Lindqvist gav ut Myten om Wu Tao-tzu…  Har historien passerat den? Nej. Är någonting väsentligen förändrat? Nej. De rika då – och försök inte komma undan, det handlar om dig och mig – är ännu rikare nu. De som var fattiga då, och som levde på randen mot svält och även på andra sidan därom, är i bästa, i allra bästa fall, åtminstone inte ännu värre ute.

Men vem är beredd att avstå från sitt goda för att de som ännu inte sett något gott ska få smaka åtminstone något av allt det goda den här världen faktiskt har att bjuda? Är du beredd? Är jag?

Nej, de allra flesta av oss, vi fäster våra blickar uppåt, upp mot dem som har mer än vi själva har, mot dem som har fetare kor, blankare bilar, större hus, mer i bonus... Och vad nytta gör det om jag, just jag, avstår en del av det goda som utan min förskyllan, som enbart genom att jag är född i en viss del av världen, råkat tillfalla just mig? Vi vet det allt för väl. Det gör i det stora hela ingen nytta alls. Välgörenhet – detta vämjeliga ord, som efter att så välförtjänt ha lagts i sin grav, uppenbarligen, av TV-reklam att döma, tagits i oförtjänt bruk igen  (och vad har det att säga om vår tid?) – välgörenhet, kan förändra en människas liv till det bättre, men förändrar inte världens i grunden orättfärdiga tillstånd.

1967 gjorde Sven Lindqvist det tydligt i Myten om Wu Tao-tzu, att vi sitter på en krutdurk. Allt som oftast lyckas det den rika västvärlden att hälla vatten på luntan som hotar att antända krytdurken, men det var sant då, det var sant sju år senare när Peps Persson sjöng Onådens år, och det är inte mindre sant idag, :

Snart så tröttnar tredje världens drängar
Och bränner våra pappers pengar
och verkligheten bultar på vår dörr

Nöden når ditt vardagsrum
Du sitter där så blek och stum
och önskar dig att allting var som förr

Men de dagarna de kommer aldrig tillbaka
Nej de tiderna de är förbi
De dagarna, de kommer aldrig tillbaka
Nej, de tiderna, de tiderna de är förbi... de är förbi

Och det är väl det bittraste Lindqvist har att säga, det tröstar ingen, och allra minst revolutionsromantikern:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?

Nej.

Är den möjlig utan våld.

Nej.

Är det verkligen så illa?