”Sikta mot stjärnorna, så når du trädtopparna.” Så sägs det ibland. Kanske ligger det något i det. Men vad när man spänt sig till det yttersta, tagit sikte mot den klarast lysande stjärnan, känt att ansatsen stämde, att rytmen var rätt, man visste att man denna gång skulle komma att sätta sista steget, för det slutliga språnget, skjutsen mot höjden, precis rätt, att ansatsen varit perfekt, längden avpassad så att farten hunnit bli den rätta, att medan spänsten ännu fanns i steget, skicka sig mot höjden – och ingenting händer…
Så torftig den mark som nyss gav dig näring kan te sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar