Tidens tecken, gång och tand

Här om dagen lärde jag mig begreppet vuxensmiley. Den är - vad jag förstår - inte barnförbjuden, och det är ingenting obscent eller ekivokt över den. Men den används av personer över 30. Det som är särskiljande för vuxensmileyn är att den har näsa. (OK vill man prompt, så kan man ju förstås göra någon sorts freudiansk tolkning av denna detalj...) Alltså:

:) = Smiley
:-) = Vuxensmiley

Utan näsa tycks vara den normerande, medan tillägget vuxen- markerar avvikelse. Själv har jag näsa mitt i ansiktet, men har mer och mer gått över till den näslösa smileyn. Det är ungefär som att modernisera sin stavning. Det bär en emot, men man fogar sig sakta.

Kom igår, på bröllopsmiddag att sitta mittemot min systerdotterson, Eon 8 år. Det slog mig då att jag ju håller på att städa och försöka göra mig av med en del bråte, och bara någon dag innan funderat vad jag ska göra av alla barn- och ungdomsböcker. Många av dem är kvar sedan jag själv var barn/ungdom, en del står mina småsystrars namn i, medan andra härstammar från mina egna barn.

Hur som haver: jag lovade Eon en kasse böcker, varav en del att växa i. Bombi Bitt och jag, t ex tror jag han behöver ett par år på sig för att riktigt uppskatta - fast jag ser att jag själv bara var aningen äldre än Eon när jag fick boken. Den är daterad till 1967.

Så idag skred jag till verket och började sortera... och fann att det inte var så lätt. Vad av det som gav en åtta/nioåring läsupplevelse för snart 50 år sedan kan tänkas göra det idag? Förmodligen en hel del! Däremot misstänker jag att barn- och ungdomsböcker av senare datum kan vara svårare att tillgodogöra sig. Jag kan ha fel, kanske jag bara romantiserar den litteratur jag själv älskade i bokslukaråldern och nedvärderar det av senare datum?

Nej, jag gissar att det är lättare att ta till sig den äldre litteratur som beskriver världar och tider som radikalt skiljer sig från den man själv är bekant med, än den som beskriver någonting som i mycket liknar det bekanta, men som i enskilda detaljer avviker på mycket tydliga sätt. Det är som det där med näsan på smiley. Det skulle helt enkelt vara lättare att ta till sig en helt annan figur, än en som är likadan som den man vant sig vid, så när som på en jäkla viktig detalj!

Nu står i alla fall en pappkasse från COOP här hemma, med noga utvald litteratur. Här handlar det om kulturell fostran av uppväxande generation. Femböcker och B. Wahlströms - med de gröna ryggar som markerade det mycket viktiga att de var pojkböcker till skillnad från dem med röda ryggar som var för den andra sorten - tänker jag inte ens tillstå att jag haft i min ägo. De hamnar nog, vad det lider, på något bokbål. (Tveksam hur jag ska göra med Bill-böckerna, dock. De är väl trots allt någon sorts klassiker.)

Men Maria Gripes filosofiska Sebastian och skuggan, liksom Nanny Hammarströms bok om den lilla apan, Tibu Tipp och hans vänner  (Jag minns ännu vilka floder jag grät över Tibu Tipps vän Jam Jam... innan jag kom till det lyckliga slutet) - och många fler, det är böcker jag gärna lämnar vidare, och önskar Eon stor läsupplevelse!

Två högt skattade källor till min barndoms läsupplevelser