Det förekommer ganska ofta att det tar ett tag innan jag inser vad som ligger bakom att jag säger/skriver vissa saker. Freudian slips är ju i vår kultur till sin natur pinsamma, men kan ofta vändas i komik. Annat kan man ju alltid omvandla till navelskådande betraktelser. Så här kommer en sådan. (Hur det förhåller sig dinosaurienavlarnas vara eller icke-vara är dock en bland paleontologer stående och infekterad tvist som i det här sammanhanget lämnas åt sidan.)
Jag har emellanåt reagerat och stört mig på att man i den moderna kommunikationen ofta står utan bekräftelse på att meddelanden mottagits, lästs och förståtts. Jag messar för att bekräfta ett möte, eller för att avboka ett möte. Och får inget svar. (Fenomenet förekommer iandra sammanhang också men det är främst i samband med mess-kommunikation jag tycker mig drabbas av det.)
Jag gissar att det är en generationsfråga, och kanske en litet komplex sådan. Om jag i förra seklet och i början av veckan hade skrivit ett (eller tre) pappersbrev, slickat på ett frimärke (eller tre) och släpat mig till någon av de få kvarvarande brevlådorna i närområdet (de är definitivt inte tre), hade jag inte väntat mig något kvitto. Mitt brev skulle de ha i övermorgon, så skulle det ta dem en dag eller två att skriva ett svar, som i bästa fall skulle landa hos mig i början av nästa vecka. Så skulle jag tänka.
Eftersom det var fråga om ett fysiskt brev: papper, med tydlig (om än kanske pikturen i sig litet svårtydbar) text i ett papperkuvert vars framsida jag angett adressatens både namn och postadress, samt kletat på ett med frimärke jag inte bara hållit mellan mina fingrar utan också med tungan avsmakat baksidan på...
Även om svaret dröjer, eller om det kanske inte blir något svar alls tvivlar jag inte på att mitt meddelande inom rimlig tid såväl mottagits som lästs och dessutom sannolikt förståtts (hermeneutikens vindlingar har vi varit inne på i tidigare inlägg, och lär återkomma till, så vi lämnar dem dädan för tillfället)
I den digitala världen är jag inte lika säker. Jag tycker mig vara en rätt modern människa som insett att (mobil)telefonens minsta användningsområde är att faktiskt ringa upp och prata med folk. Men skickar jag ett mess, då förhåller jag mig fortfarande till det som till ett (telefon)samtal. Blir det alldeles tyst i andra änden, då undrar jag om det verkligen finns någon där, om samtalet kanske brutits, eller om jag råkat förolämpa personen i andra änden...
Jag väntar mig inte mycket. Ett "ok" eller en emoticon av lämpligt slag. Det räcker bra. Bara ett kvitto på att mitt meddelande inte försvunnit ut i tomma intet. Är det för mycket begärt, och är jag alldeles ensam om att tycka så här? En sorgligt ensam gammal dinosaurie... Eller finns det fler därute, som upplever det som jag i just den här frågan?
Vi avslutar med och söker tröst i en passande och juste gammal dinosaurielåt:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar