Country-, Blues- & Rockfestival i Stenhagen, 28 maj 2011, del 2

relativt nyfunnen vän

Äntligen dags för del 2 av dokumentationen av festivalen den 28 maj! Men hur  länge stannar en rockfestival i minnet, egentligen? Ja, det beror förstås på vilka substanser man låter den beledsagas av. Själv ägnade jag mig inte åt något mer vidlyftigt än nyfunna Black Isle Yellowhammer. Bara 4% vilket man ju inte precis blev suddig av. Alltså borde jag ha allt i gott minne…

Vi hade annonserat öppen scen att börja med, men den förblev obrukad. Först ut på festivalen var Petra och jag under gruppnamnet Syndarna på nåden. Det framträdandet är dokumenterat och publicerat tidigare här på bloggen.

Efter oss framträdde Staffan, Anette och Solveig med litet countryrock och därefter Pan Poo - en riktigt tajt rocktrio med Ulf Stålhandske i fronten, som spelade eget material. Redan nu började det dansas och ännu mer blev det när The Crutches övertog scenen med sin blandning av blues- och rockklassiker.(Allt finns dokumenterat, men jag lägger inte upp andra band/artister här. De ska få tillgång till sitt eget, att förfara med efter egna önskemål) Det började nästan kännas litet kymigt att vara avslutande band, men så dags att dra sig ur nu...

I stort sett hela giget blev inspelat. Till min irritation visade det sig att inspelningsmackapären som vid alla de övriga framträdandena stått med relativt bra vinkel och fångat scenen hyfsat bra - även om det emellanåt kommer några dansande människor i vägen, precis när The Crutches spelat färdigt och Mangel tar över scenen, hamnar snett, och någon ställer ett vinglas framför den. (OK, litet kul kan jag väl tycka det är att Daniel står i ett vinglas och spelar.) Att sedan någon emellanåt sitter och vilar armen mot bordet + ställer ytterligare ett vinglas i vägen gör ju inte saken bättre. Nåja...

Vi startade med Back in the USSR, som vi spelat ofta och som brukar sitta bra

Min distkanal var neddragen, så gitarrsolot drunknade. (Libbe i The Crutches hade kört på min stärkare, och han har en massa pedaler, så han hade ställt ner nivån på disten... Egentligen visste jag om det eftersom de soundcheckat före oss...) Frusterande, och verkligen inte någon bra start på en spelning!

Black magic woman är en annan låt vi spelat rätt mycket tidigare, men på senare tid lämnat utanför låtlistan eftersom vi känt att vi hållit på att slita ut den.



Gitarrintrot är litet skumt taktmässigt, men av någon sorts skäl och orsaker blev det så när vi en gång i tidernas begynnelse tog upp låten på repertoaren.

Vi hade inte repat över hövan, så jag höll solona rätt basic. Var dessutom frustrerad under hela spelningen och tyckte att jag liksom inte "kom in i matchen". Efter att ha sett och lyssnat på inspelningarna finner jag det är bättre än jag tyckte mitt under spelningen. Det var ju skönt. Men visst finns det att fila på... Oj oj oj.

There's more to come...