Skorvunderhåll

Skönt med långhelg, men den skulle ha behövt vara längre. Den erbjöd i alla fall ett par dagars idogt båtfixande. Det är mycket kvar att göra även sedan båtarna kommit i sjön. Jag är rätt nöjd med de jobb jag gjort på både Fridas och Yrsas skrov, men det finns däck, ruff, sittbrunn och en massa detaljer att fixa med. Faktiskt är det så att det är Frida som är största akutfallet, i det här avseendet.  Cristina som tillsammans med sin man har sin båt några platser längre in på bryggan kom och tittade när jag höll på som bäst. Hon kommenterade mina förehavanden:
- Det man inte gör före sjösättning får man göra efter.
Jag replikerade:
- Eller: det som inte förre ägaren såg till att få gjort, det får näste man i ordningen ta hand om.

Och visst är det så: förre ägaren har under lång tid försummat relativt enkelt underhåll, och det får jag nu betala för med veritabla renoveringsarbeten. Men priset var lågt när jag köpte henne. Det var ju så jag hade råd... Och jag vågar tro på att slutresultatet - som förhoppningsvis uppnås nästa eller nästkommande säsong - ska vara riktigt bra. Seglingsbar är hon ju redan nu, så det nöjet behöver inte vänta längre än till semestern.

Så här ser överbyggnadens sidor ut!



Riktigt illa åtgånget trä, och det finns ställen där det är ännu värre!



Här uppe ska masten stå... Törs man lita på att den inte rasar rakt igenom?

Det var bara att ta itu med jobbet. Överbyggnadens sidor måste skrapas helt rena. Planen var att därefter ge träet en omgång mahognybets utrörd i linolja för att återställa litet lyster, innan det var dags för så många lager lack jag bara skulle hinna med under säsongen. Men jag fick lov att inse att träet på sina ställen är så ankommet att det nog blir till att måla sidorna. Frida kommer därför att få en helt vit överbyggnad. Jag har mycket linoljefärg kvar av sedan jag målade Yrsas skrov...

Jag tog mig an jobbet, och det var inte så litet tillfredsställelse i det. Började tänka på vad fin hon ska bli när jag är klar, och vad ännu mycket finare när jag nästa säsong lägger nytt teakdäck! Tyvärr lade varmluftspistolen av innan jag ens gjort en fjärdedel. Och det kan jag härmed intyga att det är lögn i helvete att få bort tvåkomponents epoxylack utan sådan. Jag fick därför tyvärr lämna det mesta ogjort, och bara se till att de barskrapade ytorna fick en rejäl dos linolja. Gav mig på Yrsas däck istället,  slipade och oljade där lacken släppt.

Men visst hann vi ha litet mysigt, också, jag och Petra. Vi hade tänkt att vi skulle hinna ut en dagstur med Yrsa, men innan hon var mastad och klar (vilket är en liten historia i sig, som kommer inom kort), och vi själva klara att ge oss ut hade det fantastiska sommarväder som utbrutit helgen till ära, bytts i hårda vindbyar och snabbt temperaturfall, så att vi till och med gav upp planen att tillbringa lördagkvällen på verandan till marinans resturang. Vi blev snällt sittande under Fridas kapell med mackor, en halv flaska rödvin, några folköl och en kvarbliven whiskyskvätt. Ja, situationen var så prekär att jag tog en rövare och knallade iväg till resturangen, tummade mössan i handen och undrade snällt om det "mööööjligen skulle kunna gå för sig att så här en enda enstaka undantagsgång få åtnjuta den utomordentliga ynnesten att få köpa en flaska vin att ta med till båten..." Nej, det gick ju inte, förstås.

Jag satt i alla fall uppe med min whisky tills solen gick ned och erbjöd oemotståndligt banala motiv för min kamera:

Röd himmel över Herrängs marina

Solen går ned bortom Hensviks udde