Sommarläsning sträcker sig in i hösten

Ibland kan det ha sina poänger att inte börja från början. Under en julivecka på Rävsten läste jag P O Enquist, Ett annat liv (2008). Västerbotten varifrån Enquist stammar är välbekant. Även om jag inte själv är uppväxt där, kommer ju Anders – min pappas – släkt därifrån. Och liksom jag själv är Enquist uppväxt och uppfostrad i en uttalat och utpräglat kristen miljö.

Den kristna religiositet i vilken Enquist är uppväxt skulle kanske kunna sägas skilja sig från den jag själv växt upp i. Men jag vill påstå att skillnaderna inte alls är särdeles stora när allt kommer omkring. Oberoende av sentiment handlar ju allt ändå om kristendomens grundpelare. Det är inte alls långt mellan den pietistiskt anstrukna väckelsekristendom Enquist refererar till och den högkyrkliga version av kristendom jag själv är uppväxt i. Enquist reflekterar också över att hans mor läste Bo Giertz, Stengrunden – så lätt kommunicerar man alltså mellan de två traditionerna!


Uppgörelsen med den religiositet som präglat uppväxtåren är ett framträdande tema i den över 500 sidor långa boken, och i de avslutande delarna får förhållandet till den väckelsekristendom Enquist avvisat nya bottnar. Han genomgår behandling för sin grava alkoholism, och ser naturligtvis kopplingen mellan AA:s metod – Metoden, som han kallar den – och väckelsekristendomen. Efter ett par misslyckade behandlingar kommer han slutligen ut nykter – men vägrar att uttala AA:s syndabekännelse: ”Han skulle benämna sig helnykterist. Det förbluffade dem alla, eftersom det i Metoden ingick att man skulle benämna sig nykter alkoholist”.

I boken – som i tid sträcker sig från hans barndom fram till alldeles nyss – berättar Enquist om de böcker och pjäser han skrivit genom åren. Jag tyckte mig minnas att Musikanternas uttåg skulle stå i en bokhylla hemma, men hittade Kartritarna. Ett stycke samtidshistoria framställd av en egensinnig västerbottning i förskingringen. Kanske har han rätt i att det absolut inte kan ha varit Christer Pettersson som mördade Palme...

Vid senare hyllstädning, då jag bland annat befriar mig från gammal teologisk dödvikt, dyker ytterligare en Enquist upp, men inte heller nu Musikanternas uttåg, utan just den jag vid mitt första bekantande med Enquists författarskap hade blivit mest sugen på att läsa: Kapten Nemos bibliotek. Den har jag ännu bara börjat på, men den lovar definitivt att infria alla mina förväntningar. Där är vi tillbaka i väckelsekristendomens Västerbotten, och även om man anar att det är en mörk och dramatisk historia som kommer att utveckla sig är vissa passager, precis som i Ett annat liv, så underbart formulerade att det faktiskt är en riktigt rolig bok:

”/---/Det var onödigt att visa sig nyfiken.


Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.


Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.”

Kanske behöver man vara förtrogen med norrlänningens typiskt lakoniska syntax, liksom med bymentalitetens trångsynthet i förening med livskringskärande kristen religiositet för att riktigt uppskatta det. Jag vet inte. Själv tycker jag i alla fall att stycket är helt hysteriskt roligt!  Den allvarliga fråga jag då dessvärre måste ställa mig, är förstås om jag kanske egentligen önskar att jag inte tyckt att det var så roligt!